Cineasten

För, tror jag, tredje gången har jag nu sett MirrorMask (2005). Den baseras på romanen med samma namn av Neil Gaiman, som jag dock inte läst. För egen del ser jag gärna fantasy på film, men är mindre motiverad till sådant i textform. Jag tycker mycket om MirrorMask. Det är absurd, mörk, fantasy som går hem hos mig, vad gäller humorn, fantasifullheten, och så vidare. Framför allt är det absurdism, och jag är ju sedan gammalt ett “fan” av den strömningen. Hur som helst, utan vidare omsvep – underbar film! Jag såg den när den var ny, och jag gillade den då, och när jag nu såg om den så gillade jag den kanske ännu mer. Härlig sak! Biroll av Stephen Fry.

På rekommendation har jag sett Conversations with Other Women (2005). Jag förväntas väl lovprisa filmens ypperliga storslagenhet, men jag kan bara inte förmå mig att göra det. Hela filmen är i princip en dialog mellan Aaron Eckhart och Helena Bonham Carter, eller mer nogaräknat – deras karaktärer. Detta är bäddat för katastrof eller för succé. Jag kan bara inte förmå mig att se det framgångsrika i dialogen som sådan. Eller i intrigen. Och jag irriteras över att kameran skall visa två vinklar hela tiden – originellt förmodligen men i mina ögon irriterande. Kanske förtjänar den här filmen beröm bortom alla ords möjliga konnotationer? Kanske. Jag vet faktiskt inte. Måhända att jag inte förstod den, om något fanns att förstå, men jag såg inget särskilt att fästa sig vid. Uppskattningen för herr Eckhart är dock allestädes närvarande.

För egen del tyckte jag väl att Knocked Up (2006) var lite överskattad. Har hört många lovord, men tja, den var väl inte så mycket mer än okej. En romantisk dramakomedi, ehuru med drogliberala tendenser – sådant brukar inte falla i allmän smak? Hur som helst är Seth Rogen helt okej i sin roll, men inte spikad bortom alla tvivel. Katherine Heigl är snygg och snygg och det är det enda hon är särledes bra på tror jag. I alla fall tycks hon vara en medelmåttig skådis. Sade jag att hon var snygg? Inte ens Jonah Hill var i sitt esse. Mja. En okej och lagom underhållande produktion, men jag tänker inte sätta den på piedestal. Det är hela saken.

Egentligen har jag inte så mycket att säga om Boxing Helena (1993). Jag blev rekommenderad att se den av ProjO, och jag är ju oftast “på” när det kommer till att se filmer som har erotiska element – om gjort på ett intressant vis. Därutöver är jag förstås alltjämt ett “fan” av Julian Sands. Hur som helst verkar filmen, när man ser den, långt äldre än vad den faktiskt är. Jag skulle faktiskt gärna se en remake av den, och herr Sands skulle gärna få medverka ännu en gång. Men det är kanske bara jag som finner själva handlingen intressant? Tyvärr lyckades man i min mening inte göra så mycket med den, i det här fallet. Vi nämner även Bill Paxton och Kurtwood Smith.

Nu har jag sett The Enemies of Reason (2007), ännu en dokumentär i två delar av Richard Dawkins. Jag instämmer förstås med allt som Dawkins säger här, men å andra sidan är det tyvärr inget nytt som presenteras. Åtminstone var det inga nyheter för mig. Uppenbarligen behöver det dock sägas, det som sägs här. Och jag ställer mig till 100% bakom vår käre professor, som upphöjer empiri och förnuft visavi avfärdar vidskepelse och irrationell övertro. I synnerhet uppskattades hur Dawkins sätter Deepak Chopra på plats. Jag har sett alla Dawkins filmer, jag har sett ett par föreläsningar, och jag har läst tre av hans böcker. Han är och förblir en, i mina ögon, fenomenal man.

Jag erkänner – jag såg Bobby (2006) främst för det härliga kändisgalleriet. Men den hade ju dessutom fått bra betyg på IMDb, och för övrigt är jag en sucker för verklighetsbaserad film i allmänhet. Vilket kändisgalleri, förresten? Tja, detta:

*Harry Belafonte
*Emilio Estevez
*Laurence Fishburne
*Anthony Hopkins
*Helen Hunt
*Joshua Jackson
*Ashton Kutcher
*Shia LaBeouf
*Lindsay Lohan
*William H. Macy
*Demi Moore
*Martin Sheen
*Christian Slater
*Sharon Stone
*Elijah Wood

Få filmer innehåller väl ändå så många kända namn? Jag var bara tvungen att rada upp dem. Hur som helst fann jag det hela smått segt, trots allt. All ära åt Estevez som skrev manuset, till slut, och som finansierade projektet ur egen ficka, men… mja. Den blev väl ändå smått trist trots allt? För egen del var det i alla fall främst den dokumenterande delen jag hade utbyte utav. Men att se en ny kändis i varje scen, det gör ju förstås även att man behåller uppmärksamheten litet. Så, helt okej allt som allt. Helt okej.

Tydligen hade jag missat att se Big Nothing (2006). Nu har jag tagit igen det. Det är en lagom komisk trevlig film, och de flesta av oss vet ungefär vad vi kan vänta, om man nämner att det rör sig om en Simon Pegg-film. Här gör han en annlorlunda rolltolkning, men han är ständigt bra. Även David Schwimmer – som kanske spelar den egentliga huvudrollen – är helt okej. Så, allt som allt är det här en bra film. Inte gudagiven ambrosia, men intelligent underhållning. Gott. Biroll av Jon Polito.

Jag har länge tänkt se Arthur et les Minimoys (2006) men det blev av, först den här morgonen. På engelska mer känd som “Arthur and the Invisibles”, och på svenska säkert under någon annan titel (jag har ingen bra koll på svenska filmtitlar). Själv såg jag förstås filmen med engelskt tal. Det är en småtrevlig familjefilm, och Freddie Highmore är utmärkt i sin roll som Arthur. Dessa filmer är aldrig sensationella, men de kan vara underhållande och fantasifulla. Ifall man vill se en familjekomedi, då kan man ju gott och väl se just denna. Helt okej. Även Mia Farrow medverkar. Och bland rösterna hör vi dessa:

*Madonna
*Snoop Dogg
*David Bowie
*Jimmy Fallon
*Emilio Estevez
*Robert De Niro
*Harvey Keitel
*Anthony Anderson
*Jason Bateman

Sedan står förstås Luc Besson för regin.

A Love Song for Bobby Long (2004) var väl något bättre än väntat åtminstone. Det var minsann första gången jag såg John Travolta med vitt hår. I stort sett händer inget alls i den här filmen. Själva handlingen utgörs av samspelet individer emellan, och det är inget fel i det, men det riskerar å andra sidan att bli tunt. Och det blev tunt. Ifall man missar halva filmen så har man nog inget problem att återfinna sig i handlingen, om man säger så. Scarlett Johansson är vacker som vanligt, för övrigt.

Jag antar att A Good Year (2006) är en “feel good”-film som når hem hos en viss publik. I mitt fall är det lite tveksamt. Enligt mig gör den här filmen ett stort misstag. Den låter den mest intressanta karaktären vara en bikaraktär som bara skymtar fram då och då. Jag talar om Henry Skinner som spelas av Albert Finney. Herr Finney har dessutom en röst som man kan dö för. Uppenbarligen har också Freddie Highmore blivit en hel del äldre sedan sist jag såg honom – här spelar han den yngste sonen Skinner. I själva huvudrollen finner vi ingen mindre än Russell Crowe, som passar sådär, vare sig väldigt bra eller väldigt dåligt. Egentligen finns ingen bestämd känsla eller tanke bakom filmen, känner jag, utan mer ett stilfullt rapporterande av en livssituation. Sådant finner jag mindre intressant, så det drar ner betyget litet. Men sure, det är en helt okej film – om det är sådana filmer man uppskattar. I mitt fall är det, som sagt, lite tveksamt. Regi av Ridley Scott.