Loading ...
Rörande Humes lag
I flera debatter har man på sistone “ertappat” mig med att härleda ett moraliskt omdöme ur fakta – precis det som Humes lag säger att man inte får göra: “Man kan inte härleda ett böra ur ett vara”. Få invändningar kan lika effektivt klippa av en diskussion som just denna. Det känns helt enkelt inte meningsfullt att fortsätta debattera med någon som åberopar något så vansinnigt som Humes lag. Kan man inte härleda ett böra ur ett vara? Varifrån är det då meningen att detta böra skall härledas? Ifrån ett icke-vara? Om man inte får derivera moral ur fakta, då slänger man moralen i soptunnan. Den som omfamnar David Humes gamla preposition är antingen nihilist eller också hjärntvättad av akademiska studier (vilka i allmänhet tycks uppmuntra till separation mellan filosofi och verklighet – men ändå inleder filosofilärare ofta sina kurser med påståendet om att det inte är några “flumkurser”). Jo, min käre eller prekäre läsare, det måste sägas: Humes lag är en flummig lag. I ärlighetens namn är akademisk filosofi överlag flum, dvs. föga verklighetsförankrade idéer som ej heller önskas vara verklighetsförankrade. Naturligtvis kommer de flesta invända att jag har missförstått David Hume, men man kommer för den skull inte riktigt kunna förklara exakt vari mitt missförstånd består – i synnerhet inte om man utgår ifrån verklighetens origo (vilket man förstås under alla omständigheter bör göra).
Vilka praktiska implikationer har Humes lag? Ett mycket bra sätt för att validera eller vederlägga en filosofisk idé är att tillämpa den vetenskapliga metoden, kort sagt, vad händer i praktiken när man utgår ifrån idén ifråga? Om någon lever sitt liv efter devisen att man inte kan härleda ett böra ur ett vara, en värdering ur fakta, vad händer då? Effekterna skulle bli så många att jag inte kan redogöra för dem här, men vi börjar med det uppenbara: rättsväsendet skulle bli tämligen meningslöst att upprätthålla. Den potentielle brottslingen frågar sig själv om han bör stjäla den där bilen på gatan, men så tänker han på vilka straff en biltjuv kan dra på sig. Han överväger de olika för- och nackdelarna, men bestämmer sig snart för att det inte är värt det. Han kanske vinner en bil, det är sant. Men han förlorar mycket på att bli arresterad och fälld för brottet, om så skulle ske. I vilket fall som helst skulle han förlora sin värdighet och integritet. Det är helt enkelt inte värt det, så han slår fast att han inte bör stjäla bilen. Han inser förstås inte att han därigenom har trotsat Humes lag, genom att härleda ett böra ur ett vara. Jag har således en utmaning att erbjuda alla anhängare av Humes lag. När du nästa gång är hungrig, försök att komma fram till varför du bör äta utan att ta hänsyn till fakta gällande hungern och suget och födans livsnödvändighet och så vidare. Varför bör man dricka vatten? Varför bör man andas? En konsekvent applikation av Humes lag leder till att vi alla dör på studs, för man kan inte härleda ett böra ur ett icke-vara. Frågan om varför man bör andas kan endast besvaras med hänsyn till fakta och verklighet. Det finns emellertid somliga som väljer att svälta sig själva, vilket för resonemanget till något jag brukar kalla för “Sundholms lag”, nämligen “Man kan inte alltid härleda ett vara ur ett böra”.
June 3rd, 2007 at 12:59
Omformulering av Humes lag: Vi rekommenderar starkt att inga rekommendationer någonsin görs utifrån ett faktaunderlag!
June 3rd, 2007 at 19:06
Ja, och hur kan man möjligtvis advocera det? Man kan säga att man advocerar det, man kan till och med tro att man gör det – men det är ju omöjligt! Och det vore ej heller önskvärt.
June 3rd, 2007 at 22:19
Ledsen, men du har faktiskt missförstått Humes lag. Börat i fråga är det etiska börat och inget annat. Det är ingen etisk fråga om man bör dricka vatten eller inte. Inte vanligtvis i varjefall. Svara istället på det här. Det är tilåtet med dödsstraff i många länder. Bör det därför vara det?
June 4th, 2007 at 05:16
Allt “böra” är etiskt. Bör man stjäla bilen? Bör man äta? Bör man dricka? Det är inte bara frågor om vad som är praktiskt. Det är även en fråga om moral. Bör dödsstraff vara lagligt eller olagligt? Svara på frågan utan att ta hänsyn till några som helst fakta (men det går inte eftersom dödsstraff i sig är fakta). Det måste sägas: det är alla andra som har missförstått Humes lag :p
June 4th, 2007 at 08:53
Du har precis som alla objektivister gravt missuppfattat Hume. Vad Hume säger är att du behöver en böra-premiss för att kunna härleda ett böra. Objektivismens fundamentala böra-premiss är:
Människan bör försöka bli så gammal som möjligt.
Ur denna premiss följer alla möjliga ytterliggare böra som att man bör äta nyttigt osv .Här finns alltså allt utrymme i världen att använda sig av kända fakta om människan för att härleda böra. Men den fundamentala böra-premissen, att människian bör bli så gammal som möjligt, den kan inte härledas från några fakta. Och det är precis det Hume säger, i botten på en moralisk härledning finns alltid en värdepremiss som inte kan härledas.
June 4th, 2007 at 09:17
Nej, det är inte objektivismens fundamentala böra-premiss. Det är ingen böra-premiss över huvud taget inom objektivismen (låt vara livets egenvärde förstås – men det är en helt annan sak). Men om det vore mitt mest fundamentala “böra” skulle jag fråga mig själv: varför? Vad motiverar ett sådant böra? Ingenting får motivera mig att vilja bli så gammal som möjligt, för då har jag, ack, försökt att härleda ett böra ur ett vara. Moral har ju inget med verkligheten att göra. Det är vad Humes lag i klarspråk säger. Och vad, inte äta onyttigt? Är jag plötsligt inte objektivist för att jag äter choklad då och då? Eller en pizza?
Egentligen har POS redan skrivit allt jag själv har att säga om Humes lag, så jag länkar till hans “Pärlor för en viss sorts svin”: http://www.nattvakt.com/nnv/070527svinparlor.htm
June 4th, 2007 at 10:01
“Vad motiverar ett sådant böra?”
Det är precis det som är knäckfrågan. Om någon skulle vilja bevisa värdepremissen “människan bör bli så gammal som möjligt” från verklighetens fakta, exakt hur skulle han gå till väga?
“Ingenting får motivera mig att vilja bli så gammal som möjligt, för då har jag, ack, försökt att härleda ett böra ur ett vara.”
Om du predicerar moral på vilja så kommer du att hamna i en subjektivism du nog vill undvika. Låt säga att någon var motiverad (av någon anledning) att bli dikatator, skulle du vilja påstå att den från denna vilja logisk härledda böra-satsen “du bör inte respektera andra om du vill bli diktator” är objektivt riktig? Är det en sann moralisk böra-sats härledd från verklighetens fakta?
June 4th, 2007 at 10:25
Hur? Genom att ta hänsyn till verkligheten och till fakta, till det som är. Till den vetenskapliga metoden. Ifall man påstår att det finns en fundamental etisk premiss som måste accepteras “blint” eller “on faith” – då är det inte en rationell premiss. Jag föredrar verkligheten – du får själv avgöra om jag menar det som personlig preferens eller moraliskt imperativ.
Jag menar inte att ett böra beror på viljan. Jag menar att viljan beror på börat. Eller ja, mer precist: min vilja beror på vad jag bör och inte bör göra (i den mån min vilja är rationell förstås).
June 4th, 2007 at 10:33
“Hur? Genom att ta hänsyn till verkligheten och till fakta, till det som är. Till den vetenskapliga metoden. Ifall man påstår att det finns en fundamental etisk premiss som måste accepteras “blint” eller “on faith” – då är det inte en rationell premiss. Jag föredrar verkligheten – du får själv avgöra om jag menar det som personlig preferens eller moraliskt imperativ.”
Vad Hume säger är att du inte kan göra detta. Igen, om någon skulle vilja visa att värdepremissen “människan bör bli så gammal som möjligt” med hänvisning till verkligehetens fakta, hur ska han göra? Från vilken typ av observationer skulle denna värdepremiss följa?
June 4th, 2007 at 10:56
Hume får säga vad han vill om saken. Jag gör det ändå, jag behöver inte hans tillåtelse :p
Vilken metodologi? Den vetenskapliga.
June 4th, 2007 at 11:00
Vetenskap handlar om förutsägelser, experiment, teorier och observationer. Har du något speciellt experiment i åtanke för att verifiera eller falsifiera att människan bör bli så gammal som möjligt?
June 4th, 2007 at 11:17
Jag sade inget om vetenskapen som disciplin. Jag talade om den vetenskapliga metoden. Dvs. att tillämpa en idé på verkligheten för att se om den är komapatibel med den, vilka effekter den har, et cetera. Det är dock vid sidan av poängen. Poängen är att allt är vara, att allt (som finns) existerar. Även böra-satser och böra-föreställningar existerar och är vara, om än i abstrakt form. All kunskap är “a posteriori” och allt som är a posteriori har härletts ur fakta, ur verkligheten, ur – varat.
June 4th, 2007 at 11:35
Vi har alltså teorin att människan bör bli så gammal som möjligt. Om vi nu vill testa denna teori mot verkligehten för att se om den är kompatibel med densamma, hur gör vi då?
Om problemet var att få fram exkat hur man skall göra för att bli så gammal som möjligt så kan vi enkelt kunnat dra fördel från observationer i verkligeheten för att sluta oss till att det är en god idé att äta nyttigt etc. Men nu vill vi verifiera själva grundpremissen, att människan bör försöka bli så gammal som möjligt.
Du påstår att du har en metod i enlighet med vilken vi kan verifiera eller falsifiera denna utsaga, men du vägrar visa hur det skulle gå till. Min gissning är helt enkelt att du inte kan visa att denna premiss följer från verkligeheten med någon vetenskaplig metod. Och det är precis det som är Humes poäng.
“Även böra-satser och böra-föreställningar existerar och är vara, om än i abstrakt form.”
Men då skulle även böra-satser predicerade på en subjektiv vilja att bli diktator också vara härledda ur verkligheten och därmed vara objektivt sanna. Att sudda ut gränsen mellan subjektivt och objektivt kommer inte att ta dig dit du vill.
June 4th, 2007 at 11:51
Det finns många möjliga svar på “varför bör jag bli så gammal som möjligt?” Däremot är det inget moraliskt imperativ så jag kan inte upphöja det till universell regel, även om jag skulle sträva efter att själv vilja bli så gammal som möjligt. Eftersom jag dricker en chokladmjölk när jag skriver detta är det kanske något jag är dålig på att sträva efter (men hur det gör mig till en dålig objektivist ser jag inte riktigt). Givet är att jag naturligtvis inte kan förvandla en böra-sats till en konkret existens, även om den kan ha konkreta effekter.
Alla böra-satser som härleds ur vara är inte för den skull sanna. Bör jag sno bilen som i exemplet ovan? Ja, kanske det, när man tänker efter. Kanske är risken liten för att man griper mig, och kanske har jag väldigt mycket att vinna på det. Kanske är det därför moraliskt legitimt att vara biltjuv! Som exempel på en falsk moralkodex vilken dock helt visst har deriverats ur fakta.
June 4th, 2007 at 12:26
“Det finns många möjliga svar på “varför bör jag bli så gammal som möjligt?””
Finns det något svar som följer ur observationer av verklighetens fakta oberoende av någots subjekts vilja? Återigen, om jag vill veta om jag bör försöka bli så gammal som möjligt, hur går jag till väga för att verifiera/falsifiera detta i enlighet med den “vetenskapliga metoden”? Vilka observationer är relevanta?
Ser du inte att frågan skiljer sig i art från frågan om tex hur vi gör för att bli så gamla som möjligt? I detta fall är det enkelt att peka på relevanta fakta, och hade vi dessutom verifierat värde-premissen att man bör bli så gammal som möjligt så hade vi kunnat härleda massa böra ur dessa fakta, tex, “om man bör bli så gammal som möjligt så bör man andas med jämna mellanrum” är en fullständigt legitim härldning från verklighetens fakta¨, men den förutsätter som sagt en värdepremiss.
Hume säger alltså att du behöver en värdepremiss och om du vill undvika en oändlig regress så måste det finnas en yttersta värdepremiss. När du når fram till denna så frågar Hume hur denna följer ur verklighetens fakta. Vad du gör då är att du radar upp dessa fakta och visar på en logisk härledning ur vilka de följer. Problemet är alltså att ingen lyckats med detta.
June 4th, 2007 at 12:40
Frågan om varför man bör bli så gammal som möjligt är förstås ingen första fråga, utan måste härledas ur andra böran eller viljor. Exempelvis “jag bör bli så gammal som möjligt därför att jag vill hinna med det-eller-det”. Eller: “Jag bör bli så gammal som möjligt därför att jag värderar mitt liv och vill göra det mesta utav det”.
Tidseffektiv som jag är, låter jag POS svara på det andra och därmed göra det som ingen lyckats med:
http://www.nattvakt.com/nnv/020406varabora.htm
June 4th, 2007 at 12:58
“Frågan om varför man bör bli så gammal som möjligt är förstås ingen första fråga, utan måste härledas ur andra böran eller viljor.”
Eftersom du sade innan att böra inte härleddes ur en vilja, så återstår här att ett böra härleds ur ett annat böra. Det är naturligtvis inte kontroversiellt, men du håller väl med om att du förr eller senare kommer fram till en yttersta böra-premiss, eller hur? Hur vet man att “människan bör bli så gammal som möjligt” inte är en sådan yttersta premiss? Vilka fakta i verkligheten avgör det? Du har fortfarande inte lyckats reda ut hur denna utsaga verifieras/falsifieras i enlighet med någon “vetenskaplig metod”. Jag är väl verserad i vetenskapliga metoder, så jag är givetvis nyfiken på lösningen.
June 4th, 2007 at 13:09
Jag saxar ett stycke ur POS artikel:
Men naturligtvis kan man lätt komma fram till ett grundläggande böra. Om man är objektivist (eller i största allmänhet vid sina sinnens fulla bruk) kan detta grundläggande böra formuleras: “Jag bör handla så att jag bevarar och främjar mitt liv” – från vilket man sedan kan härleda en uppsjö böra-satser: “Jag bör ta på mig varmt i denna hemska kyla.” “Jag bör gå till tandläkaren med min onda tand.” “Jag bör stödja kampen mot terrorismen.” – etc., etc. (T.o.m.: “Jag bör njuta i fulla drag av hundlivet i centrala Strängnäs, så länge det finns ett sådant hundliv att njuta av.”)
Objektivismens grundläggande böra-sats kan formuleras: “Jag bör handla så att jag bevarar och främjar mitt liv”. Det är en böra-sats som deriverats ur livets egenvärde vilket motiveras sålunda: alla värden utgår ifrån livet så värderingar är “agent-relative”. Värderingar förutsätter en värderare, kort och gott, och vad som således möjliggör värderingarna som sådana bör betraktas som det mest grundläggande värdet: livet självt. Man må förstås ha vilka åsikter om det resonemanget man vill, men det är en identifiering av en grundläggande böra-sats och en motivering av denna (och motiveringar är förstås motiveringar hämtade ur fakta).
Det verkar dock som att du söker något slags metafysiskt svar på varför man bör värdera något. Moral står inte skrivet i stjärndamm dock, då den utgår ifrån människan snarare än verkligheten oberoende av människan. Hur kan ett grundläggande böra motiveras utan att vara en mänsklig “konstruktion”? Det går inte. Moral är en mänsklig konstruktion – men för den skull inte intrinsikal eller subjektiv utan objektiv.
June 4th, 2007 at 13:34
Omedelbart när jag upptäckte din blogg blev jag intresserad av det du skriver och tycker. Men i ditt meningsutbyte ovan ger du inte uttryck för en objektivism, utan en blind dogmatism.
“Om man är objektivist (eller i största allmänhet vid sina sinnens fulla bruk) kan detta grundläggande böra formuleras: “Jag bör handla så att jag bevarar och främjar mitt liv” – från vilket man sedan kan härleda en uppsjö böra-satser.” Det är typiskt för dogmatiker att hänvisa till det sunda förnuftet utan att vidare argumentera för det. Detta grundläggande böra är förnuftigt om man vill bevara och främja sitt liv. Men om man inte vill det då? Är det oetiskt enligt dig att begå självmord? Det låter i så fall mer som en religiös dogm än som rationell filosofi.
I vilket fall som helst är ditt grundläggande böra fortfarande en värdedom och du har inte härlett den från ett vara!
Ett tips: Om du vill bevara en objektivistisk etik utan att kasta skit på Hume och bli dogmatiker – läs Simon Blackburns “Ruling Passions” noga och ofta!
MVH
June 4th, 2007 at 13:45
Om jag vill vara objektivist utan att “kasta skit” på Hume är jag i ärlighetens namn inte längre objektivist. Hume var objektivismens raka motsats i det mesta.
Oetiskt att begå självmord? Ja, om man gör det av altruistiska skäl. Nej, om man gör det i ens rationella egenintresse. Jag klandrar ingen jude som tar livet av sig i Auschwitz. Ett leva ett liv i smärta och sorg man inte kan göra något åt betraktar vare sig jag eller objektivismen som något moraliskt imperativ. Tvärtom: en kula i huvudet vore långt bättre, om man inte hade alternativet att ändra sina omständigheter för det bättre.
June 4th, 2007 at 13:54
“Objektivismens grundläggande böra-sats kan formuleras: “Jag bör handla så att jag bevarar och främjar mitt liv”.”
Vilket inte är en fundamental sats alls eftersom den är så vag att den enkelt kan tänjas till att omfamna vilka moraliska symapatier man än må ha. Om du tar personen som vill bli diktator så skulle han hävda att det “befrämjar” hans liv att bli diktator.
Vad gäller själva härledning så är den helt godtycklig. Du verkar påstå att eftersom man måste vara levande för att kunna värdera så måste livet vara det yttersta värdet. Vad är det då för fel på: eftersom man måste vara levande för att kunna värdera så bör man sträva efter att bli så gammal som möjligt? Svaret är givetvis att det inte är någon härledning alls, det senare påståendet följer inte på något sätt från det förra.
“Det verkar dock som att du söker något slags metafysiskt svar på varför man bör värdera något.”
Jag söker inget sådant svarm eftersom jag inte tror det finns, däremot så pressar jag dig på ett svar eftersom du påstår att du kan peka på fakta i verkligheten ur vilka böra följer. Hade du haft en “vetenskalpig metod” att härleda böra som du påstod dig ha så hade du kunnat visa hur man verifierade/falsiferade utsagan “människan bör bli så gammal som möjligt”.
June 4th, 2007 at 14:05
Det ända du har rätt i angående Hume är att han är subjektivist, närmare bestämt intersubjektivist och projektionist. På denna punkt är hans filosofi inte optimal. Men om du inte hade avskrivit honom så snabbt bara för att han är subjektivist, hade du kunnat se att han har lagt grunden till mycket av den positivistiska, objektivistiska filosofin på grund av sin verenskapliga, förnuftsbaserade inriktning. Med små modifieringar kan man dessutom göra hans filosofi objektivistisk.
June 4th, 2007 at 14:31
Leva eller lyda: Ja, jag är förtrogen med Hume, och just därför står jag fast vid mina åsikter om honom. Jag placerar honom inte i samma hög som Kant eller Platon, inte sant?
Fredrik O: Jag måste säga att jag inte riktigt förstår dina invändningar längre. Det med intrinsikalt värde och metodologi skrev jag ju om, såväl som POS har gjort åtskilligt via länkarna, så jag ser inte riktigt vad som skulle övertyga dig. Det känns onödigt tidskrävande att vandra omkring i en cirkel i ytterligare inlägg.
June 4th, 2007 at 14:55
Vad är det som är så svårt att förstå? Du påstår att du har en “vetenskaplig metod” med vars hjälp du härleder böra från fakta. Jag har gett ett böra-påstående och frågat hur man verifierar/falsifierar detta påstående med din metod. Men du har inte lyckats göra detta vilket får mig att tro att du i själva verket inte besitter någon metod alls.
Om jag hade frågat hur man verifierade/falsifierade påståendet “Det snabbaste sättet att ta sig från Skåne till Göteborg är att krypa”, skulle du ha några problem med att med hjälp av en vetenskaplig metod ta dig an det påstående? Skulle inte tro det. Så vad är problemt med att ta sig an “människan bör leva så länge som möjligt” med samma metod? Är tex. följande en korrekt härledning enligt metoden: eftersom man måste vara levande för att kunna värdera så bör man handla så att man är levande så länge som möjligt?
June 4th, 2007 at 15:03
Nej, om du förväntar dig en fysikalisk sanning har jag ingen att erbjuda. Bara etiska, men den saken gick jag ju igenom redan i det ursprungliga inlägget med den potentielle biltjuven. Jag har aldrig påstått att etik är av samma slag som geografi. Jag har talat om den vetenskapliga metoden, men den fanns redan representerad när den potentielle biltjuven härledde ett böra ur ett vara.
Just nu bör (böra) jag dock ta en promenad eftersom jag känner mig lite seg (fakta).
June 4th, 2007 at 15:29
“Nej, om du förväntar dig en fysikalisk sanning har jag ingen att erbjuda. Bara etiska,[...]”
Jag förväntar mig inget utöver det, jag vill veta om “människan bör bli så gammal som möjligt” är en etisk sanning eller inte och hur man härleder eller vederlägger detta från observerbara fakta med en “vetenskaplig metod”. Dvs, jag vill se hur du härleder ett böra ur ett vara.
“Just nu bör (böra) jag dock ta en promenad eftersom jag känner mig lite seg (fakta).”
Det förra följer inte, du behöver en värdepremiss för att koppla samman dom som tex: “man bör agera på sina känslor :)”.
June 4th, 2007 at 16:49
Det följde alldeles utmärkt, för nu känner jag mig mindre seg ^^ Ett vetenskapligt experiment så gott som något.
June 4th, 2007 at 16:49
Fredrik O. är med största sannolikhet samma person som förpestar Liberal Debatt med filosofiska nonsensinlägg under nicket “Lucas” och som också försökt förpesta Carl Svanbergs blogg under namnet Fredrik Olsson. (På LD har jag bemött allt han sagt, men han är oförmögen att lyssna.)
Detta är ett “vara” som implicerar ett klart och tydligt “böra”: ignorera karln!
June 4th, 2007 at 16:51
Jag finner det för gott att agera på ditt råd – men jag tror även att jag skall skriva ett nytt inlägg om Humes lag omsider.
June 4th, 2007 at 17:02
PS. Bör förstås tillägga att jag vet vem killen är, helt enkelt därför att jag hört samma tjafs från honom hundra gånger förr.
Och sedan kan jag väl tillägga, med avseende på en annan kommentator, att när någon börjar pladdra om “blind dogmatism”, kan man lika gärna vända honom ryggen med en gång – för det är alldeles uppenbart en förolämpning och inget argument. Förolämpningar är ett “vara” som implicerar ett “böra” av typen ryggvändande.
Och den förmenta distinktionen mellan “etiska böra-satser” och andra “böra-satser” har jag ju faktiskt tagit upp i min egen uppsats, så jag tycker inte jag behöver upprepa mig här.
June 4th, 2007 at 17:09
Jo, jag kikade upp saken på Svanbergs blogg.
Tja, man kan förstås missförstå och tro att jag accepterar något “on faith”, om jag gjort ett dåligt jobb med att förklara mig. I det här fallet borde det dock framstå som solklart tycker jag. Att förhålla sig “dogmatisk” till verkligheten är en självmotsägelse.
Nejdå, du har redan gjort ditt ;)
June 4th, 2007 at 17:28
Om du skall skriva ett nytt inlägg så fundera på skillnaden mellan de utasagor jag ställde upp
“Det snabbaste sättet att ta sig mellan Skåne och Göteborg är att krypa” samt
“Människan bör bli så gammal som möjligt”.
Varför är det uppenbart hur vi bevisar/falsifierar den första medan du inte verkar ha en susning om hur du skall ta dig an den andra, allt fagert tal om “vetenskapliga metoder” till trots?
June 4th, 2007 at 18:51
[...] filosofi, Etik, Objektivism at 6:51 pm av Henrik Sundholm Efter en debatt kring inlägget “Rörande Humes lag” känner jag att det finns några saker att tillägga, åtminstone för att reda ut vissa [...]
June 4th, 2007 at 20:13
P O Samuelsson, är detta ett argument: “Den som omfamnar David Humes gamla preposition är antingen nihilist eller också hjärntvättad av akademiska studier (vilka i allmänhet tycks uppmuntra till separation mellan filosofi och verklighet – men ändå inleder filosofilärare ofta sina kurser med påståendet om att det inte är några “flumkurser”). Jo, min käre eller prekäre läsare, det måste sägas: Humes lag är en flummig lag. I ärlighetens namn är akademisk filosofi överlag flum, dvs. föga verklighetsförankrade idéer som ej heller önskas vara verklighetsförankrade.”
När man envisas med att en sak är på ett sätt utan att besvara invändningar är man en allt för slipad politiker, dogmatiker eller båda delar.
Som akademiskt tränad filosof, stor beundrare av Hume och objektivist känner jag mig ganska förolämpad. Men nej, det är inte ett vara som implicerar börat att vända ryggen till. Det öppnar för diskussion. Dogmatism däremot ger anledning till att vända ryggen till, eftersom motparten visar sig fullständigt ovillig att överväga att han eventuellt tar fel. Jag har inte sett HS ge något hållbart etiskt faktum, jag har heller inte sett honom utleda ett etiskt böra från ett vara. Trots det håller han fast vid att Humes lag är en flummig lag som inte håller två tum.
Tack för mig!
June 4th, 2007 at 20:19
Jag har onekligen argumenterat för min sak.
Om du känner dig förolämpad skall du inte skylla på mig – skyll på Hume. Man kan vara objektivist och gilla choklad, men man kan inte gärna vara objektivist och Hume-anhängare på samma gång.
June 4th, 2007 at 20:28
Du skriver: “Det som inte existerar, det existerar verkligen inte. “Intet” är ett koncept som denoterar frånvaron av något, men det existerar inget “intet” i verkligheten. Mot bakgrund av detta tecknar vi Humes lag.” Samtidigt skriver du “Det verkar dock som att du (annan skribent) söker något slags metafysiskt svar på varför man bör värdera något.”
Det första citatet handlar just precis om metafysik. Humes lag handlar inte om metafysik. Det handlar om att utleda en normativ dom ur en deskriptiv. Din bakgrundspremiss är helt enkelt fel!
June 4th, 2007 at 21:01
Ah, jag skrev fel. Jag menade inte “metafysiskt svar”, jag menade “fysikaliskt svar”. En böra-premiss är inte en fysikalisk lag eller kraft. Men det skrev jag ju om, ändå, så det borde vara rätt så tydligt. Uttalandet att man inte kan härleda ett böra ur ett vara är dock subjektivistiskt och står i högsta grad i konflikt med metafysiska axiom. Antingen är man objektivist och erkänner existensens företräde, eller så är man Hume-anhängare och erkänner metvetandets företräde. Man kan inte vara bägge. Can’t eat the cake and have it too ^^
June 4th, 2007 at 21:27
Antingen är man Rand-anhängare (hyfsad liberal, skönlitterär författare, men tasktig filosof) eller så vågar man sig ut på lite djupare vatten och frågar sig vad det är som gör en god handling god. En del vill säga Gud, andra naturen, en del vill säga handlingen i sig, du vill säga människan. Så långt vågar jag påstå att vi är överrens. Följdfrågan blir då hur vi kan undvika en subjetivistisk filosofi om den härstammar från msk. Fortfarande överrens. Min syn på Humes lag är att den effektivt och korrekt stänger en väg här! Sakernas tillstånd kan aldrig i sig ge skäl till ett böra, annat än i ett ofilosofiskt vardagssammanhang. Istället för att söka en annan väg påstår du att det kan man visst. Men du har inte givit ett enda hållbart argument för det. Din kära biltjuv som kommer fram till att han inte bör stjäla bilen – detta är inte ett ETISKT bör. Det är inte av etiska grunder han inte vill stjäla bilen. Du talar om att du kan ge etiska sanningar. Ge mig en välfunderad sådan, så lovar jag att jag blir din lärljunge.
En annan väg är att acceptera att bakom varje normativ dom står en annan normativ dom. När du har accepterat detta kan vi börja diskutera om/hur man fortfarande kan vara objektivist.
Att vara Hume-anhängare betyder inte att man håller med om allt han skrivit. Det betyder att man erkänner honom som en stor tänkare och inser att han har bidragit med mycket. Adam Smiths osynliga hand som liberaler brukar älska – hämtad direkt från Humes moralfilosofi – bara för att ta ett exempel.
June 5th, 2007 at 03:08
Jag har svårt att se hur “man bör bli så långlivad som möjligt” inte är subjektiv och högst situationsbaserad.
Det vi med vetenskaplig metod kan konstatera är såvitt jag vet att allt liv verkar ha en inneboende kraft att sträva efter genetisk fortlevnad. Inte nödvändigtvis individmässig fortlevnad. Faktum är ju att varje individ dör förr eller senare. Överlevnad av generna är inte lika determinerad (mer än nåt annat i universum).
Men att generna strävar efter fortlevnad, betyder inte att individen “bör” leva så länge som möjligt. Så fort vi förökat oss har vi fyllt vår genetiska funktion, i stort sett.
“Vi bör föröka oss” verkar vara det närmsta jag kommer en motsvarighet som har någon koppling till vad vi vetenskapligt kan observera verkar vara en inneboende drift, oberoende av mänskligt värderande. Det är iförsej inte helt illa. Vem tackar nej till sex? ^_^
June 5th, 2007 at 05:04
Leva eller lyda: “Antingen är man Rand-anhängare (hyfsad liberal, skönlitterär författare, men tasktig filosof) eller så vågar man sig ut på lite djupare vatten och frågar sig vad det är som gör en god handling god.”
Den meningen gjorde att jag inte har lust att tala mer med dig.
Hanna: Jag får väl tacka nej, jag menar, vad skulle min flickvän säga? Ó.ò
(Ja, hon skulle säga “får jag vara med?” – men ändå!)
June 6th, 2007 at 09:08
David Hume och Adam Smith räknas båda till den skotska “moral sense”-skolan och delar premissen att moralen ytterst grundar sig på känsla (och att denna känsla skulle vara gemensam för alla människor). Men det har ju ingen logisk koppling till Smiths metafor om “den osynliga handen”, annat än att båda tankarna rymdes i Adam Smiths hjärna.
June 6th, 2007 at 14:59
[...] vad som helst hjälper mot sjukdomen, om man vill att det skall hjälpa. Precis som i fallet med debatten kring Humes lag kommer man att invända att jag inte har förstått vad subjektivismen faktiskt går ut på, vilket [...]
June 23rd, 2007 at 20:57
[...] moralen ur Gud, härleder jag den ur metafysiken. Bäggedera är förstås kränkningar mot Humes lag, låt vara att Guds existens hör hemma i religiösa fantasier, men jag hoppas att herr Hume inte [...]
December 7th, 2007 at 04:00
[...] i serien “om den mänskliga naturen”. I verket formuleras det som brukar kallas för Humes lag, och den menar att man inte kan härleda ett böra ur ett vara. Eller annorlunda uttryckt: att man [...]
May 3rd, 2009 at 21:53
Humes lag är skrattretande flum.
Inget att debattera eftersom en sund människa ser det direkt.
May 4th, 2009 at 10:09
Förstår inte varför karl’n (läs HS) inte bara kan erkänna att han inte riktigt begriper Humes lag på djupet…
May 4th, 2009 at 14:07
Och varför dra Spinozas namn i smutsen genom att använda det för att skriva anonyma struntkommentarer?
May 5th, 2009 at 18:45
Ifall Hume egentligen förespråkade en *objektiv* moral, har jag inte alls förstått honom (och i så fall förstod han nog inte sig själv heller).
Men ifall Hume *inte* förespråkade en objektiv moral, anmärker man på ytligheter snarare än essenser. Jag är öppen för att jag kan ha missat eller missförstått någon ytlig detalj i hur Hume resonerar; trots allt har jag inte läst alla hans skrifter och än mindre lärt mig dem utan och innan. Den grundläggande innebörden av Humes lag är emellertid enkel att begripa. Enligt den saknar moralen grund i objektiv verklighet; den är inte objektiv utan subjektiv. Så varför då skräna om ytligheter, på bekostnad av det väsentliga?
Detta oaktat: om det är någon detalj jag har missat eller missförstått, så får man gärna uppmärksamma mig på det. Allra helst i ett sakligt tonfall.
May 5th, 2009 at 18:50
Detta är vad Hume menar med sin lag: man kan inte härleda en ren normativ slutsats från rena empiriska påståenden. snacket om “är och “bör” är bara semimetaforiskt.
Man är därför inte berättigad att göra slutledningar med formen:
X personer dör till följd av felmedicinering varje år, alltså bör läkare bli mer noggranna innan de ordinerar medicin till sina patienter”. Argumenterar man på det sättet så har man gått från ren fakta (Humes “är”), till värdering (Humes “bör”). Detta ska undvikas eftersom det ger logiskt ogiltiga slutledningar. (Ja, jag har läst logik)
Och visst kan man ha värderande slutsatser. Men då måste man ha minst en värderande premiss också.
May 5th, 2009 at 19:09
Bra exempel på vad som gör Humes lag så monstruös. Lyckligtvis är de flesta läkare vettigare än Hume (i alla fall i just det här ärendet), och begriper att risk för felmedicinering implicerar att man bör vara noggrann med vad man skriver ut.
I slutet av “Om förståndet” liknar Hume sin filosofi med en “läckande och illa medfaren båt”. Där är jag för en gångs skull enig med honom. Fast det är nog en radikal underdrift…
May 5th, 2009 at 20:07
Du har fått exempel i kommentarerna. Du tycks anse att det är giltigt att gå från preferens till ett böra enligt formen:
Om man har preferensen X, och Y är ett bra medel för att tillfredställa X, då bör man Y.
Detta är dock ingen logiskt bindande härledning från verklighetens fakta, vilket du verkar tro. Det är alltså mycket oklart exakt hur du tänkt dig en härledning från fakta som inte kommer an på preferenser eller känslor. Hume står sig alltså väldigt bra mot din attacker.
Jag skulle vilja påstå att du i själva verket ligger ganska nära Hume på många sätt. Du fyller i formen ovan med exempel där du antar att slutsatsen är okontroversiell, och Hume menar att detta går att göra därför att människors moraliska känslor är lika. Detta är grunden till Humes objektivism.
May 5th, 2009 at 21:33
Jag kan inte för mitt liv begripa, varför du tror att jag förespråkar en nyckfull hedonism av typen: “Om man har preferensen X, och Y är ett bra medel för att tillfredställa X, då bör man Y.” Om du utgår från det här gamla korta blogginlägget, då har du alldeles för lite information för att uttala dig om en sådan sak. Och om du har läst mycket annat jag skrivit här, då är din slutsats obegriplig.
Att det är en härledning från “verklighetens fakta” stämmer dock. Preferenser existerar onekligen. Men det betyder fortfarande inte att jag håller med om att det är denna grund man bör stå på. Eller att den är rationell.
Psykologisering är jag inte så förtjust i. Om du tror att jag på något sätt står filosofiskt nära Hume, så håll det för dig själv. Låt mig avgöra vart jag står, så får du avgöra vart du står.
May 5th, 2009 at 23:11
En del människor lär sig aldrig… Nog sagt.
May 8th, 2009 at 13:26
Jag skulle säga att det finns fyra approach till vara-böra-debatten:
1. Moral kan härledas ur “vara”
2. Moral kan härledas ur “icke-vara”
3. Moral kan härledas ur mer grundläggande, axiomatiska “böra”
4. Moral kan inte härledas alls
Objektivismen enl. Rand omfattar ju den första ståndpunkten. Tvåan får motsvara den större delen av all akademisk filosofi, dvs olika typer av etisk subjektivism. Fyran innebär per definition nihilism. Däremot glöms trean alltför ofta bort. Varför skulle det inte finnas axiomatiska normativa påståenden precis som det finns axiomatiska deskriptiva påståenden (som identitetslagen, sensorisk input, medvetande etc.)?
May 8th, 2009 at 15:33
Swingpirate: Vad skulle i så fall det “axiomatiska börat” vara?
May 8th, 2009 at 15:50
POS: enl. min uppfattning, äganderätt. Om man inte har rätt att använda egendom, så har man inte rätt att använda sin kropp, stämband, lungor och allt man behöver för att fälla påståendet “jag har inte rätt att använda egendom” osv.
Sen får man jobba sig utåt till att om man har rätt till sin kropp, så är det ett ofrånkomligt faktum att man har rätten och ansvaret till effekterna av sin kropp (exempelvis det man tjänar) osv.
May 8th, 2009 at 17:44
Swingpirate: Det du säger om äganderätt är alldeles sant, men jag skulle inte kalla det för ett axiom.
Existens, medvetande och identitet är axiom, därför att de ligger i botten på *all* kunskap, och det finns ingenting mer grundläggande att härleda dem ur. Men när det gäller äganderätt finns det en härledning. För att dra det väldigt kort:
Ayn Rand lägger ned en del möda på att härleda våra rättigheter, inklusive äganderätten. Först utgår hon från visa fakta beträffande liv i allmänhet och mänskligt liv i synnerhet, för att nå fram till att människans liv är den yttersta värdemätaren och ens eget liv (och lycka) det yttersta ändamålet. Och nästa steg är att detta implicerar att vi också har *rätt* till vårt liv, vilket inbegriper vår rätt till egendom och allt som kan följa härav.
Men om äganderätten vore axiomatisk, skulle det inte finnas något behov av en sådan härledning – lika lite som det finns något behov av att härleda eller bevisa att tillvaron finns till och att vi är medvetna om detta enkla faktum.
Det här var väldigt kort, men om du vill ha en längre (kanske i stället alldeles för lång) utläggning, kan du läsa min uppsats “Kan mänskliga rättigheter bevisas?”:
http://www.nattvakt.com/akrobat/rattigheter.pdf
(Det finns fler problem med det här i samband med “Humes lag”, så jag kanske återkommer.)
May 9th, 2009 at 09:24
Det andra problemet här är att det var precis så Hume själv resonerade. Om slutsatsen i en syllogism innehåller ett “böra”, så måste någon av premisserna också innehålla ett “böra”, och oavsett hur lång en kedja av syllogismer är, kommer man aldrig ifrån detta. Alltså finns det inget “vara” att härleda ett “böra” ur. (Vad som är fel med detta resonemang har jag tagit upp förr, någon gång, någonstans.)
Sedan har ju Hume själv ett slags “axiom”, om man nu ska kalla det så, nämligen att förnuftet ska vara slav under passionerna. Men det är ju också svårt att hitta något påstående i den samlade världslitteraturen som är mer fel än detta.
May 9th, 2009 at 10:00
Jodå, jag har läst din uppsats ett antal gånger och jag skulle nog säga att jag är en slav under i princip alla dessa tankegångar, alla utom en.
Det finns ett hopp mellan värdeteori och etik i Rands filosofi som är svårt att svälja logiskt. Jag har aldrig sett någon giltig syllogism som går från det enbart deskriptiva till det preskriptiva eller normativa så ja, just i det fallet får jag väl hålla med Hume, även om han i allmänhet var en taskig filosof.
Äganderätten varken kan eller behöver bevisas (det förstnämnda vore ju cirkulärt), den är oförnekbar helt enkelt. Precis som identitetslagen eller medvetandeaxiomet så ligger den i botten för all diskussion. Sedan kan man härleda olika discipliner från axiomen: metafysik och epistemologi från de satser du tar upp i din text och etik från äganderätten.
May 11th, 2009 at 18:02
“Jag har aldrig sett någon giltig syllogism som går från det enbart deskriptiva till det preskriptiva eller normativa …”
Härledningen är inte syllogistisk!
Harry Binswanger påpekade en gång i en föreläsning att Humes resonemang kan tillämpas på vilken syllogism som helst, inte bara på sådana som innehåller en “böra-premiss” – eftersom det är sant om alla syllogismer att slutsaten inte kan gå utöver premisserna. Jag minns inte Binswangers eget exempel. men att hitta exempel är lätt. T.ex.:
Premiss 1: Hundar har svansar.
Premiss 2: Uffsa-Luffsa-Tuffsa är en hund.
Slutsats: Uffsa-Luffsa-Tuffsa har svans.
Denna syllogism *bevisar* inte att det finns hundar eller att det finns svansar. Den *förutsätter* att det finns hundar och att det finns svansar.
Att det finns hundar och svansar här i världen, och att somliga svansar sitter på hundar är förstås något vi känner till genom direkt observation. (Och om mitt exempel verkar fånigt, så beror det på det.)
Att härleda ett “böra” ur ett “vara” är i själva verket den enklaste sak i världen och fordrar inga syllogismer. Mitt gamla standardexempel duger gott: om det *är* 30 grader kallt, då *bör* man klä sig på ett visst sätt, innan man går ut; om det *är* 30 grader varmt, då *bör* man klä sig på ett helt annat sätt. (Naturligtvis finns det en underförstådd premiss här, nämligen att man har för avsikt att överleva – men det har vi väl?)
Och den här sortens härledningar av “böra” ur “vara” gör vi förstås alla dagligen, även om det ofta är så trivialt att vi inte ens tänker på att det är det vi gör. T.ex.: om man *är* kaffesugen, så *bör* man sätta en kastrull vatten på spisen. Visst: om man har lust till det, kan man sätta sig ner och formulera långa kedjor av syllogismer, innan man ställer kastrullen på spisen. Men ska det verkligen vara nödvändigt?
Enda anledningen till att Humes resonemang kan förefalla plausibelt är f.ö. någon föreställning om att *moraliska* “böra-satser” skulle skilja sig radikalt från andra “böra-satser”. Men en sådan föreställning är endast begriplig ifall man har en religiös syn på moralen och tror att den handlar om att följa “Guds vilja” eller något i den stilen. I så fall blir det förstås alldeles omöjligt att härleda “böra” från “vara”, och det enda som återstår är att härleda det från något “icke-vara”.
May 11th, 2009 at 18:59
Tack för ditt svar. Jag skulle vilja gå tillbaka lite till det jag sade tidigare. Om jag tolkade dig rätt, så höll du med om att alla argument förutsätter att äganderätten är giltig. Problemet är att denna självklara observation är i konflikt med tesen att man kan HÄRLEDA rättigheter, som t.ex. äganderätten, i.o.m. att en sådan härledning skulle förutsätta det som skall bevisas (hur skulle man kunna förneka det?).
Om man bara formaliserar dina exempel så kan jag inte se att de skulle vara annat än just… syllogismer.
1. Om man inte vill bli sjuk, så bör man klä sig på ett visst sätt
2. Man bör sträva efter att överleva (och alltså inte bli sjuk)
3. Man bör klä sig på ett visst sätt (från 1&2)
Detta resonemang går ju inte från det enbart deskriptiva, utan utgår från att man bör sträva efter att överleva. Och visst strävar både du och jag efter att överleva, men det är en subjektiv preferens. För att denna sats ska ha någon objektiv giltighet måste den i.s.f. demonstreras skilt.
Om man alltså kan ställa upp ett giltigt argument med slutsatsen slutsats att “man bör överleva” utifrån enbart deskriptiva premisser så upplöses Humes Lag. Hur detta skall gå till förstår jag dock inte.
May 12th, 2009 at 00:41
Förlåt, jag blev lite senil för en stund. Det är naturligtvis satslogik vi sysslar med här.
May 12th, 2009 at 12:01
Per-Olof, läs mitt förra inlägg. Det visar precis vad som är problemet med din härledning. Du behöver ytterliggare ett argument som visar hur man härleder böra satser korrekt ur din generella form: Om man har preferensen X, och Y är ett bra medel för att tillfredställa X, då bör man Y. Denna form tillåter ditt exempel med kyla och påklädnad, men den tillåter även exempel som du inte skulle hålla med om. Allt du (och Henrik) har lyckats med är att visa att man kan relatera en preferens till en handling, men detta var inget som Hume motsatte sig, han ansåg tvärtom att detta är det enda vi kan göra; vi är slavar under passionerna!
May 12th, 2009 at 13:03
Swingpirate: Jag tycker att det finns ett problem med detta som du ställde upp:
“1. Om man inte vill bli sjuk, så bör man klä sig på ett visst sätt
2. Man bör sträva efter att överleva (och alltså inte bli sjuk)
3. Man bör klä sig på ett visst sätt (från 1&2)”
1:an kan du lika gärna skriva som en vara-sats förresten. Men tvåan tänkte jag på egentligen. Poängen är just att det bara är om du har tänkt att leva som du bör sträva efter att göra det. Den gode Per-Olof (och Rand också, gissar jag) har skrivit en del om att etiken handlar just om hur man bör leva. Vill du inte leva behöver du ingen etik, “utan på sin höjd en handbok i självmordsteknik”. Det ligger implicit i alla moral-böra, att du fortfarande har valt livet.
Det ligger ju implicit i alla böra förstås, att det är något som bör hända för att något annat ska uppnås.
May 12th, 2009 at 14:07
Tomas: jag ska försöka att uttrycka mig tydligt. Ang. överlevnad, så finns det bara två alternativ:
(1) “Man bör sträva efter överlevnad” ett universellt giltigt moraliskt imperativ, eller
(2) Om “man bör sträva efter överlevnad” eller inte är upp till var och en: det är ingen moralisk regel utan en preferens.
Om (1) är sant, så följer mycket riktigt ett antal satser som har gemensamt att de i varje situation bidrar mest till individens överlevnad. Det är det logiska rättfärdigandet av detta grundläggande moraliska imperativ som jag frågar efter (dvs steget från “vara” till “man bör överleva”). Objektivismen gör – om jag förstått det rätt – anspråk på ett sådant steg, eftersom den förnekar Humes lag.
Om däremot (2) är korrekt, så finns det inget objektivt giltig skäl till varför människor inte skall mörda, våldta osv. (huruvida de vill överleva eller inte är ju deras ensak).
May 14th, 2009 at 16:37
Truls och Swingpirate: Det är naturligtvis alldeles sant (och det har tröskats igenom åtskilliga gånger förr) att om en person absolut inte vill överleva (d.v.s. har en “preferens” för döden framför livet), så finns det heller inget argument som har den ringaste relevans för den personen. Men om de inte “lever ut” den preferensen – d.v.s. tar livet av sig med en gång – utan i stället går ut på nätet eller ställer sig i en kateder för att plädera för sin uppfattning – så gör de sig skyldiga till en flagrant motsägelse. De ställer sitt liv i dödens tjänst, bara genom att leva vidare och plädera för död.
May 14th, 2009 at 16:42
Truls: Vi är inte alls slavar under passionerna. Jo, somliga är det, men inte alla. Dessutom säger Hume inte bara att vi *är* slavar under passionerna (vilket i så fall får stå för honom själv, som någon sorts introspektiv rapport om hans eget själstillstånd), utan att vi också *bör* vara det. Det kan vara lämpligt att läsa åtminstone några rader av Hume i original, innan man ger sig ut och diskuterar honom!
May 15th, 2009 at 12:15
POS: Fast frågan om ett argument “har den ringaste relevans för någon” är inte samma sak som att fråga sig om argumentet är giltigt. Dessutom låter det lite skumt att ett beteende (som upphållandet av liv) skulle rättfärdigas genom den moraliska agentens vilja (“jag vill överleva”). Fatum är att en sådan koppling är precis ekvivalent med etisk subjektivism. De flesta vill självklart överleva (och agerar som om de ville det), men detta är något annat än att säga att man alltid BÖR sträva efter att överleva. Våldtäktsmannen vill våldta (och lever ut sin preferens), även om han inte bör göra det.
Det skulle även vara intressant att höra dina synpunkter på mitt argument att äganderätten inte kan härledas eftersom en sådan “härledning” skulle förutsätta vad som ska bevisas.
May 15th, 2009 at 16:45
Swingpirate: Jag håller inte med om punkt 1, för om någon faktiskt har en “preferens för att dö” och ändå lever vidare, så innebär det en självmotsägelse.
Punkt 2 anser jag att jag har besvarat tidigare. Jag har ett tillägg att göra, men jag sparar det tills jag har gott om tid.
En sak jag vill göra dig uppmärksam på är att om du härleder “böra” ur “självägande”, så härleder du faktiskt “böra” ur ett “vara”, inte ur ett mer grundläggande “böra”. Ett påstående av typen “varje människa äger sig själv” (eller “äger sin egen kropp”) innehåller ju faktiskt inget “böra”. (Om du nu inte menar att vi inte äger oss själva och våra kroppar, men att vi borde göra det…)
May 15th, 2009 at 17:53
Det är naturligtvis sant att det är motsägelsefullt att inte ta livet av sig om man säger sig vilja dö, men min poäng är att detta är en motsägelse utan moralisk aspekt, för motsägelsen består i påståendet “jag vill dö” i förening med det implicita “jag vill leva” i denna dåres handling.
Att en viss person handlar på ett visst sätt, x, betyder ingalunda att det enl. honom är omoraliskt att undvika x, endast att personen ifråga faktiskt gör x. Det som däremot är implicit (förutom viljan att göra x) är satsen att “man har RÄTT att göra x”.
Satsen “man bör sträva efter att överleva” innebär ju en obligation att överleva och att den som inte försöker ska straffas. Detta är inte heller vad Rand säger (det vet du förstås redan), utan livet är en rättighet och ingen skyldighet och dessa påståenden är inte förenliga.
Jag håller inte med om att äganderätt är något deskriptivt. Det innehåller iofs inget “bör” per se, men är de facto en normativ sats. Det är ett omedelbart korollarium till “man har rätt till sin kropp” att ingen annan får använda personens kropp utan hans medgivande (dvs non-agression principle). Det är en sak att kontrollera eller förfoga över en viss resurs och en annan sak att ha rätten att göra det (vi skulle t.ex. säga att staten kontrollerar sjukvården utan att ha rättighet till det osv.). Jag menar att det senare, rättigheten, ligger till grund för moralen som basic belief.
Jag tror att jag låter det här bli mitt sista inlägg i ämnet, men lägg gärna till något om du vill. Tack för diskussionen, du formulerar dig alltid väl!
May 16th, 2009 at 08:43
Jag tar också upp det här i uppsatsen “Rand versus Popper”:
http://www.nattvakt.com/akrobat/kaffesump.pdf
Man kan bläddra fram till s. 21 och läsa utläggningen där. Men en kortversion är att begreppet “böra” är en kondensation av ett antal iakttagelser som själva inte innehåller något “böra” utan bara rena “vara” eller fakta. Grejen här är att den där “klyftan” mellan “vara” och “böra” som filosoferna i Humes efterföljd snackar om inte alls existerar: “böra-satser” är en sorts “vara-satser”.
May 16th, 2009 at 16:39
Visst är det så. Om inte böra-satser vore ett slags vara-satser, skulle det ju innebära att de inte existerar. Men uppenbarligen existerar de.