Loading ...
Utilitarismens förlovade land
Det skall inte behöva råda några tvivel om att utilitarismen är en offeretik. Jeremy Bentham, som är utilitarismens upphovsman, formulerade dess grundläggande princip: man skall handla i avsikt att uppnå den största möjliga lyckan för flest antal människor. Jag får inte handla för min egen lycka, såvida inte denna lycka sammanfaller med den ”allmänna” lyckan. Jag måste tvärtom överge det som jag själv blir lycklig av, för att istället viga mitt liv åt kollektivets gemensamma lycka. Redan detta är vad jag skulle kalla för etiskt självmord, men utilitarismen begränsar sig inte till att varje individ bör uppoffra sina liv för det ”allmänna bästa”. Man bör också offra andra människor för samma sak, när det (enligt någon auktoritet) kan bedömas som lyckomaximerande. Trots allt: vad skulle den utilitaristiska principen annars innebära? Om man fråntar den dess offermentalitet, då återstår ju intet. Själva idén om att man bör maximera lyckan för flest antal människor innebär ju att individer skall offras för detta mål. Det är en kollektivistisk etik, och alla kollektivistiska moralsystem går ut på att den enskilde bör kunna offras för de många. Detta är vad kollektivism, i motsats till individualism, vill säga. Ifall man skulle vilja konstruera en lyckomaximerande etisk princip som är obefläckad av denna offermentalitet, då kunde man istället formulera den så här: man skall handla i avsikt att uppnå den största möjliga lyckan för en själv, men inte på bekostnad av andra människors möjligheter till samma sak. Å andra sidan finns det redan en sådan etik – objektivismens etik.
I grund och botten vilar utilitarismen på en paradox: den ägnas åt att främja en lycka som den i realiteten undergräver. (Detta har jag också gått igenom tidigare, i inlägget Utilitarismens lyckoparadox.) Offeretik negerar människans lycka, även när den är tänkt att åstadkomma den. Utilitarismen representerar helt enkelt en skev syn på vad lycka vill säga. Lycka förutsätter människans frihet att eftersträva sina egna värden, vare sig de är småskaliga eller storskaliga. Den förutsätter att hon behandlas som ett självändamål – inte som ett medel för någon annans mål. Ingen människa blir lycklig av att offra sina värden; ingen blir lycklig av vetskapen om att hon när som helst kan komma att offras för ”samhällets bästa” eller någon ”allmän lycka”. Man kan förstås invända att utilitarismen tar med detta i sina beräkningar, och att inga offer därmed kommer att äga rum under dess regi. Men vi har redan konstaterat att utan denna offermentalitet återstår intet. Utesluter man elementet av offeretik så utesluter man dess kollektivism. Då kan principen inte längre vara att man bör handla för att uppnå den största möjliga lyckan för flest antal människor. Istället måste principen vara att man bör handla för att uppnå den största möjliga lyckan för en själv, och att man inte i detta handlande får underminera någon annans lyckosträvan. Detta är inte alls vad utilitarismens etik handlar om. Detta är faktiskt vad objektivismens etik handlar om. I rättvisans namn skall dock sägas att det finns snällare utilitarister som saknar dessa fascistiska tendenser. Jag brukar skilja mellan Mises-utilitarister och Tännsjö-utilitarister. De tidigare är frihetliga och välvilliga – som Ludwig von Mises. De senare talar om ”neutral terrorism” och skördande av människors organ – som Torbjörn Tännsjö. Likväl är det faktiskt Tännsjö som står för den konsekventa utilitarismen här.
Tänk om utilitarismens principer faktiskt ledde till den maximala lyckan för flest antal människor. Vore den inte då befogad? Den frågan har jag fått några gånger tidigare, men jag begriper mig inte riktigt på den. Varför skall vi ponera en alternativ värld där svart är vitt och ner är upp? Jag ser inte riktigt det meningsfulla i det. När man behöver tänka sig en helt annan verklighet för att försvara utilitarismen, då är den i min mening tämligen oförsvarlig. Men visst! Så länge ceteris paribus-principen råder så kan jag ju besvara frågan med ett nekande. Utilitarismens offeretik är ond, även om den skulle leda till den största möjliga lyckan för flest antal människor (vilket alltså inte är fallet). I verkligheten finns det ingen ”allmän lycka” skild från den individuella. Endast individer kan vara lyckliga, och individer kan vara lyckliga endast när de blir behandlade som just det: individer. I vår ponerade låtsasvärld blir människan lycklig av att betraktas som en kugge i det väldiga samhällsmaskineriet. Hon blir lycklig av att offra sig själv och av att offras av andra människor. Hon blir också lycklig av att offra andra människor i detta påhittade samhälle som vi kan kalla för Utilitaria. Fortfarande är det inte legitimt att offra sig själv (på moralisk nivå) eller andra (på rättslig nivå). (Märk väl det motsägelsefulla här: ifall man skulle bli lycklig av att offra sina värden, då skulle det finnas ett värde i själva offrandet, vilket i sin tur skulle innebära att det inte alls vore tal om offrande.) Människan är inte någon kapsel ämnad åt att förvara lycka i så stora kvantiteter som möjligt. Människan är ämnad åt vad hon själv vill ämna sig åt. Ingen av oss har rätt att avgöra sådana saker för någon annan. Vi har inte rätt att tvinga någon att vara lycklig, ens om något sådant vore möjligt.
Bilaga om en utilitarismens bödel
I Faust skriver Goethe: ”Wie einer ist, so ist sein Gott.” Eller på svenska: ”Som någon är, så är hans Gud.” Jag antar att vi också kan säga att som någon är, så är hans utilitarism. För det finns ju faktiskt, som jag redan har nämnt, hederliga ickemordiska utilitarister också. Ludwig von Mises har redan berörts, och den unge George Reisman kan vara ett annat exempel. (Den senare övergav dock – på goda grunder – utilitarismen efter att ha diskuterat den med Ayn Rand.) På den mer illvilliga och tyvärr mer konsekventa sidan hittar vi den redan omtalade Torbjörn Tännsjö. Vi hittar också signaturen ”Krenek” som föranledde min tidigare text. Denne ”Krenek” har sagt några av de mest ondskefulla saker jag hört sägas under utilitarismens fana. Eftersom jag har samlat på mig en del exempel på dessa saker, tänkte jag att de skulle få en välförtjänt plats här, i rent avskräckande syfte:
Därför blir [moralen] mer som vetenskapliga teorier, vi väljer inte de som är absolut rätt (vi har inte den lyxen), vi väljer de som gör bästa jobbet för våra syften.
Vi har inte lyxen att välja en moral som är absolut rätt. Vi väljer den moral som tjänar våra syften bäst. Rätt moral tjänar inte våra syften bäst, men det gör däremot fel moral, och därför är det utilitarismen som väljs. Men vilka syften är detta? Inte är det någon lycka i alla fall. Hittills verkar det mest röra sig om blodtörst.
… det kan räcka med utilitaristiska beslutsfattare i toppen. Du kan se vanliga människor som verktyg i deras händer. En vanlig människa behöver inte förstå någonting egentligen, det räcker att han lagar rör, snickrar, kör taxi eller bygger skyskrapor samt följer de utilitaristiska direktiv som han får ovanifrån.
”Krenek” levererar faktiskt en del citat som är verkligt genomskinliga – en genomskinlighet som skulle få självaste Torbjörn Tännsjö att känna sig naken. Vi vanliga människor behöver inte begripa något. Vi har ju beslutsfattare i toppen som sköter det hela åt oss. Godwin-exempel ligger nära till hands. Frågan är om dessa beslutsfattare leder oss fram på lyckans väg, eller in i gaskammaren för “samhällets bästa”. Men det kan förstås kvitta lika. Rättigheter är ändå “nonsens på styltor” (Bentham) och offren behöver ändå inte förstå vad man gör mot dem. Begriper de inget, så kanske de inte hinner förlora lyckan förrän deras innanmäte fräts sönder av giftgas.
Man kan konstruera situationer där folk kommer att offras inom alla former av etiska system.
Det är alltså det här med offrandet som är centralt; det är därför man konstruerat utilitarismen. Den saken skall jag inte uttala mig om, men det är i alla fall Kreneks infallsvinkel (som han tyvärr inte är alldeles ensam om). Här utesluter han dessutom att det finns etiska system som inte går ut på att man skall offra oskyldiga människor. Det finns till och med etiska system som konsekvent förbjuder sådan offermentalitet. Objektivismens etik, par example.
Vi vänder oss emot att en sadist torterar ett barn och får lycka från det, men det beror mest på att lidandet väger över lyckan men en tillräckligt stor grad. I fall där inga offer finns, då blir folk ofta mer neutralt inställda.
Det är alltså så att sadister blir lyckliga av att tortera barn. Och det är ju tur att det finns folk som torterar barn, för annars skulle vi bli neutralt inställda till sådant som tortyr.
Med ny teknologi kommer du snart få se detta, det sker redan idag på vissa håll att man sorterar bort oönskade barn innan födseln. Det är en mycket positiv utveckling som kommer gynna oss alla med tanke på att jorden är begränsad och vi inte kan expandera i mängd hur länge som helst, förr eller senare måste man börja satsa på kvalitet.
Centralstyrd födselkontroll och malthusisk misantropi. Det vore en positiv utveckling ifall staten bestämde vilka barn som skall få födas och inte. Man bör ”sortera bort” oönskade barn innan födseln, inte därför att de är oönskade av den gravida kvinnan, men därför att de är oönskade av staten eller ”samhället”. Man bör alltså antingen förbjuda samlag för vissa människor, eller också misshandla dem ifall de blir gravida – eller bäggedera. Trots allt kan vi ju inte hålla på och föröka oss i all evinnerlighet! (Platon var kollektivismens och fascismens fader, och ibland undrar jag om han inte också var en urfader till utilitarismen.)
… den dagen liberalismen blir omodern, då kommer utilitarismen vara redo för nya och bättre system. Ni som anser att systemet redan är perfekt kommer hindra utvecklingen.
Utilitarismen tar över när friheten blir omodern (vilket den förvisso redan kan sägas vara). Och vi som anser att friheten är perfekt trots att den är omodern, vi hindrar utvecklingen, en utveckling som tydligen anses god. Vi liberaler är ena riktiga bakåtsträvare!
För det första har vi inbyggd “altruism”, det är inte alls ovanligt för organismer att offra sig själva i olika mån. Väldigt vanligt i djurvärlden och vi är inget undantag. Det enda vi behöver göra är att styra in människor på rätt riktning, ungefär som företag gör idag, fast vi kommer ha ett större perspektiv. Människor kommer inte vara speciellt fria i ett liberalt samhälle, de kommer fortfarande tycka och tänka och tro så som en mindre elit har bestämt. Det har förvisso inget gevär mot huvudet, men det är enbart en bagatell i sammanhanget.
Offermentaliteten är “inbyggd” i vårt system, så den kan inte frångås. Denna offermentalitet skall användas för att styra människor “i rätt riktning”. Det är trots allt en bagatell, ifall människor har en gevärspipa mot huvudet eller ej.
Jag tror att ytterligare kommentarer blir överflödiga. Ibland har man (och även jag själv) svårt att begripa hur oomkullrunkeligt ondskefullt psykopatisk utilitarismen faktiskt kan vara. Och när den är det, då beror det förstås på att dess representant(er) är oomkullrunkeligt ondskefullt psykopatiska själva. Dessa citat torde visa vad som faktiskt ofta försvaras i ”lyckans” namn.
June 6th, 2008 at 15:54
Jag kollade på filmen “I, robot” igår och slogs av hur antiutilitaristisk den är. Ärkeskurken är en superdator som helt styrs av reglerna som formulerats i Isaac Asimovs noveller:
1. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att en människa skadas.
2. En robot måste lyda de order som ges av en människa, utom om det strider mot första lagen.
3. En robot måste skydda sig själv, utom om det strider mot första eller andra lagen.
Detta leder, i och med att superdatorn är helt logisk, till att den, i utilitarismens anda, drar slutsatsen att om den inte låser in alla människor och hindrar dem från at skada varandra så bryter den mot den första lagen. Natuligtvis går människorna inte med på detta och dödar superdatorn.
Summa sumarum: Utilitarismen är en logiskt kall och omänsklig idé.
June 6th, 2008 at 16:28
Bra text.
June 6th, 2008 at 16:29
Den om Utilitaria alltså.
June 6th, 2008 at 19:30
Haha. Filmen “I, Robot” har jag sett många gånger, men jag hade inte tolkat den på det viset. Men det är förstås en bra tolkning som äger sin riktighet ;-)
Angående “Utilitaria” är den inte så särskilt välskriven kanske. Jag skrev den i all hast för 4 år sedan, och då uttryckte jag mig inte lika bra i skrift som jag gör idag. Men den har ändå något väsentligt att berätta, även om själva berättandet skulle kunnat göras bättre. För övrigt blev den novellen faktiskt publicerad i en mindre samling mot slutet av 2004. “Jululven” av Ronie Berggren.
Har förresten en del noveller upplaga på nätet:
http://www.equil.net/?p=394
August 2nd, 2008 at 12:10
Känner mig nödsakad att lägga till det här citatet av vår utilitaristiske bödel: