Loading ...
Induktionsproblemet
När jag var liten tyckte jag att bankomater var väldigt snälla maskiner. Allt man behövde göra var att ta med sitt kort, knappa in en personlig kod på fyra siffror, och välja hur mycket pengar man ville ha. Maskiner som visar sig ge bort en massa pengar, om och om igen, måste man ju hålla sig väl med! Nu tangerar det här exemplet ämnen som ekonomi och fiatvaluta, men vad jag vill koncentrera mig på är inte pengarna utan de induktiva erfarenheter som ledde mig till de här slutsatserna. När man är ett litet barn har man ingen större uppfattning om pengar. Allt jag visste var att man behövde pengar för att kunna köpa saker – exempelvis godis – och här fanns maskiner som bara gav bort det! Säkerligen känner en del igen sig själva i det här. Man hade kanske tjugo kronor i veckopeng, men så kunde man tydligen gå till de här maskinerna som bara spottade ur sig hundralappar! (Eventuella kopplingar till “fractional reserve banking” är sedan valfria.) Det är ju lätt hänt att man föreställer sig livet i ett Schlaraffenland där de stekta sparvarna flyger in i munnen på en, men nu visade sig snart mina tankar om bankomater felaktiga. I själva verket kunde dessa maskiner bara spotta ur sig pengar man redan hade, och dessa behövde man i sin tur arbeta ihop. (Långt senare inser man också att pengar representerar ett värde, och att värden måste skapas genom produktion.) Mitt exempel är förstås bara ett av otaligt många, för erfarenheter har vi ju alla en del av, och felaktiga slutsatser har vi alla dragit. Det är just det som är det så kallade induktionsproblemet.
Med induktiv kunskap menar man kunskap som man inducerat sig fram till, dvs. som erhållits genom upprepade iakttagelser av omgivningen. Själva metoden i sig kallas kort och gott för induktion, eller induktiv logik. Människan föds “tabula rasa”, som en tom griffeltavla, och all kunskap hon skaffar sig är faktiskt induktiv. Kunskap är kontextuell, den existerar inte i ett vakuum oberoende av verklighet och sammanhang. Därför är induktionsproblemet en i högsta grad grundläggande fråga som kan tillämpas på allt vetande över huvud taget. Det är ett problem av meta-epistemologisk karaktär: “hur är ens sann kunskap möjlig?” Det kan man fråga sig. Vi har ju sett att mina erfarenheter av bankomater ledde mig till att dra helt tokiga slutsatser. Även i vuxen ålder visar man sig ibland dra felaktiga slutsatser, trots att man använder det största mått av intellektuell hederlighet. Tänk sedan ifall alla slutsatser som vanligen betraktas som sanna visar sig vara felaktiga? Ett gammalt exempel är detta: vi ser om och om igen hur solen går ned på kvällen och upp på morgonen, men kan vi med rätta förvänta oss att det skall ske även i framtiden? Kan man med rationellt fog hävda att solen kommer gå upp imorgon bitti, bara för att den alltid har gjort det tidigare? Såsom redan illustrerats kan ihärdiga erfarenheter leda till falska slutsatser. Vad skiljer egentligen mina slutsatser om bankomaterna, ifrån mina slutsatser om solen? (För jag utgår ju faktiskt ifrån att solen kommer att gå upp imorgon bitti, såsom den alltid gjort förut.) Det är något man kan fråga sig. Och det var något David Hume frågade sig. Efter denne man brukar induktionsproblemet även kallas för “Humes problem”.
Tack vare modern astrofysik vet vi förstås en hel del om solen. Vi kan förklara hur stjärnor fungerar och förutspå deras determinerade annalkande död. Om en handfull miljarder år kommer vår sol att expandera för att till slut transformeras till en så kallad vit dvärg. Att solen skulle gå detta (eller något annat) öde till mötes redan nu, så att den inte skulle komma upp imorgon bitti, det är en idé som strider mot allt vetenskapligt vetande. Fortfarande är det ju så att allt vetenskapligt vetande också är induktivt vetande. Har det då kanske att göra med sannolikhet? Blir det mer korrekt att säga att solen med största sannolikhet kommer att gå upp imorgon bitti, såsom den alltid gjort hittills? Nej, svarar Hume. Han menar att vi inte ens kan tala om någon sannolikhet för solens fortsatta uppstigning. Vi har dels erfarenheten av att solen alltid har gått upp, och dels slutsatsen om att det därför är sannolikt att den kommer fortsätta med det. Men hur, undrar Hume, leder en erfarenhet till nämnda slutsats? Hur kan det att ett visst faktum inträffar, påverka det eventuella inträffandet av ett annat faktum? Det kan det inte, enligt Hume. Det är ju en slutsats som inducerats fram! Och som vi redan märkt kan man inte alltid lita på induktiva slutsatser (vilket förstås måste inbegripa även Humes egna). Hade David Hume en lösning på sitt eget problem? Nej, det hade han inte, men han ville upplösa det genom att peka på psykologiska instinkter. Det ligger i människans natur att dra vissa slutsatser utifrån erfarenheten. Om man har observerat solens uppgående så länge man kan minnas, då kan man inte låta bli att tro att solen kommer att fortsätta med denna vana även i fortsättningen. Man kan alltså inte genom förnuftet rättfärdiga “tron” på att solen kommer att gå upp imorgon, enligt Hume. Han ansåg att det bara var fråga om en psykologisk betingelse – en irrationell fördom kort och gott.
När man skriver om induktionsproblemet (eller “Humes problem”) är det närmast ofrånkomligt att inte också nämna vetenskapsfilosofen Karl Popper. I sin bok “Objective knowledge” skriver han följande: “From a rational point of view, we should not rely on any theory, for no theory has been shown to be true or can be shown to be true”. Till denna radikala skepticism infliker han dock även att “…we should prefer as basis for action, the best-tested theory”. Om jag förstår Popper rätt så vill han, till skillnad ifrån Hume, mena att kunskap kan vara sannolik, även om den inte kan bevisas vara sann. Han föredrar dock ordet “träffsäkerhet” – verisimilitude på engelska – framför “sanning”, av förståeliga skäl. (Det råder ju en allmän akademisk uppfattning om att naturvetenskaper inte kan tillhandahålla sanningar, och det är Popper och hans falsifikationsteori som är boven i det dramat.) Enligt Popper skall goda vetenskapliga teorier göra prognoser som måste vara testbara, och eventuella bekräftelser av dem påvisar deras så kallade träffsäkerhet. Man kan inte tala om en “ökning” av sanning enligt honom, utan bara en ökning av träffsäkerheten. Vi kan alltså aldrig med säkerhet veta om vi faktiskt har nått själva sanningen, såvitt Popper får säga sitt, då en teori inte kan vara sann – den kan bara vara antingen relativt träffsäker eller också falsk. Nu skall jag inte gå in utförligare på just falsifikationsteorin här, men den bör ju nämnas åtminstone i korthet. Poppers vetenskapsteorier har på gott och ont (i princip bara ont enligt mig) påverkat akademisk kunskapsteori i grunden, och de verkar tyvärr, så långt min kunskap sträcker sig, vara allmänt omfamnade.
Bertrand Russell har även haft sitt att säga om induktionsproblemet, och de flesta av oss känner säkert redan till det som brukar kallas för “Russells kalkon”. Scenariot handlar om en kalkon som under första morgonen på farmen märker att den får mat klockan nio. Samma rutin upprepas dag efter dag, vecka efter vecka, och till slut känner sig kalkonen trygg i vetskapen om att maten kommer fortsätta att serveras samma tid varje morgon. Omsider visar det sig att kalkonen hade haft helt fel i denna betryggade slutsats, då den på julaftonsmorgonen istället för att få mat blir halshuggen. Den induktiva erfarenheten ledde alltså kalkonen till att dra en felaktig slutsats, och skillnaden mellan att få frukost och att bli dödad är ju faktiskt ganska stor. Betyder det att induktiva resonemang blir på förhand ogiltiga ur logisk synpunkt? Låt mig först bemöta Russells exempel, vilket jag för enkelhetens skull gör genom att citera vad Carl Svanberg skrivit på sin blogg: “Människor har fri vilja, så det fanns därför ingenting som gjorde det nödvändigt för bonden att slakta kalkonen just den där dagen. Han kunde, om han ville, struntat i att slakta kalkonen, eller att slakta något djur överhuvudtaget. Eller så kunde han, om han av någon anledning föredrog det, slaktat ett annat djur i kalkonens ställe.” Man måste göra åtskillnad mellan det som är och inte är determinerat, mellan det metafysiskt givna och det som är orsakat av människan. En annan poäng är att kalkonen inte begriper hela kontexten utifrån vilken den drar slutsatserna. Den vet inget om kalkonfarmer och människans seder och bruk. Kunskap är, som redan sagts, kontextuell. För att dra en korrekt slutsats bör man vara införstådd med hela situationen, och det kan inte en kalkon vara. Därför är det inte särskilt vettigt att använda kalkoner för att illustrera ett problem som faktiskt först och främst rör det mänskliga intellektet.
Om man läst hit ner lär man vid det här laget ha ett bra hum om vad induktionsproblemet går ut på, om man inte redan hade det. Kan jag lösa det? Frågan är vad som förväntas av en eventuell lösning. Människan är inte, och kan inte vara, ofelbar. Hennes kunskap, och de slutsatser hon drar utifrån den, kommer aldrig att bli absolut och i alla lägen felfri. Även när man gör bruk av sitt intellekts fulla kapacitet kommer man förr eller senare att nå slutsatser som visar sig felaktiga, för människan är trots allt ingen gudom. Hon har av natur förnuftet på sin sida, men hon har inte något facit där alla absoluta sanningar finns nedtecknade. Om en lösning på induktionsproblemet måste innehålla en metod genom vilken induktiv kunskap alltid skall kunna vara absolut sann, då är den inte ens möjlig i teorin. Men det är också att göra ofrånkomlig verklighet till ett problem. Att induktiva slutsatser är felbara är inte särskilt problematiskt egentligen, och betraktas väl aldrig som det utanför de akademiska salarna. Jag sitter inte här och oroar mig över att solen inte skall gå upp imorgon, för det vet jag ju att den kommer göra. Enligt induktionsproblemet har jag kanske inte rätt att veta det, men då har människan aldrig rätt att veta något. Om kunskap måste vara ofelbar för att vara rationell, då är den aldrig rationell, och då hamnar vi i subjektivismens träsk där David Hume sedan länge redan bor. Hur kan potentiellt felbar kunskap vara rationell? Genom bruk av förnuftet, medelst vilket vi bland annat begriper situationers kontextuella sammanhang. (Vi begriper också induktivt att induktion är felbar, så även själva induktionsproblemet rymmer ju faktiskt ett inneboende påstående om att det i sig självt kan vara falsk.)
Avslutningsvis några ord om varför det i skrivbordsfilosofiska sammanhang är så populärt att vara anhängare av Hume och Popper, och om varför induktionsproblemet och andra av Humes idéer (såsom Humes lag) så ofta åberopas i debatter och diskussioner av olika slag. Per-Olof Samuelsson har sagt att det (åtminstone delvis) beror på att man därigenom kan komma undan med vilka absurda påståenden som helst. Det finns ju ändå inga objektiva sanningar, inte sant? Till och med det mest nyktra och välgenomtänkta påståendet kan ju visa sig vara falskt, inte sant? Enligt Hume kan man inte ens tala om sannolikheter, så påståendet “Stockholm är Sveriges huvudstad” anses lika irrationellt som “Människan är en bevingad demonuggla med av Gud inprogrammerad artificiell intelligens”. Enligt Popper är inget av påståendena sant, men han skulle väl åtminstone, hoppas jag, medge att det tidigare är mer “träffsäkert” än det senare. När man kritiserar en Hume-anhängares hypotetiska påstående om demonugglan, då kan ju denne bara kontra med att ingen kunskap är mer rationell än någon annan, och att allt ändå bara handlar om “tro”. Någon har i en kommentar på den här bloggen påpekat att “hela vetenskapen blir t. ex. i samma klass som skrock och paranoida vansinnesillusioner och dylikt”. Ja, sådana konsekvenser får induktionsproblemet enligt Hume, och då kan man ju lika gärna, som Per-Olof Samuelsson skrivit, spå i kaffesump eller gässens inälvor istället. Varför ens bemöda sig om att använda metoder som på induktiva grunder visat sig vara tillförlitliga? Och varför alls skaffa sig (induktiv) kunskap som ändå aldrig kan vara sann? Eftersom Hume utgick ifrån induktion när han formulerade sitt induktionsproblem, vore ett svar på dessa frågor väldigt intressant. När allt kommer omkring förmodar jag att det är här det måste sluta, utan någon självklar lösning på ett lika lite självklart problem.
November 2nd, 2007 at 20:37
Kan inte fördomar egentligen sägas vara en form av induktiv kunskap?
November 2nd, 2007 at 20:40
Javisst
November 4th, 2007 at 18:16
Det äger sin riktighet att jag skrivit att man lika gärna kan “spå i kaffesump eller gässens inälvor istället”; men jag citerade faktiskt en anhängare av Karl Popper som skrivit att det är exakt vad man ska göra! Bara så ni inte tror att jag ägnar mig åt att karikera mina meningsmotståndare. De säger verkligen sådana här saker!
Ett förhandstips också: utöver de sedvanliga hedonistiska utsvävningarna (vietnamesisk krog den här gången; annars har det bara varit thai de senaste veckorna) har jag ägnat helgen åt att skriva en ny uppsats om David Hume. Inte riktigt klar än, men jag räknar med att jag får ut den på nätet under nästa veckoslut. (Handlar om hans syn på kausalitet, och den hänger ju nära ihop med hans syn på induktion.)
November 4th, 2007 at 21:49
Det hade kanske behövt förtydligas. Men jag vet gott och väl att de säger sådana saker – och än värre. Jag försökte förklara för någon tidigare idag att människan behöver syre för att kunna leva. Personen påstod att det inte kunde bevisas att så var fallet. Och jag var nådig nog att inte täppa till hans trut och ge honom beviset personligen!
Aha! Så förväntansfullt ;)
November 5th, 2007 at 18:25
Kunskap måste integreras med annan kunskap för att kvalificera som kunskap. På filosofiskt fikonspråk kallas detta för att “sätta in kunskapen i en kontext”. (“Sammanhang” är en perfekt svensk synonym, men eftersom “kontext” blivit så väletablerat, kör jag med det ordet.)
Svaret på Russells löjliga kalkonexempel (om det nu skulle behövas något svar) är att kalkonen har en “begränsad kunskapskontext”. Den är fullständigt okunnig om vilken roll kalkoner spelar i anglosaxiskt julfirande! Den är i samma situation som Henrik när han först såg bankomater. Henriks kunskaper var begränsade, det är det hela. Skillnaden mellan Henrik och Bertrand Russell – f’låt, Russells kalkon – är att Henrik lyckats växa till sig i ålder och visdom!
Mer senare.
November 5th, 2007 at 18:37
(Att det skulle vara skillnaden mellan mig och Bertrand Russell, det vore ändå att ta i. Men jämfört med kalkonen så måste jag åtminstone hålla med ;)
November 5th, 2007 at 18:55
Skälet till att Hume, Popper, Russell – och alla som indoktrinerats i deras idéer vid vår filosofiinstitutioner – ser ett “induktionsproblem” är att de fordrar något alldeles omöjligt av induktion, nämligen att den ska göra oss allvetande.
Ta standardexemplet med svanarna. Ni har säkert hört det förr. Det går ut på att alla svanar man hittills observerat varit vita, och så drar man slutsatsen att “alla svanar är vita” – och sedan rasar ens världsbild samman när man får veta att det finns svarta svanar i Australien. Man fordrar av induktionen att den ska göra en allvetande om färgen på svanar.
Låt mig först påpeka en detalj: man behöver inte alls åka till Australien för att konstatera att det finns svanar som inte är vita. Det räcker med att ta sig till något ställe där det finns gott om svanar, t.ex. Stockholms ström, för att konstatera att somliga svanar är spräckliga.
Men låt mig också ge ett exempel på observation och induktion som faktiskt *är* tillämpligt också på svanar:
När man lämnat Stockholms ström med den nyvunna kunskapen att det finns spräckliga svanar, övergår man till att studera andra djur, t.ex. labradorer. De flesta labradorer är svarta, men det finns också de som är bruna, gula eller (nästan) vita. Man kan gå vidare med andra hundraser. De flesta papilloner är vit- och brunspräckliga, men det finns de som är vit- och svartspräckliga. Sennenvovvar (Berner, Grosser, Entlebucher) är alla svarta med inslag av vitt på nosen, magen och svanstippen – men proportionerna mellan svart och vitt varierar lite grann mellan olika enskilda sennenvovvar. (Glömde nämna att de också är bruna ovanför ögonen.)
När man är klar med vovvarna, tar man sig t.ex. an tigrarna. De flesta tigrar är gulrandiga, men går man till Parken Zoo i Eskilstuna finner man att somliga är vitrandiga. Sedan går man vidare med fler djur – kanske röda rävar i jämförelse med vita fjällrävar. Eller papegojor som kan ha de mest skiftande fjäderskrudar. Hursomhelst: den induktiva slutsats man knappast kan undgå att dra är att färg är en egenskap som varierar väldigt mycket t.o.m. inom samma art.
Och sedan kan leva lugnt även med kunskapen att det finns en eller annan svart svan här i världen! Och lika lugnt kan man leva med vissheten att Hume, Popper, Russell et. al. helt enkelt är ute och cyklar!
November 5th, 2007 at 19:06
Jag var sarkastisk mot Russell förstås. Ett skämt jag dragit förr är att Russell måste vara en dubbelt så bra filosof som Thomas av Aquino, eftersom han blev exakt dubbelt så gammal. (Detta i samband med du-vet-vems idé om att allt går ut på att bli så långlivad som möjligt.)
November 5th, 2007 at 19:10
Och du lyckades till och med skryta lite om dina kunskaper om vovvar ;) Det är bra, jag är fasligt dålig på hundraser. Har dock haft dalmatiner i tio år, och då kommer ju alla barnen fram och pekar, och säger “titta Pongo!” ;)
De värsta Hume-anhängarna etc. skulle säkert fortsätta fråga hur man sedan kan veta att det finns en eller annan svart svan här i världen. Vad är ens färger, om inte godtyckliga universalier vi alla upplever olika? Och vad är egentligen svan? Och hur kan du vara arrogant nog att påstå att du VET något! Med mera. Jag har diskuterat induktion och kunskapsteori en del nu den senaste veckan, och det slutar oftast i personangrepp, att man kallar mig “religiös” och påstår att jag är “anti diskussion”. Det är helt otroligt hur folk resonerar i filosofiska debatter, och att de sedan ÄNDÅ är säkra på att de behöver luft för att andas om det fastnar en matbit i deras halsar.
Kan man vara ärlig, när man påstår att man inte kan nå sanningar? Att det inte existerar sann kunskap? Och så vidare. På sistone har jag bara avslutat alla de där debatterna med att jag kan veta saker för att jag inte är helt efterbliven. Men då är man ju “anti diskussion”, se.
November 5th, 2007 at 19:14
Ja, givet den måttstocken så måste Russell vara en av de bästa filosoferna någonsin. Han blev måhända till och med allra äldst, av de allmänt kända “klassiska” filosoferna?
November 5th, 2007 at 21:48
Det fanns en rätt känd tysk filosof som hette Hans-Georg Gadamer som blev 102 år gammal (1900-2002). Men om honom vet jag väldigt lite utöver att han var lärjunge och/eller efterföljare till Martin Heidegger och att han hade en väldigt irrationell “civilisationskritisk” syn. Ett uttalande jag läst av honom är att den industriella revolutionen “gjort oss alla till förlorare”.
Om jag nu trodde att induktion skulle göra mig allvetande, skulle jag väl dra slutsatsen att alla filosofer är tokiga, oavsett i vilket land de lever eller i vilket århundrade. Men det finns ju undantag…
November 5th, 2007 at 22:07
Aha. Jag har inte hört namnet, faktiskt. Men om han var anhängare av Heidegger säger det väl det mesta redan där. Och säger man sedan att han var civilisationskritisk, då orkar jag inte ens googla på hans namn för att ta reda på mer. Inte just nu i alla fall. Jag har märkt att jag blir lite butter av att läsa om idéer jag avskyr, och debattera med onda typer, i för stora kvantiteter. Det måste luckras upp med lite sinnlig njutning också! (Som städning – har storstädat min lägenhet under kvällen, och känner mig nu riktigt nöjd.)
Ja, lyckligtvis finns det undantag. När man tröttnar på att ta emot pajer med ansiktet kan man ju alltid skutta in på Nattvakt.com exempelvis! Ja, inte för att jag strävar efter att diskutera med pajkastare, men var och varannan ny interlokutör visar sig snart gömma pajer bakom ryggen.