Alla människor har principer
Roland Poirier Martinsson har skrivit en kolumn i SvD under rubriken ”Politiker ska inte ha några principer”.
Till en början hävdar RPM att han helt saknar principer när det gäller politik. Det kan omöjligen vara sant, eftersom han även i sin pragmatism ger uttryck för principiellt tänkande: han accepterar så att säga principen att man inte skall ha några principer. Detta är inte bara en lek med ord. En princip är en grundsats man låter vägleda sitt handlande, och sådana grundsatser är så gott som omöjliga att undvika, varför man nu skulle vilja göra det. Sann principlöshet vore att agera oreflekterat slumpmässigt. (Har man reflekterat över sitt handlande är det resultatet av ett medvetet val, och då följer man istället principen om att agera slumpmässigt.)
Läsaren kanske invänder att jag angriper en halmgubbe. Det finns ju en vedertagen klyfta mellan att vara pragmatiker och ideolog; mellan att vara praktisk och att hålla på principer, och nog är det väl mot bakgrund av den klyftan som RPM skriver sin kolumn? Det äger nog sin riktighet, men min poäng är att klyftan inte existerar, och att det leder till felaktiga slutsatser när man antar att den gör det. ”Man bör göra det som är praktiskt” är lika mycket en princip som ”man bör göra det som är rätt”.
(Pragmatikern åberopar bara ett stulet begrepp när han gör fundamental skillnad på det praktiska och det rätta, för han vill naturligtvis göra det praktiska för att det är rätt.)
RPM avfärdar tanken att principlöshet kan leda till vilka politiska beslut som helst. Han hävdar istället det motsatta: att det är med principer man kan hamna i vilka beslut som helst. Som stöd för sin tes anför han två aktuella exempel: förvisningen av familjen Danielian i Ånge, och debatten om huruvida skolavslutningar bör äga rum i kyrkan. Han har naturligtvis rätt i att det är principer som gett upphov till dessa frågor, och att de sätter tonen för deras respektive utgångar.
Frågan är emellertid inte om man bör eller bör låta bli att använda sig av principer. (Redan att böra det ena eller det andra innebär formulerandet av en princip.) Frågan är vilka principer man bör hålla sig med. Om man anser att det är rätt att en barnfamilj som bott tio år i Sverige skall tvingas ur landet följer man en princip – men anser man att det är fel, följer man också en princip. (T.ex. principen att etablerade immigranter inte skall tvingas tillbaka till sina hemländer.) Och anser man att det är fel att skolan avslutas i kyrkan håller man en princip – precis som man håller en princip om man anser det motsatta.
(RPM skriver felaktigt att debatten handlar om ”huruvida skolbarnen ska tillåtas avsluta terminen i kyrkan” när den egentligen handlar om huruvida de skall tvingas göra det. Hade inte skolbarnen varit tvingade till det ena eller det andra, hade det inte varit en politisk angelägenhet från första början.)
Att principer kan innebära oönskade eller rent ondskefulla saker i praktiken bevisar emellertid inte att RPM har rätt, när han menar att samma sak inte kan gälla för principlöshet. Och hans ståndpunkt blir inte mindre egendomlig av sättet han motiverar den på:
Att den principlöse politikern kan fatta vilka beslut som helst är en verklighetsfrånvänd tanke… Den bortser från en människas mest närvarande och definierande egenskaper, nämligen värderingar om vad som är rätt och fel, gott och ont.
Värderingar om vad som är rätt och fel, gott och ont, är vad principer handlar om. Om jag för exemplets skull värderar min egen lycka, betyder det att jag agerar på ett sätt jag tror kommer att göra mig lycklig. Och ”jag skall göra det som gör mig lycklig” är naturligtvis inget annat än en princip (alltså en grundsats jag låter vägleda mitt handlande). På samma sätt implicerar det en princip, om mina värderingar säger mig att familjen Danielian bör få stanna i Sverige eller att skolavslutningar bör hållas i kyrkan. (Säger de mig det rakt motsatta, implicerar även det en princip.)
RPM skriver att ”det finns politiska teorier som… utgår från en handfull axiom – principer ur vilka vi kan härleda rätt svar i alla tänkbara sammanhang”. Att det finns politiska teorier som utgår från en handfull axiom är helt sant, för det gäller alla politiska (eller andra) teorier. All kunskap (och alla anspråk på kunskap) måste vila på något slags yttersta grundantagande om hur verkligheten är beskaffad och hur man kan veta något om denna verklighet. Oftast är detta grundantagande implicit, men att det är implicit betyder inte att det inte finns där. RPM utvecklar så här:
Människan, med känslor, tankar, traditioner, andlighet och unika omständigheter, är en alldeles egen existens. Det finns ytterst få meningsfulla generaliseringar som går att tillämpa på henne, ingen princip som är ofelbar.
Jag håller med om att människan är en egen existens, men inte om att det finns ”ytterst få” meningsfulla generaliseringar som går att tillämpa på henne. Exempel: Människan är en levande organism. Människan är ett däggdjur. Människan måste agera för att överleva. Människan vill må bra, och undvika det som får henne att må dåligt. Människan har ett förnuft. Människan kan använda sig av begrepp. Människan har värderingar. Människan är nyfiken. Människan har ett behov av konst och kultur. Människans tänkesätt påverkar hennes känslor. Människan upplever avtagande marginalnytta.
Att som RPM kritisera principer för att de är felbara kan däremot framstå som ganska meningslöst. Vi kan lägga generaliseringen ”människan är felbar” till listan ovan, och därmed även nå slutsatsen att hon är felbar i sitt formulerande av principer. Såvida inte RPM gör anspråk på att vara ett undantag från den regeln, kan vi anta att han saknar ett ofelbart alternativ. Vad är i så fall meningen med att över huvud taget nämna felbarhet i diskussionen?
Det är inte möjligt att undvika principer, annat än genom något slags grav kognitiv funktionsnedsättning som hindrar abstrakt reflektion (men inte handlingsförmågan). All uttrycksfull polemik därhän verkar inte RPM lida av någon sådan kognitiv funktionsnedsättning. Han smyger bara in principerna bakvägen, genom att kalla dem vid annat namn. Därmed illustrerar han ytterligare en meningsfull generalisering om människans natur: Människan formulerar och resonerar i enlighet med principer.