Cineasten

En mer omsusad film än The Simpsons Movie (2007) får man väl strikt taget leta efter. Jag har inte riktigt förstått varför. Visst är det en rolig serie, men när det finns över 400 avsnitt om 18 säsonger (and counting) så kan man ju fråga sig varför en långfilm motsvarande fyra avsnitt i längd blir så längtad efter. Hur som helst har jag nu inte bara sett alla avsnitten, men även långfilmen. Den är bra, inte tu tal om den saken. Den skildrar finfint den misantropi som driver miljöfanatiker och får även in lite humor på bevakarsamhällets bekostan. Man har tänkt till lite mer än man brukar göra med avsnitten också. Så mitt betyg är enbart gott! Jag förstår bara inte varför människor längtat i flera år efter det här – i synnerhet människor som inte ens sett alla avsnitt av serien. Förutom de rutinerade rösterna hör vi även Tom Hanks som spelar sig själv. Och Hank Azaria skall väl nämnas, eftersom han inte bara är en röst utan även ett ansikte.

Jag har förstås sett The Incredibles (2004) flera gånger tidigare – först på bio i Göteborg när den var aktuell. I sanning är det min favoritfilm av Pixar-gänget. Vad mer kan sägas? Vi känner alla till Pixars kreationer, och vi vet alla ungefär vad vi kan förvänta av dessa. Denna över andra – i min ringa mening. I skrivande stund håller den plats 147 bland IMDb:s topp 250 filmer. Och bland rösterna hör vi förstås Craig T. Nelson och Holly Hunter; Samuel L. Jackson och Jason Lee.

Tro det eller ej, men först ikväll såg jag Requiem for a Dream (2000). Jag har dragit mig för det i flera år, eftersom jag inte trott att den skulle vara så bra som alla påstår. Nu kom det sig dock så att min flickvän ville se den, och gentlemannamässig som jag är så gav jag mig. Vad jag till slut tyckte? Tja, jag medger att filmen är originell och ganska effektfull mot slutet. Skådespelarna gör bra prestationer och så vidare – men å andra sidan tråkas jag ut av frånvaron av faktisk handling. Jag förstår vad många ser i den, men själv är jag en aning mer moderat i mitt lovprisande. En okej film bland många andra, kort och gott. Några skådespelare skall nämnas: Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans, Christopher McDonald och Dylan Baker.

I förrgår såg jag TMNT (2007) och jag får medge att den inte var så cheesy som man sagt mig. Den förtjänar faktiskt dess höga betyg på IMDb. Filmen är välgjord och skapligt underhållande. Jag kan inte påstå att man våldtog mina barndomsminnen på det sätt vissa i min krets sagt att den gör. Min flickvän uppskattade filmen mycket, och bestämde sig för att göra en egen turtle: “Tiffany”. Hur som helst – jag har inget ont att säga för egen del. Över förväntan. Bland rösterna hör vi Sarah Michelle Gellar.

Igår såg jag för andra gången 300 (2006) som av någon anledning blev mycket omsusad, och som av kanske samma skäl fått högt betyg på IMDb. Jag kan emellertid inte påstå att det här är en superb film. Den är så grafiskt överdimensionerad att det blir löjligt, och de spartanska krigarna hade minsann inte nakna magar och bögiga mantlar. De hade skydd på sig. Att sedan göra det hela till ett “frihetskrig” är lite absurt. Var Sparta fritt? Ett större fall av “social ingenjörskonst” får man väl faktiskt leta efter. Sparta var extremt kollektivistiskt, utan minsta utrymme för individualism. Sparta var inte frihetligt. All denna kritik åt sidan, 300 är en helt okej film som underhållning enkom. Det är för denna underhållning man bör se den. I huvudroll ser vi Gerard Butler och i biroll Dominic West.

The Libertine (2004) har jag förstås sett flera gånger förut, men nu har jag sett den ännu en gång. Dekadent poesi med Johnny Depp i huvudrollen som John Wilmot, 2nd Earl of Rochester – kan det bli bättre än så? Kanske. I rollen som kung Charles II ser vi ju John Malkovich exempelvis. Jag har faktiskt memorerat prologen till den här filmen när jag först såg den förra sommaren. Och jag mindes den ännu. Vacker snusk tycker vi om. Mycket. Således köpte jag filmen igår, och således har jag idag sett den ännu en gång med min flickvän. Som också gillar vackert snusk. Gott.

Igår kväll såg jag Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007) på bio. Vad kan man säga om just denna? Inget särskilt egentligen, då det är en del i en enhetlig följetong. Jag uppskattar filmerna på duken, även om jag inte orkar läsa böckerna av J.K. Rowling – så stor är inte min uppskattning. Gänget har blivit äldre, men det säger man ju med varje film. Trevlig film, såsom även de andra är trevliga filmer. Man vet vad man har att förvänta, och förväntningarna infrias. För den som gillar den här typen av filmer – kan det bli bättre? Många skådespelare finns sannerligen att nämna:

*Daniel Radcliffe
*Ralph Fiennes
*Brendan Gleeson
*Gary Oldman
*David Thewliss
*Emma Watson
*Rupert Grint
*Michael Gambon
*Alan Rickman
*Emma Thompson
*Warwick Davis
*Helena Bonham Carter

Ganska imponerande lista, om man frågar mig. Men det är ju inget som vi inte redan visste. Vi har ju alla sett dessa filmer – hoppas jag?

Igår såg jag för andra gången Perfume: The Story of a Murderer (2006), som förstås är enbart bra. Ja, även om den är ganska seg till en början. Boken av Patrick Süskind läste jag sommaren 2005, med stort intresse. Filmen håller inte riktigt måttet, men det är väl inget man kan kräva? Slutscenen är mycket stark och helhetsintrycket är välgrundat. Dustin Hoffman är bra och Alan Rickman ännu bättre – gott! Förresten, så här i förbigående, så står John Hurt för berättandet.

Det är kanske bara jag, men Eddie Izzard: Unrepeatable (1994) verkade roligare än många andra av Izzards filmer. Men jag har förstås inte så mycket mer att säga om just denna av dem. Man vet ju vad man har att vänta sig av mannen. Gott och väl.

Det tog mig ett bra tag att se klart på Fredde Granbergs små kortfilmer ifrån 2003, som dock tillsammans utgör 180 minuter. Av någon anledning är det här en humor jag uppskattar, men den är låg, och den blir lite tröttsam i längden. Det här påminner en hel del om de berättelser jag själv brukade skriva i mellanstadiet, såsom exempelvis “De sju små grisarna”:

Det var en gång 7 små grisar. De hette: Andreas, Petri, Marco, Viktor, Oskar, Kristoffer och Emma. De hade en detektivbyrå som hette Bu för Piggham. Kungen av Sri Lanka hade gett ett uppdrag till grisarna. Det var att de skulle döda 3 drakar som fångat 7 prinsessor i 14 torn, men de använde bara 3½ torn. De hade styckat en prinsessa. Om de lyckas ska de få hela kungariket och den halva prinsessans halva hand, om de inte redan kapat den vill säga. De tog endast med några snabbväxande bönstjälkar med sig. De åkte dit med sin Jumbo Jet. Färden tog 1 och en halv sekund med det tog 8 timmar att värma upp den. De fick övernatta på en äng i 3-3 grupper. De styckade Oskar. De byggde sina hus av tegel. På natten kom det en stor anka och försökte blåsa sönder huset. Men han lyckades inte så han hoppade in genom skorstenen men grisarna hade förberett sig genom att göra upp en eld. De fick sprängd anka till middag. När de var mätta gick de i strid med drakarna. Drakarna bjöd de 6 grisarna på kaffe och bullar innan striden. Drakarna var inte som andra drakar. De var högteknologiska och använde sig av värmesökande atombomber. Men grisarna kastade alla sina frön på drakarna så att det började växa bönstjälkar på dem. Då blev de varmare än grisarna och atombomberna träffade drakarna. Andreas, Petri, Marco, Viktor och Kristoffer fick dela på kungariket. Emma fick den halva prinsessans halva hand.

Sen dog de smärtsamt som tur var.

Slutet dåligt,
allting dåligt.

Om man (av ett eller annat skäl) skrattar åt det där, så kommer man nog uppskatta Granbergs filmer. Jag gjorde det. Men jag förstår om det inte är en humor som faller alla i smaken.