Loading ...
David Hume och hans lag
”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå.” Så skrev en gång Hjalmar Söderberg, och som av en händelse beskriver citatet hur jag många gånger reagerar på allmänt vedertagna filosofiska idéer. I det här fallet kretsar mina tankar kring Humes lag, och jag tror inte att bara fackmän har undgått att begripa den. Titt som tätt skjuter någon i en debatt in det närmast proverbiala ”men man kan ju inte härleda ett böra ur ett vara”. Det behöver inte ha så mycket med saken att göra. Man vill bara markera sin uppfattning om mig som en uppblåst pratmakare, jag som tror mig om att ha svar på ett flera hundra år gammalt filosofiskt dilemma. (David Humes bok ”Om moralen” publicerades 1740 för att vara nogräknad, så hans klyfta mellan det som är och det som bör vara har 268 år på nacken.) ”Låt oss höra din vederläggning av Humes lag då” har blivit ett slags spotsk utmaning i diskussionerna. Jag kan dra en parallell till frågan ”Lieben sie Brahms?” som brukade ställas i Tyskland mot slutet av 1800-talet. Det pågick en liten kamp mellan de som föredrog Brahms musik, och de som föredrog Bruckners. Personer av den senare kategorin ställde ibland den här frågan till andra – ”Gillar ni Brahms?” – och den kunde bara uppfattas som något av en utmaning. Boksyntheten åsido kan man helt enkelt omskriva uppsåtet med frågan ”Låt oss höra din vederläggning av Humes lag!” på följande sätt: ”Men du måste väl ändå dela den allmänna synen på saker och ting!” Nej, det måste jag faktiskt inte. Sedan påstår man ofta, inte utan viss arrogans i tonen, att hela den filosofiska akademin vore oerhört intresserad av en vederläggning av Humes lag (och av en moralfilosofi som kan härledas logiskt i största allmänhet). Det är den inte. Den intresserar sig för helt andra saker, såsom (skenbara) vederläggningar av förnuftet och verkligheten. Ja, trots att dessa vederläggningar måste förutsätta både förnuft och verklighet för att bli till. (Men det låtsas vi inte om.)
Redan som barn lär vi oss att härleda böra-satser ur vara-satser, moral ur fakta, om än på kanske mycket enkel nivå. Vi inser att om vi är hungriga så bör vi äta. Vi inser att om vi är trötta så bör vi sova. Vi inser att om vi är bajsnödiga så bör vi uppsöka en toalett istället för att göra på oss, såvida vi är gamla nog att inte längre bära blöja. (Det sista exemplet har förlänat objektivismen beskrivningen: ”den där filosofin som menar att det är omoraliskt att bajsa på sig”.) Naturligtvis kommer nu invändningen om varför vi inte bör hungra eller bajsa på oss och så vidare. Enligt Humes idé kommer svaret på detta ”varför” aldrig att koka ner till en vara-sats. Alla dessa ”varför” kommer bara att kunna besvaras med ännu ett böra, i tid och evighet. Man bör inte göra si därför att det leder till så, och man bör inte sträva efter så enär det leder till dittan som leder till dattan… et cetera ad infinitum. Felet man begår här, är att man använder böra-satsen som utgångspunkten. Skall man härleda en moralisk utsaga ur verkligheten, då är man så illa tvungen att ha verkligheten som sin utgångspunkt. (Nota bene: det här är den indelning som Hume och hans anhängare gör. Jag vill inte skilja mellan å ena sidan moral och å andra sidan verklighet, eftersom moralen är en del av verkligheten. Det här är inte alldeles obetydligt att nämna, för i strikt mening måste man säga att ett böra i sig självt är ett vara, dvs. ”något som existerar”.) Ifall man skall härleda ett böra ur ett vara kan man inte gärna börja med börat, inte sant? Man måste börja med varat, med det som förvisso inte är skilt från värderingar, men som föregår dem. Vad skulle detta kunna tänkas vara? Jo, det skulle kunna tänkas vara livet självt.
Jag (och objektivismen) vill mena att livet är den yttersta värdemätaren. Eller uttryckt på annat sätt: livet är den mest grundläggande premissen på vilken all moral måste bygga, och ur vilken den måste härledas. Jag har förklarat det här väldigt många gånger tidigare, så jag är inte överdrivet sugen på att upprepa mig. Men vi tar det i korthet. Bara när vi är i livet kan vi ha några värderingar. Det finns inte något sådant som moral bland de redan döda, eller bland de ännu ofödda. Man kan inte tala om moral mellan moln, eller mellan stenar, eller mellan några andra icke levande ting. Även om livet är den yttersta förutsättningen för moral, så är det inte den enda. Ej heller mellan lejon kan man tala om moral, för de saknar en avgörande kvalifikation, nämligen ett förnuft. Ett förnuft är faktiskt människan alldeles ensam om att ha, och med det menar vi förstås förmågan att tänka abstrakt och begreppsligt. Djur kan i bästa fall tänka perceptivt, men de kan inte tänka i mån av begrepp. Skälet till att detta har betydelse, är förstås att moralen är begreppslig. Vi kommer aldrig se moraliska utsagor spatsera längs våra gator, så att säga, eftersom de är helt och fullt abstrakta. Moral måste begripas för att kunna tillämpas, och bara vi människor är i stånd att göra detta. Livet är i sig inte något böra, så till och med Hume måste hålla med mig om att det hör till den där andra kategorin som han kallar ”vara”. Utifrån vara-premissen ”liv” följer att man bör handla för att bevara livet. Man bör inte enbart bevara det, utan också försöka öka dess kvalitet så mycket som det bara går. (Eftersom det här gäller alla individer är moralen universell, och eftersom den är universell får man inte försöka öka sitt eget livsvärde på bekostnad av andras frihet att eftersträva samma sak för egen del.)
Det här skall förstås inte ses som en fullständig presentation av hur objektiv moral kan härledas. Se det som en avsats, ett första utsprång. Vill man läsa en utförligare och mer elokvent introduktion hänvisar jag till ”The Virtue of Selfishness” av Ayn Rand. Det här inlägget handlar trots allt inte om att försöka leda en objektiv moral i bevis, utan om att påvisa hur absurd Humes lag är. Ifall man inte skulle kunna härleda ett böra ur ett vara, då lämnas man ju faktiskt bara ett alternativ: att härleda det ur ett icke-vara. Det finns som bekant bara det som existerar, och det som inte existerar. (Språket är inte riktigt gjort för att hantera negativa vara-satser, så jag förtydligar att det icke existerande inte alls ”finns”, och att man egentligen inte kan tala om icke-existens som ”det”.) Den logiska följden på ett sådant resonemang är nihilism, men någon nihilist var inte Hume. Han påstod inte att moralen inte finns, utan att den är emotiv. Problemet med klyftan mellan vara och böra gör sig ännu en gång tydlig, för om moral finns, då är den ju ett ”vara”, och om känslor finns, ja, då är ju även de ”varande”. Det vi känner som moraliskt, det är också moraliskt, om man får tro Hume. Han påstår faktiskt att alla människor känner likadant inför allting. Om någon mot förmodan känner helt annorlunda inför något, då beror det bara på att han har mer eller mindre information än andra. Jag tycker att det är en väldigt intressant tankegång. Varför? Därför att den underställer känslorna (och därmed enligt honom själv även etiken) förnuftet. Hur skulle vi skaffa oss information att bygga känslor på, om inte genom förnuftet? Om förnuftet skall vara ”slav under passionerna”, som det klassiska citatet lyder, då kan man inte gärna låta dessa passioner härledas ur förnuftet.
Att vi känner olika inför saker och ting är förmodligen inte ett kontroversiellt påstående. Jag skall inte gå in djupare på känslornas upphov och så vidare, men en spontan tanke måste jag ändå få lyfta fram. De flesta av oss känner ingenting positivt inför begreppet ”mord”. Den negativa laddningen är så att säga inbakad i ordet. Fortfarande finns det människor som känner att mord kan vara rätt trevligt ändå, för annars skulle aldrig några sådana brott begås. Betyder det att mördaren har mer information om mord, eller att han har mindre? Är hans känsla inför mordet mer välgrundad, eller mindre välgrundad? Hur mycket information behöver man egentligen för att ens känsla skall vara legitim, och för att ens moraliska omdöme således skall bli detsamma? Stötestenen i dramat är att mördaren har mer information om mord än oss andra. Han har ju erfarenheten på sin sida. Skall det då innebära att mord är moraliskt? Å andra sidan måste mördaren ha haft sin känsla om mordet redan innan han begick sitt brott, för annars skulle han ju inte ha begått det. Hade han då mer eller mindre information utifrån sitt initialläge? Och om han känner att mord kan vara rätt positivt ibland, även efter att han har mördat – då måste väl hans känsla väga tyngre än icke-mördarens? Det här är bara lite egna spekulationer utifrån det som Hume påstår: att känslan är etikens grund, och att den i sin tur är uniform relativt till mängden information man besitter, inför det man skall känna något. Det han talar om är emellertid inte känslor, utan omdömen och värderingar. Förvisso är Humes lag fortfarande allmänt accepterad i filosofiska kretsar, men det verkar inte vara så många som går med på att något är moraliskt, bara för att man ”känner” det vara moraliskt.
Om jag känner för att drämma något hårt i skallen på näste man som kommer dragandes med Humes lag, följer det då att jag bör göra det? Ja, i alla fall enligt Hume själv. Som tur är för hans anhängare, så är jag inte av samma uppfattning. Orsaken till att jag ibland känner på just det sättet, den är att man inte begriper vad Humes lag faktiskt innebär. Om vi inte fick eller ens kunde härleda några böran ur verkligheten, då skulle vi minsann inte bli långlivade. Vi skulle inte kunna träffa några aktiva och medvetna val över huvud taget. Bör jag leva eller dö? Svaret blir: ”det vet jag inte”. Man kommer visserligen inte ta livet av sig, men det är allt. Bör jag äta eller hungra? ”Det vet jag inte.” Bör jag dricka eller törsta ihjäl? ”Det vet jag inte.” (Man har förstås redan gått med på att man bör fokusera på frågorna, och att man bör besvara dem, även om svaren blir osäkra.) Man kan inte undvika att hela tiden härleda böran ur varat, ständigt och jämt, med varje medvetet val, från den dag man föds till den dag man dör. Och tur är väl det! Något annat vore knappast önskvärt, låt vara att jag förutsätter moralen när jag säger det, men det är inget som kan undvikas (för har man sagt något, så föregås det ju av att man ansåg att det hade bort sägas). Varenda människa begriper att moral måste deduceras ur fakta, men man lägger ibland förståndet på hyllan när det skall diskuteras David Hume, eller filosofi i största allmänhet. Det är förstås implicit att man i sådana fall också bör lägga förståndet på hyllan, och kritiken av ett sådant böra kan ju kvitta lika. Känner man att man bör göra det, då måste det också vara så! På det sättet försvaras concupiscentia invincibilis – den oövervinnliga villfarelsen.
February 25th, 2008 at 09:50
Att säga åt någon att de inte bör försöka härleda ett borde från ett vara, då det är omöjligt, är ju en självmotsägelse eftersom man själv gör precis detsamma.
“Eftersom det -är- omöjligt att härleda ett borde från ett vara, -bör- vi inte försöka härleda ett borde från ett vara…”
Is/Ought-problemet är i sig själv is/ought-problemet…
Förövrigt är det en mycket bra blogg du har här, Khepera. Du borde fortsätta så! :)
February 25th, 2008 at 11:30
Javisst är det självmotsägande. Det glömde jag visst nämna i den här texten! Kanske är det inte uppenbart vid första påseendet, eftersom Hume säger att man inte *kan* härleda ett böra ur ett vara. Han säger inte att man inte *bör* göra det. Men eftersom Humes lag uppenbarligen inte är någon naturrlag eller logisk lag, så får man väl ta det för en morallag.
Tackar =)
February 25th, 2008 at 11:39
Att den akademiska filosofin idag fortfarande håller fast vid något så absurt som Humes lag gör mig lite bekymrad. Det är ju trots allt välbildade människor som arbetar som professionella filosofer vi pratar om.
February 25th, 2008 at 12:24
Ja, det är du inte ensam om. Det kan ju tänkas fungera som en ursäkt i många fall helt enkelt. “Vad jag säger och gör är inte omoraliskt för jag *känner* ju att det är rätt.”
February 25th, 2008 at 14:17
Och där lämnar man filosofin bakom sig. För att överhuvudtaget kunna åstadkomma några filosofiska resonemang måste man ha förnuftet och logiken till hjälp. Så frågan kanske inte är om den akademiska filsofin är sund eller inte utan snarare hur mycket av det som är filosofi överhuvudtaget.
February 25th, 2008 at 14:30
Tja, det är väl egentligen fel att likställa “filosofi” med “rationell filosofi”. Skall vi begränsa filosofins område på det sättet, då skulle vi inte ha så många filosofer alls. Inte för att det vore ett problem i sig, men ologisk och irrationell filosofi är ju fortfarande filosofi. Men nåja, att diskutera definitioner av enskilda begrepp är väl ganska ointressant. Och tyvärr något som väldigt många diskussioner mynnar ut i, när det finns mer intressanta saker att tala om.
Att hitta en filosof mellan Aristoteles och Rand som ens är övervägande benägen att forma idéer utifrån förnuft och logik är svårt. Det finns ett par (Aquino, Locke, etc.) men de är i klar minoritet. De flesta av “giganterna” försvinner ju direkt. Kant, Hegel, Hume, Berkeley, Kierkegaard, Marx, Nietzsche, Schopenhauer – deras idéer mer eller mindre bygger på att förnuftet är förfelat, och att logiken är dum.
February 25th, 2008 at 15:05
Mycket intressant läsning. Nu är jag inte riktigt insatt i Humes lag, men finner hela resonemanget angående moralen och kunskap intressant (ur ett programmerar perspektiv), att de med annorlunda moralisk syn besitter annan kunskap.
Humes tycks alltså, givet att min tolkning är korrekt, mena att samma information alltid ger samma tolkning. Därmed menar han att vi alla tolkar allting på samma vis, ergo, alla har exakt samma kemiska algoritm som styr våra hjärnor.
Om jag förstår det hela korrekt har han mer eller mindre ett religiöst perspektiv; alla människor fungerar lika (Guds avbild blahblah), vilket naturligtvis går stick i stäv med evolutionsteorin (Vilket Humes naturligtvis ej var medveten om på sin tid). Ty även den algoritm som styr våra hjärnor (i brist på bättre uttryck för det hela) torde vara utsatt för evolution, då olika beslut ger olika chans till överlevnad.
Jag undrar naturligtvis om han medvetet utelämnat själva tolkningen (hur informationen tolkas) ur det hela, eller om han helt enkelt förbisett detta. Jag misstänker att Humes idéer hade sett annorlunda ut om han levt efter Darwin.
February 25th, 2008 at 23:18
Hur Humes idéer hade sett ut om han hade känt till evolutionsteorin, det skall jag inte spekulera i. Jag ser inte riktigt någon särskild koppling. Att människan inte tolkar samma situation exakt likadant var väl självklart även vid mitten av 1700-talet. Människans intellekt är ju inte jämförbart med en vanlig programmerad robot. Roboten (eller programmet) har inget medvetande, så den/det utvärderar över huvud taget inga situationer. Den/det fungerar alldeles determinerat efter den kod som programmeraren gjort gällande. Inte nog med att människor är medvetna och utvärderar situationer – de har värderingar också. Jag, en muslimsk fundamentalist och en kommunist – vi kan betrakta en viss situation utifrån samma kunskap och fortfarande ha olika uppfattningar om den. Skillnaderna i värderingarna behöver inte ens vara så diametralt motsatta som i exemplet. Det räcker ju med att jämföra min syn på skatter med en socialdemokrats. Även om vi kan ha olika mycket kunskap när det gäller statistik och siffror, så begriper vi bägge vad det i grund och botten går ut på. Ändå anser jag att det rör sig om något dåligt, och han/hon att det rör sig om något bra. Rent principiellt, alltså.
June 27th, 2008 at 20:44
Humes fras om vara och böra har alltid fascinerat mig. Kunskapen är inte bara en fråga om någots existens och väsen (vad det är). Kuskapen om fakta och kunskapen om handlingar är två skilda saker, även om de kan implicera varandra. Vi bedömer det som är bra eller dåligt, nyttigt eller skadligt för oss, sedan försöker vi påverka skeendet genom att valja det ena eller det andra av det som är möjligt. Kausalitet och intentionalitet är inte detsamma, men intentionalitet utnyttjar kunskapen om kausalitet (förnuftets list). Ordet “Varför?” är tevtydigt. “Varför slog du söndet fönsterglaset?” Om jag svarar: “Därför att stenen är hårdare en glaset”, då gör jag mig löjlig, trots att svaret är korrekt. Det svaret man väntar sig är, t ex: “Därför att jag hade glömt nycklarna och behövde absolut komma in”. Vi använder vår kunskap om hur saker och ting fungerar för att förverkliga våra önskemål. Francis Bacon sade att “Ipsa scientia potentia est” som översätts “Kunskap är makt”. Med makt menade han dock möjlighet att handla (så som man önskar).
Faktalogiken och handlingslogiken skiljer sig från varandra. Handlingslogik innebär ett övervägande och omfattas av Retoriken.
October 11th, 2008 at 19:37
Humes lag har i ljuset av vissa motexempel visat sig vara ogiltig ibland. Diverse neonaturalistiska motargument har emellertid bara visat att lagen har undantagsfall. De har inte visat att brott mot den är någonting som låter sig göras generellt. Detta förnekar emellertid objektivister som förkastar lagen fullkomligt.
De tolkar innebörden av Humes lag som att vara att moralen inte kan härledas ur fakta, då ett ‘böra’ inte kan härledas ur ett ‘vara’. Vissa objektivister frågar sig då skämtsamt var moralen då ska härledas ifrån, ‘icke-varat’? Hela det fåniga resonemanget är naturligtvis grundat i ett stort missförstånd. För det första är det missvisande att säga att Humes lag skulle innebära att moralen inte kan härledas ur fakta. I härledningar används inte fakta, utan satser som beskriver dessa fakta. Enligt moderna tolkningar av Humes lag innebär den således att inga preskriptiva satser kan härledas ur en serie uteslutande deskriptiva satser. Detta är en hård och svårfrånkomlig logisk tes, och ord som “icke-varande” behöver inte komma till tals.
Objektivister påpekar ofta det konstiga med att det skulle saknas en logisk koppling mellan faktumet att en person är törstig, och att personen bör dricka. En sådan koppling förnekar dock inte Humes lag, förutsatt att det bland premisserna för ens resonemang även finns en preskriptiv sats av typen “om du är törstig så bör du dricka”, exempelvis.
PS: Adam K’s kommentarer visade jag för några kollegor, och de skrattade faktiskt högt. Jag vill inte förlöjliga någon, men det är uppenbart att många av kritikerna av Humes lag helt enkelt inte förstått den.
October 12th, 2008 at 01:19
Om självuteslutningar bara är ogiltiga i undantagsfall, då är det i en undantagens värld vi lever ;-)
David Hume: “You can’t derive an ought from an is.”
Nähä? Då återstår två alternativ.
1. “You can derive an ought from a non-is.”
2. “You cannot derive an ought, what so ever.”
Att Hume skulle ha valt alternativ ett är förstås falskt. Han valde nummer två.
October 12th, 2008 at 04:51
Du närmar dig sanningen, men du når ändå inte dit riktigt. Visst kan preskriptiva satser härledas ur en serie premisser, men dessa måste i sådana fall bestå av minst en preskription. Hume skulle exempelvis inte förnekat giltigheten i följande resonemang:
p1. Henrik är törstig.
p2. En människa bör sträva efter att tillfredsställa sina behov.
—-
Alltså: Henrik bör dricka.
Hume hade däremot förnekat giltigheten i argumentet om “p2″ (eller någon variant därav) togs bort och allt som återstod var deskriptiva premisser och en preskriptiv slutsats. Låter detta verkligen så konstigt?
October 12th, 2008 at 16:04
Jag har minsann aldrig påstått att Hume angriper syllogismers giltighet. Givet P1 och P2 kommer han, såvitt jag vet, instämma med slutsatsen. (Det gör jag också.)
October 12th, 2008 at 17:23
Dåså. I och med att han skulle acceptera syllogismen ovan så skulle han inte heller förneka att det finns en logisk koppling mellan att vara törstig och att man bör dricka. Han förutsätter bara att detta implicerar preskriptiva premisser av någon sort.
October 12th, 2008 at 17:55
Visst. Men han skulle inte medge att P2 följer ur P1. Att man *är* törstig, implicerar inte att man *bör* dricka.
Men om detta nu tas för givet, som i syllogismen, så måste ju slutsatsen vara given. Vilket är precis vad Hume gör: tar moralen för given, som en användbar och ofrånkomlig fantasi. Inget man kan motivera sakligt och rationellt. Moralen ses som en (måhända positiv) vidskepelse.
Så också kausaliteten, naturligtvis. Att P1 och P2 *leder till* S, det accepterar Hume såvitt jag vet. Men också detta som ett slags vidskepelse, eftersom man – enligt honom – inte kan ha någon objektiv kunskap om orsakssamband.
Nåväl. Intet nytt under det humeska firmamentet. (Eller kanske hamnade han där nere istället; frosseri är en synd har jag hört…)
October 12th, 2008 at 18:17
Hume menar att fundamentistiska teorier som gör anspråk på att vara objektiva inte har härlett sina moraliska principer på ett logiskt följdriktigt sätt, och han har onekligen rätt. Betrakta vad som händer om värderingen tas bort ur premisserna på syllogismen ovan. Nåväl, detta tycks du egentligen inte ha frågasatt, åtminstone inte med några logiska invändningar. Om du har några sådana kan du formalisera dem i symbolisk logik, så får vi se om du nu lyckas härleda preskriptiva satser ur rent deskriptiva utan att det redan förekommer minst ett sådant (implicit eller explicit) bland premisserna. Jag väntar med spänning!
Jag lyckades åtminstone visa att ditt tal om icke-varande och dylikt är missvisande och ogrundat, samt att Hume visst ser en koppling mellan att man är törstig och bör dricka (detta antyder du att han inte gör i diskussioner över internet).
Kausaliteten återkommer jag till. :) I’m not done yet.
October 12th, 2008 at 19:03
Talet om moralens härledning ur “icke-varat” är förstås en sarkasm. Det är förvisso en möjlig implikation av att inte kunna härleda det ur “varat” (det som “är”). Sedan kan man förstås fundera kring hur väsentlig skillnaden är, mellan att vilja härleda moralen ur ett “icke-vara”, och att inte vilja härleda den alls.
Säkert inte! Själv har jag blivit rätt trött på Hume, så jag orkar inte gräva fram honom så ofta längre. Det känns som att han har fått ungefär så mycket utrymme på den här bloggen, som han har gjort sig förtjänt av. (Ja, detta var såklart också en sarkasm – men med poäng!)
October 12th, 2008 at 19:32
Det är dock falskt att de enda två möjliga slutsatserna är att man kan härleda moralen ur ett icke-vara eller inte härleda den alls. Härledningar består av satser eller symboler som i sin tur må beskriva eller representera beskrivningar av fakta, men märk noggrant att detta inte är nödvändigt! Att satser antingen beskriver fakta eller icke-fakta är egentligen ett synnerligt grundlöst antagande. Poängen är nämligen att vissa satser inte är beskrivande alls! Hume skulle påstå att värdesatser är sådana. Dessa, ville han troligen mena hade en annan funktion än att beskriva någon aspekt av verkligheten. Troligast är att de är expressioner, menar många. Du kan givetvis invända mot detta. Klart är att du inte håller med om det. Faktum kvarstår att de enda två möjliga slutsatserna som du identifierade inte alls är de enda två möjliga slutsatserna som man kan dra från Humes resonemang.
Dåså, i framtiden kan vi diskutera något annat än Hume du och jag. Det tror jag ska bli minst lika intressant.
January 13th, 2009 at 10:27
När objektivister säger att det som inte kan härledas av “varat” ska härledas av “icke-varat” utgår de ifrån en logik som bara har formell karaktär, såsom Andrés påpekade. Man använder då prncipen om det uteslutna tredje, som inte alls är giltig i en handlingslogik, där det möjliga är varken vara eller icke vara. von Wright försökte åstadkomma en formellogik utifrån dessa utgångspunkter. Han misslyckades därför att man kan inte ens rent formellt tala om “det möjliga” utan att sätta emot det “icke omöjliga”. Men handligslogiken är ingen formell logik. Om trafikljuset visar grön färg betyder detta inte att jag måste gå över gatan. Jag kan då välja mellan att gå över eller låta bli. Det möjliga är inte bara motsatsenn till det nödvändiga utan också till det tillåtna. Om dessa fprgor skrev jag för länge sedan en text under titeln “Handlingsfrihetens villkor”. Man jag tror inte att Andrés Says är så intresserad av att samtala och bry sig om mina resonemang.
January 13th, 2009 at 11:55
Vissa kan man hävda att det finns ett tredje alternativ, utöver “vara” och “icke-vara”. Men det är, som du märker, inget jag själv hävdar. Antingen finnas eller icke finnas. Något tredje gives ej.
Ifråga om trafikljusexemplet har jag givit ett alternativ. Man kan alldeles strunta i att härleda moralen.
January 21st, 2009 at 17:51
Jag skrev ett lagom elakt svar på JLR:s kommentar, men det blev lite väl långt, så jag har lagt ut det som “nätnattväktare” i stället:
http://www.nattvakt.com/nnv/090121hume.htm
May 27th, 2009 at 23:18
Samuelssons utläggning i särskilt dokument är inte bara elak, den är helt aningslös. Samuelsson skapar sig en bild av mig utan att veta ett dugg om vem jag överhuvudtaget kan vara. Detta skulle man kunna ta som ett exempel på den hjärnspökekonstruktion som filosofin innebär för honom. Jag har ingen anledning att prata på hans villkor, om han inte begriper vad man säger och om jag säkert också har missuppfattat något i hans resonemang. Det här er en diskussion från olika bakgrunder. Han gör sig lustig över att jag begår skrivfel i svenskan. Jag skulle vilja se vad han gör när han skriver engelska. Ja, jag klickar på fel tangent ibland och gör grammatiska fel och ordföljdsfel, eftersom svenska inte är mitt modermål. Men just därför ser jag också saker i svenska språket som de modersmålstalande inte ser. Jag anses behärska svenska väldigt bra, bättre än gemene och gemena (som Samuelsson) svenskar, men grammatik och ortografi hor till ett annat spår än den kunskapen. Och jag skickar text ofta för snabbt, utan att granska den, vilket är dumt. Samuelsson utgår ifrån att jag har en teflonhjärna och är en filosofistuderande. Jag kanske har 4 gånger längre erfarenhet och studier av filosofi än Samuelsson. Jag var lic i filosofi med stor säkerhet långt innan Samuelssons hjärna var skapad, om han inte är född före 1956. Det är tre länders filosofistudier jag har mött. De lägsta och mest avskräckande de svenska. Sverige främsta filosofiska gärning var att ta död på Descartes. Men infantilt egotrippande har jag mött i Sverige redan innan jag stött på Samuelsson.
Jag har säkert missuppfattat saker som Samuelsson säger. Vi talar utifrån skilda bakgrunder och det här är bara en förhastad fragmentarisk diskussion. Att han inte har någon aning om vad jag menar är för mig klart. Och att det är meningslöst att försöka konfrontera sin uppfattning med Samuelsson, det har jag förstått.
Hur mycket han än tror sig kunna så vill jag rekommendera en filosof och en bok som är ganska okänd i Sverige: Max Black “The Labyrinth of language. Det var enkonstruktiv tips som föll i mig i all hast. Lycka till Samuelsson.
May 28th, 2009 at 00:24
Nu får väl Samuelsson försvara sig själv, om han vill eller känner att han behöver. Men ett par korta inflikanden i sak: Samuelsson är född ‘42, är fil.kand. i filosofi och har översatt ett flertal böcker från engelska till svenska.
May 28th, 2009 at 11:13
Det är ju intressant att Henrik snyftar över att objektivister blir så illa behandlade, när POS och andra objektivister knappt kan skriva en rad utan att gå till angrepp mot person. Hur var det nu med glashus och sten, samt att kasta dessa?
May 28th, 2009 at 13:09
Nej, jag “snyftar” inte. Det är ett nedlåtande ordval som du inte har det ringaste skäl för. Däremot tycker jag det är synd när folk hellre är elaka än intresserade av sakfrågorna.
Jag är ganska säker på att jag inte skrivit ett enda personangrepp på den här bloggen. Och om jag skulle ha gjort det någon gång, var det förmodligen mer än välförtjänt. (För andra kan jag inte svara, Samuelsson får väl svara för sig själv, om han vill.)
I övrigt: Om nu JLR känner sig orättvist behandlad av Samuelsson så skall han naturligtvis få säga det. Men utvecklas det till något slags “de där objektivisterna är så patetiska som snyftar”-polemik är jag inte intresserad.
May 28th, 2009 at 15:34
Särskilt svårt att ta reda på när jag är född är det inte, för det finns en länk till en kortfattad biografi på min hemsida.
Mer än 2 betyg (40 poäng) i filosofi har jag inte, men det ju inte relevant, eftersom jag har lärt mig det mesta jag vet om ämnet på egen hand.
Jag skriver alltid under eget fullständigt namn, och jag tycker inte att jag ska behöva bemöta vettlösa utskällningar från folk som inte gör det.
Samuel Mossberg kan ju ge exempel på personangrepp från min sida.
May 28th, 2009 at 16:51
Nu orkar jag inte ge mig in i någon längre debatt om dina personangrepp, POS. Dessvärre har du raderat en hel del av dina inlägg från liberaldebatt.com där, om jag minns rätt, du ackompanjerade din polemik med personangrepp. Mycket riktigt har du ju också redigerat dina inlägg där med en enda mening: “pärlor åt svin”.
På din hemsida nattvakt.com är det egentligen bara att leta upp valfri artikel för att få en smak på exempel av dina påhopp: tal om teflonhjärnor, ren ondska, ansvarslöshet, ren dumhet, uppsåtliga lögner, jämförelse med gråsuggor. Och detta är bara från din egen i det föregående länkade artikel samt en jag tog på måfå.
Nu tänker jag inte göra något försök till att leda saken i bevis, men det är mitt intryck att det generellt sett förekommer ett ganska anmärkningsvärt antal personangrepp från objektivister. När man läser artiklar eller foruminlägg av dessa, såväl svenskar som amerikaner, är meningsmotståndarna i regel onda, irrationella, dumma, livshatande, dödsdyrkande socialist-nazist-anarko-primitivist-kommunister. Nåväl.
May 28th, 2009 at 18:37
Nåja. Det är ju faktiskt rätt välunderbyggda omdömen.
Det är förstås alltid fel att *ersätta* sakargument med moraliska fördömanden.
May 28th, 2009 at 20:13
Eftersom saken kom på tapeten, har jag uppdaterat den här nätnattväktaren:
http://www.nattvakt.com/nnv/060618ld.htm