Cineasten

Jag såg Seraphim Falls (2006) av ett enda skäl egentligen: Liam Neeson medverkade. Det måste dock vara en av hans klenaste prestationer på länge, även om jag överlag inte tycker om western-filmer. Handlingen är banal, och aktörerna lämnas lite utrymme för att upphöja den. Ej heller Pierce Brosnan lyckas med en särskilt bra rolltolkning, även om han i ärlighetens namn gör sig bättre än Neeson i den här produktionen. Det höga betyget på IMDb till trots – jag bedömer Seraphim Falls att vara en medioker film.

När jag skaffade mig Night Junkies (2007) tänkte jag att en “sexig vampyrfilm” skulle kunna vara skoj. Och det hade den kunnat vara. Men det var den inte. Sexig var den inte, och vad gäller vampyrer… tja, en ursäkt för mycket gore får man förmoda. Kan knappast rekommenderas, ens för strötittande.

Let’s Go to Prison (2006) är en charmig och rolig komedi. Den är inte ett konstnärligt mästerverk, och humorn är inte överdrivet sjuk, men jag njöt under hela filmen. Det här är en bra produktion som jag enbart kan rekommendera. Tummen upp! Fem namn förtjänar att nämnas: Will Arnett, Chi McBride, David Koechner, Dylan Baker och Michael Shannon.

Intrycket av Donnie Brasco (1997) är ganska blekt. Jag hade faktiskt missat att se den förut, så jag tog igen det nu. Man säger att den är väldigt bra, men är den verkligen det? Johnny Depp och Al Pacino gör i min mening en mer färglös prestation här än oftast annars. Att filmen är verklighetsbaserad gör den en smula mer intressant, men en smula räcker inte för ett så högt betyg som 7,6. Det är vad den status quo har på IMDb åtmintstone. Det är förstås en helt okej film, men långt ifrån superb. Den funkar, kort och gott. Vi nämner även Michael Madsen, Gretchen Mol och Paul Giamatti.

Jag hade redan sett delar av Once Upon a Time in Mexico (2003) men nu har jag sett filmen i dess helhet. Jag ville minnas att den var jättedålig, och att alla i min omgivning tyckte det. I så fall hade både jag och alla andra fel, för det här är ju en helt okej rulle. Fenomenal är den förvisso inte, men helt okej. Jag uppskattar naturligtvis Johnny Depp i vått och torrt, men övriga aktörer brukar jag ha väldigt svårt för. Antonio Banderas avskyr jag oftast, men han fungerar här. Tyvärr är Eva Mendes lika tröttsam som vanligt, vilket även gäller Salma Hayek. Jag uppskattar ytterst sällan Willem Dafoe som ej heller här ger mig skäl att ändra den uppfattningen. Kändiskavalkaden är avsevärd förstås, men det är inte de bästa av kändisar. Trots allt lyckas de åstadkomma en produktion som fångar intresset. Gott och väl. Vi nämner även Mickey Rourke och Danny Trejo.

Jag tyckte att Dreamland (2007) lät lite smått intressant, men ack så fel jag hade. Jag borde kanske ha lyssnat på de få IMDb-recensenter som hade betygsatt filmen? Den är nämligen bottenskrap rakt av. Lyckligtvis är den med 70 minuter kort. Eftertexterna är på det hela taget filmens höjdpunkt. Skräp.

Jag hade inga förväntningar som helst på Dead Silence (2007) som dock visade sig vara en bra, stämningsfull och till och med en smula skrämmande skräckis. Jag trodde väl att det skulle vara en medioker “Den onda dockan”-wannabe-film, men så illa var det ju inte. Temat må vara uttjatat, men det är är inget lamt Chucky-härmande. Det här är bra film, faktiskt. Jag lär se om den framöver med min flickvän. Sällan är skräckfilmer bra, men undantag finns ju. Det här är ett sådant undantag.

I och med Eddie Izzard: Live at the Ambassadors (1993) har jag sett alla officiella filmer med mannen, åtminstone vad gäller ståupp-komik. Jag skriver “mannen” för den här filmen är ju så gammal att han faktiskt inte uppträder som kvinna, om han nu alls hade tagit på sig den könsrollen vid 1993. Hur som helst är det här knappast den bästa av hans filmer, utan snarare tvärtom – det är kanske den sämsta. Eller skall jag säga minst bra? Har inget mer att tillägga, egentligen. Jag har sagt det jag vela säga redan tidigare.

Nu har jag precis sett klart Cashback (2006) men jag tänker inte erbjuda någon längre utläggning. Filmen är vacker, fenomenal och underbar. Den tränger sig omedelbart in i mitt hjärta och tänker beslutsamt stanna där. En av de absolut bästa filmer jag sett det här året, kort och gott. Se den, för allt i världen!

Jag såg Chariots of the Gods (1970) av ett enda skäl: jag har läst halva boken (av Däniken) för runt sex år sedan, och var lite nyfiken över hur man gjort dokumentären. Den var dåligt gjord, precis som att Dänikens argument ter sig fullständigt absurda. Nej, sådan här konspirationsteori klarar man sig bäst utan att befatta sig med. Undvik.