Nu kanske läsaren vill veta varför många vill se mänskligheten utplånad. Det klandrar jag honom inte för. En ledtråd är att denna nihilistiska misantropi blev riktigt vanlig från och med den 10:e december 2007. Sedan dess har man knappt kunnat delta i en politisk diskussion, utan att någon påpekat hur folkmord vore en bra lösning (oavsett vilket problem saken gäller). Ja, jag har till och med hört det sägas ett flertal gånger, att vi skulle behöva en ny Hitler eller Stalin som kan decimera befolkningen med både snabbhet och effektivitet. Så vad brukar hända den 10:e december? Nobelpriset delas ut. Och året 2007 gick Nobels fredspris till Al Gore, för hans film En obekväm sanning, och till IPCC, FN:s klimatpanel. Sedan dess är det många som ser ekofascism som den enda hållbara utvecklingen, och få höjer på ögonbrynen om man föreslår att några miljarder människor skulle behöva utrotas ”för planetens skull”. Om massivt folkmord är vad som behövs för att rädda planeten (och det är det såklart), då är det så det är. Är det inte bra att mörda miljarder människor, om det kan rädda planeten? Trots allt har inte människan gjort annat än att plåga Moder Jord från ruta ett – är det inte dags att naturen tar revansch? I en debatt jag nyligen följde, där man frågade sig ifall man bör utrota smarta eller korkade människor först, skrev någon pregnant:

Vi kan enkelt dra slutsatsen att ingen människa gör det minsta nyttigt för planeten. Tvärtom, det finns ingen varelse som förstör så fruktansvärt mycket som människan gör. Funnes vi inte alls gjorde vi både planeten och övriga invånare en stor tjänst. Att bara ta bort en del gör nog inte mycket till nytta. När skall vi tänka om och börja göra något nyttigt? Den smarte gör betydligt mer skada än den korkade, tyvärr. Den dumme är för dum för att orsaka någon större skada. Hade vi levt som puckon i lerhyddor hade planeten varit i betydligt bättre skick.

Jag skrev själv ett par inlägg i debatten, där jag sade att man ju kunde välja att inte mörda någon alls, och att det inte spelar så stor roll hur man rationaliserar sin illvilja om man ändå bestämt sig för att folkmord verkar bra. Då påpekade man för mig att mina inlägg var irrelevanta, eftersom alternativet ”inte folkmörda” saknades. Att man behövde folkmörda var givet; frågan var bara vilka som skulle mördas först. Och man kom fram till att de smarta skulle dö först, hur nu man avgör vem som är smart och inte. Läsaren tänker måhända att jag överdriver, men det gör jag inte. Många anser verkligen att man bör utrota hela mänskligheten, eller i alla fall stora delar av den, för klimatets gagn. En del ser Unabombaren som en förebild, om ni kommer ihåg, han som skrev ett manifest mot det industriella samhället, och skickade bomber till folk som ansågs representera det. Mellan 1978 och 1995 mördade han tre personer, och skadade tjugotre. En del hyllar också Pekka-Eric Auvinen, som, övertygad av samma ekofascism, mördade åtta personer i ett skottdrama på Jokelaskolan i Finland. Hans förebild, den finske filosofen Pentti Linkola, har kommenterat händelsen och sagt att den ju tyvärr inte gjorde mycket nytta, eftersom bara åtta personer dog. Vi svenskar skall förstås inte behöva vara sämre. Här finns Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala universitet, som ägnar betald arbetstid åt att försöka möjliggöra en ekologiskt inriktad världsregering. (Det förvånar väl ingen att även Torbjörn Tännsjö är knuten till projektet.)

När man säger till mig – och det händer ganska ofta – att mänskligheten bör utrotas, brukar jag svara att det nog är för ambitiöst, men att man i alla fall kan ta livet av sig själv. Trots allt bör man ju leva som man lär, och om man lär att det vore bäst om alla människor utrotades, då bör man själv leva – eller snarare dö – därefter. Märkligt nog har ingen misantrop gillat idén. Man basunerar gärna ut hur värdelös och korrupt den samlade mänskligheten är, och att den likt varje annan grupp av skadedjur förtjänar att utrotas. Men tillräckligt konsekvent och övertygad för att vända samma udd mot sig själv som man vänder mot alla andra, det är man sällan. Att peka på andra och säga att de bör mördas, bara därför att de är människor, men att inte på samma sätt peka på sig själv, det kan väl bäst beskrivas som ynkligt, fegt och uselt. Och om man mot all förmodan börjar knyta sin egen snara har man bara övervunnit fegheten. Det är fortfarande ynkligt och uselt att vilja utrota miljoner eller miljarder människor. Jag kan se försonande drag hos de flesta, även om jag är aldrig så oense med dem. Hos ekofascister ser jag inget försonande alls. De önskar inte frihet, eller ens att vissa gagnas på andras bekostnad. De vill bara att jag, du, och alla andra får en slaktmask över huvudet och en bult i pannan. Det är på tiden att fler höjer sina röster och börjar ge misantroperna svar på tal. Alltså denna korta diatrib.

Nu säger jag inte att detta är fel.

Att män som Szasz och Laing skulle ha fel, det påstår alltså inte Tännsjö. I rättvisans namn hittar jag inga belägg för att han skulle sympatisera med antipsykiatrin, men det här konstaterandet känns ändå alarmerande. Om antipsykiatrisk litteratur säger Tännsjö att han “till stor del har förbigått” den. Ämnet behandlas alltså inte närmare i boken. Man lämnas med det där minst sagt oroväckande påståendet: “Nu säger jag inte att detta är fel…”

Den motbjudande slutsatsen
Kanske känner ni till Derek Parfits “motbjudande slutsats” (som han själv kallade den). Hans slutsats utgör en kritik av utilitarismen, och går ut på följande: Om mängden lycka är vad som avgör hur bra världen är, då vore en värld med 100 miljarder knappt lyckliga människor bättre än en värld med blott en miljard som förvisso vore aldrig så lyckliga. Det här inlägget handlar dock inte om Parfits kritik. Det handlar istället om Torbjörn Tännsjös bemötande därav. Hur skulle Parfits “motbjudande slutsats” kunna översättas i praktiska situationer? Tännsjö ger oss ett exempel på sida 49-50:

Antag att vi lever i helvetet, där vi dag ut och dag in torteras, utan hopp om lindring. Om vi kunde skulle vi ta våra liv. Nu erbjuds vi möjligheten att sätta barn till världen. Dessa kommer också att torteras, och de kommer att önska att de aldrig blivit födda, men de kommer inte att ha det fullt så svårt som vi har det. Accepterar vi det genomsnittliga synsättet måste vi också acceptera att vi i denna situation bör sätta dessa barn till världen. Ingen enskild individ har något att vinna på detta och våra barn kommer att förbanna oss, men den genomsnittliga lyckan blir större (eller snarare, det genomsnittliga lidandet blir mindre).

Nu har vi dels Parfits kritik, och dels Tännsjös exempel på vad kritiken (eller snarare utilitarismen) skulle innebära i praktiken. Vad anser då Tännsjö om denna kritik? Håller han med om att slutsatsen är “motbjudande”? Nej, det gör han inte:

Sidgwick tyckte att denna slutsats var acceptabel, och jag är böjd att hålla med honom. [...] Min ståndpunkt är alltså att vi bör svälja den “avskyvärda” slutsatsen.

Vad Tännsjös idéer går för vet vi redan. Sadism och tortyr är något som skall “sväljas” – inte bekämpas! Därmed inte sagt att Derek Parfit är så mycket bättre. Men han är i alla fall anständig nog att erkänna sin slutsats som motbjudande. På sida 61 skriver Tännsjö: “Är det någonsin möjligt, om utilitarismen är rimlig, att veta vad man i ett konkret fall bör göra? Jag tror inte att det är det.” Att Tännsjö skulle anse utilitarismen vara orimlig faller på sin egen orimlighet. Man får helt enkelt tolka honom bokstavligt: Utilitarismen kan inte säga vad man i ett konkret fall bör göra, utom när det gäller att föda barn som man vet med sig kommer att bli torterade, och som kommer att önska livet ur sig själva i denna grymma värld. Det bör man göra!

Sadistens förmildrande njutning
Är det bra att sadister njuter av att plåga andra människor? Torbjörn Tännsjö skriver på sida 95 i Vårdetik:

Men hedonisten söker inte undgå invändningen genom att modifiera sin lära. Hedonisten menar inte att sadisten utan vidare ska få leva ut sin böjelse. Offrets lidande måste ju tillmätas ett värde också det. Ändå är det så att säga en förmildrande omständighet att sadisten ändå njuter när han plågar sitt offer.

Jag kursiverade det viktigaste. Tännsjö är själv en sådan utilitaristisk hedonist som han talar om, så att det inte råder några missuppfattningar om den saken.

Ofrivillig eutanasi
På sida 117 i Vårdetik ställer Torbjörn Tännsjö upp följande scenario:

En patient är döende i lungcancer. Hennes ångest dämpas inte av det morfin hon får. Hennes läkare har också minskat dosen för att inte försvåra hennes andning. Läkaren har emellertid just läst de nya riktlinjerna från Sveriges Läkaresällskaps delegation för medicinsk etik, där det sägs att det är tillåtet att ge en smärtstillande dos, också om den påskyndar patientens död. Han läser upp dem för patienten och erbjuder denna en kraftigare morfindos, men hon avböjer eftersom hon inser att den skulle döda henne. Hon ser inget värde i att förlänga sitt lidande, hon inser att slutet ändå är nära; det liv som återstår för henne är inte värt att leva. Det vore bättre för henne att dö nu än att dö senare. Men hon motsätter sig likafullt en större morfindos. Det hänger samman med hennes religiöst färgade övertygelse att det alltid är fel att begå självmord. Varje handling som innebär hjälp till självmord eller som kan klassificeras som “eutanasi” är också moraliskt förkastlig, det är hennes bestämda mening. Då läkaren säger att det han vill göra är tillåtet i svensk lag och därför inte kan karaktäriseras som aktiv dödshjälp fnyser hon bara. “Struntprat”, säger hon. “Det är klart att det är aktiv dödshjälp att ge en injektion som man vet är dödande.”

Sådant är Tännsjös scenario. Men det fortsätter in på nästa sida:

Låt oss nu anta att doktorn säger sig respektera hennes beslut. Han frågar om hon inte ändå vill ha den normala, “ofarliga” dosen av morfinet. Hon accepterar tacksamt och han ger henne en injektion – en överdos som effektivt befriar henne från smärta, men som också dödar henne.

Gör läkaren rätt eller fel här? Tännsjö svarar på sin egen fråga:

Innebär det att läkaren gjorde fel? Jag tror inte det. Mycket talar i stället för att läkaren, om vi helt orealistiskt bortser från möjliga sidoeffekter av handlingen, gjorde rätt.

Med “sidoeffekter” menar Tännsjö sådant som att t.ex. anhöriga kan bli lidande och så vidare. Men om läkaren alltså “helt orealistiskt” kan hålla saken hemlig, då gör han rätt – enligt Tännsjö. Vet ni vad han kallar det? “Ofrivillig eutanasi.” Just en skön omskrivning för “överlagt mord”. Och med överlagt mord har inte Tännsjö ett jättestort problem, som synes.

Nyliberalismen
Naturligtvis lyckas Tännsjö också med att få in lite kritik av ”nyliberalismen” i sin bok Vårdetik. På sida 182 kan vi exempelvis läsa:

Det har ju sagts att rättighetsläran omöjliggör beskattning för andra ändamål än sådana som syftar till att upprätthålla lag och ordning (också motiveringen för sådana skatter förefaller mig bräcklig inom nyliberalt tänkande – varför inte privata vaktbolag?).

Tännsjö har såklart rätt i att motiveringen är (minst sagt) ”bräcklig”. Staten skall inte finansieras med skattemedel, ifall vi med skatt menar en ekonomisk tvångsindrivning. Men hur leder det till att staten skall avskaffas alldeles? Tännsjö antyder att den liberala rättighetsteorin skulle leda till anarkismen med dess DRO:s. Han antyder också att en stat är detsamma som ett vaktbolag. Att staten skulle kunna finansieras med frivilliga metoder faller honom inte in. Han hoppar över det alternativet och går direkt på det anarkistiska, som förstås inte är ett alternativ inom liberala ramar.

På nästa sida angriper Tännsjö den liberala äganderättsteorin:

Vi ska komma ihåg att för att jag ska ha egendomsrätt till något måste jag antingen själv ursprungligen ha förvärvat det på ett korrekt sätt, eller fått det på ett korrekt sätt från någon som i sin tur själv ursprungligen förvärvat det på ett korrekt sätt, eller fått det från någon som i sin tur ursprungligen förvärvat det på ett korrekt sätt, eller fått det från någon som… Resonemanget kan i de allra flesta fall förlängas till det förlorar sig i historiens dunkel. Det är inte troligt att det finns just någon faktiskt existerande egendom som uppfyller kriteriet och som alltså nu befinner sig i den rättmätige ägarens händer. Om Nozick har rätt är all, eller praktiskt taget all juridiskt sanktionerad, egendom är stöld!

Då är det bra skönt att Nozick har fel då! Äganderätten är inte någon arvssynd. Jag är på intet sätt ansvarig för vad andra människor ”i historiens dunkel” har gjort. Jag är bara ansvarig för mina egna handlingar, och det inbegriper förstås att inte samarbeta med brottslingar. Det inbegriper dock inte att ett visst ägande skulle vara illegitimt idag, för att det ägda en gång blev stulet för flera hundra år sedan. Vad gäller Proudhons ”egendom är stöld” så är det ett stulet begrepp. Utan begreppet ”egendom” kan inte begreppet ”stöld” ha någon mening.

Tännsjös kritik av rättighetsteorin består på sin höjd av stolpskott. Det finns mycket mer som jag skulle kunna citera ur Vårdetik. De här citaten är ändå de jag funnit mest iögonfallande vid läsningen. Avslutningsvis vill jag bara säga att vi har ett enormt behov av vårdetik – men inte Tännsjös!

En patient är döende i lungcancer. Hennes ångest dämpas inte av det morfin hon får. Hennes läkare har också minskat dosen för att inte försvåra hennes andning. Läkaren har emellertid just läst de nya riktlinjerna från Sveriges Läkaresällskaps delegation för medicinsk etik, där det sägs att det är tillåtet att ge en smärtstillande dos, också om den påskyndar patientens död. Han läser upp dem för patienten och erbjuder denna en kraftigare morfindos, men hon avböjer eftersom hon inser att den skulle döda henne. Hon ser inget värde i att förlänga sitt lidande, hon inser att slutet ändå är nära; det liv som återstår för henne är inte värt att leva. Det vore bättre för henne att dö nu än att dö senare. Men hon motsätter sig likafullt en större morfindos. Det hänger samman med hennes religiöst färgade övertygelse att det alltid är fel att begå självmord. Varje handling som innebär hjälp till självmord eller som kan klassificeras som “eutanasi” är också moraliskt förkastlig, det är hennes bestämda mening. Då läkaren säger att det han vill göra är tillåtet i svensk lag och därför inte kan karaktäriseras som aktiv dödshjälp fnyser hon bara. “Struntprat”, säger hon. “Det är klart att det är aktiv dödshjälp att ge en injektion som man vet är dödande.”

Sådant är Tännsjös scenario. Men det fortsätter in på nästa sida:

Låt oss nu anta att doktorn säger sig respektera hennes beslut. Han frågar om hon inte ändå vill ha den normala, “ofarliga” dosen av morfinet. Hon accepterar tacksamt och han ger henne en injektion – en överdos som effektivt befriar henne från smärta, men som också dödar henne.

Gör läkaren rätt eller fel här? Tännsjö svarar på sin egen fråga:

Innebär det att läkaren gjorde fel? Jag tror inte det. Mycket talar i stället för att läkaren, om vi helt orealistiskt bortser från möjliga sidoeffekter av handlingen, gjorde rätt.

Med “sidoeffekter” menar Tännsjö sådant som att t.ex. anhöriga kan bli lidande och så vidare. Men om läkaren alltså “helt orealistiskt” kan hålla saken hemlig, då gör han rätt – enligt Tännsjö. Vet ni vad han kallar det? “Ofrivillig eutanasi.” Just en skön omskrivning för “överlagt mord”. Och med överlagt mord har inte Tännsjö ett jättestort problem, som synes.

Men hedonisten söker inte undgå invändningen genom att modifiera sin lära. Hedonisten menar inte att sadisten utan vidare ska få leva ut sin böjelse. Offrets lidande måste ju tillmätas ett värde också det. Ändå är det så att säga en förmildrande omständighet att sadisten ändå njuter när han plågar sitt offer.

Jag kursiverade det viktigaste.

Antag att vi lever i helvetet, där vi dag ut och dag in torteras, utan hopp om lindring. Om vi kunde skulle vi ta våra liv. Nu erbjuds vi möjligheten att sätta barn till världen. Dessa kommer också att torteras, och de kommer att önska att de aldrig blivit födda, men de kommer inte att ha det fullt så svårt som vi har det. Accepterar vi det genomsnittliga synsättet måste vi också acceptera att vi i denna situation bör sätta dessa barn till världen. Ingen enskild individ har något att vinna på detta och våra barn kommer att förbanna oss, men den genomsnittliga lyckan blir större (eller snarare, det genomsnittliga lidandet blir mindre). (Vårdetik, sid. 49-50.)

Nu har vi dels Parfits kritik, och dels Tännsjös exempel på vad kritiken (eller snarare utilitarismen) skulle innebära i praktiken. Vad anser då Tännsjö om denna kritik? Håller han med om att slutsatsen är “motbjudande”? Nej, det gör han inte:

Sidgwick tyckte att denna [Parfits] slutsats var acceptabel, och jag är böjd att hålla med honom. [...] Min ståndpunkt är alltså att vi bör svälja den “avskyvärda” slutsatsen.

Vad Tännsjös idéer går för vet vi redan. Sadism och tortyr är något som skall “sväljas” – inte bekämpas! Därmed inte sagt att Derek Parfit är så mycket bättre. Men han är i alla fall anständig nog att erkänna sin slutsats som motbjudande.

… rätten till liv fördömer däremot direkt allt godtyckligt dödande av medlemmar i den egna gruppen. Enligt dessa läror är allt sådant dödande undantagslöst moraliskt förkastligt. Det är fel att mörda, helt enkelt. Här är lärorna i konflikt med hur människor i gemen tänker i vårt land. Och här tycks människor i gemen ha en förståndig och realistisk syn på saken. (Min kursivering.)

Det här citatet har jag återgivit tidigare; man får medge att Tännsjö åtminstone vet att sätta adekvata titlar på sina verk. Alltså: rätten till liv innebär att mord är omoraliskt, men det står i konflikt med den allmänna synen på mord som är mer “förståndig och realistisk”. På nästa sida kallar han det “mjäkigt” att motsätta sig mördande ifall mord råkar vara “praktiskt”, med hans egna ord: mord “som så uppenbart står i livets tjänst”.

Tännsjö har inget stort problem med mördande. Han ser det som moraliskt neutralt. På sin höjd kan det vara “opraktiskt” att mörda, när det inte tjänar till att maximera den totala lyckan i samhället. På vilket sätt blir människor lyckliga av att mörda, eller av att se andra bli mördade? Det kan man undra. (Se: Utilitarismens lyckoparadox.)

Läsaren med god hågkomst minns kanske Replikskifte om mordets förträfflighet. I samband med de replikerna fällde en anarkist – som på Internet kallar sig ”BinaryT” – några uttalanden: ”Mord är alltid fel, men det är också alltid värdefullt för vissa … rätt eller fel är ointressant när man talar om värden, då värden alltid är subjektiva”. Här ser vi ett exempel på åsikten att mordet är värdefullt, och personen urskuldar sig också med att han personligen inte är någon mördare. Men varför inte? Varför inte uträtta något man själv menar vara värdefullt? (Inget svar.) Jag har förresten observerat ett samband mellan ståndpunkterna 1) att anarki skall råda, och 2) att mordet är rimligt. Att lägga ihop två och två är inte särskilt svårt. (För exemplets skull: jag vet en anarkist som vill att både tortyr och avrättning skall utfärdas efter rena olyckshändelser.)

Nyligen fick jag det här svaret i en diskussion om etik och moral:

Alla människor är goda, för det finns ingen ondska. Det är en rent subjektiv upplevelse, Godhet. Det har inget med objektiva observationer att göra. I ett krig är båda soldaterna är goda. En mördare är god, en domare är god, en snäll person är god, en elak person är god. Godhet är alltså den totala intentionella/subjektiva handlingen, där ondska som dess motsvarighet blir helt utan mening utöver alla icke-relativa sammanhang, och allt är relativt. (Mina kursiveringar.)

Jag undrar helt enkelt om det här är ett återkommande mode inom filosofin? Är det lite “hippt” att uttala sig positivt om mördande, så länge man nu inte mördar själv? Problemet är att tanke förr eller senare övergår i handling. Om budskapet “en mördare är god” får spridas tillräckligt länge så kommer folk att börja tro på det. Som de tror, så vill de också handla. Alla vill vi ju vara goda inte sant? Nå, om en god människa är någon som mördar, då är det ju mördande vi skall syssla med! Lyckligtvis är premissen falsk. Men det gäller också att utpeka den som falsk, innan någon alltför “god” människa hugger dolken i våra ryggar. När vi blivit mördade är det nämligen för sent för esprit d’escalier.

Det grundläggande felet hos rasismen är att den buntar ihop individer i olika mer eller mindre arbiträrt valda kategorier: ”renrasiga” och ”orenrasiga”. (Kategorierna är inte helt arbiträra, men när man frågar varför den ena rasen är bättre än den andra, vill man förmodligen ha mer än exempel på nordiska folksagor till svar.) Man delar alltså in människor i olika grupper, och säger att den ena gruppen är bättre än den andra, oavsett vilka enskilda individer de må innefatta. Den implicita (och ibland även explicita) avsikten i att göra sådana här grupperingar, är naturligtvis denna: man vill att en grupp skall kunna härska över en annan. Är man rasist så anser man rimligtvis att den egna rasen är överlägsen, och att det således är den som skall styra och ställa politiskt. Politiserad rasism är fascistisk, men det gäller inte bara rasism. Detsamma gäller också för alla andra kollektivismer. Varje kollektivism har sin egen gruppering, men det är också vad som skiljer dem åt. Offermentaliteten är gemensam, och det är denna offermentalitet man bör rikta föraktet mot. Vissa kollektivismer kan kanske sägas vara värre än andra, men inga är bra, och inga förtjänar stöd eller beundran. Alla förtjänar de föraktfullt bemötande. Somliga använder begreppet ”individualism” som om det ville säga att alla människor är oaser: att de inte påverkar varandra och inte heller behöver varandra. Men detta är inte vad individualism vill säga; det innebär istället att ingen enskild individ skall offras för någon annan eller några andra. Kollektivismen är dess motsats, och den innebär att den enskilde/de få skall offras för gruppen/de många. Hos rasisten är det rasen som andra människor skall offras för. Hos en annan kollektivist skiljer sig gruppen, men offermentalitetens grundbult är oförändrad. I uppsatsen Rasism konstaterar Ayn Rand inledningsvis följande:

Rasism är den lägsta, grövsta och primitivaste formen av kollektivism. Dess grundidé är att tillskriva människans genetiska härkomst moralisk, social eller politisk betydelse – att en människas intellektuella egenskaper och karaktärsdrag produceras och förs vidare av hennes invärtes kroppskemi. Vilket i praktiken innebär att en människa ska bedömas, inte efter sin egen karaktär och sina egna handlingar, utan efter sitt förfäderskollektivs karaktär och handlingar.

Kollektivismens kärna är att människor skall offras för någon abstraktion. Rasisten menar att det är för rasen som människor skall offras, men vad spelar det egentligen för roll vilken abstraktionen är? Hos rasisten råkar det vara rasen. Hos nationalisten råkar det vara nationen. Hos platonisten råkar det vara staten. Hos teisten råkar det vara Gud, och hos utilitaristen den ”allmänna lyckan”, och hos environmentalisten miljön. Men när någon kollektivist riktar gevärsmynningen mot just ditt huvud, bryr du dig om för vilken av dessa abstraktioner han vill mörda dig? Är det bättre att bli mördad i Guds namn än i den allmänna lyckans, eller kanske omvänt? Vi bör inte stirra oss blinda på varför det skall mördas. Istället bör vi anmärka på att det skall mördas – oavsett svepskäl och rationaliseringar. Vi kan inte bara förakta rasismen. På samma grund som vi föraktar den, måste vi också förakta nationalism, platonism, teism, utilitarism, environmentalism – et cetera ad nauseam. Om vi föraktar rasismens offermentalitet, då måste vi vara konsekventa nog att förakta all offermentalitet. Det är mot denna som föraktet bör riktas, och således mot alla former av kollektivism: de former jag nämnt och de andra som förblir onämnda av utrymmesskäl.

Jag begriper att folk i allmänhet inte vill förakta kollektivismen som sådan. Det beror på att folk i allmänhet är kollektivister själva. De flesta svenskar anser att det finns några abstraktioner som människor trots allt behöver offras för. Ett exempel kan vara miljön. Ett annat exempel kan vara demokratin. Förvånansvärt många medräknar också fosterlandet. Låt oss erkänna att fascism är ganska accepterat av allmänheten. Det är mer accepterat än man vill erkänna. Betyder det möjligen att man skäms, eller finns det andra skäl? Fascismen blir behandlad väl i de akademiska finrummen. Man lovprisar Platon, den där tänkaren som ansåg att en elit skall styra över människorna, och att kvinnors barn skall omhändertas av staten. Han är både kollektivismens och fascismens intellektuelle fader (som om de bägge skulle kunna skiljas från varandra). På den här punkten har utvecklingen stått ganska stilla i två årtusenden. Idag sitter en annan filosof, den svenske utilitaristen Torbjörn Tännsjö, och talar om sådant som ”neutral terrorism” och organskördar. Ganska få ser det här som något ondskefullt, precis som att ganska få ser något ondskefullt i platonismen. Men som Stefan Molyneux säger i en tidig podcast: ”Det är oerhört viktigt att begripa det direkta spår som leder från Platon till koncentrationsläger och gulags.” Och som Leonard Peikoff säger i det andra kapitlet av The Ominous Parallels: ”Hegel hade inte ha varit möjlig utan Kant, som i sin tur inte hade varit möjlig utan Platon. Dessa tre är, mer än några andra, de som lagt den intellektuella grunden för Auschwitz.” Det är inte rasismen som bär den yttersta skulden för sådana historiska hemskheter som man ofta förknippar den med. Den yttersta skulden tillräknas rätteligen kollektivismens intellektuella försvarare; utan dem hade inget av detta varit möjligt.

Summa summarum är det kollektivismens offeretik som skall föraktas. Det är om dess hals som spetälskebjällran skall hängas, och om de halsar som tillhör dess försvarare. Att missta rasismen för all kollektivism är att begå det frusna begreppets felslut. Kollektivism är inte en form av rasism utan tvärtom: rasism är en form av kollektivism. Det ramverk som gör rasismen möjlig är också det ramverk som nationalism eller utilitarism eller environmentalism lyder under. Föraktet skall inte riktas mot rasismen allena, utan i första hand mot ramverket självt. Precis som man inte kan hugga ner ett träd genom att slå på dess grenar, kan man inte övervinna rasismens verkningar genom att bekämpa endast rasismen. Kampen måste föras mot trädets stam, mot det kollektivistiska ramverket.

I grund och botten vilar utilitarismen på en paradox: den ägnas åt att främja en lycka som den i realiteten undergräver. (Detta har jag också gått igenom tidigare, i inlägget Utilitarismens lyckoparadox.) Offeretik negerar människans lycka, även när den är tänkt att åstadkomma den. Utilitarismen representerar helt enkelt en skev syn på vad lycka vill säga. Lycka förutsätter människans frihet att eftersträva sina egna värden, vare sig de är småskaliga eller storskaliga. Den förutsätter att hon behandlas som ett självändamål – inte som ett medel för någon annans mål. Ingen människa blir lycklig av att offra sina värden; ingen blir lycklig av vetskapen om att hon när som helst kan komma att offras för ”samhällets bästa” eller någon ”allmän lycka”. Man kan förstås invända att utilitarismen tar med detta i sina beräkningar, och att inga offer därmed kommer att äga rum under dess regi. Men vi har redan konstaterat att utan denna offermentalitet återstår intet. Utesluter man elementet av offeretik så utesluter man dess kollektivism. Då kan principen inte längre vara att man bör handla för att uppnå den största möjliga lyckan för flest antal människor. Istället måste principen vara att man bör handla för att uppnå den största möjliga lyckan för en själv, och att man inte i detta handlande får underminera någon annans lyckosträvan. Detta är inte alls vad utilitarismens etik handlar om. Detta är faktiskt vad objektivismens etik handlar om. I rättvisans namn skall dock sägas att det finns snällare utilitarister som saknar dessa fascistiska tendenser. Jag brukar skilja mellan Mises-utilitarister och Tännsjö-utilitarister. De tidigare är frihetliga och välvilliga – som Ludwig von Mises. De senare talar om ”neutral terrorism” och skördande av människors organ – som Torbjörn Tännsjö. Likväl är det faktiskt Tännsjö som står för den konsekventa utilitarismen här.

Tänk om utilitarismens principer faktiskt ledde till den maximala lyckan för flest antal människor. Vore den inte då befogad? Den frågan har jag fått några gånger tidigare, men jag begriper mig inte riktigt på den. Varför skall vi ponera en alternativ värld där svart är vitt och ner är upp? Jag ser inte riktigt det meningsfulla i det. När man behöver tänka sig en helt annan verklighet för att försvara utilitarismen, då är den i min mening tämligen oförsvarlig. Men visst! Så länge ceteris paribus-principen råder så kan jag ju besvara frågan med ett nekande. Utilitarismens offeretik är ond, även om den skulle leda till den största möjliga lyckan för flest antal människor (vilket alltså inte är fallet). I verkligheten finns det ingen ”allmän lycka” skild från den individuella. Endast individer kan vara lyckliga, och individer kan vara lyckliga endast när de blir behandlade som just det: individer. I vår ponerade låtsasvärld blir människan lycklig av att betraktas som en kugge i det väldiga samhällsmaskineriet. Hon blir lycklig av att offra sig själv och av att offras av andra människor. Hon blir också lycklig av att offra andra människor i detta påhittade samhälle som vi kan kalla för Utilitaria. Fortfarande är det inte legitimt att offra sig själv (på moralisk nivå) eller andra (på rättslig nivå). (Märk väl det motsägelsefulla här: ifall man skulle bli lycklig av att offra sina värden, då skulle det finnas ett värde i själva offrandet, vilket i sin tur skulle innebära att det inte alls vore tal om offrande.) Människan är inte någon kapsel ämnad åt att förvara lycka i så stora kvantiteter som möjligt. Människan är ämnad åt vad hon själv vill ämna sig åt. Ingen av oss har rätt att avgöra sådana saker för någon annan. Vi har inte rätt att tvinga någon att vara lycklig, ens om något sådant vore möjligt.

Bilaga om en utilitarismens bödel
I Faust skriver Goethe: ”Wie einer ist, so ist sein Gott.” Eller på svenska: ”Som någon är, så är hans Gud.” Jag antar att vi också kan säga att som någon är, så är hans utilitarism. För det finns ju faktiskt, som jag redan har nämnt, hederliga ickemordiska utilitarister också. Ludwig von Mises har redan berörts, och den unge George Reisman kan vara ett annat exempel. (Den senare övergav dock – på goda grunder – utilitarismen efter att ha diskuterat den med Ayn Rand.) På den mer illvilliga och tyvärr mer konsekventa sidan hittar vi den redan omtalade Torbjörn Tännsjö. Vi hittar också signaturen ”Krenek” som föranledde min tidigare text. Denne ”Krenek” har sagt några av de mest ondskefulla saker jag hört sägas under utilitarismens fana. Eftersom jag har samlat på mig en del exempel på dessa saker, tänkte jag att de skulle få en välförtjänt plats här, i rent avskräckande syfte:

Därför blir [moralen] mer som vetenskapliga teorier, vi väljer inte de som är absolut rätt (vi har inte den lyxen), vi väljer de som gör bästa jobbet för våra syften.

Vi har inte lyxen att välja en moral som är absolut rätt. Vi väljer den moral som tjänar våra syften bäst. Rätt moral tjänar inte våra syften bäst, men det gör däremot fel moral, och därför är det utilitarismen som väljs. Men vilka syften är detta? Inte är det någon lycka i alla fall. Hittills verkar det mest röra sig om blodtörst.

… det kan räcka med utilitaristiska beslutsfattare i toppen. Du kan se vanliga människor som verktyg i deras händer. En vanlig människa behöver inte förstå någonting egentligen, det räcker att han lagar rör, snickrar, kör taxi eller bygger skyskrapor samt följer de utilitaristiska direktiv som han får ovanifrån.

”Krenek” levererar faktiskt en del citat som är verkligt genomskinliga – en genomskinlighet som skulle få självaste Torbjörn Tännsjö att känna sig naken. Vi vanliga människor behöver inte begripa något. Vi har ju beslutsfattare i toppen som sköter det hela åt oss. Godwin-exempel ligger nära till hands. Frågan är om dessa beslutsfattare leder oss fram på lyckans väg, eller in i gaskammaren för “samhällets bästa”. Men det kan förstås kvitta lika. Rättigheter är ändå “nonsens på styltor” (Bentham) och offren behöver ändå inte förstå vad man gör mot dem. Begriper de inget, så kanske de inte hinner förlora lyckan förrän deras innanmäte fräts sönder av giftgas.

Man kan konstruera situationer där folk kommer att offras inom alla former av etiska system.

Det är alltså det här med offrandet som är centralt; det är därför man konstruerat utilitarismen. Den saken skall jag inte uttala mig om, men det är i alla fall Kreneks infallsvinkel (som han tyvärr inte är alldeles ensam om). Här utesluter han dessutom att det finns etiska system som inte går ut på att man skall offra oskyldiga människor. Det finns till och med etiska system som konsekvent förbjuder sådan offermentalitet. Objektivismens etik, par example.

Vi vänder oss emot att en sadist torterar ett barn och får lycka från det, men det beror mest på att lidandet väger över lyckan men en tillräckligt stor grad. I fall där inga offer finns, då blir folk ofta mer neutralt inställda.

Det är alltså så att sadister blir lyckliga av att tortera barn. Och det är ju tur att det finns folk som torterar barn, för annars skulle vi bli neutralt inställda till sådant som tortyr.

Med ny teknologi kommer du snart få se detta, det sker redan idag på vissa håll att man sorterar bort oönskade barn innan födseln. Det är en mycket positiv utveckling som kommer gynna oss alla med tanke på att jorden är begränsad och vi inte kan expandera i mängd hur länge som helst, förr eller senare måste man börja satsa på kvalitet.

Centralstyrd födselkontroll och malthusisk misantropi. Det vore en positiv utveckling ifall staten bestämde vilka barn som skall få födas och inte. Man bör ”sortera bort” oönskade barn innan födseln, inte därför att de är oönskade av den gravida kvinnan, men därför att de är oönskade av staten eller ”samhället”. Man bör alltså antingen förbjuda samlag för vissa människor, eller också misshandla dem ifall de blir gravida – eller bäggedera. Trots allt kan vi ju inte hålla på och föröka oss i all evinnerlighet! (Platon var kollektivismens och fascismens fader, och ibland undrar jag om han inte också var en urfader till utilitarismen.)

… den dagen liberalismen blir omodern, då kommer utilitarismen vara redo för nya och bättre system. Ni som anser att systemet redan är perfekt kommer hindra utvecklingen.

Utilitarismen tar över när friheten blir omodern (vilket den förvisso redan kan sägas vara). Och vi som anser att friheten är perfekt trots att den är omodern, vi hindrar utvecklingen, en utveckling som tydligen anses god. Vi liberaler är ena riktiga bakåtsträvare!

För det första har vi inbyggd “altruism”, det är inte alls ovanligt för organismer att offra sig själva i olika mån. Väldigt vanligt i djurvärlden och vi är inget undantag. Det enda vi behöver göra är att styra in människor på rätt riktning, ungefär som företag gör idag, fast vi kommer ha ett större perspektiv. Människor kommer inte vara speciellt fria i ett liberalt samhälle, de kommer fortfarande tycka och tänka och tro så som en mindre elit har bestämt. Det har förvisso inget gevär mot huvudet, men det är enbart en bagatell i sammanhanget.

Offermentaliteten är “inbyggd” i vårt system, så den kan inte frångås. Denna offermentalitet skall användas för att styra människor “i rätt riktning”. Det är trots allt en bagatell, ifall människor har en gevärspipa mot huvudet eller ej.

Jag tror att ytterligare kommentarer blir överflödiga. Ibland har man (och även jag själv) svårt att begripa hur oomkullrunkeligt ondskefullt psykopatisk utilitarismen faktiskt kan vara. Och när den är det, då beror det förstås på att dess representant(er) är oomkullrunkeligt ondskefullt psykopatiska själva. Dessa citat torde visa vad som faktiskt ofta försvaras i ”lyckans” namn.

Favoritfilosof?
1. Ayn Rand (22 röster)
2. Friedrich Nietzsche (21 röster)
3. Aristoteles (13 röster)
4. David Hume (11 röster)
5. Karl Popper (11 röster)
6. Torbjörn Tännsjö (7 röster)
7. Henrik Sundholm (6 röster)
8. Immanuel Kant (6 röster)
9. Platon (6 röster)
10. Per-Olof Samuelsson (1 röst)
Totalt: 104 röster

Karl Popper fick några röster för många, därför att Anders Ekman röstade flera gånger. Därför hamnar han under Hume, trots att de rent nominellt hamnar jämsides. Sjäv hamnar jag jämsides med Kant och Platon. Det är väl ingen vidare komplimang egentligen, men okej, jag får åtminstone sortera in mig själv över dem, på pin kiv. Att POS bara fick en röst är ärligt talat lite tragiskt. En god andraplacering borde han ha fått, inte som mest innovativa tänkare måhända, men som mest vettiga. Vad spelar trots allt nytänkande för roll, om det man tänker är absurt eller rentav totalitärt? (Inte för att POS skulle sakna egna idéer alltså. Det är ju just det att han har egna idéer som gör hans texter intressanta över andras.)

Min nya poll ser ut så här:

Favoritekonom?
*George Reisman
*Ludwig von Mises
*Adam Smith
*Frédéric Bastiat
*Milton Friedman
*Murray Rothbard
*Friedrich Hayek
*John Maynard Keynes
*John Kenneth Galbraith
*Karl Marx

Jag skall låta den få hundra röster också, innan jag byter. Det borde kunna ta längre tid, för jag tror att fler har koll på gamla filosofer än gamla ekonomer. Återigen skall påpekas att jag såklart inte tagit med alla ekonomer av vikt, utan bara tio som tycktes relevanta för mig. Om mitt urval tycks lite väl partiskt för liberalismens räkning så får det väl förlåtas mig. Den här bloggen är partisk för liberalismens räkning, och det skall väl inte ha undgått någon hoppas jag.