Mina förhoppningar var ganska låga, men det överträffades exponentiellt. The Condemned (2007) är en mycket bra film. Man kan säga att den påminner lite om “Battle Royalle”-filmerna, inte till känsla men till handling. Redan dödsdömda fångar sätts på en öde ö för att döda varandra – eller själva dö. En knös sänder spektaklet live över Internet. Jag förstår inte varför man har sådant medlidande för saken som sådan, jag menar, detta rörde sig inte om oskyldiga lammungar precis. De var ändå dödsdömda. Barbariskt? Ja, kanske det. Men inte moraliskt förkastligt per se. När knösen ändrar spelreglerna ändras också den moraliska biten förstås, och slutet infriar rättvisa i ordets sanna bemärkelse. Mer om handlingen säger jag inte – ni har redan fått veta tillräckligt. Vinnie Jones är bra i sin roll, men filmen “görs” egentligen av Steve Austin i sin roll som Jack Conrad. Rekommenderas varmt.
Archive for August, 2007
Man har säkert lyckats göra en bra remake i och med The Painted Veil (2006). Remake? Ja, originalfilmen spelades in 1934. Säkert? Tja, jag har ju inte själv sett originalet. Med tanke på hur mycket filmindustrin avancerat sedan 1934 försanthåller jag att den här produktionen är bättre än föregångaren. Hur som helst är Naomi Watts utmärkt i sin roll som Kitty Fane, och att Edward Norton medverkar var hela skälet till att jag ens bestämde mig för att se filmen. Han gör helt klart en bra prestation, även om han inte passar jättebra som en skitstövel. Avslutningsvis är det en helt okej drama, vare sig mer eller mindre. Kanske går sådana här filmer hem bättre hos kvinnfolk? Det är ju möjligt. Övrig biroll av Liev Schreiber.
Jag var på humör för en simpel skräckis den här morgonen, och tur var väl det. The Slaughter (2006) är nämligen en manifestation av allt som är simpelt. Det finns många töntiga lågbudgetfilmer i världen, och det gäller särskilt inom skräckens genre. Det här är en av dem. Se på egen risk, med andra ord. Förmodligen kan man sysselsätta sig med mer vettiga saker, såsom att sortera strumplådan i färgordning eller se repriser av gamla dokusåpor. Man disponerar nog sin tid vettigare, vad man än gör, mer eller mindre.
Så har jag sett säsong två av Aqua Teen Hunger Force. Great. Tretton avsnitt à tio minuter styck. 2 timmar och 10 minuter totalt sett. Korta säsonger, inte sant? Jag har inte så mycket att säga, förutom att jag gillar serien. Den är helt okej. I synnerhet avsnitt S02E13 var roligt. Nåja – jag skall omsider se resterande säsonger också.
Nu har jag, tillsammans med min flickvän, sett filmen The Passion of Ayn Rand (1999) för tredje eller fjärde gången. Det är en bra film – aktörerna är trovärdiga i sina roller. Problemet är förstås att den baseras på Barbara Brandens bok med samma namn, som knappast kan sägas vara en pålitlig källa. Snarare är den, liksom filmen, präglad av känslomässig indignation. Således föreställer den inte Ayn Rand ur ett sakligt perspektiv, och en hel del här är säkert rena fabrikationer. Man får ta berättelsen med en nypa salt helt enkelt, och njuta av den inblick i Ayn Rands och Nathaniel Brandens liv man faktiskt får. Helen Mirren är perfekt som Ayn Rand, och Eric Stoltz gör sig utmärkt som herr Branden.
Sedan något halvår tillbaka har mitt ex pratat om Black Sheep (2006). När hon väl såg den, tyckte hon att den var dålig. Det är ett omdöme jag instämmer i. Det här är inte en särskilt bra film, ens i förhållande till den genre den tillhör. Ja, om det finns fler skräckfilmer om mutantfår, det vill säga. Jag antar att mutationer fungerar bättre för paddor? Nåja, hur som helst – så mycket mer finns inte att säga om den här filmen. Medelmåttig snudd på det patetiska. Knappt gångbar i strötittarsyfte.
Jag såg igår kväll Louis C.K.: Shameless (2007) med min flickvän. Vi uppskattade honom bägge två, och hon lite mer än mig till och med. Louis C.K. är en bra komiker, inte tu tal om den saken. Han är, som titeln på uppträdandet heter – shameless. Så mycket mer finns väl dock inte att säga här och nu. Skicklig komiker – se för all del.
Somliga tycker om romantiska dramor/komedier, och somliga gör det inte – antar jag. Jag kan mycket väl tänkas tycka om dem, ifall de är reellt romantiska och inte bara tramsiga. I Think I Love My Wife (2007) är egentligen inte en romantisk film. Det är en psykologisk studie, kan man säga, i otrohetens och attraktionens fenomen. Detta gör den intressant, om än inte så intressant att jag brinner av längtan efter att se om den. Chris Rock står som regissör och medförfattare, för att inte tala om att han också innehar huvudrollen. Och han gör sig bra som Richard Cooper. Även Steve Buscemi är, såklart, bra. Jag ber bara varje tittare att inte se det här som en romantisk dramakomedi först och främst. Fundamentalt är den något mer, och jag tror att många faktiskt kan lära sig något om sig själva genom att se den, åtminstone den något äldre publiken som har barnfamilj.
Att Redline (2007) inte är en bra film, det visste vi förstås redan, om vi sett den eller om vi kikat upp den på IMDb eller motsvarande. Den når säkert en given publik med alla snabba sportbilar och halvnakna kvinnor, men själv såg jag den nästan enbart för att Eddie Griffin medverkar. Honom tycker jag om, se. Överlag lämnar filmen mycket att önska, men den är inte så dålig att den förtjänar betyget 3,3. En solid femma skulle jag kunna ge den – men inte mer. Det här är med nöd och näppe funktionellt strötittande.
Det är för filmer som Skinwalkers (2006) som ordet “medioker” uppfanns. Men vad annat var att vänta? Få personer har betygsatt den på IMDb, och de som gjort det har givit den ett lågt betyg. Inga större namn medverkar – och ärligt talat är handlignar om varulvar som bäddade för mediokra produktioner. Som simpelt strötittande går den väl an, men inte mer än så. Egentligen onödigt att slösa bort 1½ timme på en film som denna.
