Lite om allmänlycka och rättigheter

Caspian Rehbinder skrev härförleden en kommentar där han menar att individens rättigheter kan (och bör?) ha sin grund i hedonistisk utilitarism, d.v.s. idén att man bör eftersträva den största lyckan för flest antal människor. Han menade också att jag i gamla uppsatser givit en väl snedvriden bild av utilitarismen, genom att fokusera på ”tokstollar som Tännsjö”. Jag förstår hans invändning men kan inte riktigt hålla med. Det särskilda med Tännsjö är inte att han är en tokstolle utan varför han är det: för att han förespråkar den utilitaristiska lyckoprincipen konsekvent, även när den dras till sin spets.

Min kritik av utilitarismen kan illustreras med hjälp av Parfits ”motbjudande slutsats”, enligt vilken en konsekvent utilitarist måste föredra ett samhälle med hundra miljarder halvlyckliga människor, över ett med en miljard som är väldigt lyckliga. Det vill säga: utilitaristen ser hellre en värld där många med nöd och näppe tycker att livet är värt att leva, än en värld med få invånare som älskar sina liv. Det vill säga: utilitaristen kan vilja öka den totala lyckosumman, även med handgrepp som pressar folket mot relativ olycka.

Det finns naturligtvis scenarier som är mer jordnära än Parfits. Till exempel skulle det enligt maximen om störst lycka för flest antal människor vara rättfärdigt att mörda de ohjälpligt deprimerade, eller de som aktivt bidrar till andras olycka. Jag känner inte till någon annan invändning mot detta än Tännsjös: att sådana mord skulle göra de flesta väldigt olyckliga. Men som Tännsjö också inser är det ett rent praktiskt problem. Om man på något sätt kunde hemlighålla morden, vore de rättfärdigade.

I sin kommentar skriver Caspian: ”Mitt personliga perspektiv är en stark tro på liberala rättigheter, utifrån antagandet att dessa är det bästa sättet att maximera lyckan.” Men är det verkligen möjligt att bygga individens rättigheter på utilitarism? Själv svarar jag utan tvivel nekande. Man måste låta en princip utgöra grunden i samhällsteorin: den om individens rättigheter eller den om maximal allmänlycka. Att säga något annat är att mena att de två principerna både är alltjämt förenliga och att den ena följer logiskt från den andra. Det stämmer inte.

Det jag skrivit ovan är några konkreta exempel på hur utilitarism kan användas (och ibland också används) för att motivera inskränkningar i individens rättigheter. Den djupare förklaringen till dessa konflikter, är att ”störst lycka för flest antal människor” är en kollektivistisk princip. Den ser allmänlyckan som det högsta ändamålet, inte individens lycka och ännu mindre individens frihet. Vad det stora folkflertalet blir lyckliga av, är inte ekvivalent med följden av varje enskild individs fria val.

Man behöver inte någon sällsam fantasi för att komma på scenarier där individens fria val riskerar att minska allmänlyckan. Ett stort antal utilitarister räknar in djurens lycka i sina resonemang, och det lägger restriktioner framför allt på företag behäftade med köttindustrin. Individens rätt att göra som han vill med sin egen kropp kantstöts, när någon utilitarist inser att missbruk inte lär vara så lyckobringande. Få blir lyckliga när företag gör nedskärningar, när banker tar ut ränta på sina lån, av att nödgas betala för saker man anser ”skall vara gratis”, och så vidare.

Hierarkin måste vara omvänd. Om individens rättigheter placeras underst, betyder det att alla är fria att söka sin egen lycka, och att ingen enskild individ får offras för allmänlyckan. Med andra ord: att varje människa är ett självändamål, varken en slav åt något ”högre” ändamål eller blott en kugge i det stora samhällsmaskineriet. Det är trots allt just vad individens rättigheter till sist och syvende innebär. Man har rätt att bestämma över sitt liv och sin egendom, men man har inte rätt att bestämma över andras liv och egendom. Inte ens med motiveringen att det skulle öka allmänlyckan.

För övrigt är det tillräckligt svårt att uppnå sin egen lycka. Om man tror sig kunna använda politiska medel för att maximera en aggregerad samhällslycka, tar man sig nog mer än lovligt mycket vatten över huvudet.

17 kommentarer till “Lite om allmänlycka och rättigheter”

  1. Martin Ekberg

    Ett annat problem värt att nämna i anslutning till dina sista meningar är utilitaristers ofta oklara definition av lycka. En del menar ju faktiskt lycka, en del menar tillfällig njutning, andra menar att det är helt subjektivistiskt och vad folk än kallar lycka bör räknas in.

    I slutändan faller det ju i ett utilitaristiskt samhälle på att någon måste fatta ett beslut om vad som leder till maximal lycka. Där kan det ju bli lite hur som helst.

    Ett annat problem är ju att utilitarismen är en moralfilosfi först och en politisk filosofi sedan, men någon gemensam metafysik och epistemologi finns ju inte.

  2. Oliver F

    Som jag ser det så blir liberalism i praktiken en form av utilitarism. Frågan är dock huruvida det får lov att kallas just utilitarism. En nattväktarstat låter var och varje individ definiera lycka på sitt sätt och därefter sträva efter att uppnå den. Fast då behövs å andra sidan inte begreppet utilitarism utan vi kan kalla det hela objektivism.

  3. joel

    Hej!

    “Man måste låta en princip utgöra grunden i samhällsteorin: den om individens rättigheter eller den om maximal allmänlycka. Att säga något annat är att mena att de två principerna både är alltjämt förenliga och att den ena följer logiskt från den andra. Det stämmer inte.”

    Hur menar du här? Om någon anser att en liberal hållning ytterst kan motiveras av att den maximerar lyckan, skulle du inte hålla med då?

  4. Per-Olof Samuelsson

    Hittade den här Wikipediartikeln om Jeremy Benthams lyckokalkyl:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Felicific_calculus

  5. Filip

    Jag är glad att du skriver igen!

  6. Skatt är Stöld

    Utilitarismen är en uppenbart felaktig moralllära. Det finns så många invändingar, på så många plan, att man inte vet var man ska börja. Några angripspunkter:

    1) Läran tar inte hänsyn till vem som utför en handling eller vem som drabbas av den. Det går emot hela vårt rättsystem där vi har en gärningsman och ett offer. Självklart kan det vara fel på rättsystemet, men man bör nog ta sig en extra funderare om man verkligen har hittat rätt då läran så kraftigt avviker från befintlig rättsnorm. Gruppvåldtäkt kan helt plötsligt bli ganska okej och den sura tanten är det nog lika bra att vi mördar. Hon gör ingen glad…

    2) Tillämpandet. Förutom att det är knepigt att beräkna lyckan – ska vi montera in lyckomätare i folk? – så är det ju också svårt att exakt definiera vad lycka är. Det finns ju mer än ett sätt att vara lycklig på.

    3) Tidsaspekten. Ska man beräkna lyckan nu eller ska man lägga ihop framtida lycka. Säg att hela jordens befolkning skulle maximera lyckan genom att ta en kraftig dos heroin. Är det vad vi isf. ska göra? Vad skulle hända imorgon? Och om vi fastställer en tidshorisont, hur lång ska den vara? Och hur ska vi kunna beräkna framtida lycka? Bilr det inte ett extremt godtyckligt system eftersom olika personer har olika idéer om hur vi skapar ett bra samhälle? Se hela den politiska debatten där vissa tror att bra sjukvård fås med planekonomi medan andra förordar marknadsekonomiska lösningar.

    4) Funktionsvalet. Varför maximera summan? Vad gör det funktionsvalet bättre än andra alla? Jag menar, man kan ju tänka sig en funktion som är mer viktad mot att ge en grundlycka. Exempel, man skulle kunna maximera summan av kvadtrotslyckan. Då blir det viktigare att hjälpa en väldigt olycklig än göra en redan lycklig person lyckligare. Och vad menar man med lyckomaximering, snittlyckan i världen eller den totala summan? Det är två väsenskilda system. I det ena kanske vi ska mörda hela befolkningen utom en person medan vi i det andra ska satsa på att befolka planeten med så många som är möjligt.

  7. Saypayaa

    Bra jobbat!

    Skatt är Stöld:
    4) Briljant! Har aldrig tänkt på detta innan

  8. Caspian Rehbinder

    Kul att du svarar så utförligt! Jag vill komma med ett par kommentarer och invändningar.

    I. Mitt problem med Tännsjö är inte att han drar korrekta slutsatser utifrån fel ideologi, utan att han drar fel slutsatser utifrån en (någorlunda) korrekt ideologi. Jag tror nämligen inte att människor blir lyckligare i ett kommunistisk samhälle, där överheter godtyckligt kan döda folk.

    II. Om en människa är tillräckligt olycklig kommer hon förmodligen ta livet av sig. Att döda andra för att höja lyckan torde således ej vara nödvändigt.

    III. Många utilitarister ser det goda som största möjliga sammanlagda lycka per capita. Därmed måste man inte vara för så många människor som möjligt som utilitarist.

    IV. Du säger att rättigheter inte är förenliga med utilitarism. Jag vill först hänvisa till John Stuart Mill, som sade att det är ”ovärdigt en intellektuell” att inte se till de långsiktiga konsekvenserna av en viss sorts agerande. Följdaktligen måste vi inte bara se till varje enskild handling, utan till konsekvenserna på lång sikt. För det andra undrar jag: I vilka fall blir mänskligheten olyckligare av att man följer de liberala rättigheterna? Tror du på riktigt att människor blir lyckligare om man förbjuder narkotika, kollektiviserar ekonomin, eller någonting annat du tar som exempel? Det tror inte jag. (Dock har du rätt i att konceptet ”rättigheter” inte följer med utilitarismen, vilket är en befogad kritik mot den; icke desto mindre kan man konstatera rättighetsliknande regler man bör följa.)

  9. Caspian Rehbinder

    Skatt är stöld:

    Dina tre första punkter är löjlig kritik. Jag kan bemöta dem kort ändå.

    1. Folk mår generellt bättre i ett land med rättssäkerhet. Folk är lyckligare om gärningsmannen straffas, och de långsiktiga konsekvenserna av att inte straffa någon vore förödande. Utilitarismen avviker inte nämnvärd från rättsnormen. (Däremot från Kants principer om rätt, vilket jag bemött här.)

    2. Det är svårt att mäta funktion också. Betyder det att vi ska sluta eftersträva ett samhälle som fungerar? Att det är svårt att mäta lycka är endast ett argument för att låta människor själva göra sina val. Det må vara svårt att bedöma sin egen lycka, men ännu svårare att bedöma andras. Därför får man göra uppskattningar av vad man tror är det rätta sättet att agera.

    3. Se mitt referat till Mill ovan. Det är ovärdigt en intellektuell att inte se till de långsiktiga konsekvenserna. En kraftig herointripp i hela världen skulle inte öka lyckan i världen. Precis samma fel gör de som förespråkar planekonomisk sjukvård: De ser inte långsiktigt, utan utgår från situationen i dag och menar då att folk blir lyckligare om de får tillgång till ”gratis” sjukvård. Tror du själv att kollektivisering av ekonomin gör människor lyckligare? Jag tror det inte, därför menar jag att den är felaktig.

    Din fjärde punkt, däremot, var mycket intressant! Jag ska begrunda den noga. Jag personligen tycker att snittlycka är mer intressant än totallycka, men jag tror inte att en ensam människa är i snitt lyckligare än en människa i ett samhälle med många människor. (Ju fler människor, desto fler som tillsammans kan agera för samhällsutveckling, tekniska innovationer et cetera. Dock inte värdefullt för summan utan för snittet.) Varför just summan och inte summan av roten är en intressant fråga jag ska dryfta med ett par utilitarister känner jag.

  10. Niclas Wennerdal

    @Skatt är stöld, jag snor ditt inlägg och refererar hit!

  11. Per-Olof Samuelsson

    Om man ska göra en lyckokalkyl à la Jeremy Bentham innan man företar sig något, när ska man då någonsin få tid att verkligen njuta av livet?

  12. Carl Jakobsson

    “4) Funktionsvalet. Varför maximera summan? Vad gör det funktionsvalet bättre än andra alla?”

    Man skall maximera summan lycka eftersom mer lycka är bättre än mindre lycka. För en som endast ser att lycka och lidande är de enda relevanta moraliska faktorer att överväga finns det ingen plats för vem som blir lycklig. Ifall A får 100 lyckoenheter och B 0 eller A och B får 50 vardera är ointressant, allt annat lika (i allt annat än ett isolerat hypotetiskt exempel blir det förstås intressant, då det kan påverka summan av lycka). Lyckomaximering innebär alltså att man maximerar summan av alla kännande varelsers lycka, istället för att få ett så högt genomsnitt som möjligt. Att vilja ha ett högt genomsnitt verkar man bara kunna få om man, utöver lycka och lidande, tar hänsyn till individer och menar att varje individ har rätt till en miniminivå av lycka.

    Kan tillägga att jag i hypotetiska fall inte alltid föredrar ett utilitaristiskt resultat (som Parfits exempel), men att jag inte sett några bra argument för att praktisk utilitarism inte kan vara kompatibelt med ett fritt samhälle. (Se mer om det här: https://www.flashback.org/t891756)

  13. Per-Olof Samuelsson

    Törs man fråga utilitaristerna hur de har tänkt sig att mäta den där lyckan som ska maximeras? För det finns ju ingen måttenhet för lycka, så som det finns måttenheter för kroppslängd, kroppsvikt eller förmågan att ta sig fram med någon viss hastighet genom att springa, cykla, åka skidor, etc.

    Man kan “mäta” lycka i den bemärkelsen att man kan gradera den. Jag kan t.ex. säga, utan att ljuga, att jag är lyckligare idag än för 1½ år sedan (när jag var rejält deprimerad), men något mindre lycklig än för 2 eller 3 år sedan (när jag fortfarande hade ett jobb att gå till). Men hur mycket lyckligare eller olyckligare? Dubbelt så lycklig? Tio gånger så lycklig?

    Och om jag inte ens kan mäta min egen lycka i exakta måttenheter, hur mycket svårare ska det då inte vara att mäta summan av allas lycka?

  14. Caspian Rehbinder

    Per-Olof Samuelsson:
    Jag tror att man väldigt lätt medelst en lyckokalkyl skulle komma fram till att världens samlade lycka blev större om man inte gjorde lyckokalkyler över varje enskild handling, utan i stället följde vissa givna rättigheter och njöt av livet. Tror inte du?

  15. Per-Olof Samuelsson

    Caspian: Det var väl ungefär det jag sade i en tidigare kommentar? Men det är ju också en väldigt enkel lyckokalkyl som inte fordrar att man försöker mäta intensitet, varaktighet och allt det andra Bentham vill att vi ska mäta. Dessutom säger mig min erfarenhet (som faktiskt är rätt omfattande) att utdragna debatter med utilitarister leder till frustration, något som definitivt inte ökar summan av lycka i mitt liv, och knappast summan av lyckan i hela universum heller.

  16. Caspian Rehbinder

    Det måste dock vägas mot den lycka jag får av att diskutera utilitarismen med dig, inte sant? ;)

  17. Per-Olof Samuelsson

    Caspian:Eftersom jag har tröttnat på att diskutera utilitarism, lär du ändå aldrig få uppleva den lyckan.

Lämna en kommentar