EU – en röd jätte
Det följande var mitt bidrag till Stureakademin 2012, som skrevs hastigt och lustigt för några veckor sedan. Temat var (som det är varje år) “liberalismens betydelse idag och dess utmaningar de kommande tio åren”. Jag antogs dessvärre inte.
Det är snart tio år sedan jag fann mig själv i rollen som liberal. Jag har alltid (eller i varje fall så långt jag kan minnas) ansett att individen är ett självändamål snarare än ett medel för andra människors mål. Hon bör vara fri att skapa sina egna uppfattningar och att leva efter dem, så länge hon inte därigenom kränker någon annans rätt att göra samma sak.
Då som nu handlar det om samma grundläggande princip: att varje individ har en oförytterlig rätt till liv, frihet och egendom. Vad som emellertid hunnit förändras en del är hotbilden mot människans frihet – och liberalismens betydelse som verktyg för att desarmera den.
Den europeiska unionen är ett flagrant exempel.
Åren efter millennieskiftet hade EU fortfarande ett ganska brett stöd bland liberaler, och de som var gamla nog att ha röstat ja i EU-valet 1994 attraherades bl.a. av löften om internationell frihandel. Många liberaler röstade också för införandet av euron 2003, i tron om att det moderna globaliserade Sverige behövde en stark valuta.
Mot slutet av 2011 framstår det som ganska bisarrt. Den så kallade ”frihandeln” var förstås inte alls någon frihandel. Istället fick vi bl.a. skyddstullar och tulleskalering visavi omvärlden. Inåt var unionen inte bättre; den inre marknaden visade sig bli något helt annat än ”fri” med alla sina förordningar och direktiv. Och att euron inte är någon stark valuta står idag klart för var och en. Tvärtom befinner vi oss i en europeisk skuldkris där flera regeringar gjort eller hotar att göra konkurs.
Många svenskar vill ha en ny omröstning av EU-medlemskapet, men istället blev det 2010 en del av grundlagen. Jag befarar att EU är hotellet där man checkar in men inte checkar ut – och dessutom är det ett dyrt hotell. Bara i Sverige går varje år ca 25-30 miljarder av skattebetalarnas pengar till medlemskapet. Det är för tydlighetens skull 25-30 tusen miljoner kronor, eller ca 1% av landets BNP.
Som om inte detta vore nog är det omöjligt för ett medlemsland att genomföra långtgående liberala reformer, då sådana reformer ofrånkomligen skulle konfliktera med någon del av det allomfattande europeiska ramverket.
EU är idag det enskilt största hotet mot individens frihet i Europa. Som jag ser det, beror det framför allt på två saker: en kortsiktig (den ekonomiska krisen) och en långsiktig (fortsatt politisk korruption).
Skuldkrisen är inte den oundvikliga olyckshändelse många tar den för. Den är ett direkt resultat av ECB:s kreditexpansion. Genom att skapa euron ”ur intet” och ge dem till kreditodugliga (rentav konkursmässiga) regeringar förvärras en redan svår situation. I värsta fall innebär EU:s penningpolitik att en stor del av den europeiska ekonomin faller. Det skulle påverka levnadsstandarden för en hel kontinent.
Det här är inte en hypotetisk hotbild som kanske eller kanske inte kommer att bli verklighet. Krisen är redan här. Den har fått sex regeringar på fallrepet, och andra tvingas utarbeta krisplaner. Grekland och Italien svarar vad gäller sin ekonomi mer inför EU än inför sina egna väljare. Det har till och med talats om att suspendera demokratin för att få bukt med situationen.
Den långsiktiga hotbilden illustreras kanske allra bäst med ett citat av den engelske politikern Lord Acton: ”Makt tenderar att korrumpera, och absolut makt korrumperar absolut.” EU:s befogenheter expanderas och ges med tiden allt större kontroll över medlemsländerna. Det kanske tydligaste tecknet på detta är att EU vill ha beskattningsrätt, det vill säga rätten att expropriera tillgångar från en hel världsdel. Talande är också att EU-domstolen har företräde framför alla nationella domstolar. Det är lätt att se åt vilket håll det barkar, och inte är det mot ett friare Europa.
Således riskerar vi på kort sikt en ekonomisk kris som kan skaka om hela EU-området, och på lång sikt att tvingas överlämna allt större makt och kontroll över våra liv. Detta är en av världens främsta utmaningar för liberalismen idag och de kommande tio åren eller mer.
Liberalismens betydelse är i och för sig oberoende av konkreta hotbilder fixerade i tid och rum. Så länge människan existerar behöver hennes frihet en ideologisk förankring. Är hon inte fri behöver hon liberala värderingar för sin befrielse, och är hon redan fri behöver hon dem i försvar när förtryckets drabanter står för dörren. Men det är naturligtvis ofrånkomligt att inte också betrakta liberalismen som motmedel mot specifika krämpor i samhället.
Mot en så utbredd krämpa som EU finns tyvärr inga mirakelmediciner. Att övervinna unionen kräver, tror jag, ett omfattande opinionsskifte både i Sverige och i övriga medlemsländer. Och det är här som liberalerna har en oersättlig roll att spela.
Ett större opinionsskifte i liberal riktning förutsätter att liberalerna själva gör sig hörda. De behöver dela med sig av resonemang och argument – inte skräddarsydda för att verka mot en speciell företeelse, utan mot bakgrund av allmängiltiga principer om individens rättigheter. På så vis garderar man sig mot alla antiliberala företeelser, med EU som en av de i dagsläget allra största.
Det är förstås möjligt (och som det nu ser ut inte alldeles otänkbart) att EU omintetgör sig självt. Men jag tror i så fall att det likt solen kommer bli en röd jätte innan det gör slut på sitt bränsle och tynar bort. Till sitt förfogande har man bl.a. en etablerad struktur, reell politisk makt och kontroll över en gemensam valuta. Som den drunknande griper efter sista halmstråt lär EU gripa efter alla möjligheter att utnyttja sin makt på väg ner mot botten. Jag för egen del tror inte att det är ett spektakel vi vill stå passiva inför.
Det går inte att överskatta de liberala idéernas betydelse i kampen för frihet. Och det handlar verkligen om idéerna, snarare än om t.ex. enskilda politiska beslut, kampanjer eller demonstrationer. Opinionsbildare anklagas ofta för att diskutera istället för att agera, men i själva verket måste idé föregå handling. Man kan inte agera för en friare värld om man inte först har en uppsättning frihetliga idéer att utgå från. Frihetliga idéer sprids i sin tur av de som i skrift och tal argumenterar för dem.
Kanske verkar situationen tröstlös. Behovet av mer frihet är så trängande och vägen dit är så lång. Men enligt ett gammalt talesätt måste även en resa på tusen mil börja med ett enda steg, och vägen blir inte kortare för att man dröjer med att börja gå. Om man vill se en långsiktig och varaktig liberalisering behöver den ha stöd i folklig opinion.
En röd jätte bildas inte över en natt men har förmågan att sluka hela världar. Den här kampen är för viktig för att vi skall söka genvägar; vår längtan efter liberalism får inte leda till att vi skapar ett odugligt hastverk. Kan vi framhärda i vårt försvar för friheten idag, ökar det chanserna för att vi får en desto friare morgondag.