Loading ...
Om sinnenas giltiga vittnesbörd
Någon sade till mig att mina sinnen är ogiltiga verktyg för att nå sann kunskap om den externa världen. Jag svarade med en motfråga: vilken del av det som sades hade jag inte förstått? Man får medge att det är lite komiskt att använda sina sinnen för att avfärda dem. I komiken finns förstås ett inneboende allvar, eftersom filosofer sedan tidens begynnelse har kritiserat sinnenas vittnesbörd. Alltsedan åtminstone Platon och dennes grottliknelse har man mer eller mindre accepterat att sinnena är otillförlitliga som verktyg för kunskap. Fortfarande åberopar vi inte argumentet om sinnets falska vittnesbörd när vi blir påkomna med otrohet, eller när vi står anklagade inför en domstol. Det är förmodligen enbart på de filosofiska slagfälten som det argumentet används – och enbart där anses man ofta vansinnig om man hävdar att människans fem sinnen är underbara verktyg som helt visst är förmögna att nå “tinget i sig”, med andra ord: sann kunskap. Man bör emellertid uppmärksamma det axiomatiska i sinnenas giltighet, då varje försök att avfärda dem också kräver att man använder dem. Det är i ärlighetens namn lite underligt att säga att jag inte kan lita på mina sinnen, men i samma stund förutsätta att jag skall kunna förstå vad man menar genom att lyssna på vad som sägs. Ifall påståendet skrivs ned ser jag inte hur man kan förutsätta min syns förmåga att läsa vad som skrivits – såväl som personens egna syn utan vilken han aldrig hade lärt sig att skriva. I korthet: varje bestridande av sinnenas giltighet kräver i samma stund ett accepterande av samma giltighet.
Man replikerar naturligtvis oftast att sinnena bevisligen är bristfälliga, eftersom vi behöver exempelvis mikroskop för att se det mycket lilla, och teleskop för att se det mycket stora. Vi behöver högtalare för att uppfatta låga frekvenser, och vissa av oss har synfel varför optikerna alls har ett arbete att gå till. Är det då inte uppenbart att våra sinnen åtminstone är bristfälliga? När man har druckit alkohol eller har hög feber upplevs våra sinnesintryck annorlunda än annars – är då inte det ett solklart bevis för att sinnena egentligen, när allt kommer omkring, är opålitliga? Om våra sinnen är opålitliga när de är påverkade av alkohol eller en LSD-tablett, varför skulle de egentligen nödvändigtvis vara mer pålitliga när man är nykter? Den här frågan är ganska vanligt förekommande, och allt som oftast svarar man väl att man inte kan veta huruvida sinnena är pålitliga eller ej. Fortfarande använder man dock sinnena för att negera sinnena. Fortfarande är det något rent axiomatiskt man går till kamp mot, och ett påstående som står i konflikt med axiomatiska sanningar är arbiträrt. Det är helt enkelt inte en fråga som rör verkligheten, utan en fråga som bortser ifrån verkligheten. Vi är alla “dömda” att använda våra sinnen, och vi kan omöjligen betrakta frågan “utanför” dem. Man kan säga att en alkoholiserad människa har grumlad sinnesförmåga, men även i det omdömet använder man sina egna sinnen. Genom att ta hänsyn till fakta kan man slå fast att en alkoholpåverkad får sina sinnen grumlade av alkoholen, men man kan inte med hänsyn till samma fakta (eller några andra) slå fast att sinnena i sig är opålitliga eller ogiltiga. Det vore en självmotsägelse, eftersom man använder sina sinnen utan vilka inga fakta skulle kunna uppfattas. Påståendet om sinnenas ogiltiga vittnesbörd är således bortom alla möjliga fakta – och därför är det arbiträrt.
Att vi behöver sinnesproteser i form av, säg, teleskop, det är faktiskt inget annat än en halmdocka. Det borde vid det här laget stå var och en klart att även data härledda genom ett teleskop också måste härledas genom vår synförmåga. Betyder det för den skull att vi uppfattar något som är falskt eller subjektivt när vi ser på stjärnorna med blotta ögonen, istället för med teleskop? Absolut inte. Det finns en verklighet, och det vi vet om denna verklighet är precis lika verkligt trots att en insekt ser världen mycket annorlunda. I alla händelser är det förstås fortfarande samma verklighet som betraktas av människan såväl som insekten, även om insekten har en mycket begränsad förmåga att erhålla kunskap om den. Kanske har även människan en begränsad förmåga, ja, kanske är människan som en insekt i förhållande till någon annan hypotetisk livsform? Ja, det är förstås fullt möjligt. Det hindrar dock inte att det vi ser är samma verklighet som den hypotetiska livsformen ser, och att bägge “versionerna” är giltiga – den ena är bara mer begränsad än den andra. För att göra en liknelse: ifall jag ser en bok liggandes på biblioteket är min kunskap om den boken väldigt begränsad. Jag ser dess omslag, dess färg, jag kan uppskatta sidantalet och vikten med mera. Någon som faktiskt har läst boken har förstås en långt större kunskap om den – men det gör inte min kunskap ogiltig för den skull. Den är bara rudimentär i jämförelse med läsarens. I bästa fall har jag varit tydlig nog för att resonemanget skall förstås – trots att mina meningsmotståndare måste förnedras genom använda ögonen för att läsa det.
June 13th, 2007 at 19:26
Det gav inte så mycket att läsa dagens inlägg. Det var samma tankar som funnits i filosofers tankar i evigheter (som du själv nämnde).
För övrigt var det en enastående avslutning.
June 13th, 2007 at 19:38
Nej, jag gör inte anspråk på att formulera idéer som inga tänkt före mig, eller som jag ens tänkt ut på egen hand (vilket väl oftast inte är fallet). Överlag har jag kanske tagit upp ganska grundläggande och rentav tråkiga ämnen på sistone. Jag skall försöka bättra mig, om inspirationen faller på!
Tack =)
June 14th, 2007 at 16:25
Nej, litar man inte på sina sinnen, ska man förstås riva ut ögonen. Sedan får man ledarhund, och kan börja undra över om man kan lita på hundens sinnen.
June 21st, 2007 at 14:06
Ditt misstag är lika klassiskt som frågan du tror dig besvara: Du fokuserar på sinnena och verkligheten – ontologin – istället för sanningen, giltigheten och kunskapen – epistemologin. Det är inte beskaffenheten hos ‘tinget i sig’ som är ifrågasatt, utan möjligheten att bedöma vad som är ‘tinget i sig’ med sinnenas hjälp. Frågan kan också formuleras: Med vilken stringent metod kan du avgöra om ett av dina sinnesinstryck är giltig (sann) kunskap om ‘tinget i sig’?
June 21st, 2007 at 15:19
Genom att använda förnuftet. Mina sinnen kort och gott – deras giltighet är axiomatiskt. Men det har jag ju redan skrivit. Så det känns lite onödigt att upprepa det.
June 25th, 2007 at 08:31
Nja, förnuftet behöver du fortfarande för att avgöra giltigheten hos sinnesintrycken, deras giltighet är alltså inte axiomatisk.
June 25th, 2007 at 09:46
Tvärtom, sinnena föregår förnuftet. Fönuftet är en produkt av sinnet och inte omvänt.
June 25th, 2007 at 11:00
Då gör du återigen en ontologisk fråga av den epistemologiska: Det är giltigheten som är ifrågasatt, inte varat. Om du slår fast att sinnena sålunda föregår förnuftet så erkänner du ju att frågan om giltigheten (som avgörs genom förnuftet, även enligt din egen utsaga) är icke-axiomatisk. Varför tror du att Kant letade efter det rena förnuftet?
June 25th, 2007 at 11:07
Jag begriper inte invändningen. Om giltigheten och det axiomatiska i denna giltighet har jag ju redan skrivit.
July 31st, 2008 at 17:10
Tänkte nämna att många varit på detta spår under väldigt lång tid, Epikuros sade:
“Om du kämpar mot alla dina sinnesintryck, kommer du inte ha någon norm att referera till, och då inga medel att bedöma ens de sinnesintryck du påstår vara falska. “
July 31st, 2008 at 17:33
Visst har du rätt i det.
July 31st, 2008 at 21:17
Det verkar inte hindra människor från att använda samma sorts argument om och om igen trots att motsatsen varit känd och självklar sedan längre tid tillbaka :S
July 31st, 2008 at 21:17
Alltså att betvivla sinnena
July 31st, 2008 at 23:38
Henrik: Skönt att du skriver ut det jag länge anat. Jag anser dock att du förenklar. Det har nog sällan handlat om personer som argumenterar för att sinnena är trams. Många brukar snarare mena att sinnena inte alltid är att lite på, *och* att vi faktiskt inte kan veta om informationen de förmedlar är sann. Vi har ingenting att jämföra med.
Jag tror att det handlar om en attityd mer än ett postulat beträffande verkligheten beträffande dem du kritiserar.
November 11th, 2009 at 22:46
“Man får medge att det är lite komiskt att använda sina sinnen för att avfärda dem.”
Vill du påstå att vårt förnuft är ett sinne?
November 12th, 2009 at 18:46
“Tvärtom, sinnena föregår förnuftet. Fönuftet är en produkt av sinnet och inte omvänt.”
Det är väl uppenbart att det ofta finns tillfällen då förnuftet är pålitligare än dina sinnen oavsett om förnuftet är en produkt av dem eller inte?
(Ursäkta spammet men står inför ett allvarligt filosofiskt problem här och är tacksam för all vägledning jag kan få [: )
November 15th, 2009 at 16:47
Att förnuftet är ett sinne? Inte alls. Förnuft är en aspekt av mänskligt medvetande, som kan processera och abstrahera sinnesdata.
Hur kan förnuftet vara pålitligare än ens sinnen, när det enda förnuftet kan göra är att bearbeta sinnesintryck?
November 17th, 2009 at 20:38
Detta är ett bra exempel: http://upload.wikimedia.org/wi.....lusion.PNG
Ditt förnuft säger att A och B har samma färg. Dina sinnen säger att de inte har det. Vilket är det som har rätt?
November 18th, 2009 at 23:41
Björne:
Irrelevant.
Om jag sticker ner en pinne i ett vattendrag så påstår mina sinnen att pinnen “böjs”. Men vid närmare efterforskning så kan jag (med sinnenas hjälp) ta reda på att det jag ser är reflekterat ljus och att ljuset bryts när det passerar från vatten till luft. Plötsligt ljuger inte sinnena längre, för jag vet att det mina ögon ser är just en pinne som sticks ner i vatten.
På samma sätt kan jag klippa ut den ena rutan och föra den intill den andra i ett bildredigeringsprogram. Då ser jag att de har exakt samma gråton.
Det är förstås ingen skillnad mellan att se en optisk illusion och att se ett fenomen man inte vet något om sedan tidigare. Idag vet vi att blixtnedslag är elektriska urladdningar. Vad trodde man förr? Är sinnesintrycken ogiltiga för det? Knappast.
För övrigt. Om ditt exempel inte vore datorgrafik utan ett fotografi så hade du sannolikt hävdat att alla de ljusa “plattorna” har samma färg, men att vissa är skuggade av den gröna cylindern. Det hade i alla fall jag gjort.
November 24th, 2009 at 08:51
Hm, tack för svaret men vet fortfarande inte riktigt om jag kan acceptera sinnenas giltiga vittnessbörd helt och hållet.
Ta t.ex. en sådan sak att bevisa att gräset är grönt. Jag kan inte bara använda mina sinnen. Det krävs andras också. Det måste gå att erhålla repitatibla resultat av varje person, eller en anledning till att sagda person inte upplever det på samma sätt. Jag kan inte bara använda mina sinnen för det kan ingen annan verifiera.
November 25th, 2009 at 17:05
Och om den andra personen är färgblind? Falsifierar det min kunskap att gräset är grönt? Eller faller det inom kategorin “annan anledning”? Det sistnämnda, enligt min uppfattning.
November 25th, 2009 at 21:09
Nej. Det du har där kan du inte utgå ifrån, du behöver mer mätdata, kolla med 100 personer till, det som majoriteten kommer överens om kan man vara ganska säker stämmer.
November 25th, 2009 at 21:54
Jag måste använda mig av mina sinnen för att avgöra gräsets färg, och frågar jag andra måste de i sin tur använda sina sinnen – både för att kunna höra vad jag frågar efter, och för att kunna bedöma färgen. Sinneserfarenheten kommer man aldrig ifrån.
Själv kan jag nog lista ut om gräset är grönt eller ej allldeles ensammen. Hittills har jag i alla fall aldrig haft behov av att fråga hundra personer innan jag bildar en uppfattning. Jag tror till och med att man kommer uppfatta mig som en dumhuvud, om jag ställer mig och frågar varje förbipasserande om de tycker att gräsmattan är grön eller ej. Förmodligen med rätta.
Tycker förresten inte att “en miljon flugor kan inte ha fel – bajs är gott”-logik är så värst vettig. Det är till och med ett argumentationsfel, kallat argumentum ad numerum. Hur många som anser något utgör inget bevis för huruvida det stämmer eller ej. Det är inte på själva deras antal det kommer an, utan på hur de vet x. Och vet de x, då beror det minsann på att de öppnat sina ögon och spänt sina öron, m.a.o. på att de gjort bruk av sina sinnen!
November 25th, 2009 at 23:03
Varför just 100? Varför inte hela mänskligheten?
Kan inte ta det här meningsutbytet på allvar…
November 26th, 2009 at 10:25
Ett försök till, sedan får det vara:
Om *en* person kan ta fel på en sådan sak som att gräset är grönt, så kan 100 personer, eller 1 miljon personer, eller hur många som helst, ta fel på exakt samma sätt. Antingen är våra sinnens vittnesbörd giltiga, och då måste vi utgå från dem, eller också är de otillförlitliga, och då har vi inget alls att utgå från.
November 29th, 2009 at 00:20
Sinnena är inte trams. Men de ger en inte en perfekt bild av världen, bara tillräckligt bra, bara en tillräckligt bra. Skulle katter, hästar och ormar göra konst så skulle den inte likna något mänskligt – då deras bild av världen är helt annorlunda.