Introspektion: dess metod och legitimitet
Om begreppens betydelse
Har du någonsin hört någon säga, eller kanske själv sagt, att man inte kan sätta ord på sina känslor utan att samtidigt förvränga dem?
Det finns en filosofisk tradition som hävdar att begreppen är ett slags grumlande filter genom vilka vi försöker – men inte kan – se verkligheten klart. Ett verkligt bord är till exempel så mycket mer än sitt begrepp: det har en viss storlek och en viss ytfinish, det känns på ett visst sätt under handflatan, med mera. Begreppet ”bord” säger bara vad för kategori av möbel det är, och utelämnar alla specifika detaljer. Likadant med känslor. Att känna lycka, eller håglöshet, eller ångest, innebär så mycket mer än sina respektive begrepp. Ifall man betecknar en sinnesrörelse som ”ångestfylld” kan man inte räkna med att förmedla vad man faktiskt känner – bara vad den andre förknippar med begreppet. Vi emballerar en mångskiftande och komplex verklighet i små enkla paketlösningar, som visserligen är praktiska men som i slutändan innebär en skiljemur mellan vår kunskap och det vi har kunskap om.
Det här är en filosofisk tradition som har fel.
En invändning är att vi naturligtvis känner till att begrepp är snävt avgränsande (och att vi därför behöver en hel arsenal av begrepp för att tydligt beskriva ett bords alla observerbara karakteristika eller ett komplext känslotillstånd). Om man försökte baka in specifika detaljer i begreppen (som ett bords storlek och ytfinish, eller en känslas intensitet och grundorsaker) skulle ordmängden öka från lite över hundratusen till praktiskt taget hur många som helst. Det skulle göra språket oanvändbart. Vi gör bäst i att tillämpa ”Rands rakkniv”: begrepp skall inte mångfaldigas bortom nödvändighet. T.ex. ”ett lågbent nattduksbord i mahogny med låda och oslipad ytfinish” måste ges en deskriptiv förklaring; man kan inte baka in alla detaljer i ett enda begrepp, och sedan införa nya begrepp för bord som är högbenta, gjorda i ekträ, som saknar låda, som har slipad ytfinish, och så vidare, och så vidare.
En annan invändning är att begrepp är en nödvändig förutsättning för att över huvud taget kunna tänka på abstrakt nivå. Utan dem skulle människans intellekt begränsas till det konkreta eller direkt observerbara. Hon skulle fortfarande kunna se bord, men vara oförmögen att förstå dem som ”möbler”, och hon skulle fortfarande uppleva en mängd olika känslor, men vara oförmögen att reflektera över dem. Det är med andra ord inte möjligt att på rationella grunder avfärda begreppens legitimitet. Man kan inte hävda att begrepp grumlar vår förståelse för verkligheten, eller innebär en skiljemur mellan tanke och verklighet, utan att implicit förutsätta det motsatta. Det vill säga: man kan inte hävda att begreppen förleder oss, utan att använda begrepp.
Esaias Tegnér skrev: ”Vad du ej klart kan säga vet du ej: med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Och han hade alldeles rätt. Det finns (som stycket ovan sökt visa) ett intimt samband mellan språk och kognition. Men det finns också ett intimt samband mellan kognition och känsloliv. Människor får inte bara känsloreaktioner på konkreta ting de har framför näsan, som en hotande fara eller ett slag över smalbenet. De har ett bredare och mer komplext register av känslor som bygger på en begreppslig förståelse för världen. Det är alltså inte bara så att man måste tänka i mån av begrepp för att reflektera över sina känslor – kunde man inte göra det, skulle man inte uppleva vissa känslor från första början. Människans förmåga att tänka begreppsligt ger henne ökad kunskap och förståelse. Det innebär i sin tur fler saker för känslolivet att reagera på.
Om man vill förstå sina mentala processer är man tvungen att introspektera. Stick i stäv mot allmän mening är introspektion ett rationellt slags detektivarbete. Man börjar med att medvetandegöra en reaktion och urskilja dess beståndsdelar: ”Hur reagerar jag egentligen på det här, och vad för slags tankar och känslor rymmer min reaktion?” Sedan frågar man sig om reaktionen är rimlig, om den verkar överdriven eller kanske alldeles oberättigad. Om det senare stämmer går man vidare med att undersöka sin reaktions grundorsaker, och vad man kan göra för att reagera annorlunda i framtiden. (Det finns tillfällen när dessa grundorsaker är introspektivt otillgängliga, som t.ex. vid psykisk sjukdom.) Kanske låter det enkelt. Många gånger är det också enkelt, särskilt om man gjort introspektion till en vana, men det finns undantag. Ofta framstår dessa undantag inte bara som särdeles komplicerade, utan också som särdeles angelägna.
Ett konkretiserande exempel
Anta att du kommer hem från en affärsresa, och det första du möts av i dörren är en kaskad av örfilar. Din fru skriker okontrollerat och kallar dig för ett otroget kräk. På det reagerar du med ilska, du slår tillbaka, och vad som följer är ett långt hätskt gräl om allt utom det konflikten egentligen handlar om. En sådan situation kan verka enkel att förstå. Kvinnan tror sig veta att hennes man är otrogen och reagerar med ilska och förtvivlan. Hon känner sig förorättad. Mannen, som inte alls varit otrogen, känner sig precis lika förorättad över att bli felaktigt anklagad. Han längtade efter en mysig kväll med sin käresta, och möts istället av ursinne och fysiska angrepp. Därför reagerar han med samma ursinne tillbaka. En ledsam situation – men åtminstone enkel att förstå? Förmodligen inte. Våra känslor är automatiserade reaktioner på allt vi vet (eller tror att vi vet) om oss själva och omvärlden. I en relation hänger inget scenario fritt i luften.
Det lär med andra ord vara otillräckligt att konstatera det uppenbara: att det hela var ett misstag. Mannen kommer att undra vad han gjort fel, eftersom hans fru inte längre litar på honom och väljer angrepp över samtal. Han undrar kanske om han rentav behöver omvärdera hela relationen, för vad finns kvar utan tillit? Kvinnan känner sig värdelös: hon har varit rädd för att förlora sin man, och märker att det är på väg att hända – inte för att han felat, utan för att hon själv tänkt och handlat orätt. Bägge inser närmast intuitivt att den där kvällens händelser är symptom på mer djupgående problem. De önskar säkert att allt skall bli som det var förr, men det fungerar inte så. Det som hänt har gett upphov till nya insikter och tvivelsmål. Känslorna kommer att följa på dem, och det är inget man kan förändra med rent önsketänkande.
Vad lär hända om man bortser från konflikten, med de insikter och det tvivel som den ofrånkomligen medfört? Det skulle, åtminstone i många fall, inget annat innebära än en utdragen skilsmässoprocess. Plötsligt finns det tankar och känslor man inte får ge uttryck för eller låtsas om. En delvis fasad har byggts upp, och den gör att man inte längre får samma lust till spontan ömhet och vardagsaffektion. Över tid växer alla de tankar och känslor man hållit åter till orimliga proportioner. Man börjar gräla över de mest betydelselösa småsaker, eftersom irritationen blivit så generell att den framkallas av så gott som vad som helst. Man grälar om allt utom grundproblemet i relationen tills man börjar se på sin partner med förakt. Allt denne är och gör är fel. När man väl nått den punkten finns bara en sak att göra: att separera.
Om man vill rädda en relation som utsatts för grundläggande osäkerhet duger det inte med önsketänkande och överlagd blindhet. Man måste våga ta konflikten: prata om det som hänt, och förklara för sin partner hur och varför man tänker och känner som man gör. Men man kan inte förklara något utan att först begripa det själv. Och skall man kunna begripa det själv, är man tvungen att introspektera. Kanske inser kvinnan att hon reagerat på irrationell rädsla, därför att hennes tidigare män varit otrogna. Eller så övertolkade hon rena indicier som entydiga bevis. Eller så brister hennes självkänsla, och hon tänker att ingen man kan nöja sig med henne. Eller något annat. Huvudsaken är att man reder ut alla tankar och känslor som låg konflikten till grund, såväl som de tankar och känslor den gav upphov till, först introspektivt och sedan i en dialog med sin partner.
Det här är ett konkret exempel på hur avgörande introspektion i vissa fall kan vara. Men det är också ganska ytterligt. Vi behöver inte analysera våra mentala processer, bara för att kunna rädda äktenskap ur prekära knipor. Vi behöver framför allt göra det så att vi kan leva våra vardagsliv så bra som möjligt.
Vidare utläggning
Är vi nu på det klara med hur introspektion i grova drag går till? Man medvetandegör (eller identifierar) sina kognitiva och känslomässiga reaktioner, och försöker att knyta dem till deras grundorsaker – en metodologi som är enkel att förstå men ofta svår att tillämpa. Det finns inte alltid någon tydlig ariadnetråd som leder ut ur labyrinten; inget påtagligt trauma och ingen omvälvande händelse som vid första anblick kastar ett upplysande sken. Även det oansenliga och ytligt sett triviala kan (givet den rymliga kontext av mångsidiga erfarenheter varje människa bär med sig) påverka oss och få oss att tänka och känna annorlunda. Därmed inte sagt att själslivet är hjälplöst inför alla yttre omständigheter. Tvärtom: våra självvalda värderingar och avsikter spelar en central roll för hur vi reagerar – och att själslivet inte är hjälplöst, är en förutsättning för att det alls skall finnas mening med introspektion.
Somliga hävdar att man djupast sett inte kan veta varför man tänker och känner som man gör. De påstår att introspektion är lönlöst och bara ger en illusion av självinsikt. För att ta ett exempel ur högen utförde Tim Wilson, professor i psykologi vid University of Virginia, ett experiment med affischer. Han visade ett antal affischer för en grupp elever, och de fick välja ut en de gillade och ta med sig den hem. De flesta valde en målning av en tant som sitter på en restaurang eller ett kafé. En andra grupp fick göra likadant, men var tvungna att förklara varför de valde som de gjorde. De flesta i den här gruppen tog med sig en motiverande affisch på en hängande katt, med texten ”Hang in there, Baby!”. Ett halvår senare frågade Wilson bägge grupper vad de tyckte om sina val, och fann att den första gruppen var mycket nöjd, medan den andra var mycket missnöjd.
Vilka slutsatser kan man dra av detta? Wilson inser att det kan vara svårt att sätta ord på varför man gillar en målning på en tant, medan det är enkelt att förklara (eller att rationalisera fram en förklaring till) varför man tycker om en motiverande affisch på en hängande katt. Kattbilden har ett konkret och skämtsamt budskap, medan tantbilden är just bara det: en bild på en tant. Det vore fel att hävda att den andra gruppen fick träffa ett mer betänksamt val baserat på introspektiv självanalys (och att sagda analys måste vara illegitim därför att eleverna omsider blev missnöjda med det). Snarare blev gruppen pressad att i all hast hitta på något att säga, och det är inte en introspektiv metodologi: istället för att analysera sig själva och välja utifrån det, analyserade de affischerna och vilken de kunde hitta på något att säga om. För den andra gruppen var det kort sagt enklare att välja kattbilden.
Verkligt introspektivt arbete fungerar inte på det sätt som Wilsons test förutsätter. Det är invecklat och kräver mycket tid. Skall man utan vidare förklara varför man gillar en viss bild mer än andra, kräver det att man redan utfört det introspektiva arbetet. Man kan inte göra det på plats under loppet av några minuter, särskilt inte under press och i grupp. Introspektion är en integrerande metod, d.v.s. en metod som kräver att man urskiljer alla relevanta erfarenheter och förenar dem till en helhet: ”Det var erfarenhet x och y som fick mig att tänka och/eller känna z.” Ett liv av erfarenheter såväl som få ariadnetrådar innebär att arbetet tar tid. Har man inte en lång bakgrund av lyckosam självanalys, lär man inte – om ens då – kunna ge ett korrekt svar på en så abstrakt fråga som varför man gillar en viss bild mer än andra.
Jag kan i och för sig begripa varför många ifrågasätter den introspektiva metodens legitimitet. Introspektion är en färdighet som människor är olika bra på, beroende på hur ofta de introspekterar och hur enständigt de går in för det. Som med alla andra färdigheter krävs en viss vana och ett visst handlag. Och som med all tillägnelse av kunskap bygger nya insikter vidare på gamla. Man måste ha grundläggande självinsikt innan man kan ha avancerad självinsikt (och Wilsons test med affischerna kräver definitivt självinsikt av det avancerade slaget). Man måste också vara fullständigt ärlig inför sig själv, vilket kan vara oerhört svårt, men knappast omöjligt som vissa hävdar. (Även det är en färdighet som kräver vana och medveten ansträngning.) Jag kan alltså förstå att det finns en utbredd skepsis mot introspektion, för det är onekligen ett komplicerat arbete som kräver mycket tid och energi, och vars resultat är svåra att lägga fram för yttre granskning.
En människa behöver förstå sin omvärld för att kunna leva i den. Hon behöver en bred uppsättning av både teoretiska kunskaper (som att kunna läsa och skriva) och praktiska kunskaper (som att veta hur man gör för att laga mat och betala räkningar). Utan dessa kunskaper blir det omöjligt för henne att leva ett självständigt liv. Men det räcker inte att förstå sin omvärld; hon måste också förstå sig själv som aktör och mittpunkt i den. Hon måste, åtminstone i termer av väsentligheter, förstå sina mentala processer: vad som motiverar henne och varför; hur hon tänker och om hon borde tänka annorlunda; vad hon känner och om hennes känslor är berättigade. Med andra ord: hon måste introspektera. Jag är övertygad om att man kan skaffa självinsikt genom introspektion, och jag tror att min uppsats i grova drag visar hur det går till och vilken betydelse det har för våra möjligheter att leva ett gott liv. (Man kan ju inte anpassa sin tillvaro efter behov man saknar insikt om.)
Riktigheten därvidlag lämnar jag åt läsaren att bedöma.
July 5th, 2011 at 22:23
Briljant Henrik! Objektivistisk hjälp till självhjälp.