Loading ...
Inlägg om fiatvaluta och inflation
Har ni någon gång hört någon säga att pengar minsann inte växer på träd? Det är just vad de gör. (Fråga bara närmaste centralbank.) Sedlar är som bekant gjorda av bomull (ordet “bomull” kommer av det tyska baumwolle, som betyder just “trädull”) men bomullen som sådan är ju inte särskilt dyrbar. Faktum är att bomull är en billig vara, som man enkelt kan odla mer av i enorm utsträckning. Det är just på grund av att tillgången till bomull är så stor som den också är billig att köpa. Det här är förstås väldigt elementär ekonomi, men har ni någonsin undrat över varför en liten diamant är dyrare än, säg, ett glas vatten? Det här exemplet på en “värdeparadox” är i det närmaste standardiserat, och poängen är förstås att vatten är livsnödvändigt medan diamanter inte fyller några avgörande behov alls.1 Svaret på frågan är att diamanter är dyrare därför att de är mycket mer sällsynta än några deciliter vatten. Att vi behöver vatten för att överleva är givet, men de allra flesta människor har tillgång till långt mer av den varan än de har användning för. Det här kallas inom ekonomin för marginalnytteteorin, och den upptäcktes självständigt av flera ekonomer under andra halvan av 1800-talet. Av personlig preferens nöjer jag mig med att nämna Carl Menger som en av dem, en man som också kom att lägga grunden för den så kallade österrikiska skolan inom nationalekonomin. Enligt marginalnytteteorin bestäms varupriset av kundens marginalnytta, vilket är den upplevda extra nytta som en ytterligare enhet av samma vara ger. Varan måste alltså upplevas som nyttig för att vara värdefull. Men ifall bomull alltså är en väldigt billig vara, hur kommer det sig att sedlar är så dyra? Hur kan blotta skillnaden i trycket på sedeln höja dess ekonomiska värde? En hundralapps marknadsvärde är hundra kronor, och en tusenlapps marknadsvärde är tusen kronor, men själva pappret som sådant är ju snudd på värdelöst. Hur hänger det här ihop egentligen? Svaret är att det där med “marknadsvärde” var en sanning med modifikation.
Jag inledde en tidigare text om induktionsproblemet med en iakttagelse ifrån min barndom. “När jag var liten tyckte jag att bankomater var väldigt snälla maskiner. Allt man behövde göra var att ta med sitt kort, knappa in en personlig kod på fyra siffror, och välja hur mycket pengar man ville ha. Maskiner som visar sig ge bort en massa pengar, om och om igen, måste man ju hålla sig väl med!” Den gången var poängen inte av ekonomiskt slag, utan den hade att göra med att (induktiv) kunskap är beroende av kontext: ifall man inte har någon egentlig uppfattning om en situation, då lär man inte heller kunna dra korrekta slutsatser om dess helhet utifrån en enda erfarenhet, även om den repeteras. Låt oss betrakta samma scenario igen, men utifrån ett nationalekonomiskt perspektiv. Som vuxen vet man förstås att man redan måste ha pengar på sitt konto för att kunna ta ut några genom en bankomat, eller hur? Nåja, det var ännu en sådan där sanning med modifikation. Man har inte “pengar” på sitt konto. Man har några digitala siffror i bankens databaser, som symboliserar en viss mängd pengar. (Immaterialrättens motståndare bör betänka att deras livsbesparingar förmodligen är “immateriella”, men det är förstås bara inom parentes sagt.) Mer målande uttryckt: våra livsbesparingar är bara några krumelurer i en databas, och de kan i slutändan bara lösas ut i form av bomull! Det här låter måhända tillspetsat, för det gäller ju inte vilket bomull som helst. Det gäller bara bomull som förädlats till formen av tryckta gångbara sedlar. Man kan gå in i en affär och försöka använda ett helt kilo obehandlat bomull som betalningsmedel, men det kommer ju inte att accepteras. Varför? Om inte för annat, så åtminstone därför att bomullen i det närmaste är värdelös. Ur det här kan vi dra minst två viktiga slutsatser. Dels drar vi slutsatsen att betalningsmedel är varor bland alla andra. En hundralapp kan vara ett medel för att köpa runt ett gram marijuana, men ett gram marijuana kan också vara ett medel för att köpa en hundralapp, så att säga. Den andra slutsatsen är dock mycket viktigare: att de tryckta sedlarnas värde beror på statens valutamonopol.
Att säga att “en hundralapps marknadsvärde är hundra kronor” var som sagt en sanning med modifikation. På den faktiska marknaden är en hundralapp inte mycket mer värd än en ruta dasspapper (för “marknad” denoterar i ärlighetens namn frånvaron av statlig inblandning i ekonomin). Skälet till det låga värdet är alltså den närmast oändliga tillgången. Man kan odla enorma mängder bomull, och därför kan man också trycka upp enorma mängder sedlar. Att den svenska valutan alls har ett ekonomiskt värde beror på att staten monopoliserat den. Det är i stort sett bara den svenska kronan som får användas som betalningsmedel, och det är därför den har ett värde. Exemplet med marijuanan valdes med det här i åtanke, för dess höga marknadspris beror ju på att den är totalförbjuden. Cannabisen är annars än tålig och snabbväxande planta, som på den fria marknaden inte skulle kosta mycket mer än ogräs. Jag förmodar att den skulle vara billigare än bomullen till och med. (Naturligtvis med förbehållet att marijuana kan odlas på bättre eller sämre sätt, och vara av högre eller lägre kvalitet, och så vidare.) Om staten legaliserade cannabis skulle vi alltså kunna köpa marijuana av bättre kvalitet, billigare! Och på samma sätt: ifall staten upplöste valutamonopolet skulle våra sedlar direkt drivas på flykt, eftersom ingen skulle vilja använda dem, av samma skäl som att ingen skulle acceptera det där kilot obehandlad bomull som betalningsmedel idag. Istället skulle man söka sig till någon annan vara som bättre lämpar sig att användas i monetära syften. Historiskt sett har guld varit marknadens favorit. Dels finns guld i en tillräckligt begränsad mängd för att vara praktisk, och dels upptäcks nytt guld i så små kvantiteter, att valutakursen blir tämligen stabil. Dessutom kan guld svårligen förfalskas och ännu mindre nyskapas. Många fler fördelar finns naturligtvis, men det här är ett par av dem. De som förespråkar valutamonopolets avskaffande (jag är förstås själv en av dem) brukar tala om en återgång till guldstandarden. Jag är lite skeptisk till sådana formuleringar, eftersom jag inte nödvändigtvis förespråkar guldstandard. Jag förespråkar marknadens möjlighet att själv välja valutor. Guld brukar förstås vinna konkurrensen om att bli dess huvudsakliga valuta, men om något annat visar sig ännu mer konkurrenskraftigt, då är det ju bara bra. Må bästa betalningsmedel vinna, helt enkelt.
Eftersom staten har ett valutamonopol, har den också oerhörd makt över landets ekonomi. “På gott och ont” tänkte jag nästan lägga till där, men sådan makt är faktiskt bara av ondo. Det är ju inte endast så att staten bestämmer vilken valuta som skall få användas, utan den som skall få användas måste också vara dess egna. Man kan – för all del med rätta – fråga sig vad det spelar för roll att den svenska valutan vore värdelös om monopolet upphävdes, nu när det ändå finns ett monopol. Först och främst är monopolisering något negativt i sig, därför att det eliminerar en hel marknad till förmån för en vara eller tjänst som förmodligen är allt annat än optimal. (Om det som staten monopoliserar ändå skulle vinna konkurrensen på marknaden, då funnes ju inte heller något skäl för monopolet ifrån första början.)2 Den svenska valutan kan sannerligen sägas vara “allt annat än optimal”, av skäl som redogjorts för ovan. En valuta som saknar objektivt värde, och vars värde måste framtvingas genom statlig intervention, brukar kallas för “fiatvaluta”. I den tredje versen av Bibelns första mosebok, säger Gud “fiat lux”, eller “låt det vara ljus”, och plötsligt uppstår ljuset ur intet. På samma sätt är det med fiatvalutan. Staten säger “låt dessa pengar ha köpkraft” och plötsligt uppstår köpkraften ex nihilo. Fiatvalutans värde behöver emellertid inga övernaturliga mytologiska förklaringar. Det kommer sig, som med så mycket annat, av statens heliga treenighet: förbud, förbud, förbud. Bara staten får trycka pengar nämligen, och den kan trycka upp i princip hur mycket som helst. Efter det jag skrivit om marginalnyttan och så vidare, vet vi att något blir värdefullt delvis på grund av att tillgången är knapp och vice versa. När staten trycker upp mer pengar sjunker valutan i värde. Det är just det här som kallas för inflation. När kronan inflaterar betyder det helt enkelt att staten har ökat pengatillgången. Ja, “helt enkelt” är det förstås inte. Som den objektivistiske filosofen Andrew Bernstein skriver på sida 372 i den för övrigt utmärkta boken “The Capitalist Manifesto”:
The modern inflationary method is slightly more sophisticated than to simply require the treasury to print more money – though it leads to the same consequence. Generally what occurs is governments ’sell’ their interest-bearing securities to the central bank. The central bank then creates a ‘deposit’ for the face value of the government securities, and the government draws checks against the ‘deposit’. Credit has thereby been created and increased buying can occur. How does the government pay the debts it thereby incurs? By printing more money. So the net result is the same. The government ultimately puts more money into circulation by the simple expedient of printing more. This is what is meant by inflating or expanding the money supply.
Att förstå sig på inflation och alla de komplexa mekanismer som utlöser den är förstås svårt. Men som ekonomen Henry Hazlitt skrivit: “Inflation, always and everywhere, is caused by an increase in the supply of money and credit. In fact, inflation is the increase in the supply of money and credit.” Därför brukar man kalla inflationen för en “dold skatt”. I korthet är det ju ett fenomen som staten bär ansvar för, och det innebär att alla våra pengar förlorar köpkraft. Å andra sidan gynnar inflation, till en början, de som först får tag i de nya pengarna (eller mer precist de som först spenderar dem).3 Tänk dig att du en dag får ett oväntat tillskott i kassan. Vad just du gör i en sådan situation vet jag såklart inte, men folk tenderar att öka sin konsumtion när de blir rikare. Man springer ner till butikerna på stan och köper en massa saker för tillskottet, och känner sig förstås glad i hågen över att privatekonomin strålar. Snart kommer dock en massa annat folk in på marknaden med sina respektive tillskott, och det dröjer inte länge förrän marknadspriserna går upp för att motsvara den ökade efterfrågan som uppstått. De som nu inte varit först att få tag på de nya pengarna (det vill säga de flesta) kommer att mötas av en tråkig sanning: medan privatekonomin förblivit densamma har priserna på marknaden gått upp. De finner att de har förlorat köpkraft. Situationen beror förstås en hel del på hur mycket nya pengar som tillkommit och så vidare, men i värsta fall kan ju folk få gå ifrån både hus och hem. I värsta fall, förresten? Det var en delsanning. I värsta fall försöker staten lösa den ökade fattigdomen genom att trycka upp ännu mer pengar (om än kanske på långa omvägar) och det kan resultera i så kallad hyperinflation. Tänk exempelvis på 1920-talets Tyskland. Efter Första världskriget gick Tyskland ut som förlorare och avkrävdes enorma krigsskadestånd till de segrande makterna. För att försöka lösa detta tryckte Tyskland ständigt nya sedlar, vilket resulterade i… ja ni gissade det: hyperinflation. En limpa som förut kostat 0,63 mark kostade till slut 201 000 000 000 mark. Under varje dag tillverkades 400 000 000 000 000 000 tyska mark. Valutan blev totalt värdelös. Folk fick elda i sina spisar med den istället.
Man kan nog knappast överdriva hur hemskt ett sådant scenario är. Inte bara blir ens alla tillgångar i stort sett värdelösa, men detsamma gäller för alla människor som annars skulle kunna hjälpa en. Alla former av bidrag blir omöjliga, statliga såväl som frivilligt baserade. Arbetssökande blir i stort sett meningslöst. Och det är förstås statens intervention i ekonomin, med dess fiatvaluta, som är boven i dramat. Fiatvalutan är närmast av natur inflaterande. Ökad tillgång på pengar leder till höjda priser, höjda priser leder till ökad fattigdom, och ökad fattigdom leder till ökad tillgång på pengar. Nu resonerar jag förstås väldigt elementärt utan att ta hänsyn till otaliga andra faktorer som kan spela in, men ceteris paribus, allt annat lika, stämmer det. Hemligheten bakom en stabil valuta är förstås att helt enkelt inte öka tillgången på pengar ifrån första början. Men med makten att lagligen trycka upp hur mycket pengar man vill – hur ansvarig skulle du själv vara? Det vore ganska lockande att bara trycka upp lite mer pengar vid varje ny utgift, inte sant? Några läsare kanske resonerar sig fram till att pengar som sådana är ett ont, och att man därför borde avskaffa dem helt och hållet. Det är lika idiotiskt som idén om att förstatliga alla produktionsmedel. Våra egna händer är produktionsmedel i sig själva, och nästan vad som helst kan fungera som pengar, om tvunget. Förbjud kronan och vi kommer handla med något annat, förmodligen guld. Förbjud guld, och vi övergår till silver och platina eller något annat. Att förbjuda handeln som sådan vore väl i princip omöjligt, men skulle det lyckas så vore folket i det samhället strax ordentligt decimerat. Inspirerade av Karl Marx anser somliga att pengar bara är ett överklassens medel för att suga ut underklassen. Faktum är att Lenin förutsatte detta när han med flit inflaterade den ryska valutan i början av 1900-talet, så att folket skulle bli utfattigt. Om inte det är både ondskefullt och vansinnigt, då vet jag inte vad som är det. (Men det förstås, de flesta av dagens ekonomer har väl inte heller så mycket emot vare sig fiatvaluta eller inflation, men det gör ju bara saken än värre.) Pengar är sannerligen nödvändiga, och pengar behöver också ha ett reellt och stabilt marknadsvärde.
En konsekvens av fiatvalutan som väl också bör nämnas i all korthet, är det som på engelska brukar kallas för “fractional reserve banking”. Det är en verksamhet som går ut på att banken lånar ut pengar som den egentligen inte har. Under guldstandarden behövde alla papperspengar motsvara sin mängd i guld ur bankens reserver, men så är det ju inte idag. Nu är mina uppgifter ifrån Riksbanken lite gamla, men för att det här enklare skall begripas, kan vi ju ställa upp några siffror. Vid nyåret mellan 1995 och 1996 fanns 68 548 miljoner svenska kronor i omlopp, i form av sedlar och mynt. Den totala penningmängden i landet låg dock på 731 814 miljoner kronor! Bara strax under en tiondel av folks ekonomiska tillgångar kunde alltså lösas in mot faktiska pengar, och hur det står till idag vet jag inte, men jag förmodar att siffrorna vore fullt jämförbara. Var och varannan har tagit stora banklån för att kunna betala av hus och bilar, och hur det i längden fungerar om fler och fler människor ges möjligheten att leva över sina tillgångar behöver jag säkert inte gå in på. Vad borde man egentligen kalla det, när en bank lånar ut pengar som den egentligen inte äger? Eller: vad borde man kalla det, när banken indirekt lånar ut andra människors pengar? Det kan ju kallas för “fractional reserve banking” eftersom det låter snyggt, men annars går “stöld” och “bedrägeri” lika bra det. Vad händer när folk märker att kronan börjar devalveras i händelse av påtaglig inflation? Jo, de vill ta ut sina pengar ifrån sina konton, och vad måste då bankerna göra för att tillmötesgå sina kunder? Jo, om den inte har tillräckligt med pengar i valven får den skicka efter mer, och det innebär ju att mer pengar måste sättas i omlopp. Vart det här med ökad penningmängd i omlopp leder, det tror jag att alla har snappat upp, som orkat läsa ända hit ner… Fler ord behövs nog inte för att illustrera “fractional reserve banking” här och nu, förmodar jag.
Den här texten är naturligtvis färgad av mina personliga värderingar, men å andra sidan vare sig bör eller kan man skilja vetenskapen ifrån värderingar. Nationalekonomin är nämligen en vetenskap, även om det inte är en exakt sådan, till skillnad ifrån exempelvis naturvetenskapen. Jag är inte en utbildad ekonom, eller ens en ekonom in spe, men jag har studerat ämnet privat (vilket ändå borde lysa igenom i den här texten). Någon auktoritet kan jag kanske inte hävda, och jag vet att de allra flesta auktoriteter inom nationalekonomin bestrider minst hälften av vad jag skrivit. Men för all del, vad jag brukar skriva på den här bloggen bestrids väl generellt sett av de flesta auktoriteter inom respektive ämne. Till slut trängde sig i alla fall behovet av en ekonomisk text upp till ytan, så nu har jag skrivit den här piloten om fiatvalutan och några av dess implikationer. Jag hoppas att det var intressant läsning, må ni hålla med mig om mina “österrikiska” åsikter eller ej.
- Industriella diamanter är förstås väldigt praktiska till många saker, men de är å andra sidan tillverkade av människan, och därför billigare. [Tillbaka]
- Den som förespråkar statligt monopol på exempelvis sjukvård behöver verkligen ta den poängen till sig. [Tillbaka]
- Jag bör kanske tillägga att det är staten som bestämmer vem som först skall få de nya pengarna! [Tillbaka]
December 10th, 2007 at 08:51
Jag är både objektivist och nationalekonom, har framst invändningar som nationalekonom.
Guldstandard t.ex är inte speciallt bra av den enkla anledningen att tillväxt ger fallande priser, dvs deflation. Vi har ju ekvationen MV=PY. Där M är money supply, V är velocity dvs omsättningshastigheten typ, P är prisnivån och Y är GDP. Velocity är ingenting som ändras kontinuerligt har jag för mig. Med guldstandard är M fast. Det innebär att en ökning av Y måste ge en minskning i P. Så ökad tillväxt leder till deflation. Det största problemet med deflation är att realräntan riskerar att bli negativ. Det innebär att man tjänar på att låna, och att skjuta på konsumtionen. Det leder till fallande tillväxt. Har för mig att under guldstandarden 1870-1914 var det omväxlande tillväxt och recession, stigande och fallande priser. Japans erfarenhet med deflation på 90-talet tillsammans med recession visar också på problemen med deflation.
Guldstandarden var en reell standard, dvs man band valutan till guldet. Idag har vi istället en nominell standard, nämligen inflationen, som kronan så att säga är “bunden” till. Problemet med statligt pengamonopol är när det inte finns något sådant ankare, vare sig det är reellt (guld) eller nominellt (inflation), då kan staten skapa inflation. Och inflation är egentligen en skatt på att hålla pengar som staten kan ta ut. Med en fristående riksbankank och inflationsmål eller guldstandard finns inte det problemet. Men som sagt, det finns problem med guldstandard (deflation), som man kan undvika med inflationsmål.
Sedan tycker jag att du förväxlar ökning av penningmängden med inflation, när du pratar om “fractional reserve banking”. Riksbanken styr inte penningmängden utan priset på att hålla pengar, dvs räntan. Det innebär att man kan öka antalet sedlar och mynt (tillfälligt) utan att öka inflationen. T.ex så ökas antalet sedlar och mynt i omlopp under julhandeln eftersom julhandeln tillfälligt ökar efterfrågan på likvida pengar. När julen är över så köper riksbanken tillbaka pengar och minskar antalet sedlar och mynt i omlopp igen. Likadant fungerar det vid t.ex en bank run, dvs när människor förlorar förtroendet för en bank eller bankväsendet. De vill då ta ut sina pengar. Då måste centralbanken tillföra massor av sedlar och mynt. Detta behöver inte heller skapa inflation, för det är besparingar som människor tar ut i kontanter istället för att ha dem på banken. Om eller när förtroendet återkommer för bankerna kommer pengarna sättas in igen och centralbanken kan minska pengarna i omlopp. Inflation innebär istället att priset på pengar, dvs räntan minskas av centralbanken. Det är en stor skillnad mot att tillföra likviditet.
December 10th, 2007 at 12:23
Måste erkänna att jag inte är tillräckligt påläst (ännu) för att kunna säga vare sig bu eller bä. Men jag kan väl stödja mig på din auktoritet så länge, och säga att du har rätt ;) Måhända har POS något att komma med.
December 10th, 2007 at 17:03
Det är en komplett missuppfattning att fallande priser under guldmyntfot är detsamma som deflation. Jag har säkert skrivit om det här någonstans någon gång, men jag orkar inte gräva fram det just nu. Men det finns en kort och bra bloggpost av George Reisman om saken: http://georgereisman.com/blog/.....ndard.html
December 10th, 2007 at 18:03
Där kom det ja ;) Och när Reisman skriver det så verkar det förstås klart som korvspad. Trevligt att komma till rätta med den oklarheten.
December 10th, 2007 at 23:41
Jag känner mig inte övertygad. Däremot inser jag att jag skrev fel ovan. Det skulle vara att den nominella räntan kan bli negativ med deflation.
Nu kan jag inte säga att jag är bergsäker på om nominellar räntan är densamma under guldstandard som utan men jag gissar på det. Det innebär att nominella räntan=i enligt Fisherekvationen är i=r+inf
r= real ränta inf är inflation. Problemet med fallande priser är alltså att nominella räntan kan bli positiv, varpå man skulle tjäna på att låna. Det kan totalt stoppa konsumtionen och leda till recession. Kan inte se att Reismann tar upp det. Men det kanske finns någon annan förklaring?
January 24th, 2008 at 16:47
[...] det här med ”expansiv” ekonomi har jag redan skrivit en del, så mot bakgrund av det begriper vi att inflation är något dåligt. Keynes höll naturligtvis [...]
March 2nd, 2008 at 20:04
Re: Ragnar.
Den nominella räntan är något som sätts av banken. Har aldrig hört talas om negativa nominella räntor vid lån. Passar liksom inte in med bankernas vinstkrav :)
Den reala räntan är den nominella justerad för inflation. Kan bli negativ vid kraftig inflation och är definitionsmässigt positiv vid deflation samt så gott som alltid vid inflation också.
Det är alltså vid kraftig inflation som man tjänar på att låna. Vid guldmyntfotsdeflation är det däremot extra viktigt att ens pengar går in i sådant som genererar vinst och produktion. Detta för att generella pris (och i förlängningen inkomst-) minskningar försvårar lånets återbetalning.
October 30th, 2009 at 10:18
Är det inte fel att skriva att guld har ett “intrinsikalt värde”? Guld har ju inget som helst värde i frånvaro av människor som värdesätter guld. I övrigt fann jag texten mycket bra. =)
October 30th, 2009 at 11:30
Det har du naturligtvis helt rätt i. Vet inte varför jag babblade om intrinsikalt värde där. Skall korrigeras!
June 11th, 2010 at 10:48
Inflationen uppstår inte främst för att staten producerar för mycket pengar, utan snarare för att företag investerar pengar de inte har. Staten försöker enkom producera “sedlar” i takt efter att marknaden säger att de finns. Dvs. företag investerar pengar de inte har, som sedan omsätts till maskiner, som sedan omsätts till arbetskraft, som sedan omsätts i konsumtion vilket leder till att staten måste skapa mer pengar. Med andra ord så angriper du fel institution även om du i övrigt har rätt i din argumentation!
June 11th, 2010 at 22:06
Det förändrar ju inget av vad jag skrivit. Det anger bara en riktlinje enligt vilken penningmängden ökas (inflation skapas). Det är knappast företagens fel att riksbanken inflaterar penningvärdet, oavsett vilka riktlinjer riksbanken ställer upp för att göra det.
Och situationen skulle förstås inte uppstå, vore det inte för fraktionella reserver med riksbankens fiatvaluta.
June 12th, 2010 at 12:43
Hur menar du? Med dagens ekonomi där det inte behövs fysiska pengar för att handla är det väl företagens fel? Förstod inte riktigt ditt svar :/
June 26th, 2010 at 00:29
Grundproblemet är att det är olagligt att konkurrera ut riksbankssedlarna (och myntverksmynten), som på en fri valutamarknad sannolikt skulle ersättas av ädelmetaller som guld. Korrelerande problem är kreditexpansion (d.v.s inflation), manipulerad reporänta, och systemet med fraktionella reserver. Alltså i stort sett vad jag redan skrivit ovan.
Företag (och alla andra) har bara att förhålla sig till penningen såsom den är given oss.