Tankar om respektens innebörd

Respekt är ett flertydigt begrepp, så låt mig till en början förklara vad jag menar med det.

I filosofiska kretsar talar man ofta om tre olika former av respekt. Den första (respekt) har att göra med fara: den respekt man känner inför en ilsken hund, eller inför vädrets makter, eller inför en laddad pistol. Den andra (observantia) har att göra med värden: den respekt man känner inför någon vars egenskaper och karaktär man värdesätter. Den tredje (reverentia) har att göra med vördnad: den respekt man känner inför ett konstverk eller kanske inför en religiös upplevelse. (Det här är en tredelning som först presenterades av filosofen Joel Feinberg i en artikel från 1975.)

När jag talar om respekt, menar jag det som Feinberg kallade ”observantia”.

Att respektera någon är att göra en helhetsbedömning av dennes karaktär. Det är ett summerande värdeomdöme som inte behöver ta varje enskildhet i beaktning. Säg till exempel att en person företer en mängd egenskaper jag respekterar, med det enda undantaget att han stödjer monarki och vill bevara kungahuset. Kan jag fortfarande respektera honom, även om jag inte respekterar hans stöd för kungahuset? Jovisst. Att respektera en person är en summerande bedömning av dennes karaktär. Det är möjligt för mig att säga att hans karaktär är respektabel, även om jag inte kan säga detsamma om varje enskildhet.

För att undvika missförstånd: en helhetsbedömning är naturligtvis inte isolerad från de många enskildheter som tillsammans ligger den till grund. Men olika enskildheter är olika betydande. Om personen ifråga stödjer kungahuset för att han önskar enväldig despoti, hamnar saken självfallet i ett annat läge, än om han bara menar att ”kungen är bra PR för Sverige”. Det är olika bevekelsegrunder som, såvitt jag ser på det hela, uttrycker illvilja respektive okunskap. Att inte se alla implikationer av sin ståndpunkt är högst ursäktligt: alla är felbara, alla begår misstag och ingen vet allt alltid. Illvilja är öppet för moraliskt klander på ett helt annat sätt.

Att inte behöva ta varje enskildhet i beaktning, är alltså inte samma sak, som att en enskildhet aldrig kan ha en avgörande betydelse för någons karaktär. Jag kan t.ex. inte respektera Josef Fritzl, oavsett vilka lovvärda egenskaper och värderingar han för resonemangets skull må ha. Det faktum att han fängslade och förgrep sig på sina barn och barnbarn under mer än tjugo års tid överskuggar dem och gör dem irrelevanta. Min helhetsbedömning är i vilket fall som helst att Josef Fritzl är ett avskum, oförtjänt av någon som helst respekt.

Respekt är ett fundamentalt karaktärsomdöme. Låt mig utveckla.

När man förlänar någon sin respekt, säger man implicit: jag betraktar dig som hederlig och godlynt; du är en bra människa. Det är i varje händelse ett omdöme som bygger på utvärdering av moraliska kvaliteter. Att exempelvis ”gilla någon” behöver inte ha (och har förmodligen sällan) samma innebörd. Man kan gilla någon som man gillar en god glass eller som man gillar en spade, d.v.s. av oöverlagd känsla eller som ett medel för ens egna ändamål. Det är därför det gör så mycket ondare att höra ”jag har ingen respekt för dig” än att höra ”jag ogillar dig”. Bara det förra innebär ett uttryckligt moraliskt fördömande.

Respekt är fundamentalt, såtillvida att andra (positiva) karaktärsomdömen måste utgå från det. Man kan t.ex. ha respekt för någon utan att känna stolthet eller kärlek, men det fungerar inte gärna omvänt: man kan inte säga ”jag älskar dig och är stolt över dig, men jag respekterar dig inte”. Det beror på att respekt innebär en utvärdering av någons karaktär, medan stolthet och kärlek innebär det och mer. När man säger ”jag är stolt över dig”, säger man implicit ”du är en bra människa och du har uträttat något bra”. När man säger ”jag älskar dig”, säger man implicit ”du är en bra människa och du är ett oersättligt värde för mig”.

Inte minst på grund av omdömenas hierarki anser jag att det, i synnerhet i relation till nära och kära, är oerhört viktigt att visa och kräva respekt. Det är trots allt människor värda att respekteras, och som visar samma respekt tillbaka, man, åtminstone som rationell egoist, vill ha i sin närhet. Om de inte är eller gör det, bör man för sitt eget välmåendes skull hålla dem på adekvat avstånd – inte endast för att de är oförmögna att visa högre hierarkiska värdeomdömen, men också, och faktiskt framför allt, för att respektlöshet negerar ens moraliska kvaliteter.

Så vad innebär det att visa respekt?

Låt mig först säga vad respekt inte innebär: det innebär inte att blint rätta sig efter det som anses respektabelt enligt social konvention. Naturligtvis sammanfaller ofta uttryck för genuin respekt med sociala konventioner, men långt ifrån alltid. (Jag skall inte gå närmare in på enskilda exempel, men kan nämna de förväntningar som många gånger finns på s.k. vita lögner och på självuppoffring.) Måttstocken för respekt måste vara ens självständiga värdeomdöme, inte andras åsikter eller sedvänjor.

Att visa någon respekt kräver alltså ett visst mått av kurage. Det kräver att man, när det är lämpligt, vågar gå emot det konventionella och förväntade. Det kräver att man, när det behövs, vågar säga och göra saker som kan leda till konflikter, både med den person man hyser respekt för och med den beskådande omgivningen. Först av allt måste man utöva självrespekt, och sedan sträcka ut samma respekt till de som har förtjänat den. Det vill säga: man måste respektera sig själv och andra enligt samma betingelser. Det vill säga: man måste fälla sina omdömen med konsekvens.

Det är inte nödvändigtvis en enkel sak att utöva respekt; det är ett flit man bör ha relativt långt fram i medvetandet när man träffar val och samspelar med sin omvärld. Men det är ett flit värd mödan, för att inte säga det mod som stundom behövs. Som en klok filosof en gång sagt: jag är inte modig nog för att vara feg; jag ser följderna alltför tydligt.

2 kommentarer till “Tankar om respektens innebörd”

  1. Rasputitsa

    Är inte de tre definitionerna av respekt alltför flytande för att kunna separeras från varandra? Du är rimligtvis – och på goda, rationella grunder – rädd för att hamna i onåd hos en person du respekterar i bemärkelsen observantia, samtidigt som du i någon mån vördar de människor du respekterar – förhoppningsvis mer än du “respekterar” ett konstverk. Att respektera en person (om så bara i bemärkelsen observantia) är att placera – investera – ett oerhört stort värde i någon, och att riskera detta värde kan leda till ren fruktan, om än inte av fysisk art.

  2. Henrik Sundholm

    Bra invändning!

Lämna en kommentar