I och med The Godfather: Part III (1990) avslutar jag den klassiska trilogin. Men vad finns egentligen att säga? Jag förstår inte ens att dessa filmer nått så stor framgång som de gjort. Måhända var filmklimatet ett annat år 1972, och måhända tilltalas man av stämningen och karaktärerna. Att det här är intelligent film bestrider jag inte. Men det är inte särskilt underhållande film, så när man nu tagit sig igenom 3 timmar dialog – runt 10 timmar sammanlagt – är man inte direkt entusiastisk. Al Pacino är dock givet en bättre skådespelare som äldre än som ung, och han passar dessutom bättre i sin roll här. Jag brukar inte tycka så mycket om Andy Garcia, men här fungerade han. Detsamma kan måhända sägas om både George Hamilton och Bridget Fonda. I slutändan tyckte jag mest om den första filmen, förstås, men trean tycktes mig bättre än tvåan. Både med synpunkt på intelligens och underhållning. Francis Ford Coppola avslutar härmed serien om gudfadern, och jag gör detsamma – det lär dröja innan jag ser något av det här igen. Viss charm och intelligens finns fortfarande. Min kritik består främst i hur hemskt tråkiga jag fann filmerna. Vi nämner även Diane Keaton och Eli Wallach.