Jag har haft The People vs. Larry Flynt (1996) rätt länge – kanske i något år – men såg den först nu. Det är lite underligt eftersom den funnits i tankarna länge. Den har låtit intressant, och det visade den sig ju också vara. Vad USA:s så kallade rättsväsende gjorde mot Larry Flynt är monstruöst. Jag kan knappast annat än beundra honom, och hans kamp för friheten som i slutändan visade sig bära frukt. Likaledes kan jag knappast känna annat än förakt för de kretiner som stod i hans väg – inklusive polis och domare. Woody Harrelson gör en utmärkt prestation i titelrollen, och vid sidan om honom gör även Courtney Love och Edward Norton sina jobb som sig bör. Det visar sig att Milos Forman är en fenomenal regissör, om och om igen. Underbar film om en viktig personlighet. Vi skall väl även nämna James Cromwell och Crispin Glover.
Archive for September, 2007
Nu är jag inte längre den enda i hela världen som inte har sett The Godfather (1972). Med det menar jag förstås inte att jag känner fler som inte har sett den, vilket jag förvisso gör, utan att jag slutligen tagit mig tiden att se detta gamla och tre timmar långa eposet. Den befinner sig högst upp på listan över IMDb:s 250 högst rankade filmer, och det är ju inte tu tal om att den påverkat filmindustrin oerhört sedan den kom ut. För egen del? Jag gillade den. I förhållande till dess ålder gillade jag den mycket, även om tre timmar kändes en smula utdraget. Francis Ford Coppola har väl här skapat sitt magnum opus. Marlon Brando är självfallet superb i huvudrollen som Don Corleone, men även Al Pacino och Robert Duvall förtjänar såklart att nämnas. Mycket borde sägas om filmen, men det lär bara bli osammanhängande nonsens om jag fortsätter att skriva. Därför: mycket bra film (och man blir väl stenad om man säger något annat) som jag med glädje ser om i framtiden, ehuru inte någon gång snart. Endast beröm. Vi nämner även James Caan och Diane Keaton.
För femtioelfte gången har jag ikväll sett The Pianist (2002). Ifrån första början såg jag ju den på bio när den var aktuell. Jag får väl lov att säga att det är en av mina favoritfilmer inom genren: verklighetsbaserad drama om andra världskriget. Roman Polanski har gjort en fenomenal film, men det visste vi förstås redan. Det var, tror jag, första gången jag såg Adrien Brody på duken – och han är naturligtvis en mycket bra skådis. Någon roll så bra som den han gör här, det har han dock inte gjort enligt min ringa mening, vare sig före eller efteråt. Nåja, nog! Vi har alla redan sett filmen, och om vi inte har det så är det banne mig på tiden. Se, se! Ja, och så övrig roll av Thomas Kretschmann.
De flesta verkar höja This Is England (2006) till skyarna. Det tänker jag inte göra, men visst är det en bra film. Å andra sidan är den en droppe i havet av tusentals andra liknande filmer. Till skillnad ifrån många andra har förstås den här ett “lyckligt” slut – månne? Det finns inte en enda vettig människa i filmen, och på vilket sätt det är mer givande att se den, än att titta ut genom fönstret, kan ju då diskuteras. Bra skådespeleri dock, inte tu tal om den saken. (För övrigt blir jag snabbt väldigt led på den skottska accenten!)
Det bör sägas att Fido (2006) är en av de roligare komedier jag sett på länge. Kanske rubriceras den som “skräckkomedi”? Jag minns en viss annan film med parollen “en romantisk komedi fast med zombies”. Den passar minsann lika bra här, om inte ännu bättre. Carrie-Anne Moss gör en trevlig rollprestation om än inte genialisk, och detsamma får väl sägas om Billy Connolly. Det är inte karaktärerna som driver den här filmen, utan det absurda i handlingen. Det gör den lättkollad och kanske en aning simpel, men vem är jag att klaga på det? Många goda skratt vankas. Övrig roll av Dylan Baker.
Jag har sett Dawn of the Dead (2004) en handfull gånger – och nu ännu en. Till saken hör att jag generellt sett inte är så fascinerad av zombiefilmer som många andra är. De saknar över huvud taget handling, och många gånger är de rentav skrattretande. Dawn of the Dead saknar förvisso handling, men den är inte skrattretande. Den är tvärtom ganska underhållande emellanåt. Så jag tycker att den är helt okej som strötittarfilm, men så mycket högre betyg tänker jag inte ge den. (Originalfilmen har jag inte sett, och har heller ingen brinnande iver att se den – men det kommer kanske förr eller senare.) Ving Rhames är för övrigt som klippt och skuren för rollen som Kenneth, givetvis.
Jag tänker inte hylla The Riddle (2007) på samma sätt som många andra gjort. Det är en helt okej film, men inte så mycket mer än så. Den “historiska” anknytningen är vare sig trovärdig eller särledes intressant. Men det gör sig ju åtminstone som helt okej underhållning. Vinnie Jones är dessutom i vanlig ordning helt okej i sin huvudroll.
Att se The Hoax (2006) visade sig vara ett smart drag. Det är en trevlig verklighetsbaserad drama, och jag är ju lite fascinerad av Howard Hughes. Jag skulle inte säga att The Hoax är fenomenal, men den klär i kostym om man uttrycker det så. Richard Gere är en bra skådespelare, även om han många gånger gör väldigt tråkiga roller. Här är han bra, och det är även Stanley Tucci som vi ser i en mindre biroll. Något särskilt negativt har jag inte att säga, så det får antyda mitt intryck av filmen. Gott. Vi nämner även Hope Davis. Och Marcia Gay Harden. Och… Eli Wallach.
Nu har jag strökollat på Naruto movie 1: Daikatsugeki! Yukihime ninpôchô dattebayo!! (2004) som säkert är mer känd under den engelska titeln “Naruto the Movie: Ninja Clash in the Land of Snow”. Det är otroligt att det här faktiskt riktar sig till även vuxna tittare. Det var länge sedan jag såg något så ytterligt fånigt, och senast var det säkerligen någon annan anime-film. Före tonåren hade jag säkert roats av det här, men… nu är jag 22 år och lyckas inte se något särskilt att fästa mig vid. Detsamma gäller för anime i allmänhet. Jag kan inflika att jag bara sett snuttar av serien, men det duger fullgott. Det här är skräp i dess mest explicita form.
Till slut har även jag sett klart dokumentären Häxornas tid (2004) av ingen mindre än Jan Guillou. Fem avsnitt om 45 minuter = nära fyra timmar. Det är en bra serie, inte tu tal om den saken. Den är väl genomtänkt, väl baserad på fakta, och parallellerna till nutida händelser är slående. En njutning att titta på, sannerligen. Där ser man tydligt vad en irrationell och religiös kunskapsteori kan leda till för ondska.
