Loading ...
Rasism är kollektivism är fascism
Varför är rasism så föraktat? Jag fick den frågan och blev direkt en smula provocerad. Skall den ens behöva ställas? Varför skulle rasism inte föraktas? Men sedan började jag fundera lite kring det där. Hur kommer det sig egentligen att rasism är så allmänt föraktat, medan andra former av kollektivism anses rentav beundransvärda? Jo, det har väl sina historiska förklaringar. Ordet ”rasism” för tankarna till det amerikanska slaveriet, och till Nazityskland. Vi förknippar det helt enkelt med saker som anses (och är) väldigt negativa. När jag gick i högstadiet hade vi till och med en årlig ”antirasistdag” på skolan. Det jag ifrågasätter är inte att rasism bör föraktas, men att rasism föraktas på ytliga grunder. Ifall vi föraktar rasism därför att det för tankarna till slaveriet och nazismen, då är det ju dessa företeelser vi egentligen föraktar. Så vad är fel med rasism i sig självt, om man frikopplar det från olika historiska skeenden? ”Jo”, svarar man kanske, ”det är ju fel att diskriminera folk beroende på hudfärg eller härkomst”. Och varför då? ”Jo, därför att en mörkhyad är lika mycket värd som en ljushyad; en afrikan är lika mycket värd som en svensk.” Jag går med på allt detta. Det är fullständigt vanvettigt att tro att människor av en viss hudfärg eller härkomst är underlägsna folk av en annan hudfärg eller härkomst. Vi väljer inte vår hudfärg eller den plats vi föds på, så dessa ting är i alla avseenden moraliskt neutrala. Men man går inte in på pudelns kärna så att säga. Man undviker oftast att identifiera rasismen som en kollektivism, och att påpeka att det är därför den är värd att förakta.
Det grundläggande felet hos rasismen är att den buntar ihop individer i olika mer eller mindre arbiträrt valda kategorier: ”renrasiga” och ”orenrasiga”. (Kategorierna är inte helt arbiträra, men när man frågar varför den ena rasen är bättre än den andra, vill man förmodligen ha mer än exempel på nordiska folksagor till svar.) Man delar alltså in människor i olika grupper, och säger att den ena gruppen är bättre än den andra, oavsett vilka enskilda individer de må innefatta. Den implicita (och ibland även explicita) avsikten i att göra sådana här grupperingar, är naturligtvis denna: man vill att en grupp skall kunna härska över en annan. Är man rasist så anser man rimligtvis att den egna rasen är överlägsen, och att det således är den som skall styra och ställa politiskt. Politiserad rasism är fascistisk, men det gäller inte bara rasism. Detsamma gäller också för alla andra kollektivismer. Varje kollektivism har sin egen gruppering, men det är också vad som skiljer dem åt. Offermentaliteten är gemensam, och det är denna offermentalitet man bör rikta föraktet mot. Vissa kollektivismer kan kanske sägas vara värre än andra, men inga är bra, och inga förtjänar stöd eller beundran. Alla förtjänar de föraktfullt bemötande. Somliga använder begreppet ”individualism” som om det ville säga att alla människor är oaser: att de inte påverkar varandra och inte heller behöver varandra. Men detta är inte vad individualism vill säga; det innebär istället att ingen enskild individ skall offras för någon annan eller några andra. Kollektivismen är dess motsats, och den innebär att den enskilde/de få skall offras för gruppen/de många. Hos rasisten är det rasen som andra människor skall offras för. Hos en annan kollektivist skiljer sig gruppen, men offermentalitetens grundbult är oförändrad. I uppsatsen Rasism konstaterar Ayn Rand inledningsvis följande:
Rasism är den lägsta, grövsta och primitivaste formen av kollektivism. Dess grundidé är att tillskriva människans genetiska härkomst moralisk, social eller politisk betydelse – att en människas intellektuella egenskaper och karaktärsdrag produceras och förs vidare av hennes invärtes kroppskemi. Vilket i praktiken innebär att en människa ska bedömas, inte efter sin egen karaktär och sina egna handlingar, utan efter sitt förfäderskollektivs karaktär och handlingar.
Kollektivismens kärna är att människor skall offras för någon abstraktion. Rasisten menar att det är för rasen som människor skall offras, men vad spelar det egentligen för roll vilken abstraktionen är? Hos rasisten råkar det vara rasen. Hos nationalisten råkar det vara nationen. Hos platonisten råkar det vara staten. Hos teisten råkar det vara Gud, och hos utilitaristen den ”allmänna lyckan”, och hos environmentalisten miljön. Men när någon kollektivist riktar gevärsmynningen mot just ditt huvud, bryr du dig om för vilken av dessa abstraktioner han vill mörda dig? Är det bättre att bli mördad i Guds namn än i den allmänna lyckans, eller kanske omvänt? Vi bör inte stirra oss blinda på varför det skall mördas. Istället bör vi anmärka på att det skall mördas – oavsett svepskäl och rationaliseringar. Vi kan inte bara förakta rasismen. På samma grund som vi föraktar den, måste vi också förakta nationalism, platonism, teism, utilitarism, environmentalism – et cetera ad nauseam. Om vi föraktar rasismens offermentalitet, då måste vi vara konsekventa nog att förakta all offermentalitet. Det är mot denna som föraktet bör riktas, och således mot alla former av kollektivism: de former jag nämnt och de andra som förblir onämnda av utrymmesskäl.
Jag begriper att folk i allmänhet inte vill förakta kollektivismen som sådan. Det beror på att folk i allmänhet är kollektivister själva. De flesta svenskar anser att det finns några abstraktioner som människor trots allt behöver offras för. Ett exempel kan vara miljön. Ett annat exempel kan vara demokratin. Förvånansvärt många medräknar också fosterlandet. Låt oss erkänna att fascism är ganska accepterat av allmänheten. Det är mer accepterat än man vill erkänna. Betyder det möjligen att man skäms, eller finns det andra skäl? Fascismen blir behandlad väl i de akademiska finrummen. Man lovprisar Platon, den där tänkaren som ansåg att en elit skall styra över människorna, och att kvinnors barn skall omhändertas av staten. Han är både kollektivismens och fascismens intellektuelle fader (som om de bägge skulle kunna skiljas från varandra). På den här punkten har utvecklingen stått ganska stilla i två årtusenden. Idag sitter en annan filosof, den svenske utilitaristen Torbjörn Tännsjö, och talar om sådant som ”neutral terrorism” och organskördar. Ganska få ser det här som något ondskefullt, precis som att ganska få ser något ondskefullt i platonismen. Men som Stefan Molyneux säger i en tidig podcast: ”Det är oerhört viktigt att begripa det direkta spår som leder från Platon till koncentrationsläger och gulags.” Och som Leonard Peikoff säger i det andra kapitlet av The Ominous Parallels: ”Hegel hade inte ha varit möjlig utan Kant, som i sin tur inte hade varit möjlig utan Platon. Dessa tre är, mer än några andra, de som lagt den intellektuella grunden för Auschwitz.” Det är inte rasismen som bär den yttersta skulden för sådana historiska hemskheter som man ofta förknippar den med. Den yttersta skulden tillräknas rätteligen kollektivismens intellektuella försvarare; utan dem hade inget av detta varit möjligt.
Summa summarum är det kollektivismens offeretik som skall föraktas. Det är om dess hals som spetälskebjällran skall hängas, och om de halsar som tillhör dess försvarare. Att missta rasismen för all kollektivism är att begå det frusna begreppets felslut. Kollektivism är inte en form av rasism utan tvärtom: rasism är en form av kollektivism. Det ramverk som gör rasismen möjlig är också det ramverk som nationalism eller utilitarism eller environmentalism lyder under. Föraktet skall inte riktas mot rasismen allena, utan i första hand mot ramverket självt. Precis som man inte kan hugga ner ett träd genom att slå på dess grenar, kan man inte övervinna rasismens verkningar genom att bekämpa endast rasismen. Kampen måste föras mot trädets stam, mot det kollektivistiska ramverket.
June 9th, 2008 at 19:49
Väldigt intressant och läsvärt!
June 9th, 2008 at 20:52
Man tackar =)
June 9th, 2008 at 21:45
sen så kan det ju vara så att man anser olika etniskt ursprung ger olikheter exempelvis i beteenden, utan att närmare värdera dessa olikheter. Det finns ju gott om forskning och erfarenheter på detta område också. En sådan sak kan vara relativa sanningsbegreppet, eller kapaciteten till logistiska lösningar till exempel
June 9th, 2008 at 23:26
Huruvida det finns genetiska skillnader mellan människor av olika ursprung som betingar skillnader i intelligens, muskelmassa, uthållighet etc. är en empirisk fråga. Det finns inget vanvettigt i att anse varken det ena eller andra, eftersom bevisen och argumenten som finns inte är av någon slutgiltig karaktär. Att inta en vanvettig ställning i diskussionen är snarare att anse att frågan är avklarad.
June 10th, 2008 at 11:34
Olof: Att det finns vissa skillnader mellan en lapplänning och en sydafrikan är inget jag har förnekat. Men det är irrelevanta skillnader ifråga om moralisk bedömning.
June 10th, 2008 at 11:37
Samuel: Om det är vanvettigt att kritisera rasismen som ond, då är det väl vad jag är då. Om det är vanvettigt att fälla ett omdöme av “slutgiltig karaktär”, då är jag en av de mest vanvettiga människorna på den här planeten.
Men jag som lever i motsatsvärlden där upp är ner och ner är upp, jag ser det då som något bra att vara vanvettig. (Eller också lever jag inte alls i motsatsvärlden utan är bara lite sarkastisk.)
June 10th, 2008 at 12:20
Henrik: Jag tror inte du läste väl nog, eller så formulerade jag mig illa. Det är vanvettigt att anse det ena eller det andra ifråga om genetiska olikheter mellan folkgrupper som betingar vissa egenskaper hos individer av dessa folkgrupper. Inte av den anledningen att slutgiltiga och avgörande bevis (låt oss lämna den kunskapsteoretiska diskussionen därhän) är omöjliga, utan eftersom bevisen och argumenten som presenterats i den empiriska forskningen inte är av någon avgörande karaktär. Med objektivist-epistemologisk terminologi vore det arbiträrt att hävda det ena eller det andra, ty bevisen stödjer inte någons uppfattning väl nog.
June 10th, 2008 at 12:28
Nollhypotesen råder. Vill man föra fram rasbiologisk fakta så får man se till att skaffa den själv. Under tiden får jag i all blygsamhet använda mitt eget omdöme och den kunskap som jag råkar ha. Enligt denna kunskap och detta omdöme finns det inga skillnader mellan olika folkgrupper som är moraliskt bärande.
Vill man hitta något moraliskt bärande, då måste man bevisa att den-eller-den folkgruppen saknar ett förnuft. Och då rör det sig inte heller om en “folkgrupp” eftersom människan, i filosofiskt hänseende, är “det förnuftiga djuret”.
June 10th, 2008 at 13:06
Biologiska och statistiska fakta och argument är dock inte avgörande och slutgiltiga. Varken nollhypotesen “det finns en genetisk variabel x, såsom att x påverkar variabel y” eller “det finns inga genetisk variabel x, såsom att x påverkar variabel y” kan i dagsläget anses ha slutgiltiga argument i sin favör. Det rationella ställningstagandet måste då vara agnosticism, allt annat måste anses vara direkt irrationellt.
Att åberopa sitt “omdöme och kunskap” – där dessa två ord inte denoterar stringent resonerande utifrån systematiskt observerade och evaluerade empiriska fakta utan anekdotmaterial och vardagsobservationer – i en vetenskaplig tvistefråga är inte sunt resonerande. Det vackra i vetenskapen ligger bl.a. i att genom statistiska beräkningar försöker bilda sig en uppfattning om alla undersökningsobjekt, inte bara ett fåtal. Att efter vetenskapliga undersökningar utförts hävda något annat måste ses som “arbiträrt”*, då ens egen erfarenhet bara sträcker sig till en bråkdel av den typ av undersökningsobjekt man uttalar sig om. Rationellt ställningstagande i denna fråga är alltså agnosticism, inte att försöka bilda sig en egen uppfattning utan vare sig systematik, metodologi eller träning i observation.
* Det finns givetvis undantag – man kan ha goda grunder att ifrågasätta en studie eller om hypotesen är “alla x är y” och man har hittat ett fall av x som inte är y så väger det tyngre än att hitta motexempel på hypotesen “de flesta x är y”, just eftersom den senare hypotesen tillåter att några x inte är y.
June 10th, 2008 at 14:09
Henrick/
På pricken, f**n vad bra!
June 10th, 2008 at 14:11
Samuel/
På vilket sätt är det du skriver en invändning mot det Henrik skrev?
May 16th, 2009 at 23:04
Jag förstår inte riktigt hur du ser sambandet kollektivism-offeretik.
“Kollektivismens kärna är att människor skall offras för någon abstraktion.”
Eh, nej? Vem har sagt någonting om att offra människor för en abstraktion?
“Vi bör inte stirra oss blinda på varför det skall mördas. Istället bör vi anmärka på att det skall mördas – oavsett svepskäl och rationaliseringar.”
Eh, varför skall det mördas oavsett vad, gällandes kollektivismen? Detta argument är lika absurt som att jag skulle säga att individualister skulle mörda-oavsett svepskäl och rationaliseringar- för den individuella frihetens skull, då de upphöjer den överallt annat, kosta vad det kosta vill. (Och vad det kostar; ur den synvinkeln skiter nyliberaler i att folk är hemlösa och svälter ihjäl på gatan, bara privategendomen är skyddad och företagsfrihet finns. Här offras kanske inte människor för en abstraktion, men de offras likväl.)
Att leva är att befinna sig i kollektiva omständigheter. Det kommer man inte undan. Du kan inte ställa dig utanför kollektivet, om du inte flyttar ut till en stuga i skogen och käkar bör och jagar älgar (eller tja, du berörs ju även då av t.ex miljöförstöringen etc. orsakade av andra människor) Du kommrer oundvikligen i ditt liv att ingå i kollektiva sammanslutningar. Och kollektiva beslut måste tas, om saker som berör oss alla.
Din individualism låter fin i teorin, men fungerar inte riktigt i praktiken.
May 17th, 2009 at 00:39
“Vem har sagt någonting om att offra människor för en abstraktion?” Vanligtvis kollektivisterna själva. Om de är fräcka nog (eller kanske ärliga nog) att tala ur skägget.
“Varför skall det mördas oavsett vad, gällandes kollektivismen?” Det var inte vad jag skrev. Kollektivister har oftast mer eller mindre tydliga skäl för varför de vill att människor skall offras.
“Ur den synvinkeln skiter nyliberaler i att folk är hemlösa och svälter ihjäl på gatan…” Det är inte nödvändigt att psykologisera. Vem du försöker beskriva vet jag inte; åtminstone är det inte mig.
“Att leva är att befinna sig i kollektiva omständigheter.” Halmgubbe, jag har aldrig påstått något annat. Tvärtom, på den här bloggen har jag skrivit en hel del varma ord om modern civilisation.
“Din individualism låter fin i teorin, men fungerar inte riktigt i praktiken.” Tja, vad som “fungerar” är ju relativt till ens egna syften. Om ens syfte är att införa ett visst slags samhälle som innebär att oskyldiga människor måste sätta livet till – nej, då fungerar min individualism dåligt. Vill man å andra sidan ha ett fritt samhälle, då fungerar min individualism inte bara bra, utan är rentav absolut nödvändig.
July 12th, 2009 at 17:46
Henrik, jag antar att “offra människor för en abstraktion” inte syftar på att offra människors liv? För det är ju inte direkt så att till exempel svenska statens kollektivistiska fördelningspolitik leder till att “oskyldiga människor måste sätta livet till”. Att kollektivistiska system begränsar människors frihet (frihet både enligt din och min definition) skriver jag under på, men att det per automatik leder till mördande är förstås inte sant.
July 12th, 2009 at 17:51
Visst, det var inte nödvändigtvis mördande jag talade om, även om det förekommer i extremfall.