Moralprinciper bygger på verkligheten
Det är en vanlig uppfattning att principer inte har med verkligheten att göra: antingen är man omutligt principfast, eller så tittar man på verkligheten och anpassar sig efter dess krav. Ett typiskt uttryck för den här uppfattningen lyder: ”det där är ju sant i teorin, men inte i praktiken”. Jag vill å andra sidan mena att det rör sig om en falsk dikotomi; därför följer några ord om hur principer hänger ihop med verkligheten omkring oss. Jag börjar här:
All kunskap är kontextuell. Ett annat sätt för att säga samma sak, är att kunskap är kunskap om något. Det finns inte något sådant som kunskap ”i sig”, oberoende av sitt sammanhang. Innan det går att avgöra innebörden av en viss princip, måste man därför veta i vilken situation den skall tillämpas, och ta i beaktning (integrera) alla situationens relevanta omständigheter.
Eftersom vi rör oss på en hög abstraktionsnivå behöver jag naturligtvis erbjuda ett konkret exempel.
Ta principen ”det är fel att mörda”. Förmodligen kan vi alla hålla med om att det är en sympatisk princip, men vad innebär den i den faktiska verkligheten? Är det mord att skjuta ihjäl en annan människa? Vi har redan här tagit implicit hänsyn till en bred kontext. Vi utgår exempelvis från vad vi känner till om människans dödlighet och lekamliga skörhet. Hade det varit fullständigt oklart för oss vad ett handeldvapens avfyrade projektil gör med kroppen, och vilka organ som är vitala för vår överlevnad, hade det inte gått att besvara frågan. Den hade lika gärna kunnat vara om det är mord att smeka ihjäl en människa med en fjäder på lilltån.
Begreppet ”mörda” betyder något annat än att bara ”döda” eller ”dräpa”. Att döda en växt genom att rycka den ur sin jord är inte att mörda, och det är inte heller mord när man oavsiktligt dödar en annan människa (t.ex. om någon mot förmodan skulle dö när man smeker dennes lilltå med en fjäder). Det är mord att medvetet rikta en pistol mot en ofrivilligs huvud och skjuta ihjäl honom. Således utgår vi bland annat från att alla känner till vissa grundläggande fakta om vad situationen innebär. Om det varit känt att skottlossningen skulle leda till den andres död, men bara för en liten grupp av initierade forskare, hade det nog istället varit fråga om dråp.
Betänk också vad det innebär, om den man riktar pistolen mot har givit sitt uttryckliga medgivande. Då är det inte längre mord utan eutanasi. Betänk vad det innebär om han angripit dig med en egen pistol, och du skjuter ihjäl honom under fara för ditt liv. Då är det inte mord utan självförsvar. Betänk vad det innebär om man deltar i en polisiär eller militär övning, och skjuter ihjäl någon som (felaktigt) tror sig vara skyddad av en skottsäker väst eller jämförligt. Et cetera ad infinitum, eller så långt fantasin bär dig.
Principen ”det är fel att mörda” är förstås allmängiltig. Det är alltid fel att mörda, men det är en per-definitions-sanning utan verklig innebörd förrän man tillämpar den i en specifik kontext. Ordet innebörd är här bryggan mellan teoretisk princip och praktisk verklighet. Som vi sett är det också nödvändigt att utgå från ett resligt förråd av integrerade observationer när man formulerar principen. Vet man inget om hur olika handlingar, föremål och substanser m.m. påverkar kroppen går det inte att tala om mord från första början.
Det är på samma sätt med andra principer. Principen ”det är fel att våldta” förutsätter exempelvis kännedom om mänsklig sexualitet och integritet. Och vi kan inte säga att ”det är fel att penetrera någon” eller motsvarande; det beror på kontexten. Sker det med eller utan samtycke? Är personen gammal nog för att veta vad det betyder? Strikt taget går det inte ens att säga att ”det är fel att tvinga sig på någon sexuellt”, eftersom tvång kan vara en gemensamt önskad del i samlivet.
Varje princip förutsätter ett visst relevant kunskapsunderlag, som i sin tur bygger på en mängd olika men integrerade observationer. Här finns en hierarkisk ordning. Man måste först observera sin omgivning och identifiera kausala samband. När man gjort det, kan man integrera sin kunskap och formulera en grundläggande moralprincip. Så här kan det till exempel gå till med avseende på principen ”det är fel att mörda”:
- Man observerar människor dö, och drar snart nog den induktiva slutsatsen att alla är vi dödliga.
- Man observerar att det finns sådant som orsakar död. Människor dör när de faller från höga höjder; när de äter av giftiga växter; när de blir svårt angripna av djur eller andra människor; när de drabbas av sjukdomar; när de inte får i sig mat eller vatten; när vädret är för varmt eller för kallt; när de uppnår en tillräckligt hög ålder.
- Man observerar att det finns människor som utnyttjar kunskapen till att döda andra mot deras vilja (och inser förmodligen i samma stund att man inte själv vill bli dödad).
- Man integrerar sina observationer i ett alldeles nytt begrepp: ”mord”. Principen ”det är fel att mörda” formuleras implicit i och med det.
(En brasklapp är kanske nödvändig. Det här är bara en skissartad förklaring av hur det går till att bilda en princip; det är inte ett moraliskt försvar för rätten till liv och jag går inte djupare in på exempelvis begreppsbildning eller induktionens giltighet.)
All kunskap är hierarkisk, det vill säga skaffad i en viss ordning. Exempel: du måste veta vad en mor och far är, innan du kan veta vad en familj är; du måste veta vad en soffa och fåtölj är, innan du kan veta vad möbler är; du måste veta vad limpor och tekakor är, innan du kan veta vad bröd är; du måste veta vad björkar och almar är, innan du kan veta vad träd är. (Du måste veta vad en familj är, innan du kan veta vad en släkt är; du måste veta vad möbler är, innan du kan veta vad inredning är; och så vidare.)
På samma sätt är det följaktligen även med principer. Man behöver enkla principer (låg nivå av abstraktion) innan man kan formulera komplexa principer (hög nivå av abstraktion). Ta som exempel principen ”det är fel att instifta ett valutamonopol”. Den bygger på en mängd mer grundläggande principer i stil med ”det är fel att göra sig skyldig till bedrägeri” och ”det är fel att kränka andras äganderätt”, som i sin tur också måste integreras med kunskap om ekonomi, rättsteori, med mera. Poängen är att det alltid är möjligt att föra tillbaka giltiga principer på konkreta observationer av fakta och kausala samband.
En moralprincip är till sin natur allmängiltig (eller reducerbar till allmängiltighet). Om det är fel att mörda, är det fel på alla platser och vid alla tidpunkter för alla människor. Det betyder inte att principen är sann ”i sig” oberoende av sin kontext. Det betyder bara att vem, när och var inte spelar roll; oavsett vad för konkret information man fyller i med, blir slutsatsen densamma. Som vi har sett ovan är innebörden av ”det är fel att mörda” fortfarande i högsta grad beroende av den kontext i vilken principen skall tillämpas.
Så vad betyder det egentligen, när någon säger att ”det där är ju sant i teorin, men inte i praktiken”? Koncist betyder det att personen har fel. En princip är antingen sann i både teori och praktik, eller så är den det inte. Att vara principfast betyder (såvitt man håller sig till giltiga principer) inte att skilja sig från verkligheten, utan att ta vara på en generell slutsats baserad på konkreta observationer av samma verklighet.