Den har väl nästan blivit något utav en kultfilm, House of Sand and Fog (2003). Jag såg den först nu. Och jag förstår varför den älskas av så många. Den är väldigt emotionell och karaktärerna är lagom övertygande. I synnerhet Ben Kingsley gör en bra rollprestation som Behrani. Man får väl även medge att Jennifer Connelly är bra såväl som snygg. Samtidigt har jag problem med vissa delar av handlingen som tycks mig… besynnerliga. Varför är Kathy så besatt av sitt hus, att hon vill ta livet av sig för att hon inte längre äger det? Det tycks mig lite orimligt att bygga upp en så stark intrig över något så förhållandevis banalt som ett hus. Därutöver är familjen Behrani troende muslimer, så varför porträtteras de som omständigheternas offer i slutscenerna? De är tvärtom sina egna offer, vilket man inte bör romantisera i min ringa mening. Åtminstone fick man väl in en liten känga i röven på USA:s skattemyndighet, antar jag. Frånsett dessa element som tycks mig så oproportionerliga - det är en stark film som kan ses med njutning. Jag vill bara inte höja den till skyarna, på det sätt somliga gör.
Archive for August, 2007
Nu har jag sett den tredje säsongen av Aqua Teen Hunger Force. Tretton avsnitt à tio minuter. Två timmar och tio minuter, totalt sett. Fortfarande bra - men tröttsamt om man ser för mycket på en gång.
Det händer ju att man missar att se somliga filmer. Reservoir Dogs (1992) var en sådan film för min del, men nu är den sedd. Och det är en bra film - vågar man påstå annat? Den är bra, även om jag vanligtvis är ganska förbehållsam när det gäller filmer av det här slaget. Dessutom är jag, till skillnad mot de flesta kanske, förbehållsam när det gäller Quentin Tarantino - jag gillar långt ifrån alla hans filmer. I det här fallet finner jag inget att klaga på. Vid tiden för dess produktion var den nog, dessutom, ännu bättre relativt sett. Överskattad? Ja, det får jag väl lov att anse, men det förändrar ju inte min åsikt som sådan. Steve Buscemi gör för övrigt en utmärkt prestation. Naturligtvis skall vi också nämna Harvey Keitel, Tim Roth och Michael Madsen.
Av alla “tredimensionellt” animerade filmer är Meet the Robinsons (2007) en av de absolut bästa - i mitt tycke. Fantasifullheten och humorn är på topp, även om man förstås inte bör förvänta sig intellektuellt djup hos filmer av det här slaget. Det är, när allt kommer kring, en film som skall gå hem hos de yngre tittarna. Och det borde den väl göra? Hos mig gick den sannerligen hem, om inte annat. Jag är helt och hållet nöjd. Bland rösterna hör vi Angela Bassett, Laurie Metcalf och Tom Selleck.
För andra gången har jag sett Naked Lunch (1991) som är en ganska surrealistisk och mysig film. Tyvärr har jag inte läst boken av William S. Burroughs, och eftersom jag redan känner till handlingen så väl lär jag väl inte orka göra det heller. Här har vi dock en gammal guldklimp som förtjänar att ses, om man har rätt humör för stunden. I huvudrollen ser vi Peter Weller, kanske mer känd som “Robocop”. I biroll ser vi Julian Sands, som jag uppskattar i vått och torrt. Man får medge att David Cronenberg lyckats med något lite extra i och med den här produktionen. Klart sevärd. Avslutningsvis nämner vi även aktören Ian Holm.
A Beautiful Mind (2001) fortsätter att vara en av de mest underbara dramor jag sett. I rollen som John Nash gör sig Russell Crowe alldeles underbar - hans bästa rollprestation om man frågar mig. Det här är en intelligent och vacker film, som dessutom blir mer intressant (för mig i alla fall) i det att den är verklighetsbaserad. “I can’t waste time memorizing the weak assumptions of lesser mortals!” På sätt och viss kanske jag till och med kan identifiera mig en smula med Nash, även om jag inte är ett geni förstås. “Classes will dull your mind, destroy the potential for authentic creativity”. I utmärkta biroller ser vi förstås dessutom Ed Harris och Paul Bettany. Om du, käre eller prekäre läsare, har missat denna mästerliga guldklimp - förslösa ingen tid! Se den, redan idag. Vi skall självklart även nämna Jennifer Connelly och Christopher Plummer vid namn.
Jag har haft The Majestic (2001) på dvd sedan den kom ut, mer eller mindre, och ikväll såg jag den ännu en gång med min flickvän. Jag tycker om filmen. Det var först ovant att se Jim Carrey göra en allvarlig dramaroll, men sedan dess har han ju - till min förtjusning - valt att göra fler sådana. Han fungerar utmärkt som Peter Appleton/Luke Trimble. Dessutom uppskattar jag det slutgiltiga och frihetliga budskapet likaså. Alltså: enbart gott beröm. The Majestic är en utmärkt drama. Biroller av bland andra Martin Landau och Bruce Campbell.
Jag vet inte hur många gånger jag sett Evolution (2001) förut, men det är säkert fler än fem. Mitt ex hade det som sin favoritfilm ett tag, av någon anledning. Nog är det en charmig och trevlig komedi, men så värst mycket mer än så är det inte. Å andra sidan - David Duchovny gör sig helt okej, och Orlando Jones gör sig kanske ännu bättre. Seann William Scott fungerar givetvis, och att se den gamle Dan Aykroyd är skoj i sig, oberoende av prestation. Så nog är det här en trevlig film allt, men inte så mycket mer än så. Glöm bara inte schampot hemma. Vi nämner även Julianne Moore, Ethan Suplee och John Cho.
För tusende gången såg jag den här morgonen Root of All Evil? (2006), en dokumentär i två delar av Richard Dawkins. Jag skall inte tillägga särskilt mycket, utom att jag beundrar herr Dawkins, och att den här filmen är smått briljant. I synnerhet är den originell, eller var originell när den först sändes för 1½ år sedan. Rekommenderas till alla som sätter empiri och förnuft högre än vidskepelse och övertro.
För åtminstone tredje gången såg jag igår kväll Jesus Camp (2006) med min flickvän. Första gången jag såg filmen blev jag arg. Andra gången blev jag road. Och det är med en mix av de två känslorna som en vettig människa lär bemöta det man får se här. Man inser snabbt vad exempelvis Dawkins och Hitchens talar om, när de angriper religiös indoktrinering av barn - den förstnämnde ser ju religion som ett “virus”, som något som sprids ifrån föräldrar till barn. Mot sådan kritik har jag inget att invända, i synnerhet inte efter att ha sett filmer som Jesus Camp. Ifall ens föräldrar bryter ens arm, då kommer den snart att läka, och det är en misshandel som syns. Ifall ens föräldrar istället angriper ens kognitiva förmågor består problemen sannolikt livet ut, och ingen ser sådan misshandel. Ja, förutom de som inte normaliserar föräldrars våld mot sina barn. Här är en film som vägrar att normalisera sådant, och det uppskattas sannerligen. Rekommenderas - för den magstarke.
