Cineasten

I egenskap av gammalt fan var det såklart ren lycka när jag till slut hittade Wake Up, Ron Burgundy: The Lost Movie (2004). Att få se gänget igen var förtjusande, och jag tycker om Brick Tamland mer än någonsin. Ett underbart komplement till en ännu mer underbar film, måste jag säga. En sällsynt pärla. Återigen härliga roller av härliga aktörer:

*Will Ferrell
*Christina Applegate
*Steve Carell
*David Koechner
*Danny Trejo
*Justin Long
*Luke Wilson
*Vince Vaughn

Det gamla gänget! För mig, alltså.

Open Season (2006) är väl mer känd i Sverige som “Boog & Elliot – Vilda vänner”. Titeln gör detsamma för dess kvalitet, men kvalitet är det inte gott om här inte. En mer medioker formstöpt film får man väl strikt taget leta efter. Jag kan tyvärr inte påstå annat än att det här är rent skräp. Rekommenderas ej. Bland rösterna hör vi Martin Lawrence och Ashton Kutcher; Gary Sinise och Billy Connolly.

Tydligen hade jag missat S.W.A.T. (2003) men nu är den sedd. Den var väl ungefär som jag väntade mig – mindless men underhållande action. Samuel L. Jackson ses i en av sina stereotypt vanliga roller, och Colin Farrell gör en av de få insatser jag faktiskt tyckt fungerat helt och hållet. Vad mer finns att tillägga? Helt okej underhållning.

På grund av dess låga betyg på IMDb hade jag inga större förväntningar på Perfect Stranger (2007). Och nog är det inte en sensationell film, men den är ganska smart, och ganska övertygande. Helt okej – värd mer än betyget 5.2 som den status quo har fått av IMDb:s medlemmar. Bruce Willis gör förstås inte sin bästa roll här, men han är inte desto mindre det ornament som lyfter filmen karaktärsmässigt. Vad gäller Halle Berry brukar jag inte tycka om henne så mycket, och detsamma får väl sägas stämma även här. Hon verkar felplacerad i de flesta roller jag sett henne. Vad som är bra är i slutändan manusidén, men jag skall inte höja den till skyarna. Filmen balanserar mellan att vara antingen meningslös eller väl uttänkt, och till slut landar den på den senare planhalvan. Vi nämner även att Giovanni Ribisi medverkar.

Tja, man får väl säga att Wild Hogs (2007) är en helt okej komedi. Den är lite tam och tyvärr bjuds det inte på några som helst överraskningar, men inte desto mindre fungerar det som underhållning eller strötittande. Tim Allen fungerar okej, vilket han inte brukar göra alla gånger. Detsamma kan sägas för Martin Lawrence. Vad gäller John Travolta är han förstås bäst i mer tuffa roller, i min ringa mening, man han är gångbar även här (ehuru han privat är den största nöten i skålen). Det är svårt att säga något särskilt om den här filmen, för den är inte något särskilt. Den är så stereotyp och förutsägbar som den kan bli, men har för den skull sin charm. Okej… men inte så mycket mer än det. Vi bör i rättvisans namn även nämna William H. Macy och Ray Liotta.

Jag kan inte annat än tycka om Blades of Glory (2007). Sure, det är inte ett mästerverk, men det är en charmig komedi med fullkomligt sjuka övertoner. Will Ferrell gör (naturligtvis) en bra roll som Chazz Michael Michaels, och jag tror det är bra att Stiller inte sade nej till den. Det är en karaktär alltför lik många av hans andra. Jon Heder är förstås alltid bra, inte tu tal om den saken, men det är väl lite tråkigt att han är mormon. Över allt annat är det kanske filmens ämne som gör den rolig – konståkning har nog aldrig porträtterats som ett slagfält tidigare. Väl mött. Vi har förvisso ytterligare några namn att nämna: Will Arnett, William Fichtner, Craig T. Nelson och Luke Wilson.

Jag har nog inte så mycket att säga om Eddie Izzard: Glorious (1997) som jag inte redan sagt om de andra av Izzards filmer. Men – han är elokvent och rolig. All good.

Jag såg Johan Rheborgs monolog “Hur tänker hon?” (2005) på hyllan inne på Statoil i förra veckan, och jag tänkte att jag skulle vara tvungen att se den. Nu har så skett, och Rheborg är rolig, särskilt i första halvan av filmen. Gott.

Mr. Brooks (2007) är en underbar film. Den lyckas vara underbar, därför att den inte anammar några av de där vämjeliga populistiska konventionerna som annars brukar “sälja” filmerna. Den lyckas vara underbar, därför att den inte hemfaller åt blödighet eller känslospel. Kevin Costner ses här i kanske sin bästa roll någonsin, även om den förmodligen är måttligt krävande att spela. Till och med Demi Moore (!) lyckas komma undan med sin roll som detektiv Tracy Atwood. En härlig psykologisk thriller, av ett slag jag gärna skulle så fler filmer av. Övriga namn att nämna är Dane Cook och William Hurt.

28 Weeks Later (2007) levererar vad man förväntar sig, efter att man sett föregångaren. Det verkar ju vara ett vinnande koncept, för de flesta tycker uppenbarligen mycket om de här postapokalyptiska filmerna. Jag delar inte den tjusningen helt och hållet, även om det är ganska skön stämning i dem. Den invändning jag har är… att det helt enkelt inte handlar om något särskilt alls, i stil med andra zombiefilmer (förbehållet att det här inte är någon zombiefilm förstås). Åtminstone finns en intressant bakgrundshistoria, men det går trots allt inte ut på mer än att en liten grupp människor flyr ifrån besatta mördarmaskiner till människor. Det gör ihärdig nervkittlande underhållning, inte tu tal om den saken. Men å andra sidan glömmer jag snabbt bort att jag sett filmen. Nej, jag kan inte se det här som mer än en orgie i våld och gore, med andra ord: som underhållning.