En flummigare film än Pink Floyd The Wall (1982) får man väl strikt taget leta efter. Jag har idag sett den ännu en gång; hur många gånger jag sett den tidigare vet jag inte riktigt. Två eller tre, förmodligen. All ära åt Roger Waters. Surrealism, bra musik och samhällskritik all wrapped up into one. I synnerhet kritiken av skolsystemet har tilltalat mig när jag var yngre, men det gör den sannerligen fortfarande. Sevärd film, men en grundläggande förutsättning kan ju vara att man uppskattar Pink Floyds musik.