För åtminstone tredje gången såg jag igår kväll Jesus Camp (2006) med min flickvän. Första gången jag såg filmen blev jag arg. Andra gången blev jag road. Och det är med en mix av de två känslorna som en vettig människa lär bemöta det man får se här. Man inser snabbt vad exempelvis Dawkins och Hitchens talar om, när de angriper religiös indoktrinering av barn – den förstnämnde ser ju religion som ett “virus”, som något som sprids ifrån föräldrar till barn. Mot sådan kritik har jag inget att invända, i synnerhet inte efter att ha sett filmer som Jesus Camp. Ifall ens föräldrar bryter ens arm, då kommer den snart att läka, och det är en misshandel som syns. Ifall ens föräldrar istället angriper ens kognitiva förmågor består problemen sannolikt livet ut, och ingen ser sådan misshandel. Ja, förutom de som inte normaliserar föräldrars våld mot sina barn. Här är en film som vägrar att normalisera sådant, och det uppskattas sannerligen. Rekommenderas – för den magstarke.