Till psykiatrins fiender

Psykiatri är ett ämne som bör palperas med varsamhet. Detta beror inte på psykiatrin så mycket som på dess fiender – och jag har bara under det senaste året insett hur många de faktiskt är. Jag är vare sig läkare eller legitimerad terapeut, så jag kan inte fälla medicinska omdömen som annat än lekman. Vad jag kan palpera (eller ”känna på pulsen”) är de åtskilliga och ibland absurda idéer som psykvårdens fiender ger uttryck för. Kanske undrar läsaren varför jag alls för ämnet på tal, eftersom jag i vanliga fall skriver om filosofi och det som hör filosofin till. Svaret är i så fall att det här faktiskt hör filosofin till. Att bemöta psykvårdens angripare är inte först och främst ett medicinskt ärende, utan först och främst ett filosofiskt ärende. (På samma sätt är det främst upp till våra filosofer, snarare än biologer, att tillbakavisa kreationism.) Det medicinska läroämnet har till uppgift att identifiera sjukdomar och finna effektiva behandlingar mot dem. Den säger inte i sig självt något om vad som är etiskt och vad som är rationellt. När vi söker svar på sådana frågor måste vi istället agera som – just det – filosofer. Och som sådan vill jag tänka att jag är mer än lekman, även om jag saknar formell utbildning.

Förr i tiden kunde psykiatrisk vård vara både vidskeplig och inhuman. Detta gillar dess fiender att påpeka. Men de vill inte gärna acceptera att den har blivit bättre. Idag skulle ingen läkare försätta en schizofren patient i insulinkoma, något man gjorde förr, men som aldrig gav annat än negativa resultat. Ingen patient riskerar att få en lobotomi. Och ingen läkare påstår längre att schizofreni beror på att man haft en kall och avvisande moder (”kylskåpsmamma”). Sådan vidskepelse har utdömts i sällskap med många andra freudianska påhitt (om än tyvärr inte alla). Ingen läkare skulle heller försöka behandla schizofreni med ECT. (Det är sant att elbehandling har dokumenterad effekt mot till exempel depression, men ingen alls mot schizofreni.) Läkemedlen har dessutom blivit bättre, särskilt med tanke på deras mildare biverkningar. Dagens neuroleptika är knappast befriad från dem, vilket å andra sidan ingen medicin är, men den schizofrene behöver i alla fall inte sitta i skuggan med hibernalhatt på grund av ljuskänslighet. Det här är naturligtvis bara ett par exempel bland många. Min övergripande poäng är att man inte skall bedöma psykiatrin idag efter hur den har varit förr. Eller kanske mer träffande: att man inte skall döma ut det rationella med samma måttstock som man dömer ut det irrationella (eller så att säga ”kasta ut barnet med badvattnet”).

I sin relativt nyutkomna bok Pillret skriver Ingrid Carlberg att omkring 600 000 svenskar äter något slags antidepressiv medicin. Siffran är enligt psykiatrins fiender ett bevis för att man bara är ute efter profit, och att man hellre ”medicinerar bort symptomen” än ”hanterar problemen”. Att bemöta det första är inte svårt. Det kostar läkemedelsföretagen miljarder att ta fram en ny medicin, så det ju klart att de behöver ekonomisk avkastning när preparatet väl har kommit ut på marknaden. Det är inget underligare med det än att vi får betala för vår mat och vårt husrum. (För övrigt är SSRI-mediciner knappast dyra; att äta till exempel citalopram behöver inte kosta mer än någon femtiolapp i månaden.) Argumentet utifrån profit är inget annat än nonsens. Om inte företagen går med vinst kan de inte erbjuda oss nya läkemedel, och då blir vi utan. Hellre dyra läkemedel än inga läkemedel alls – inte sant? Dessutom bör det ju inte vara några kostnader att bråka om i just det här fallet. Att äta så kallad antidepressiv medicin är som sagt ingen speciellt dyr historia. Men hur är det med det andra argumentet? Det kanske stämmer att läkarna hellre ”medicinerar bort symptomen” än hjälper den sjuke att ”hantera problemen”? Nej, det är en besynnerlig invändning.

En egentlig depression kan utlösas av många olika faktorer, men har också en biologisk grund i hjärnan. Det är hjärnans brist på serotonin som motverkas när man äter en SSRI-medicin, och denna brist är ju inte symptom utan orsak. Men det finns kanske också en annan grund, som inte är av biologiskt slag? Jo, det är ju möjligt. Å andra sidan kan vi svårligen klandra ett läkemedel för att det inte löser alla våra problem här i livet. Det har en viss kemisk effekt i kroppen, men mer duger det inte till. Just därför använder man sig också utav terapier av olika slag (varav KBT är mest evidensbaserad). Psykvårdens fiender tänker ändå att den där siffran på 600 000 är så hög, att läkarna nog har lurat på folk mediciner som de inte behöver. Kanske är det hela till och med en konspiration av företagen, som vill profitera på andras vardagliga mödor? Jag vill på den första tanken svara att blotta siffran inte spelar någon som helst roll här. Att många då och då drabbas av huvudvärk, och tar en tablett mot detta, betyder varken att huvudvärken är bluff eller att tabletten är gagnlös. Det betyder bara att värken är vanlig, och att det kan finnas en lukrativ marknad för bättre läkemedel. På exakt samma sätt är det med psykisk ohälsa: att det är vanligt betyder inte att det är bluff, och att läkemedlen har brister betyder bara att det finns något att vinna på ytterligare medicinsk forskning.

Den andra tanken om en konspiration bör kunna avfärdas vid första anblick, men eftersom den är så utbredd finns en del att säga. I stora drag går den ut på följande: företagen och läkarna har i samverkan hittat på olika diagnoser och mediciner som inte alls behövs, i syfte att profitera och utöva makt över andra. Denna märkliga teori har man inget rationellt skäl att ta på allvar, och som jag sagt förut leder korrupt kunskapsteori till korrupt etik. Psykvården får lida en hel del oförtjänt klander, vilket i sin tur innebär negativa följder för både vården och för patienterna. Jag har många gånger hört psykiatrins fiender säga något i stil med att ”det är en naturlig del av livet att må dåligt”. Det må så vara! Men det är avskyvärt att använda det som ett argument mot sjukvård. Att vi ibland mår dåligt kan svårligen undvikas, men om man mått dåligt under en längre tid och det finns ett läkemedel mot tillståndet – då är det ju vettigt att ge läkemedlet en chans. Det är illvilligt att säga till någon som länge burit på tankar om självmord att hans tillstånd är ”en naturlig del av livet”. Då kanske han istället för att söka hjälp väljer att bära problemen vidare, eller rentav att ta sitt liv. Vem är det som är maktkåt här egentligen – läkaren som skriver ut SSRI, eller psykvårdens fiende som ger dylika råd? Att bli psykiater tar också lång tid: läkarstudierna tar över fem år, och därpå behöver man ungefär lika lång erfarenhet av AT-tjänst och ST-tjänst. Hur många studerar och arbetar med vård och omsorg i över ett decennium, för att de drivs av maktbegär? (Frågan är retorisk.)

Våra antidepressiva mediciner är knappast felfria. De ger inte alltid resultat och har en del besvärliga biverkningar. Detsamma kan sägas om vilket läkemedel som helst. SSRI beräknas hjälpa i ungefär 70% av fallen. Man kan också prova SNRI (som även påverkar noradrenalinet men har fler biverkningar), och ECT, i synnerhet (men inte uteslutande) mot djupa depressioner där läkemedlen inte haft önskad effekt. Psykvårdens fiender tycker om att förstora upp biverkningarna av SSRI, och det gör de absolut rätt i. Även om de är relativt milda nu för tiden, bör man ju ändå känna till dem: viktförändringar, yrsel, illamående, förlust av sexuell drift och oförmåga till erektion och orgasm – för att bara nämna de vanligaste. Som patient skall man känna till det här, och väga fördelar mot nackdelar, innan man tar läkemedlet. Det gäller för alla läkemedel och inte bara för SSRI. Emellertid skall man inte heller överdriva vare sig de önskvärda effekterna eller de icke önskvärda. En antidepressiv medicin är självfallet inget ”lyckopiller”. Att lösa upp en depression är inte detsamma som att skapa lycka, och på samma sätt blir man inte en ”zombie” av dagens mediciner. Kurvan mellan toppar och dalar riskerar att bli mindre, och det bör man ju veta, men någon fullständig apati är det inte tal om.

Jag hyser ingen ambition att skriva en hel patogenes över det kunskapsteoretiska (ej medicinska) sjukdomsförlopp som psykiatrins fiender går igenom. Det finns alldeles för mycket att säga, och jag kommer med största sannolikhet att få lägga till kompletterande stycken i framtiden. Jag har tvistat med ett flertal antipsykiatriker under det senaste halvåret, och många gånger utmynnar deras kritik i ett argument utifrån uppenbarelse. De säger: ”Har du inte själv erfarenhet av psykiatrin så kan du inte veta hur det är.” Innebörden av detta är att psykiatrin skulle vara något övernaturligt som inte kan studeras under tillsedda förhållanden. Så är det naturligtvis inte, och man behöver inte ha direkt erfarenhet av en vetenskap eller annat akademiskt område, för att kunna bilda sig en uppfattning om det. Jag är inte kvinna men kan ändå uttala mig om feminism eller abortfrågor, och jag är inte jude men kan ändå uttala mig om rasism eller antisemitiska folkmord. Argumentet utifrån uppenbarelse är bara en sista tillflykt i syfte att mystifiera psykvården. (Någon av psykiatrins fiender har till och med hävdat att depressioner behandlas bättre med LSD än med SSRI – och det tycker jag säger en hel del om vilken nivå kritiken ofta befinner sig på.) Jag vill till sidst og syvende upprepa att psykiatrin inte är ofelbar eller fullständigt rationell. Vad jag menar är att kritiken skall bära den rationalitet som psykiatrin i så fall saknar. Brister och fel bör ses som skäl för utveckling istället för avveckling. Över allt annat får inte kritiken rinna ut i en uppsjö av konspirationsteorier och dylikt nonsens.

16 kommentarer till “Till psykiatrins fiender”

  1. Richard

    Den stora frågan är väl varför just vi i västvärlden lider av så mycket psykiska problem. (Frågan är retorisk.)

  2. Henrik Sundholm

    Då överlappar vi huvudsakligen det medicinska området, och där har jag (p.g.a. okunnighet) ganska lite att säga. Men t.ex. egentlig depression beror ju på en obalans av vissa signalsubstanser i hjärnan (som serotonin och/eller noradrenalin). Eventuellt kommer Supersmurfen att kommentera, och ge ett lite bättre svar här. Men såvitt jag vet är det ännu oklart för många psykiska sjukdomar vad de ytterst beror på. (För att svara på en retorisk fråga.)

  3. Supersmurfen

    Har inget bra svar på det. Jag vet inte om det verkligen förhåller sig så eller om det är “sanning” typ att humlan kan egentligen inte flyga om man tar hänsyn till vikt, vinglängd samt vingslag per minut. Vad man kan säga är att t ex schizofreni är lika utspritt över hela världen (högre prevalens i storstäder, lägre i glesbefolkade områden) men att det verkar som dessa personer klarar sig bättre socialt i byarna i Afrika, kanske pga att de är mer accepterade och att deras samhällen inte ställer så stora krav, det finns fler enklare sysslor som efterfrågas, nu fabulerar jag iofs rätt fritt efter professor Jacobsson. Men man kan tänka sig att i de samhällen där kampen för att få mat gör att man har ork eller tid för psykiatriska åkommor såsom lättare ångest, lättare depression. Men som sagt det är inte helt enkelt, suicidfrekvensen är extremt hög i det baltiska staterna och har blivit högre sedan sovjetunionens fall, betyder det att det är bra med misär? Irland har haft en liknande utveckling, beror det på ekonmiskt uppsving eller ökad sekularisering? Känner att jag inte är riktigt påläst för att ge ett bra svar, kanske loungepuppy kan ta över stafettpinnen?

  4. Henrik Sundholm

    Jag kan i alla fall svara att det är en myt att humlan inte skulle kunna flyga! ;-)

  5. Salvan

    Tack för ett bra inlägg!

    Jag läste det trots att jag inte kände mig träffad av kritiken.

    Min fråga till Richard blir: Vad får dig att särskilja Västvärlden från övriga världen? Tror du att det finns mindre psykisk sjukdom i andra delar av världen? En skillnad skulle kunna vara att vi har möjlighet att betala för behandling.

  6. Henrik Sundholm

    Salvan: Tackar!

  7. McVicar

    Angående psykiska problem i väst i allmänhet och Sverige i synnerhet får jag rekommendera “I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard. Hans resonemang går i korthet ut på att välfärdsstaten förväntas skydda folk från allt farligt, men även sådant som enligt rationell riskbedömning är ofarligt. I kombination med mediala överdrifter underblåser det människors rädsla för det ofarliga, varpå de aldrig lär sig hantera vissa svårigheter och motgångar som är förknippade med livet i sig. När de situationerna uppstår är personerna i fråga mentalt försvarslösa och reaktionen blir då ångest, depression och andra diagnoser. Ur minnet. Han skriver om fler fenomen.

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polo.....nderType=2

    http://www.adlibris.com/se/pro.....9172320826

  8. Organ

    å, jag har så mycket att skriva om denna text. inte för att jag är en fiende till psykiatrin, och det är ju egentligen helt fantastiskt att psykiatrin överhuvudtaget finns, för att må dåligt på det sättet är inte alls en naturlig del i livet utan oftast något man måste ha hjälp för att lösa.

    dock så handlar det ju givetvis om profit till viss del. kanske inte för psykologer för så mycket tjänar de ju faktiskt inte. men dock så är ju branschen så lukrativ att de faktiskt tjänar på att andra mår dåligt. och nog fan är de allt ganska snabba på att skriva ut läkemedel, oftast innan man ens fått någon som helst diagnos, man kan ju få medicin redan efter att ha haft sina bedömningssamtal. oftast så är det ju också en rätt stor chansning att veta vad det är man behöver för tabletter också, vilket min psykolog också sagt. man gissar rätt mycket helt enkelt, och får testa på en jävla massa piller innan man hittar rätt. Har man tur så hittar man rätt rätt fort men annars så får man byta hela tiden och då blir antidepp ganska dyrt. även om de flesta tabletter är rätt billiga så finns det ju de som är snordyra också. sen så kan man ju ha frikort osv. oftast så behöver och får man ju både samtalsterapi och medicinering, men visst finns det en tendens av vissa att bara skjuta undan problemen. prova ringa till akutjouren en fredagskväll så förstår du vad jag menar. vissa människor är ju inte alls kompetenta eller passar för psykiatrin. sen springer det ju alltid omkring en massa at-läkare som gör sin praktik där så man får ofta träffa människor som ska agera råd eller vadsomhelst som ju egentligen tänkt jobba som kiropraktiker eller sjuksköterskor sen. och de människorna har ju inte alltid den bästa förståelse för psykiatrin.

    och man kan bli en apatisk zombie av medicinen. det finns nog väldigt få medicin som ger så kraftiga biverkningar som antidepp och liknande. eller lugnande eller ångestdämpande eller vad man nu tar. när man bara vill sova hela tiden och mår illa och blir avtrubbad inför det mesta. och det är väl också lite tanken med medicinen, att man ska bli så pass apatisk att man ska orka med samtalsterapin.

    haha. nu är jag nog klar med min milslånga kommentar.
    men jag måste ärligt talat säga att det kändes som du hade läst detta i någon bok någonstans och att det inte var speciellt mycket egna slutsatser och sådär, även om jag håller med dig om vissa punkter, som att psyket får oförtjänt mycket skit och konspirationsteorier. och det ligger ju fortfarande en rätt förlegad syn från samhället och omvärlden på psyket som känns som den är tagen från “gökboet” och liknande filmer..

  9. Henrik Sundholm

    Hmm. Tror jag låter Supersmurfen svara på det medicinska här först, så kan jag sedan fylla i det andra mot bakgrund av det.

  10. Supersmurfen

    Organon säger” och man kan bli en apatisk zombie av medicinen. det finns nog väldigt få medicin som ger så kraftiga biverkningar som antidepp och liknande. eller lugnande eller ångestdämpande eller vad man nu tar. när man bara vill sova hela tiden och mår illa och blir avtrubbad inför det mesta. och det är väl också lite tanken med medicinen, att man ska bli så pass apatisk att man ska orka med samtalsterapin.”

    Du blandar ihop alla psykofarmaka. Lugnande och ångestdämpande kan man bli avtrubbad, apatisk och zombifierad av ofta beroende på att man tar för hög dos eller för ofta. En del patienter blir emoyionellt avtrubbad av SSRI, de har inte lika stora svängningar i humöret och sinnesstämningen men att kalla det för zombifierad är att överdriva. Man vill ju inte ha patienten apatisk inför psykoterapi. Tvärtom, patienten ska vara så skärpt som möjligt för att kunna tillgodogöra sig av terapin (detta gäller terapeuten också, vilket gör att utöva samtalsterapi är mer krävande än vad man i förstone kan tro)

    Bivekningarna är jobbiga men sällan farliga och irreversibla, det finns mkt värre läkemedel, rent biverkningmässigt.

    Du har en poäng att vissa borde inte jobba inom psykiatrin.

    Läkarna måste för att få ut sin legitimation göra allmäntjänstgöring dvs jobba som AT-läkare inom psykiatrin, medicin och kirurgin. Vissa av dessa passar inte inom psykiatrin och vissa andra passar inte inom medicin eller kirurgin.

  11. Jentzi

    Skulle vilja snabbt påpeka att depression är en samlingsdiagnos, egentligen ett namn på ett symptom som har flera ursprung. För att framgångsrikt behandla den måste man ta det i beaktande och inte bara koncentrera sig på serotonin-halten, men idag är det lättare att ge tabletter tills det att man har tid att behandla nästa steg. Lång tid går åt bara till att vänta. Sitter själv i den sitsen just nu, fast utan piller. Inte så hemskt, då depressionen är mitt normal-tillstånd.. vad som helst som man utsätts eller dras med länge blir det.

    Frågan om serotonin-påverkande mediciner hjälper eller inte är svår, eftersom det inte bara hänger på halten i hjärnan, det hänger även på om hjärnan reagerar som den ska. Tänk dig det som en väggkontakt. Bägge måste vara funktionella för att lyset ska funka. Haltar det någonstans, så flimrar lyset. Förenklat, jag vet, men det ger en någotsånär bild av vad jag försöker säga.

    Men du har rätt i att medicinerna behövs i väldigt många fall.

  12. Jentzi

    En kommentar till: skulle bara säga att OM en person med normal serotonin-halt men dålig förmåga att ta till sig det blir medicinerad med mediciner som ska öka produktionen så är det väldigt dåligt för den personen, det blir en serotonin-förgiftning istället.

    Problemet är att symptomen är väldigt lika vissa av biverkningarna hos tabletterna. Där finns bland annat förvärrande av depression som symptom hos bägge. Man kan närapå omöjligt veta om det är biverkning eller tecken på förgiftning utan blodprov. Inte många psykläkare tar det.

    Så ja, medicin är bra.. Det som inte är bra är att det inte kollas upp bättre om man -bör- ge personen tabletterna först. Folk brukar lita på sina läkare, och när man är deprimerad så ser man läkaren som en räddning och ifrågasätter oftast inte vad som görs. Det finns en oresonlig rädsla (jag kände den i början bland annat) att kanske läkaren inte kommer hjälpa en om man börjar fråga och säga ifrån om en medicin.

    Allt för att bli frisk, vet du.

  13. Henrik Sundholm

    Organ:

    “… men dock så är ju branschen så lukrativ att de faktiskt tjänar på att andra mår dåligt.”

    Läkemedelsindustrin bär i allmänhet inget ansvar för att andras ohälsa. Att de skulle tjäna pengar på att andra mår dåligt är något av en sanning med modifikation. För att tjäna pengarna måste den sjuke vilja må bättre, nog för att betala en viss summa (ibland mindre, ibland större) för lämpligt läkemedel. Det är inte konstigare än att ICA tar betalt för de matvaror vi handlar. (Och inte brukar vi väl säga att ICA tjänar pengar på att folk hungrar och svälter?)

    “… man kan ju få medicin redan efter att ha haft sina bedömningssamtal…”

    Ja, beroende på vilka krämpor och läkemedel vi talar om. Men hur är det egentligen ett problem? Om man inte tror att man behöver läkemedlet eller har andra goda skäl för att inte ta det, då låter man ju bli. Naturligtvis skall inte läkaren skriva ut starka mediciner mot tveksamt faktaunderlag, men det kommer också an på patientens ansvar för vad han/hon stoppar i sin egen kropp. SSRI är ingen särskilt stark medicin (särskilt inte på initialdosnivå), och faktaunderlaget för t.ex. depression eller ångest kan fastställas lika bra under ett besök som under tio.

    “… oftast så är det ju också en rätt stor chansning att veta vad det är man behöver för tabletter också, vilket min psykolog också sagt. man gissar rätt mycket helt enkelt, och får testa på en jävla massa piller innan man hittar rätt.”

    Visst är det lite chansning. Men det beror ju på att man inte kan göra annat än chansa. Det är på den nivån våra SSRI befinner sig i dagsläget, och det säger väl bara att man bör försöka förbättra dem. Jag vill dock inte kritisera läkarna för något där de inte skulle kunna agera annorlunda. Och tycker man inte som patient att det är värt mödan, då är det ju inte heller någon som tvingar en.

    “… och man kan bli en apatisk zombie av medicinen.”

    Nej, inte av SSRI. Däremot av vissa bensodiazepiner, om jag förstod Smurfen korrekt ovan.

    “… det finns nog väldigt få medicin som ger så kraftiga biverkningar som antidepp och liknande.”

    Det finns väldigt många mediciner som har mycket värre biverkningar. SSRI har tillfälliga biverkningar, och de är inte farliga (men som däremot kan vara väldigt jobbiga). Jämför det med att slippa panikångest och självmordstankar. Är det värt att äta medicinen eller ej? Kanske och kanske inte. Var individ avgör för egen del. Men att klaga på t.ex. oförmåga till orgasm när man kanske slipper panikångest och tankar på att ta livet av sig – det verkar märkligt i mina öron.

    “… och det är väl också lite tanken med medicinen, att man ska bli så pass apatisk att man ska orka med samtalsterapin.”

    Absolut inte! Apati är inte önskvärt, och kan nog anses vara ett lika stort problem som ångest eller depression. Likgiltighet kan vara lika hälsovådligt som svårmod (men okej, nu spekulerar jag lite på lekmannavis här – apatisk är det hur som helst inte meningen att man skall bli).

    “… jag måste ärligt talat säga att det kändes som du hade läst detta i någon bok någonstans och att det inte var speciellt mycket egna slutsatser och sådär…”

    Märkligt! Även om jag läst en del böcker om psykiatri så består den här texten helt och hållet av egna slutsatser. (Någon bok som framför filosofiska argument mot antipsykiatrin, det har jag inte funnit någon… så där finns kanske en marknad inom författandets ädla konst!)

  14. Henrik Sundholm

    Jentzi:

    “Sitter själv i den sitsen just nu, fast utan piller. Inte så hemskt, då depressionen är mitt normal-tillstånd.. vad som helst som man utsätts eller dras med länge blir det.”

    Beklagar. Och ja, man tenderar att vänja sig vid långdragna krämpor. Men att kalla depression för ett “normal-tillstånd” känns ändå rätt synd. Hoppas det fixar sig!

    “Frågan om serotonin-påverkande mediciner hjälper eller inte är svår, eftersom det inte bara hänger på halten i hjärnan, det hänger även på om hjärnan reagerar som den ska.”

    Att SSRI hjälper är fastslaget bortom alla tvivel. Däremot hjälper det inte i *alla* fall. Enligt nämnda statistik (som jag fått av “Supersmurfen”) är det ju runt 30% som inte hjälps. Hur det kommer sig kan jag inte spekulera kring, men det lär väl tala för att det finns en god marknad för än bättre läkemedel.

    “… OM en person med normal serotonin-halt men dålig förmåga att ta till sig det blir medicinerad med mediciner som ska öka produktionen så är det väldigt dåligt för den personen, det blir en serotonin-förgiftning istället.”

    Nej, det stämmer inte. Men eftersom jag inte är läkare, lämnar jag över ordet till Supersmurfen (som är det)!

    “Folk brukar lita på sina läkare…”

    Det skall man göra! Men man skall ju inte heller göra sig blind. Man har alltid ansvar över sitt eget liv och sin egen kropp. Man skall inte okritiskt börja äta läkemedel utan att läsa på lite om dem, och göra ett eget val. I synnerhet gällande psykofarmaka.

    “Det finns en oresonlig rädsla (jag kände den i början bland annat) att kanske läkaren inte kommer hjälpa en om man börjar fråga och säga ifrån om en medicin.”

    Det är möjligt. Själv har jag fått sätta ner foten ett par gånger, t.ex. när man ville ge mig neuroleptika (seroquel) mot lindriga sömnbesvär! (Fick efter visst tjat zopiklon som är mycket mer adekvat i sammanhanget.) Är rädslan något man själv uppfunnit eller har läkaren på något sätt antytt att han inte får ifrågasättas? Är rädslan självinducerad kan man ju inte kritisera läkaren för den.

  15. Jentzi

    Kommentaren som jag lämnade om att folk tenderar att lita på sina läkare grundar sig i att i kommunen som jag bor i är det en oerhörd mängd felbedömningar, feldiagnoser och felbehandlingar..och folk fogar sig bara i det, anmäler det inte och ger inget väsen ifrån sig när deras anhöriga blir sjukare pga den felaktiga behandlingen. Allt pga den gamla inställningen “läkaren vet vad han gör, jag litar mer på honom eller henne än jag litar på mitt förnuft, det blir så bra så”.
    Jag har spenderat år med läkare som blir arga om man ifrågasätter något de säger eller påstår, varit med när familj och vänner feldiagnosticerats och skickats hem för att senare behöva söka vård igen bara en dag senare när de blivit akut sämre, trots att de påståtts enbart ha en “sträckning i ryggen” (det visade sig vara en svår inflammation i njurarna, vilket borde ha varit uppenbart för doktorn som gav den felaktiga diagnosen..folk ska inte vara gula i ögonvitor och i huden)..Haft en läkare, en psykiater till råga på allt, som blev arg över att jag var deprimerad, håglös och ledsen. Han ansåg att jag inte skulle ha någon form av hjälp för att klara av det eftersom jag inte kunde svara på något av hans irriterade påhopp och utbrott. (Ja, jag bor i en satans norr-kommun, där läkare hamnar när de misslyckas i IQ-testerna..iaf verkar det så när man får frågan “vad ska vi göra åt det då?” där läkaren uppriktigt menar att du ska kunna svara på frågan..hade jag vetat det, skulle jag inte suttit i det där rummet.) Med det bemötandet, är det konstigt att man var rädd för att inte få någon hjälp alls?

    Och jo, tyvärr kan man bli serotonin-förgiftad. Testa att fråga en psykiater om hela serotonin-frågan. Jag frågade både den jag hade för tillfället och den kognitiva terapeut jag träffar (jag vet inte riktigt varför jag träffar henne, det är mer frågan om att hon checkar av om jag blir sämre eller bättre).
    Det finns även artiklar om det. Det kallas serotonin-syndrom vanligtvis, men det är helt enkelt frågan om att du tillför mer serotonin än du klarar av. Symtomen finns beskrivna, det är bara att googla och läsa på.
    Här är en länk iaf.. Det finns flera, men det märks nog.

    http://www.algonet.se/~rfhlups.....yndrom.htm

    Att ha ett val ifråga om psykofarmaka, det borde vara självklart.. Men en person som är trasig, känslomässigt eller mentalt, kan inte tänka sig att ta initiativ i det valet, och har man bollats överallt innan och blivit van att göra som man blir tillsagd eller så får man skit för det, då är bedömningsförmågan närapå förlamad. Allt man tänker på är att man vill bli bättre, och kommer då någon och säger att om man gör det här och tar det där så blir det nog bättre, ska du se.. Då försöker man, för man hoppas att -den här gången- ska det funka.

    Enda skälet till att jag kan göra väsen av mig nu och säga ifrån är pga att jag sökte hjälp hos ombud för att kunna hantera allt som slängdes på mig, eftersom mitt närminne är trasigt.
    Det tog tyvärr 2 år till innan de jag hade kontakt med förstod det.. Det var ju dock förståeligt, jag hade ju bara talat om det varenda gång jag mötte en läkarperson.

  16. Fredrik

    http://www.tv4play.se/nyheter_.....id=1613462

    Skulle vara intressant att höra vad du har att säga om dom saker läkaren säger i inslaget

Lämna en kommentar