Loading ...
Till frågan om immaterialrätt
Inledningsvis: vad är rättigheter egentligen? Jo, det är moraliska principer som säger oss vilken handlingsfrihet vi kan ha i sociala sammanhang. Att inleda med en definition är måhända viktigt, för alltför många ser rättigheter som någon flytande och godtyckligt vald abstraktion. De säger kanske att det inte ens finns något sådant som rättigheter, men då säger de ju faktiskt att det inte finns någon frihet att handla. Man kan säga att rättigheter är axiomatiska, på så vis att man måste förutsätta dem för att avfärda dem. När man säger ”det finns inga rättigheter” har man varit beroende av en handlingsfrihet: friheten att tala. Denna talfrihet bygger i sin tur på mer grundläggande fordringar, för man kan inte tala om man inte redan haft friheten att lära sig ett språk. Man har haft friheten att äta mat och att sova emellanåt, för utan dessa friheter skulle man inte vara vid liv länge nog för att lära sig ett språk. Att handla för att hålla sig vid liv måste vara den yttersta (men inte den enda) friheten. Någon ”rätt till språkkunskap” har man förvisso inte, men man har en rätt till (dvs. en frihet att handla för) att eftersträva språkkunskap. Man kan inte handla för att hålla sig vid liv i ett vakuum; att handla innebär att handla i relation till ens omgivning. Våra handlingar kräver att vi utnyttjar den värld vi har framför oss: vi kan inte äta om vi inte utnyttjar någon mat, och vi kan inte sova om vi inte utnyttjar något att sova på. Vi kan inte ens existera utan att begagna omgivningen; att leva är att leva i sin omgivning.
Det här är vad äganderätten vill säga. Den är inte någon ”rätt till föremål” utan en frihet (eller rätt) att handla, precis som andra rättigheter. Eftersom ingen handling är en isolerad ö, skild från dess omgivning, kommer varje handling att vara en (direkt eller indirekt) tillämpning av äganderätten. Att vara fri att handla i relation till något är just vad äganderätten går ut på. Den är bryggan som förbinder teori med praktik, handling med den konkreta omgivning i vilken handlingen äger rum. Utan äganderätt kan inga andra rättigheter upprätthållas eller tillämpas. Det är exempelvis meningslöst att tala om en rätt till liv, ifall man inte får agera för att tjäna detta liv. Rätten till liv innebär just friheten att handla för att tjäna sitt liv, både vad gäller upprätthållning och kvalitetsökning. För att tillämpa rätten till liv måste man använda sig av saker och ting i sin omgivning: man kan inte leva utan att äta, och för att äta måste man ta för sig av föda som finns i omgivningen. Man måste ha rätt till den föda man äter, och här kommer äganderätten in i bilden. På det sätt som man måste ha rätt till den mat man äter, på samma sätt måste man ha rätt till allt annat man använder sig utav. Att upprätthålla och tillämpa rättigheter innebär arbete, och arbete förutsätter att man har rätt att äga både de medel man arbetar med, och de värden som arbetet skapar. Det är själva handlingsfriheten det kommer an på. Man har inte rätt till saker och ting oberoende av sammanhang. Man har rätt till en viss sak beroende av den kontext i vilken saken införskaffats eller skapats. Att ha rätt till ett föremål är en direkt konsekvens av hur man handlat för att införskaffa eller skapa det.
Man kan skaffa sig legitima ägor på flera sätt. Vi äger naturligtvis det vi föds med: vårt liv och vår kropp. När vi är nyfödda behöver vi bli omhändertagna, och det är ett behov som består i många år. Blotta behovet av något gör inte att vi får en automatisk rätt till det, men när det nu ges så har vi rätt att acceptera gåvan. Att få något som en gåva eller en tjänst är också ett legitimt sätt att skaffa sig egendom. Man kan sedan använda den här gåvan för att byta till sig andra saker som man vill ha. Detta är ännu ett sätt att skaffa sig egendom: genom byteshandel. Men det är sällan så att vi eftersöker obehandlad och oförädlad natur. Därför behöver vi arbeta för att skapa nya värden, vartefter vi konsumerar gamla. Ifall man skapar ett värde så har man rätt att behålla värdet i dess helhet, oavsett hur mycket eller lite det är värt på marknaden. De ekonomiska värden man skapar kan man översätta i pengar, och för pengar kan man köpa andra varor och tjänster. Att köpa något är ännu ett exempel på ett legitimt sätt att förvärva egendom. Faktiskt: alla sätt är legitima så länge de inte innebär angreppsligt våldsutövande. Vi får inte expropriera andras värden mot deras vilja, eller sagt på lekmannavis: vi får inte sno saker och ting. Stöld är inte ett uttryck för äganderätt utan tvärtom ett nekande av densamma, och stöld innebär enkelt nog att man tar för sig av någon annans värden utan dennes medgivande. På den punkten skall det väl inte behöva råda några tveksamheter; definitionen är ju faktiskt rentav lexikal.
Notera att jag talar om värden. Var är ett värde? Jo, ett värde definieras (efter Ayn Rand) som något man handlar för att skaffa och/eller behålla. Värden kan med andra ord vara vitt skilda ting. Det kan röra sig om min hälsa, eller om pengarna i min plånbok, eller om den dator jag använder för att skriva den här texten på. Det kan också röra sig om mer abstrakta ting, som kunskaper, erfarenheter och idéer. Det finns inte någon äganderättslig skillnad mellan de tidigare exemplen och de senare, men det är just vad immaterialrättsfrågan går ut på. Frågan ställer upp två fullständigt ovidkommande kategorier av värden: de materiella och de immateriella. Sedan menar vissa att man bara kan äga värden av den ena kategorin, medan andra menar att man kan äga värden av bägge. Naturligtvis har de senare rätt här, men de missar att påpeka hur absurd själva indelningen är. Man kan äga värden, kort och gott. Ifall dessa värden är materiella eller immateriella spelar ingen roll alls. Man kan äga sin kropp (som är materiell), men det är omöjligt att äga sin kropp om man inte också äger sin kunskap och sina idéer (som är immateriella). Motstånd mot immateriellt ägande är motstånd mot äganderätten som sådan. Dessutom är sådant motstånd självuteslutande. Man kan inte förneka äganderätten utan att använda sig utav den. Man kan inte förneka rätten till det immateriella, utan att förutsätta sin kunskap och sina idéer om ämnet. Har vi rätt till våra liv så måste vi ha rätt till våra kroppar; har vi rätt till våra kroppar så måste vi ha rätt till den information som finns lagrad i våra hjärnor.
Jag tror att den här poängen har kommit på skam, på grund av det frusna begreppets felslut. Immaterialrättsfrågan brukar handla om specifika fall, såsom patenträtt eller upphovsrätt, men dessa fall är inte immaterialrättens hela, även om det många gånger är så det framställs. Skall vi komma till botten med frågan så får vi inte stirra oss blinda på ytligheter. Vi måste rikta våra blickar mot själva principerna – inte mot enskilda detaljer som bygger på dem. I dagsläget har exempelvis diskussionerna om fildelning och piratkopiering fullständigt undergrävt all annan immaterialrättslig debatt. Naturligtvis skall fildelning och piratkopiering diskuteras, jag menar inget annat. Jag säger bara att man inte skall missta dessa ämnen för immaterialrättsfrågans hela. (Egentligen är det förstås onödigt att tala om immaterialrätt; det är bättre att tala om prefixlös äganderätt.) Jag tror också att många – även många liberaler – har förlorat en del uppsikt över vad ämnet handlar om. Många har sagt till mig att det handlar om att ”hindra andra från att använda information”. Det här är ju också ett fruset resonemang. Det handlar inte om att hindra andra från att använda information, men sådant hindrande kan vara en konsekvens av immaterialrätt. Vad det handlar om är att man kan äga information (eller sådant som är immateriellt). Att man äger något betyder ju inte nödvändigtvis att man hindrar andra från att använda det. Om jag till exempel äger en affärsrörelse så vill jag förmodligen att så många som möjligt skall använda den. Att äga något innebär att man har förfoganderätt över det man äger. Man kan behålla det för sig själv eller dela det med andra, man kan använda det eller låta bli att använda det, man kan sälja eller ge bort det, och man kan till och med förstöra det. Detta är vad ägande implicerar.
Immaterialrättens motståndare är inte helt ärliga när de framför exempel på sådant som man enligt dem inte kan äga. Dessa exempel är alltid de som i och med möjligheterna till fildelning har blivit mest omtvistade: rätten att äga en film eller en bok, eller ett spel eller ett stycke musik. Man måste hålla i minnet att immateriellt ägande handlar om mer än så, och vi kan inte hålla oss med dubbla måttstockar. Den yttersta immateriella ägodelen vi har är våra liv. Livet är ett tillstånd, det är inte en fysisk kroppsdel (även om tillståndet ifråga förutsätter de flesta av våra kroppsdelar). Ett tillstånd är något immateriellt, något abstrakt. Därnäst äger vi vårt medvetande som precis som livet denoterar ett tillstånd. Därnäst äger vi våra tankar, våra idéer och vår kunskap. Tankar, idéer och kunskap är något immateriellt, men istället för att vara tillstånd är det (i likhet med sådant man fildelar) information. Vi äger också våra minnen, utan vilka vi inte skulle kunna ha någon kunskap. Att ha kunskap är att minnas vad man vet. Det är viktigt att poängtera att sådana här saker också omfattas av immaterialrätten. Skulle vi inte ha någon rätt till immateriella ting så skulle vi alla vara brottslingar eftersom vi lever, är medvetna och använder vår kunskap (bland annat) för att vidmakthålla livet och medvetandet. Som jag sade kan vi inte hålla oss med dubbla måttstockar, och det är just vad man gör ifall man förnekar rätten att äga immateriella (såväl som materiella) ting. Utan liv eller medvetande eller kunskap kan ingen rättighetsteori förnekas eller ens tänkas ut. Ärligt talat: antingen accepterar vi att man kan äga det immateriella, eller också begår vi självmord på stubben. Allt annat är inkonsekvent på gränsen till det löjliga.
Precis som vissa menar att immaterialrätten handlar om att ”hindra andra från att använda information”, menar somliga (och ibland samma personer) att sådan rätt blir meningslös om den tillämpas på saker som inte kan kopieras. Det går ju inte att kopiera exempelvis mina tankar om äganderätt, eller mina minnen av att ha använt den. Man utgår från den här premissen: immaterialrätt syftar till att hindra information från att spridas, trots att sådan spridning inte drabbar den person som man hämtar den från. Ifall jag äger något som du kopierar så betyder ju inte det att jag förlorar min ägodel. Det betyder bara att du får något mer, medan min situation förblir densamma – inte sant? Men ägandet är inte någon isolerad ö, som redan nämnts. För det första skall vi slå hål på idén om att det är fel att behålla information för sig själv. Som exempel kan vi använda mitt VISA-kort, vars nummer är mitt eget och ingen annans, vilket även gäller för dess bankomatkod. Själva kortet är materiellt, men informationen på kortet är immateriell. Ifall man kopierar den här informationen utan mitt tillstånd så är det ett brott. Det är, närmare bestämt, ett brott mot min äganderätt. När man sedan kopierat informationen så får man förmodligen också lust att använda den. Man tar för sig av mina pengar, men dessa pengar är också immateriella. Banken har inte något fack som det står ”Henrik Sundholm” på, där mina pengar förvaras. Mina pengar består av ettor och nollor i en databas, och de får inte materiell form förrän man omvandlar dem i sedlar och mynt. Till och med om man kan kopiera andras konton så förlorar personerna på det. De må ha kvar sina konton och informationen på dem, men pengaökningen leder till inflation som leder till reducerad köpkraft.
Vi kan konstatera att jag har rätt till den information som ger tillgång till mitt bankkonto. Vi kan också konstatera att jag har rätt till den information som kontot innehåller. För det tredje konstaterar vi att jag förlorar på att mitt bankkonto kopieras, trots att jag inte blir av med någon information. Detta är fiatvalutans problem, men det är ett problem som på liknande sätt gäller för allt annat. Om jag skapar en film så förlorar jag ju inte filmen bara därför att den kopieras. Det är vad vi ser. Vad vi inte ser är däremot att jag förlorar pengar på kopieringen, om min film nu blir tillgänglig för alla helt gratis så att de slipper betala för den. Samma princip gäller för allt annat man kan fildela. Fortfarande är det här ett argument som betonar konsekvenser snarare än principer. Sakläget är sådant att jag bestämmer över mina egenhändigt skapade värden, vare sig jag vinner eller förlorar pengar på det jag bestämmer. Det är ju möjligt att jag förlorar på mina investeringar, eller på min ovilja att investera. Kanske tjänar jag mest på att fildela min skapelse och hoppas på donationer. Kanske bryr jag mig inte om pengarna och vill bara att så många som möjligt skall se min film. Poängen är att det inte handlar om vad jag väljer. Att jag har rätt att välja själv vad som händer med min skapelse är pudelns kärna. Detta gäller oavsett om skapelsen är materiell eller immateriell; om man kan tjäna pengar på den eller ej; om den kan kopieras eller ej. Det har sagts att jag fortfarande skall få ha en rätt att förknippas med mitt verk, trots att kopieringen skall vara fri. Men det här handlar om äganderätt – inte om någon ”förknippelserätt”. Att äga något innebär inte att andra får kopiera det mot min vilja, så länge mitt namn förknippas med det kopierade. Vad ägande innebär har jag förklarat ganska grundligt ovan.
Det finns otaliga exempel på immateriella ägor som de flesta av oss tar för givna, men jag skall inte räkna upp så många eftersom jag är tveksam till om någon gitter lyssna. Jag kan nämna varje individs identitet, ett exempel som ekonomen George Reisman skall ha tack för. Ingen har rätt att utge sig för att vara någon annan människa; ingen har rätt att stjäla en annans identitet (och ens identitet är sannerligen immateriell). Jag kan också nämna att de flesta av oss har ett personligt telefonnummer som vi har ensamrätt till, så länge vi betalar för den tjänst som ger oss det. Ännu ett exempel är det jag använder för min blogg: en personlig domän. Min domän (equil.net) får endast användas utav mig och ingen annan, så länge jag betalar leverantören för min tjänst. Samma princip gäller för min e-post, min e-legitimation, och en oöverskådlig mängd andra saker. Uppräknandet tjänar väl bara till att driva hem poängen med eftertryck. Egentligen räcker det med att konstatera det mest grundläggande: att det är möjligt (såväl som ofrånkomligt) att äga immateriella ting. När vi väl har konstaterat detta så faller de argument som immaterialrättens motståndare svänger sig med. Vi kan, som jag flera gånger påpekat, inte föra oss med dubbla måttstockar. Vad som gäller för ett fall måste gälla även för andra. Den princip som erkänner vår rätt till informationen i våra hjärnor är samma princip som erkänner vår rätt att äga även andra värden. Det är denna princip som går under namnet äganderätt. Vi skiljer inte mellan materiellt och immateriellt ägande. Det är i allt väsentligt samma sak. Istället för att tala om materialrätt och immaterialrätt, bör vi tala kort och gott om äganderätt. Att förklara det har varit den här uppsatsens främsta syfte. Sedan får var och en tänka efter eget förstånd. Copyright – all rights reserved eller copyleft – all rights reversed?
June 17th, 2008 at 13:17
Så mycket rundsnack för att försöka hävda att äganderätt och Immaterialrätt är samma sak – vilket naturligtvis är absurt! – Som sagt – äganderätt har kommit till för att hantera knappa resurser medan Immaterialrätten är en rätt som har kommit till för att:
1) Se till att de som t ex uppfinner något – dvs har en ide kan dra nytta av ideen under en viss tid samt för att stimulera till ytterligare kreativitet.
Immaterialrätten är inte alls en självklar rätt som äganderätten är och t ex Milton Friedman och Friedrich August Hayek 2 nobelpristagare i ekonomi har ifrågasatt nyttan med Immaterialrätten.
Man kan t ex. fråga sig varför ett patent har en skyddstid på 10 år men t ex en song av Britney Spears har en skyddstid på upphovsmannens livstid + 70 år – Finns det någon rim och reson här?
Försök inte slå blå dunster in ögonen på folket med en massa kvasi intellektuellt snack – Det är inte för intet att äganderätten och immaterialrätten tas upp i två helt olika delar av Sveriges Rikes Lag – Dessa 2 begrepp är inte fritt utbytbara med varandra
June 17th, 2008 at 13:49
Jag har inte påstått att äganderätt och immaterialrätt är “samma sak”. Immaterialrätten är en sorts äganderätt. Den är en äganderättens underkategori. Emellertid är inte immaterialrätt en konsekvens av äganderätt, utan en aspekt av densamma. Talar man om äganderätt, ja, då talar man ofrånkomligen också om rätt till det immateriella.
Hur det står till med immateriellt ägande bör egentligen vara självklart, men visst, de avgörande poängerna tenderar ju att komma på skam. Såsom att du nu förutsätter rätten till det immateriella för att kritisera samma rätt: bland annat rätten till dina egna idéer om ämnet. Att räkna upp ett par ekonomer är väl ändå inte så imponerande. Jag kan räkna upp ett par fler, om du vill? Min första poäng är att ekonomer sysslar med ekonomi – inte med rättighetsteori. Min andra poäng är att det inte är något argument när man hänvisar till auktoriteter. (Gällande Hayek så vet vi ju dessutom att han inte hade något emot att ibland tumma på mänskliga rättigheter när andan föll på.) Om man skall vara petig så finns det inte heller något “nobelpris” i ekonomi. Det handlar om Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap, även om det delas ut under samma ceremoni.
Visst kan man fråga sig varför patent har en skyddstid på 10 år. Det första man bör göra är att granska sina uppgifter, eftersom patent generellt sett gäller dubbelt så länge, dvs. i 20 år. Att upphovsrätten gäller under ens livstid och ytterligare 70 år är dock korrekt. Finns det någon rim och reson i det? Tja, jag vet inte riktigt. Det är en rent juridisk fråga, men min text har inte handlat om juridik utan om politisk teori. Det är två skilda ämnen, även om juridiken förhoppningsvis byggs på den politiska teorin. Vilken praktisk tidsgräns som är rimlig har jag inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt, men om man finner de nuvarande tidsramarna uppåt väggarna så lyssnar jag gärna till argument.
Jag måste dock be dig att lägga dig till med en något trevligare ton.
June 17th, 2008 at 14:01
POS har förvisso också skrivit en bra text på ämnet:
http://www.nattvakt.com/nnv/06.....alratt.htm
June 17th, 2008 at 15:25
Donsan,
Äganderätten är liksom immaterialrätten i första hand kopplad till handlingsfrihet dvs. skapandet och därigenom resultaten av detta. På så vis är de snarlika. Olikheterna yttrar sig främst i hur skyddet i praktiken kan tillämpas då dessa två mänskliga “produkter” har så vitt skilda karaktärer – den ena är materiell, den andra immateriell. Principen är dock densamma.
Jag märker att du har missat en viktig del av äganderätten (inkl immaterialrätten).Produkterna (immateriella eller materiella) är skapade av någon och därför tillhör skaparen och ingen annan.
“..se till att de som t ex uppfinner något – dvs har en ide kan dra nytta av ideen under en viss tid samt för att stimulera till ytterligare kreativitet.”
Detta kan endast betyda att någon endast har _sin_ produkt till låns (till låns från vem?) och att detta delvis endast är för att skaparen inte ska sluta producera (till den/de som han skapat produkten åt och fått den till låns för ett tag?).
“äganderätt har kommit till för att hantera knappa resurser”.
Någons produkt är inte en allmän “resurs”. Det är endast en resurs, en tillgång för skaparen själv. Vem skulle rimligtvis ha rätt att “hantera” en annan persons produkt?
Äganderätten har kommit till för att inget annat _fungerar_ om man ska leva i ett civiliserat samhälle vilket man insåg för flera tusen år sedan men desvärre inte tillämpat fullt ut.
Att äganderätten och immaterialrätten inte tas upp på samma ställe i lagen är ett svagt indicium. Särskilt stor hänsyn till pedagogisk eller logisk uppställning av lagar visas tyvärr inte.
Begränsningarna av äganderättens gränser kan ibland framstå som godtyckliga och “absurda” men i sig är de inget argument mot äganderätten/immaterialrätten som sådan.
Att hänvisa till auktoriteter utan att hänvisa till deras argument är inget som man jag kan fästa något större avseende vid.
June 17th, 2008 at 15:34
Är förkyld och orkar bara läsa början men med tanke på dina tidigare alster så skulle jag bli mycket förvånad om det fanns någonting att invända mot.
June 17th, 2008 at 15:36
Och för att ta det värdelösa exemplet med ditt kontokortsnummer – det förväntas av dig att du håller numret hemlig – men om du t ex publicerar ditt nummer öppet på Internet – då är inte den som utnyttjar numret boven – utan du själv.
Så – om folk som gör en sång och släpper ut den för vem som helst att köpa då får han/hon skylla sig själv om sången blir tillgängligtgjort och kopierat – Se – Upphovsrättens mening har alltid varit att skydda upphovsmannen från kommersiellt upphovsrättsintrång – t ex – kopiering av hans/hennes musik för att sedan sälja det till ett lägre pris.
Meningen har aldrig varit att jaga helt vanliga jobbare – studenter och tonåringar som inget gör än att – helt utan vinstintressen dela innehållet på sina hårddiskar med varandra. – Det är inte de som misbrukar upphovsrätten utan det är framförallt dessa amerikanska särintressena i Sverige representerade av Antipiratbyrån och Ifpi som dels har våldtagit upphovsrätten och dels är i färd med att nedmontera svenska medborgares fri och rättigheter – påhejat av kvasi intellektuella personer som Henrik Sundholm – Var det inte samma typ av kvasi intellektuella som var påhejare av Nazi Tyskland när det gichk som bäst för dem i kriget?
Du borde nog revidera dina åsikter en aning
June 17th, 2008 at 15:43
Ja, jag har rätt att hemlighålla numret till mitt kontokort. Det var ju vad saken gällde. Det finns alltså en immaterialrätt. Men däremot är det inte rätt att länsa någons konto, bara för att personen slarvat med hemlighållandet. Lika lite som jag får gå in och sno saker hos folk ifall de glömt att låsa dörren efter sig. Visst kan man känna att man får skylla sig själv ifall man blir bestulen, när man nu varit så slarvig, men inget slarv i världen kan å andra sidan legitimera stöld. Det gäller för upphovsrättsliga saker, lika mycket som det gäller för annat. Allt medför viss risk. Skapar man digital information så är risken överhängande, men att det är lätt att sno något betyder inte att det därför också är rätt. Det här med “kommersiellt” intrång är en juridisk faktor. Rättsteoretiskt så spelar det ingen roll alls ifall man snor för att tjäna pengar eller för något annat. Det är själva intrånget som är fel, inte vad man tror sig kunna uppnå genom det.
Du talar mycket om just patenträtt och upphovsrätt, men varför egentligen? Allt du säger i dessa ämnen måste också gälla för allt annat immateriellt. Kan min inte äga en film som man skapat, då kan man heller ej äga kunskapen om filmen, eller hur man gör film, eller ens om hur man gör för att föra skeden till munnen när man äter. Det går inte att föra sig med dubbla måttstockar. Man kan inte säga bu i det ena fallet men bä i det andra. Antingen förkastar man *all* immaterialrätt, eller också accepterar man *all* immaterialrätt. Man kan ingalunda påstå att jag har rätt att äga några saker som är immateriella men inte andra, ifall skälet att man inte kan äga de där andra sakerna är att de är immateriella. Att överge de dubbla måttstockarna är faktiskt det allra första man behöver göra, innan något alls kan sägas i detaljämnen som patenträtt eller upphovsrätt.
Meningen har aldrig varit att jaga helt vanliga jobbare? Vilken mening? Vems mening? Och vad är det för fel med att jaga helt vanliga jobbare, ifall vi talar om helt vanliga jobbare i ett dödsläger? Visst, ett extremt exempel, men poängen skall väl framgå. Poängen är alltså att man inte skall få komma undan med att kränka människors rättigheter, vare sig i litet eller i stort, bara därför att man är en “vanlig jobbare”. Att brottet är vanligt och enkelt gör det inte rätt. Att det sedan finns praktiska problem är en helt annan femma. Om brottet är enkelt och vanligt, så är det ju desto svårare att bekämpa brottsligheten. Det är dock en politiär-taktisk fråga. Det är inte politiär-taktiska frågor jag själv har tagit upp. Men att bekämpa brott, är inte att “nedmontera… medborgares fri och rättigheter”. Det är, tvärtom, att upprätthålla dem.
Nu har du kallat mig för “kvasi-intellektuell” två gånger. Du drar också paralleller mellan mitt försvar för rättigheter, och andras påhejande av Nazityskland. Jag sade åt dig att vara trevligare i tonen, men det blev du inte. Så jag klipper av diskussionen här, ifall du inte kan hålla dig sansad och saklig.
June 17th, 2008 at 15:46
Christian S: Ännu ett gediget inpass ;-)
June 17th, 2008 at 15:49
Tackar! =)
June 18th, 2008 at 00:49
Hmm, Henrik, vad har du att säga om moralen i följande små exempel:
Du hittar på en liten melodi på piano. Du spelar den för mig. Jag har väldigt bra gehör, så jag kommer ihåg den. Jag går hem och spelar den på mitt piano. Är det moraliskt fel av mig? Varför?/Varför inte?
Sen spelar jag den för min familj och det underhåller dem en stund. Är det fel?
Hur ser du på att jag har den här melodin i mitt huvud? Är det en form av stöld? Jag äger ju min kropp och mitt minne.
Vem äger mitt minne av din melodi? Om jag äger mitt minne, vilken rätt har du att begränsa min handlingsfrihet att använda mitt minne i handling?
June 18th, 2008 at 01:03
Nej, det är inte moraliskt fel.
Nej, det är inte fel det heller.
Varför skulle det vara en form av stöld? Jag spelade ju av egen fri vilja melodin för dig. Visst var melodin min, men jag valde ju att dela med mig utav den till dig. Att du minns vad jag delade med mig är knappast ett rättighetsbrott.
Det gör du själv, och din fråga förutsätter ju svaren. Det handlar om *ditt* minne och *min* melodi.
Här förutsätter din fråga svaret precis som tidigare. Du förutsätter att det rör sig om att begränsa *din handlingsfrihet*. Tänk om det inte rör sig om en frihet alls? Tänk om det rör sig om raka motsatsen till det frihetliga, nämligen det brottsliga? Ändock vet jag inte vad du menar för handling. Om jag spelar en trudilutt för dig på piano, så kan jag näppeligen hindra dig från att spela den själv. Om du däremot börjar tjäna pengar på ett värde som jag har skapat, genom att expropriera det, så blir ju sakläget en annan. Dock krävs i de flesta fall lite mer än en kort trudilutt på ett par noter för att det skall bli något brott att tala om, i juridisk bemärkelse.
June 18th, 2008 at 10:41
Henrik/
Bara som ett tips: När Jörgen skrev om handlingsfrihet så tror jag inte han menade i den filosofiska betydelsen, rätt att handla, utan i den praktiska betydelsen, möjlighet att handla. Vilket ju till viss det ändrar fågeställningen.
June 18th, 2008 at 10:49
Det är ju möjligt, men då blir resonemanget ännu konstigare. Det vore lite som att fråga varför man inte får mörda folk, om man äger ju sin kropp och den yxa med vilken man mördar! Visst, visst. Jag vill inte ge sken av att påstå, att piratkopiering och mord är jämförligt grova brott. Men extrema exempel brukar kunna tjäna till att göra poängen tydlig.
June 18th, 2008 at 11:48
Verkar rimligt.
En annan aspekt är att tekniken för masskopiering inte ger någon rätt att ta makten över det som någon annan skapat. Det är producenten som bestämmer över sin skapelse och hur erbjudandet ska se ut. Om Madonna vill ha en miljon för en eventuell kommande CD-skiva, så är det upp till var och en att antingen hosta upp slantarna eller tacka nej till erbjudandet och hitta ett annat som passar bättre.
Vissa får det att låta som att de tidigare blivit bestulna när de köpt en skiva eller film och att det nu “äntligen” är konsumenterna som har makten. Och det sistnämnda är helt riktigt, om man med makten syftar på “rätten” att ta för sig av andras arbete och värdera detsamma godtyckligt. Slaveri med andra ord.
Andra lustigheter är snacket om att artister/filmare osv tjänar mer eftersom illegal fildelning enligt vissa fungerar som reklam och ökar försäljningen. Men detta är så klart upp till den som skapat att avgöra. Jättekul för Radiohead att de tjänar pengar på att låta folk själva välja vad de vill betala. Det är en nyttig konkurrensläxa för de traditionella bolagen, förutsatt att det uppstår genom fria överenskommelser. Vid illegal fildelning är skaparen inte tillfrågad.
Courtney Love lär ha gnällt över att deras kontrakt innebär att hennes band är satt i skuld till bolaget om de inte turnerar. Det kunde hon väl räknat på innan de frivilligt accepterade villkoren?
Tack för ett bra blogginlägg, det har stärkt min åsikt i frågan.
June 18th, 2008 at 17:34
Och jag är mera intresserad av rätten att handla än möjligheten. Möjligheten är ju ganska odiskutabel… Om jag nedan skriver “kan jag…” så avser jag givetvis “har jag moralisk rätt att…”.
Det jag egentligen var ute efter med funderingen är att jag är nyfiken på hur hur en syn som din förhåller sig till tex hur lagstiftningen på området ser ut.
Om vi fortsätter med den lilla melodin (och vi förutsätter då att den har verkshöjd, vad det nu egentligen är…) så menar du att det är OK att jag spelar den för min familj.
Var går gränsen för hur många jag får spela den för? Kan jag spela den när jag har fest hemma med ganska många åhörare?
Är det en gräns i antal åhörare eller har det att göra med ifall jag får ersättning för spelandet?
Är det OK att jag skriver ner den på ett notpapper och ger den till en vän som inte har lika bra gehör som jag?
Har han i sin tur rätt att skriva av den och ge den till en annan vän?
June 19th, 2008 at 09:06
Kan ge min syn på det hela.
Frågan är lite som frågan “får man ligga med andra trots att man har ett förhållande?”. Det finns faktiskt inget från “naturen” givet svar på den frågan.
Jag är inte säker på att jag köper argumentet att det är “ditt minne”. Argumentet är jämförbart med att det är “din diktafon”. I båda fallen har “minnena” skapats av Henriks spelande och faktum kvarstår – det är Henriks låt.
Jag anser att det är skaparens uttalade eller underförstådda tillåtelse som sätter gränserna. Vid osäkerhet bör man nog inta en minimalistisk inställning dvs du kan spela låten för dig själv men inte för andra.
Således: vad som är moraliskt eller inte beror på vad som implicit eller explicit “avtalats”.
I allmänhet anser jag att lagstiftningen är bra som en grundstomme för vad som kan förutsättas och som man sedan kan göra tillägg till eller avsteg från allt enligt överenskommelse.
June 19th, 2008 at 10:13
@Christian:
Det är just där analogin mellan immaterialrätten som en äganderätt kollapsar lite i mitt huvud. Jag tycker det finns en konflikt mellan självägandet som är grundläggande (jag äger min kropp och mina tankeprocesser), och ett “ägande” av ideer.
Hur kan man till exempel “ta tillbaka” en “stulen” ide? I fallet stöld av materiella saker så handlar det ju om att ta ifrån tjuven det han stulit, och det är ju oftast ganska enkelt, om man är snabb nog åtminstone.
Men en “stulen” ide befinner sig ju för alltid i hjärnan på “tjuven” från den mikrosekund den hamnar där. Det enda sättet att med säkerhet hindra tjuven att nyttja den är ju att omedelbart döda honom, annars är ju risken att han använder den stulna iden som underlag för nya tankar.
Det är där jag tycker att det spårar ur när man betraktar ideer som objekt för ägande. De är för flyktiga och mer eller mindre alla ideer bygger på andras ideer i någon mån. Allt vi kommer på är på ett eller annat sätt stående på axlarna av de som tänkt tidigare, och det blir i stort sett omöjligt att reda ut ägandeförhållandena till alla dessa ideer om man ska betrakta det så.
Tänk till exempel på saker som plogen eller fiskekroken. Hur skulle världen sett ut om man hade upprätthållit äganderätt på dessa ideer? Hade mänskligheten ens överlevt?
June 19th, 2008 at 10:27
Jag har svårt att se varför man skulle ha rätt att framföra melodin för sin familj. Att detta måste vara ok ur ett juridiskt perspektiv kan man ju köpa men hänsyn till de uppenbara tillämpningsvårigheterna av ett förbud, men moraliskt tycker jag det skapar för många gränsdragningsproblem.
Egentligen tycker jag nog att du även ska kunna kräva att din åhörare inte spelar melodin på sitt piano själv. Här blir exemplet en smula absurt men om vi ska kunna generalisera en moralisk rätt till det egna skapandet så måste skaparen faktiskt få uppställa hur absurda villkor som helst.
June 19th, 2008 at 13:39
Christian/
Väldigt bra formulerat.
June 19th, 2008 at 13:45
Tackar!
June 20th, 2008 at 11:08
Somliga borde damma av “Atlas Shrugged” och läsa punkt 3 i direktiv 10-289.
June 20th, 2008 at 11:22
JörgenL: Inte allt som kan ägas, kan stjälas. Jag äger min kropp, men du kan näppeligen sno den. Jag äger också mina idéer, men ej heller dessa kan stjälas. Först när jag omvandlat dessa idéer till ett faktiskt arbete kan något stjälas: arbetet i sig och de värden som arbetet må innebära.
The Ayn Rand Estate innehar upphovsrätten till Ayn Rands verk, exempelvis. Däremot har de inte någon upphovsrätt till Ayn Rands idéer. Jag får minsann tänka hur mycket jag vill på objektivism, utan att jag skall behöva betala en slant till ARI varje gång. Om jag däremot köper en bok av Ayn Rand, så kommer en del av den slanten förr eller senare att dimpa ner hos dem.
June 21st, 2008 at 00:33
Nja, visst kan jag sno din kropp, om det nu betyder nåt för resonemanget, det är det som kallas slaveri…
Det jag menar är att “ägande” av immateriella “saker” inte kan betyda samma sak som ägande av materiella, och att anledningen till det är just att varje bristtillstånd av sådana, information, ideer eller vad vi vill kalla dem, är artificiella eftersom en ide kan dupliceras i det oändliga utan att den försvinner från den som kom på den från början.
Jag förfäktar tanken att det finns en äganderätt till ideer, men så fort du låter någon annan ta del av din ide, så har han motsvarande äganderätt till sin kopia av idén. Möjligen kan ni avtala om att han ska betala skadestånd om han använder din ide på andra sätt än de avtalade, innan du berättar iden för honom, men skadeståndet avser då avtalsbrottet, inte ägandet av iden.
Man skulle också kunna likna ägandet av ideer vid att du kan äga luften som finns i en plastpåse. Om du öppnar påsen och släpper ut luften i rummet, så blir ägandet till den en fråga utan relevans. Visst, rent moraliskt kanske du fortfarande kan påstå att du äger dessa molekyler, men de är ändå för alltid utsläppta i rummet för var och en att andas. Det skulle inte vara rimligt att du i det läget förbjuder de andra i rummet att andas med hänvisning till att de använde dina luftmolekyler.
På samma sätt tycker jag det blir när man börjar resonera om ägande av ideer, om de är utsläppta, dvs publicerade, så kan den som ser eller hör dem inte undvika att inkorporera dem i sin allmänna föreställningsvärld, och låta dem påverka allt tänkande från den punkten och framåt.
Därför kan det lätt bli absurt att argumentera tex för upphovsrätt till musik, en kompositör som lyssnar på mycket musik kan inte undvika att han då och då “kommer på” melodislingor som extremt mycket liknar annat han tidigare hört, utan att han vet om varifrån det kommer.
På samma sätt är det med tex patent. Väldigt ofta är det så att en ide ligger i tiden, och flera olika uppfinnare eller forskare arbetar parallellt med liknande saker. Varför ska då den ene av dem INTE få dra nytta av sitt arbete, bara för att den andre hann till patentbyrån först?
Jag tycker helt enkelt att du förenklar problemet för mycket när du reducerar immaterialrätten till en enkel fråga om ägande.
June 24th, 2008 at 00:09
Ingen som kan se några fel i min sanaste kommentar?
June 24th, 2008 at 10:37
“..så fort du låter någon annan ta del av din ide, så har han motsvarande äganderätt till sin kopia av idén”
Visst, vi kan säga att man har ett “ägande” av idén (uppfinningen, verket) i den mån du inte rimligtvis kan ignorera eller i din hjärna sudda ut kunskapen om hur t ex en glödlampa ska konstrueras. Däremot har du inte rätt att förkroppsliga idén utan tillåtelse dvs. du har inte rätt att ta del av frukten av hans möda (arbetet med att komma på uffinningen) utan hans tillåtelse eller givande av en ersättning för den. Det är i förkroppsligandet (t ex kopierandet av windows, byggandet av en glödlampa) som kränkningen består, inte kunskapen om windows eller glödlampan som sådana.
Exemplet med luften kan vi lämna utan större kommentar. En uppfinning är inte luft som släpps ut i luften, en del av något homogent. Det förhåller sig tvärtom.
Frågan om upphovsrätten till musik är inte absurd. Skyddet för musik är ganska snävt och många kompositörer påverkas av andra. Detsamma gäller allt annat; datorspel, målningar böcker osv. Teman och tekniker (tillvägagångssätt) inom dessa områden byggs vidare på av andra medan kopierande av specifika verk inte tillåts.
Ifråga om konkurrerande forskarlag förväxlar du det faktiska med det potentiella, någon hann först, en annan gjorde det inte. Detta är något som forskarna redan är medvetna om och har accepterat, annars skulle de förmodligen samarbetat. Detta är en naturlig del av konkurrens.
Re: “Tänk till exempel på saker som plogen eller fiskekroken. Hur skulle världen sett ut om man hade upprätthållit äganderätt på dessa ideer? Hade mänskligheten ens överlevt?”
Handlandet och därigenom äganderätten är per definition knuten till en viss person. Dör personen ifråga kan han knappast äga det, han kan skänka rätten till sina saker vidare men det är inte rimligt att hans släkt i all evinnerlighet har rätten till idéerna. Här kommer just skillnaden mellan det materiella och immateriella ägandet in, det immateriella kan upphöra att tillhöra en viss person medan materiella ägodelar inte kan det varför man kan lagstifta om att det ska upphöra efter en persons död.
Som sagts förut, det finns skillnad mellan materiellt och immateriellt ägande, det inser ju vem som helst. Däremot tillämpas i allmänhet samma princip på dem.
June 26th, 2009 at 00:47
Jag tycker att du borde läsa “Against Intellectual Property”, skriven av libertarianen Stephan Kinsella. Den finns här, gratis upplagd av Ludwig von Mises Institute. http://mises.org/books/against.pdf
Lite info om boken: “This monograph is justifiably considered a modern classic. It is by Stephan Kinsella who caused a worldwide rethinking among libertarians of the very basis of intellectual property. Mises had warned against patents, and Rothbard did too. But Kinsella goes much further to argue that the very existence of patents are contrary to a free market, and adds in here copyrights and trademarks too. They all use the state to create artificial scarcities of non-scarce goods and employ coercion in a way that is contrary to property rights and the freedom of contract.”
De har valt att lägga upp boken, gratis, på internet, och också att sälja den för pengar. Så, du kan välja om du vill köpa den eller läsa ur en internetutgåva. Valet är ditt, men jag tycker att du borde läsa den, Henrik.
June 26th, 2009 at 00:59
Jag har läst Kinsellas bok.
August 6th, 2009 at 00:18
Den fysiska äganderätten har alltid funnits. Jag kan tänka mig att stenåldersmänniska tillverkade sig en fotbeklädnad, som han och övriga betraktade som en personlig egendom. Därav äganderätten.
Att kopiera andras metoder för jakt eller odlingsmetoder och andra framsteg etc utgör grunden för civilisationen.
Jag kan inte begripa hur man kan påstå att personlig äganderätt till dessa framsteg någonsin har förekommit—förrän på 1800 talet och då närmast som en motsvarighet till kunglig förläning. En adelsman fick rätt att uppbära tull (monopol upprätthållet med tvångsmedel)
Jag kan bara se immateriell rätt som en ren ekonomisk konstruktion för att samhället skall få gemensamma fördelar
Det ä rent snömos att försöka evig äganderätt med tidsbestämd immateriell äganderätt. Om det vore samma sak som du påstår, varför är den ena tidsbegränsad medan den andra inte är det.
Svaret är naturligtvis att den mänskliga utvecklingen kräver att det immateriella (know How, Kultur) fritt får utövas av civilisationen
August 6th, 2009 at 17:07
Visst har äganderätt existerat så länge människan existerat. Det enda sätt hon kunnat överleva på, är ju att anpassa omgivningen efter sina behov och önskemål. Det är ju så äganderätt uppkommer: genom att man “blandar sitt arbete med jorden”. (Däremot inte bara genom att man pekar på något och säger “detta är mitt”.)
Jag kan inte heller begripa hur man skulle kunna påstå att grottmänniskorna hade upphovsrätt till jakt- eller odlingsmetoder. Det har jag inte påstått, så det är en halmgubbe. De hade ingen sådan rätt. Hur tullar skulle vara “immateriell” egendom får jag ännu svårare att begripa. Tullavgifter innebär inskränkningar i människors äganderätt.
All egendom är tidsbestämd! Vi förlorar vår egendom när vi dör, och dör gör vi ju alla förr eller senare. Och då bör det väl vara med upphovsrätt och patent som med alla andra ägodelar: att de tillfaller den som står med i testamentet, om något sådant finns, o.s.v. Den juridiska tidbegränsning som existerar idag är helt godtycklig, såvitt jag förstår. (Det är inte direkt en fråga jag förlorat någon sömn över.)
August 6th, 2009 at 17:51
Vad Hannes skriver är en variant på ett “halmdockeargument” man hör allt som oftast. Typexempel: immaterialrätt skulle innebära att om man tänker en tanke, har ingen annan lov att sedan tänka samma tanke (eller också betala royalty till den som först tänkte tanken).
Men bara en tanke eller en idé ger en ingen äganderätt. Tanken eller idén måste först ha fått någon materiell form. En idé till en bok räcker inte: boken måste först åtminstone finnas i manuskript. En idé till en uppfinning räcker inte: det måste allraminst finnas en prototyp, innan man kan ta patent på uppfinningen. Om en stenåldersbonde kläcker idén att bryta ny åkermark genom svedjebruk, har han inte äganderätt till idén; däremot till den åker han faktiskt bryter genom svedjebruk.
Själva termen “immaterialrätt” är olyckligt vald, eftersom det fortfarande handlar om äganderätt till något materiellt.
Rekommenderar Ayn Rands uppsats “Patent och upphovsrätt” i “Kapitalismen: det okända idealet”.
September 6th, 2009 at 21:50
Du har inte inte rätt till sten ålders människornas odlingsmetoder säger du.
Men det är ju just vad ett patent är. Du exkluderar andra från att använda just den specifika odlingsmetoden.
Påståendet att det skulle finnas någon materiell form gäller inte alls i patentlagstiftningen. Det handlar om metoder.
jag tolkar dig så att patent inte är en äganderätt heller. jag håller med.
Då begriper jag ännu mindre när du säger
Och då bör det väl vara med upphovsrätt och patent som med alla andra ägodelar: att de tillfaller den som står med i testamentet, om något sådant finns, o.s.v.
Men patenten var ju inget som man hade äganderätt till och nu är det ägodel.
Jag måste ha missat något
September 11th, 2009 at 13:55
Det måste vara en väldigt gammal rättsinnehavare i så fall… Stenåldern har passerats för många många tusen år sedan. Patent gäller f.ö. uppfinningar, inte odlingsmetoder per se.
“Jag tolkar dig så att patent inte är en äganderätt.” Då vet jag inte hur du tolkar mig, för om du läser texten ovan, säger jag en hel del till “immaterial”rättens försvar.
September 11th, 2009 at 20:39
Patenträtt gäller odlingsmetoder i högsta grad.
Hört talat om Monsanto. Sedan är det ingen principiell skillnad mellan odlingsmetod och andra av stenåldersmänniskornas tekniska framsteg, som ju alltså inte tillhör äganderätten.
Men moderna patent som ju gör det. Äganderätt kallar du det. Men det är ju klart man kan ju ha en olika måttstock. Varför ska man vara konsekvent.
Varför inte erkänna att det är en tämligen ,modern uppfinning som lett till äganderättssvamlet.
To promote the Progress of Science and useful Arts, by securing for limited Times to Authors and Inventors the exclusive Right to their respective Writings and Discoveries.
Utgångsläget är således den urgamla rätten att fritt kopiera.
September 11th, 2009 at 22:03
Patent gäller uppfinningar, inte odlingsmetoder per se. Om du däremot uppfinner t.ex. något slags odlingsmaskin kan du söka patent på den.
Den yngre stenåldern börjar för omkring 10 000 år sedan. Att hävda att folk som varit döda i tio tusentals år skulle kunna ha patent på något är absurt, oavsett vad de uppfann eller inte uppfann.
Att äganderätt skulle vara en modern uppfinning stämmer inte. Äganderätt har alltid existerat implicit. Och den förste verklige rättighetsteoretikern var John Locke, som skrev sin Andra avhandlingen om styrelseskicket år 1690. Rättigheter är knappast ett modernt påfund. Även om det vore det, skulle det inte göra varken till eller från för teoriernas giltighet.
Om du vill veta vad jag har att säga i frågan, är det en bra början att läsa min uppsats ovan. Om du vill fortsätta diskutera frågan får du gärna – efter att du läst texten – motivera dina påståenden med argumentation. Att bara säga att jag “svamlar” är inte särskilt konstruktivt.