Religionsfrihet är ett antibegrepp
Jag hävdar att religionsfrihet är ett förrädiskt antibegrepp. Men det säger ju inte särskilt mycket, om man inte först vet vad ett antibegrepp är.
Ett antibegrepp är ett begrepp som uppfyller dessa tre kriterier:
- Det tillför inget nytt.
- Det existerar för att ersätta och kullkasta ett annat legitimt begrepp.
- Det buntar ihop och definieras genom godtyckliga kännemärken.
Låt oss försöka konkretisera det här med ett par exempel.
Begreppet ”extremism” är ett välkänt antibegrepp. Det buntar ihop idéer efter ett helt godtyckligt riktmärke: de hävdas vara extrema. Varför är det godtyckligt? För att det kan tillämpas på snart sagt vilken idé som helst; det definierar (och fördömer) en idé utifrån dess form snarare än dess innehåll. Något kan vara extremt, endast i relation till något annat. Utifrån socialistiska premisser är kapitalismen extrem och omvänt – och för pragmatikern blir alla hyfsat renodlade idéströmningar extrema. Att något är extremt innebär bara att det är väldigt annorlunda än vad man jämför det med. Så vad menar man egentligen, när man avfärdar en idé som extremistisk? Kanske att den är opopulär, för principfast eller omoralisk (relativt ett mer populärt, pragmatiskt eller moraliskt alternativ). Men att ersätta dessa begrepp med extremism tillför inget nytt. Det bara grumlar innebörden av vad man försöker säga, genom att fokusera på ett fullständigt irrelevant kännemärke.
”Reciprok altruism” är ett annat exempel på ett antibegrepp. För vad är den väsentliga innebörden av altruism respektive egoism? I det förra fallet offrar man ett eget värde, t.ex. för att tjäna en annan individ, en utsatt grupp eller samhället i stort. I det senare fallet eftersträvar man ett eget värde, t.ex. för att själv må bra och leva ett gott liv. Här finns ett tydligt motsatsförhållande (offra–eftersträva) som begreppet ”reciprok altruism” utraderar. Det försöker kullkasta egoismen genom att kalla den altruism, en hopbuntning som görs via ett helt irrelevant kännemärke, alltså reciprocitet. Det som skiljer egoism och altruism åt är inte huruvida det finns reciprocitet eller ej – utan om man agerar för att offra eller eftersträva ett värde. ”Reciprok altruism” är med andra ord bara ett försök att framställa egoismen som dess raka motsats.
Nu vet vi vad ett antibegrepp är. Jag fortsätter med att lägga ut texten om innebörden av begreppet religionsfrihet.
Religionsfrihet ges ofta innebörden ”friheten att tro på vad man vill”. Detta är en trivial innebörd eftersom ingen stat kan förbjuda trosuppfattningar. Det skulle förutsätta en mekanism för att övervaka och kontrollera människors tankar, och det har ingen stat i världen. Att tala om friheten att tro på vad man vill är därför lika meningslöst som att tala om friheten att tycka att glass är gott; om detta är vad religionsfrihet innebär, har begreppet ingen som helst praktisk relevans. Så vad kan det tänkas innebära istället?
Det kan förstås innebära friheten att läsa religiösa texter, delta i organiserade möten eller offentlig bön, eller diskutera och sprida det egna budskapet. Men det faller under mer generella begrepp som exempelvis yttrandefrihet. Man har rätt att läsa texter, delta i möten, diskutera och sprida sina åsikter oavsett om de har med religion att göra eller något annat. ”Religionsfrihet” kan i den här kontexten på sin höjd ringa in en särskild konkret form av yttrandefrihet eller mötesfrihet o.s.v., men det kan inte vara ett fristående frihetsbegrepp. Ändå är det på det sättet religionsfriheten åberopas.
Den mest väsentliga och praktiskt användbara innebörden av religionsfrihetsbegreppet är: friheten att utöva sin religion. Men religion är (liksom tidigare extremism) en form som skall fyllas med ett innehåll. Olika religioner har olika innehåll, och olika religiösa ser innehållet på olika sätt. Så är det förstås med exempelvis yttrandefrihet också. Skillnaden är att du kan yttra vilka åsikter som helst utan att för den skull kränka andras rättigheter. Du kan däremot inte alltid utöva en religion på ett sådant sätt. En del religiösa utövanden kränker andras rättigheter – och det är för att legitimera dessa kränkningar som ”religionsfriheten” tjänar sitt verkliga syfte.
Begreppet används för att ge sken av en särskild frihet till religion, och med det vädjar man till politiska särintressen och till särlagstiftning. Det kan röra sig om allt från att införa könssegregerade badhus, till omskärelse av barn, till bruk av shariadomstolar. Att tala om religionsfrihet blir ett sätt att fördunkla frihetsbegreppet; prefixet binder friheten till något som inte alltid är förenligt med den. Genom att kalla sin vädjan till politiska ingrepp för frihet ersätter man i samma handtag också det frihetsbegrepp som (likt egoism med reciprok altruism) hade legat den i fatet. Kränkningar får ett nytt namn och slås skenbart över i sin motsats.
October 10th, 2011 at 23:44
Det är mycket bekvämt att titta in här då och då. Man lär sig någonting varje gång.
Strålande skrivet!
October 11th, 2011 at 14:47
Frågan är väl om religionsfrihet är ett antibegrepp annat än när den *används* för att utplåna legitima begrepp som yttrande- och föreningsfrihet. Det enda konkreta exempel jag på rak arm kan komma på är att sharialagarna förbjuder muslimer att lämna islam och konvertera till någon annan religion (eller bli ateister). Om *det* ska inkluderas i religionsfriheten, är den ju definitivt ett antibegrepp. Finns det andra exempel som jag inte tänkt på?
October 11th, 2011 at 14:54
Intressant tanke. Fortsätt så, vet jag!
October 20th, 2011 at 22:44
Vad anser du om omskärelse? Skall det bestraffas som misshandel?
Jag tror att man brukar säga så här när man försöker motivera varför omskärelse skall vara straffritt.
Det är visserligen fråga om misshandel, men barnets föräldrar är barnets ställföretraädare och deras samtycke fritar den som omskär från ansvar eftersom det är en del av vår kultur och sedvänja att acceptera den judiska tron. Begreppet religionsfrihet spelar in då något annat än en religiös riktning med mycket gamla anor knappast hade kunnat anföras som grund för att acceptera något så barbariskt som omskärelse.
Däremot kan resonemanget inte tillämpas på kvinnlig omskärelse, vilket strängt taget borde vara den logiska följden, eftersom kvinnlig omskärelse inte möter acceptans i det svenska samhället. Detta beror sannolikt inte på något annat än att islam inte funnits i Sverige särskilt länge.
Man resonerar alltså dels utifrån samtycke men också utifrån sedvänja och respekten för en religion i kombination med att en annan religion inte ges lika hög status. Låt vara att omskärelse av flickor är ett mera komplicerat ingrepp än omskärelse av pojkar.
Visst är resonemanget virrigt, men jag tycker ändå att judar och muslimer skall tillåtas omskära sin gossar men att muslimer inte skall tillåtas omskära flickor. Jag ser ingen annan anledning till detta än icke-begreppet religionsfrihet samt det faktum att judendomen har praktiserats länge i Sverige.
October 23rd, 2011 at 03:00
Om föräldrarna samtycker till att man skär av en arm av barnet och vi för resonemangets skull antar att detta praktiserats länge borde det enligt dig vara tillåtet.
Att någon form av misshandel, mord el. dylikt utförts under flera tusen år går inte att koppla logiskt till att det inte ska bestraffas.
Hade omskärelsen inte inneburit några medicinska risker, förhindrat någon sjukdom eller stört någon biologisk funktion hade den definitivt varit legitim. I verkligheten så innebär dock omskärelsen en risk, förebygger inga sjukdomar till signifikant grad och går i grunden ut på att skära bort penisens känsligaste del, vilket kan leda till impotens.
October 24th, 2011 at 13:38
Så kan man förstås resonera, men jag ville bara visa att sedvänja spelar en roll.
Kvinnor som lever tillsammans med omskurna män drabbas
dessutom mera sällan av livmoderscancer vilket tros bero på att omskärelse medför bättre intimhygien hos mannen.
Eftersom ingreppet är måttligt barbariskt och det är en del av kultur att acceptera judendomen så anser jag att omskärelse skall vara tillåten.
December 22nd, 2011 at 02:06
@Flavian
Goda konsekvenser rättfärdigar aldrig en vedervärdig handling. Inte ens om ingreppet hade förhindrat infektioner i hög grad hade det varit rättfärdigat att skära i ett barn som inte ens kan säga ifrån. Ingen människa har rätt över någon annans kropp!