Till slut har jag sett den andra säsongen av teveserien Varan-TV. Och det är ju fenomenal humor! Saken är bara den att jag redan hade sett det allra mesta tidigare, så att beta av de här avsnitten var inte så väldans lockande. Men nu är det ju i alla fall gjort, och jag har enbart gott att säga. Gänget hade gärna fått fortsätta med serien.
Jag tror att det var tför redje gången jag såg Finding Neverland (2004) igår kväll. Den befinner sig just nu på IMDb:s topplista, på plats nummer 222, och jag är lite osäker på varför. Nog för att det här är en charmig och välspelad drama, men är den så bra? Det vet jag inte om jag vill tro på. Johnny Depp gör sig utmärkt i huvudrollen, såsom han gör sig utmärkt i alla roller han tar på sig. Värre är det kanske med Kate Winslet, som oftast tycks sakna allt vad utstrålning heter. Men hon funkar väl. I en mindre biroll synes Dustin Hoffman, och rollen som “Peter Pan” står en ung Freddie Highmore för. Allt som allt är det en bra film – något annat tänker jag inte påstå – men min förtjusning känner ändå vissa förbehåll. Jag nöjer mig med betyget “bra” tror jag.
“Arbeit macht Frei!” tänkte jag genom hela Apt Pupil (1998). Gemeinnutz geht vor Eigennutz? Hur som helst hade jag aldrig trott att jag skulle få se “Gandalf” iklädd SS-uniform. En annorlunda novell av Stephen King, uppenbarligen, även om jag inte läst den. Det här är en mycket bra drama, och Ian McKellen gör sig fenomenalt i vad jag förmodar vara huvudrollen. Bland kända birollsinnehavare finner vi David Schwimmer och Joshua Jackson. Vad som främst förundrade mig var ändå att jag inte hade sett filmen tidigare – eller ens hört talas om den! Jag brukar ju ha ett särskilt intresse för dramor av det här slaget, dvs. som har anknytning till Nazityskland. Något ont finns inte att säga, det här är en mästerlig film. Rekommenderas, för all del.
Jag minns att jag ville se Driven (2001) när den kom, men så blev det inte. Nu har jag dock sett den, en handfull år senare. Och vilket skräp det sedan är! Förmodligen det mest värelösa jag sett på ett bra tag. Finns det över huvud taget något positivt att säga? Sylvester Stallone är tråkig, och Burt Reynolds är, som misstänkt, minst lika tråkig han. Birollen av Robert Sean Leonard överraskade mig; honom är jag ju bekant med ifrån serien House MD, där han spelar Dr. Wilson. Men… här? Här är han blek, lika blek som alla andra och allt annat. Driven är två timmar slöseri med tid.
Man kan säga att The Flying Scotsman (2006) handlar om en vinnare och om de som inte tycker om vinnare. Det är kanske ett lite snävt omdöme, men det kapsylerar det mest essentiella i den här filmen. På så vis tyckte jag också om den, inte minst därför att den är verklighetsbaserad. Graeme Obree är värd att beundras, naturligtvis. Billy Boyd gör en för mig överraskande biroll, och jag blir lite trött på den skottska accenten efter ett tag. Överlag dock bara beröm. Övrig biroll av Brian Cox.
De flesta av oss vet väl redan hur de här animerade filmerna fungerar. Surf’s Up (2007) fungerar just på det sättet. Den tangerar samma “att vinna är inte allt”-tema som många andra, och handlar det inte om det goda i att förlora så handlar det om altruism i annan form. Dessutom är karaktärerna stereotypa och urvattnade sedan länge. Fortfarande funkar det väl som strötittande eller lättsam underhållning, men om man söker större behållning gör man kanske bäst i att söka sig till andra filmer än denna. Det krävs alltmer för att jag skall imponeras av en animerad familjefilm. Bland rösterna hör vi Shia LaBeouf, Jeff Bridges, Jon Heder och James Woods.
Jag vet inte varför jag fick för mig att se The Yes Men (2003). Ja, jag såg den ju faktiskt inte riktigt, eftersom jag ganska snabbt stängde av den. Dokumentären handlar om några personer som är fientligt inställda till globalisering och frihandel, och som demonstrerar detta med diverse bus, må de anses roliga eller ej. Jag påminns om ett citat som mycket väl kan återges i relation till filmen:
It’s sad that this is the level of economic literacy among the media. If the press ignored advances in other scientific fields as much as they do in economics, we’d see weathermen advising readers to offer sacrifices to the rain gods.
- Robert Murphy
Det får summera det hela.
Man kan inte påstå att det vimlar av bra psykologisk skräck i filmvärlden. 1408 (2007) är en särledes bra film inom denna snäva genre, om man frågar mig. Jag tyckte mycket om filmen, och jag lär alldeles säkert se den igen i en inte alltför avlägsen framtid. Stephen King har gjort det igen, kan man säga, även om filmen bara bygger på hans korta novell – hans andra berättelse om ett hemsökt hotell med andra ord. John Cusack fungerar finfint i huvudrollen, och Samuel L. Jackson gör en osedvanligt trevlig prestation i birollen som Gerald Olin. Endast beröm!
Jag måste säga att Future by Design (2006) var en ännu bättre dokumentär än jag trodde. Den handlar om uppfinnaren och visionären Jacque Fresco som inte bara erbjuder funktionella och minimalistiska lösningar på många av dagens problem, men som dessutom befinns vara en vettig och rationell människa personligen. En mer livsbejakande och intelligent dokumentär får man kanske leta efter. Klart sevärd.
Jag har sett American Psycho II: All American Girl (2002) en handfull gånger förut, och nu ännu en. Det är viktigt att inse att det här inte alls är en “uppföljare” på American Psycho av Brett Easton Ellis. Det här är något helt annat, som till viss del kan sägas vara influerat av den påstådda föregångaren, och som dessutom bär samma titel. Men sambandet dem emellan är helt enkelt non sequitur. När man väl accepterat detta blir American Psycho II: All American Girl en helt okej film. Inte fenomenal, men okej och kanske osedvanligt intelligent för filmer i dess genre. Mila Kunis gör sig bra i huvudrollen, och William Shatner i birollen som professor Starkman. Alltså: helt okej men blek och andefattig i jämförelse med dess påstådda föregångare.
