Michael Moores så kallade “dokumentär” Fahrenheit 9/11 (2004) har jag nu sett för kanske tredje gången. Jag tänker inte ens gå igenom alla faktafel och konspirationsteorier som förekommer. Jag tänker bara inflika att det här är Moore när han är som minst ärlig och som mest manipulerande. Inte bara värdelöst utan förkastligt. Men, om man känner till vilken enorm oärlighet som präglar filmen och i vars syfte den alls skapades, då kan man också se den med en gnutta humor. Det är, mot bakgrund av den kunskapen, underhållning.