Cineasten

Nu har jag för andra gången sett Hannibal Rising (2007) och jag förstår fortfarande inte varför den fått relativt dåligt betyg på IMDb. Det är ju en alldeles fenomenal film! Boken av Thomas Harris har jag förvisso inte läst, men det är ju inte en sak som annars brukar hindra ett klart omdöme, inte sant? Gaspard Ulliel gör en alldeles förtjusande prestation i rollen som Hannibal Lecter. I min ringa mening gör alla en förtjusande prestation i den här filmen. Det är kanske inte den bästa filmen i serien, men det förändrar ju inte att den är underbar i sig självt. Tummen upp. Biroll av Dominic West.

Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters (2007) kan man väl inte annat än älska? Nåja, jag förmodar att man antingen hatar eller älskar detta, och för mig gäller det senare. Humorn passar mig som handen i handsken, och jag är omedelbart ett fan av ATHF, inte tu tal om den saken. Sådana här pärlor gör livet värt att leva – och det är inte en överdrift. Underbart! Bland rösterna hör vi Bruce Campbell.

Den idé som ligger bakom Outlaw (2007) är bra: motiverade av orättvisan i samhället skapar en liten grupp en privat rättssammanslutning som utverkar den rättvisa som staten vägrar att utverka. Anarkistiskt mys, månne? Nej, inte direkt. Idén är förvisso intressant och bra, men filmen lever inte upp till den idén. Ja, den är faktiskt ganska medelmåttigt gjord till och med, trots potentialen till substans. Sean Bean är väl okej, men överlag har jag inte mycket positivt att säga om filmen. Man glömmer den parallellt med att man tittar på den, mindre anonym än så är den inte i min ringa mening. Medioker prestation sammantaget. Biroll av Bob Hoskins.

Tja, Breach (2007) var faktiskt ännu bättre än väntat. En verklighetsbaserad thriller om en FBI-agent som läcker uppgifter åt Ryssland – något som dessutom inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden, utan år 2001. Chris Cooper är jättebra i sin roll som Robert Hanssen, och filmen är övertygande såväl som mycket underhållande. En härlig film som jag har endast gott att säga om – och som jag rekommenderar varje person att se, försåvitt intresse finns. Biroller av Laura Linney, Gary Cole och Bruce Davison.

För tredje gången har jag nu sett The Mad (2007) och jag förstår inte riktigt varför den fått så lågt betyg på IMDb. En sensationell film är det förstås inte, och den är en aning seg i början. Jag irriterar mig alldeles extra över de interna familjeintrigerna. Å andra sidan är det här en väldigt rolig film om man är på rätt humör, och Billy Zane gör en av få roller jag faktiskt uppskattat honom i. Summa summarum är The Mad en helt okej film, med scener som till och med är mycket bra.

För, tror jag, tredje gången har jag nu sett Beerfest (2006). Det är ärligen en mycket rolig komedi, om man är på rätt humör för att underhållas utav den. Den tyska stereotypen är genialisk och de små detaljerna blir rikare varje gång man ser den. Dock, ett mästerverk är det förstås inte. En smart dum komedi, för vad det är värt. Hos mig är det ett vinnande koncept. I en liten “uncredited” biroll ser vi Donald Sutherland.

Om dokumentären Roving Mars (2006) finns kanske inte så mycket att säga. Man förstår vad det är. Intressant och välgjort. Gott. Berättande av Paul Newman.

För tusende gången såg jag idag Shine (1996) med min flickvän. Jag vidhåller att det är en av de bästa dramor jag sett, och Geoffrey Rush gör sin absolut bästa rolltolkning någonsin, i rollen som David Helfgott – möjligen med undantag för hans roll som markis de Sade. Underbar musik, underbart skådespeleri – och inte minst en underbar optimism som värmer varje tittares själ. Sedan jag såg den här filmen första gången har jag älskat Rachmaninovs musik (inte minst “trean”). Tja, vad mer finns att tillägga? En oerhört vacker drama om en oerhört vacker människa. Allt gott. För övrigt mycket bra biroll av Armin Mueller-Stahl.

För andra gången har jag nu sett Histoire d’O (1975), och givetvis på det franska originalspråket (främst för att den dubbade versionen är klippt). Boken av Pauline Réage läste jag redan mot slutet av år 2004. Mot konventionen måste jag säga att jag uppskattar både filmen och boken mycket. Mitt intresse för fransk dekadens känner många läsare kanske redan till, och jag håller den här berättelsen över många andra. Corinne Clery gör sig dessutom utmärkt i rollen som O. Jag är och förblir ett “fan” – trots att kritiken både mot filmen och mot boken (men särskilt mot filmen) är överväldigande kategorisk.

Många gånger har jag sett Wedding Crashers (2005) och nu ännu en. Den är rolig och en film som tål att ses om – men som mer än charmig underhållning tänker jag inte se den. Vince Vaughn och Owen Wilson är helt okej i sina roller, med vilka filmen bär eller brister. I det här fallet det tidigare. Vi skall också nämna Christopher Walken och Will Ferrell.