Loading ...
Objektivismen – teleologisk eller deontologisk?
Objektivismen är väl för de allra flesta ytligt bekant som den där ”egoistiska filosofin”, om man över huvud taget känner till den. Det verkar i alla fall som att en majoritet av alla diskussioner kring objektivismen rör dess etik i ett avseende eller ett annat. Något som tycks behöva särskild uppmärksamhet är frågan om huruvida objektivismen är konsekvensetisk (teleologisk) eller pliktetisk (deontologisk). Innan jag breder ut några resonemang kring det hela vill jag konstatera att objektivismen inte är vare sig teleologisk eller deontologisk. Det är att betrakta som en falsk motsättning mellan två falska alternativ. Däremot finns en hel del i den gängse retoriken som kan skapa förvirring kring det här. Jag har sett objektivister argumentera både utifrån ett konsekvensetiskt perspektiv (”egoism är gott för att det leder till att man mår bra”) och utifrån ett pliktetiskt sådant (”man bara måste handla i sitt rationella egenintresse”). Det är förstås möjligt att dessa objektivister alldeles har missförstått filosofins etik, men mer troligt rör det sig väl bara om språklig slapphet. Att egoism leder till välmående är ju alldeles sant, men det är inte konsekvenserna av egoismen som legitimerar den. Det förhåller sig tvärtom: konsekvenserna är önskvärda därför att egoismen är legitim. Lika sant är det att man, för att vara moralisk, ”måste” handla i sitt rationella egenintresse. Å andra sidan är det inte ens plikt att vara moralisk. Objektivisten har inga Tio Guds Bud att följa, och inte något kategoriskt imperativ. Något blir inte rätt, bara för att en viss auktoritet (Gud eller staten eller för den del Ayn Rand själv) säger att det är rätt. Den objektivistiska etiken består inte av ett antal befallningar som man måste lyda. Frågan som måste besvaras är alltså: om objektivismens etik inte är vare sig teleologisk eller deontologisk – vad är den?
Lite skämtsamt vill jag svara på den frågan, att objektivismens etik är prefixlöst logisk. Vad jag menar är att den härleds logiskt och objektivt utifrån oreducerbara axiom (och därigenom är den förresten också en enda stor vederläggning av Humes lag, den där gamla idén om att moral inte har med fakta att göra). Hur kan då denna härledning tänkas se ut? Det första man behöver göra är att identifiera den mest grundläggande premissen för all moral: livet självt. (Närmare bestämt: mänskligt liv.) Det är det faktum att människan existerar, att hon lever, som möjliggör moralen. Bland de redan döda eller ännu ej födda finns inget sådant som moral. Bland meteoriter i rymden finns inte heller någon moral. Inte ens bland djuren finns någon egentlig moral. Enär vår existens är moralens oreducerbara grund, följer det att man bör handla för att tjäna livet. Man bör först och främst upprätthålla det på lång sikt, men man bör också eftersträva att öka dess kvalitet. Samtidigt får man naturligtvis inte göra detta på bekostan av någon annan människas frihet till samma möjligheter. Eftersom moralens grund är mänskligt liv måste moralen också vara universellt gällande för alla människor. Förmodligen kommer någon invända att även djur är moraliska subjekt, och mitt (och objektivismens) svar på den saken är att djur saknar en avgörande ingrediens i det moraliska receptet: förnuftet. Vad är förnuft? Jo, det är förmågan att tänka abstrakt, förmågan att tänka begreppsligt. Djur kan i bästa fall tänka perceptuellt men inte konceptuellt. Eftersom moralens natur är den abstrakt begreppsliga (eller konceptuella) kan den bara tillämpas av (och på) individer som faktiskt har förmågan att begripa den. Tesen om att djur är moraliska subjekt får kött på benen, först när andra än människor skriver avhandlingar i moralfilosofi.
Människan förmår inte bara anpassa sig till sin omgivning. Hon anpassar också sin omgivning till sig själv, och det i långt större utsträckning än fågeln som bygger sitt bo bland trädkronorna. Att hon idag ens existerar beror på hennes förmåga att göra det där som filosofen David Hume har sagt att hon inte skulle kunna göra: härleda ett böra ur ett vara. Sanningen är förstås att hon ständigt och jämt härleder olika ”böra-satser” ur ”vara-satser”. Ibland är hon hungrig och därför bör hon äta. Ibland är hon trött och därför bör hon sova. Ibland är hon uttråkad och därför bör hon göra något hon tycker är roligt. Det finns ingen oöverstiglig klyfta mellan det som är, och det som bör vara. Moral uppstår när människan integrerar perception (det hon ser, det konkreta) med konception (det hon tänker, det abstrakta), och utan en sådan integration kan hon inte ens utföra de enklaste av uppgifter. Anhängaren av Hume menar att det inte följer logiskt att människan bör äta, bara därför att hon är hungrig, och så vidare. Av någon anledning fortsätter denne anhängare förmodligen att äta när han blir hungrig, hur ologiskt han än anser det vara. Lösningen på problemet är förstås att det inte alls är ologiskt att man bör äta när man blir hungrig. Man äter för att må bra och ha hälsan, och man vill må bra och ha hälsan ytterst därför att man vill leva – och livet är moralens mest grundläggande underlag. Lägg dock märke till att objektivismen inte härleder moral ur fakta på det sätt som Hume-anhängaren talar om. Dess etik börjar inte med en ”böra-sats” som skall härledas, utan med en ”vara-sats” utifrån vilken härledningar sedan blir möjliga. Som Per-Olof Samuelsson någon gång har sagt: att börja ifrån andra änden, med ”börat”, är som att försöka trycka upp en dörr som bara kan öppnas inåt.
Nu blir utläggningen om objektivismens etik naturligtvis i högsta grad sammanpressad, och det jag säger om den här är inte allt som finns att säga om den. Ämnet på dagordningen är ändå att svara på frågan om huruvida objektivismen är teleologisk eller deontologisk, om den är konsekvensetisk eller pliktetisk. Svaret på den frågan blir alltså att den inte är vare sig det ena eller det andra. Dess etik legitimeras inte utifrån vilka konsekvenserna av enskilda handlingar blir, och det finns inga budord som bara ”måste” lydas. Man måste inte ens välja att leva. Ifall man istället väljer döden så betraktas det av objektivismen som ett ”förmoraliskt” val, alltså ett val som inte är vare sig moraliskt eller omoraliskt. Men om man nu väljer livet, såsom vi alla har gjort (jag har gjort det eftersom jag skriver det här, och du har gjort det eftersom du läser det), följer moralen logiskt på det. Jag behöver kanske ägna det här med ”att välja döden” särskild uppmärksamhet, för det har uppstått vissa frågetecken som behöver rätas ut. Om det nu betraktas som ett ”förmoraliskt” val huruvida man skall leva eller inte, hur kan jag då mena att det vore omoraliskt att ta livet av sig? Jag menar nämligen att det i nästan alla situationer är omoraliskt att välja döden – men med betoning på ”nästan”. Att välja döden efter att man redan en gång valt livet och tjänat de värderingar som hör samman med ett sådant val, är det inte längre frågan om ”förmoral”. Det är istället frågan om att ödelägga de livets värden som redan skapats och omhuldats alltsedan det valet (medvetet eller undermedvetet; explicit eller implicit) träffades. I vilka situationer kan det vara moraliskt att ta livet av sig, trots att man redan valt livet sedan tidigare? Jo, i situationer där livets värden är omöjliga att eftersträva. Kanske är de omöjliga för att man sitter inspärrad i ett koncentrationsläger där lidande och sjukdom är den enda utsikten. Kanske plågas man av smärtor orsakade av någon obotlig och dödlig sjukdom, där valet står mellan att dö idag, eller att plågas idag för att istället dö imorgon. Läsaren kan säkert använda sin egen fantasi för att finna fler exempel av det här slaget, men låt oss i alla fall enas om att det är extrema undantagsfall.
Kanske behöver vi se lite närmare på teleologin och deontologin för att inga onödiga missförstånd skall kvartstå. Jag förmodar att någon konsekvensetiker kommer invända att objektivismens etik trots allt är konsekvensetisk, eftersom den säger att det som ”konsekventiellt” tjänar livet är gott. (Man bör som sagt äta när man är hungrig, och så vidare.) Vad man emellertid gör här, är att man vänder på resonemanget. Objektivismen menar inte att egoismen är god för att den leder till goda ting. Den menar att egoismen leder till goda ting, därför att den är god. Alla konsekvenser av varje handling är omöjliga att förutse (och dessutom finns det två slags konsekvenser: de avsedda och de oförutsedda, de önskade och de oönskade) varför teleologisk etik inte bara är falsk utan även omöjlig att efterleva. Konsekvensetik går ut på att ”målet helgar medlen”, och objektivismen skapar ingen klyfta mellan medel och mål. Den menar att ondskefulla medel bara kan användas för att nå ondskefulla mål – en poäng som konsekvensetiker ”konsekvent” måste avfärda. Det är när man åsidosätter moralens faktiska grund, livet självt, med allt vad det implicerar, som klyftan mellan medel och mål uppstår. Först då kan man tänka sig att det är moraliskt att, säg, mörda ett fåtal för att rädda ett flertal, eller vad för olika offerscenarion man kan komma på. Konsekvensetikern utgår alltjämt ifrån premissen att målet helgar medlen, och hur medlen kommer att se ut beror ju alldeles på vilket mål man väljer. För att använda ett enkelt exempel: Torbjörn Tännsjö anser i egenskap av konsekvensetiker och utilitarist att det är plausibelt och med god moral förenligt, att under vissa omständigheter mörda ett fåtal om det gagnar den allmänna lyckan (som är hans mål). Han använder förstås inte ordet ”mörda” utan istället ”dräpa”, men eufemismer tjänar bara till att grumla hur ”dräpande” sådan etik faktiskt är.
På samma sätt som man invänt att objektivismen skulle vara teleologisk, har man också invänt att den skulle vara deontologisk. Är det inte exempelvis ens plikt att vara moralisk och respektera rättigheter? Den frågan beror på att man har missförstått vad pliktetiken handlar om. Pliktetiken är emotiv. Den menar att man bör handla efter ens ”pliktkänsla”, och att det som är moraliskt är vad man känner som sin plikt att göra. Vi kan ju ta Immanuel Kants kategoriska imperativ som exempel, det imperativ som brukar formuleras: ”Handla alltid efter den maxim du skulle vilja se upphöjd till allmän lag.” Med ”kategorisk” menar Kant att det skall gälla oberoende av individens egna syften och mål. Ett sådant resonemang rimmar uppenbarligen illa med det som objektivismen för till torgs, inte sant? Objektivismens etik går inte ut på att något är moraliskt ”oberoende av syften och mål” utan snarare det rakt motsatta: den menar att något är moraliskt om det sammanfaller med (rationella) syften och mål. En annan pliktetiker som kan nämnas är Jean-Paul Sartre. Medan Kant var ”pliktregeletiker” var Sartre en ”situationspliktetiker”. Han ansåg att det moraliska valet är vadhelst man upplever vara sin plikt att välja i varje given situation. Ej heller denna form av pliktetik är ens det minsta förenlig med objektivismen. Moralens måttstock är inte vadhelst man ”känner” att den skall vara, utan vad som kan logiskt deriveras ur grundpremissen ”liv”. (Att objektivister och/eller liberaler talar om ”rätten till liv” är sedan inte någon slump; rättighetsteori är ju moral tillämpad på samhällsfilosofi.) Förhoppningsvis har den här texten kunnat reda ut några frågetecken kring dessa ting, även om jag på intet sätt har tagit upp allt som finns att ta upp, och nämnt att som finns att nämna. Jag vill bara upprepa den saken en sista gång, så att man inte utgår ifrån att det här är den objektivistiska etikens hela.
Relaterade texter:
*Till den objektiva moralens försvar
*Egoism kontra altruism