Loading ...
“Noble Vision” av Gen LaGreca
Det är kanske relativt få som har hört talas om boken, och ännu färre som faktiskt läst den. Den som vill läsa en berättelse om heroiska människor som utmanar ett socialistiskt samhälle av “andrahandsmänniskor” bör införskaffa den – för det är underbar läsning. Följande är recenserande noteringar jag skrev under läsningens gång, och jag varnar för spoilers. Ifall man inte läst “The Fountainhead” av Ayn Rand förstår man förmodligen inte så mycket av noteringarna, eftersom det i mångt och mycket är en jämförelse dem emellan.
Notering (76 sidor lästa): Jag läser många böcker, men det är inte många som förtjänar en större recension. Det är förvisso sant att min läsning av skönlitteratur blir alltmer spridd till förmån för facklitterära böcker. Om “Noble Vision” har jag dock en del att säga. Mitt första spontana intryck var hur väldigt influerad LaGreca måste vara av Ayn Rand. Det finns slående likheter mellan The Fountainhead och Noble Vision. David Lang är en kirurg som blir motarbetad av systemet trots att han inte gjort något fel – han är tvärtom spektakulärt skicklig i sitt yrke. Det påminner en hel del om hur Howard Roark i The Fountainhead blir motarbetad, även om de blir det av delvis olika skäl. Dr. Lang verkar ha en personlighet som är nästan analog med Roarks, och dialogerna är skrivna på det enkla och klara sätt som enbart kan föra tankarna till Rand. Ytterligare liknelser finner vi när Lang av sin bror erbjuds att kompromissa för att uppnå ett högre värde. Tänk på när Howard Roark ritar Cortlandt åt Keating för att åstadkomma något stort. Kompromiss? Bägge finner en utväg. Roark fann utvägen i att enbart rita det planmässiga i byggnaderna men inte det estetiska; Lang finner den i att enbart acceptera enkla fall där ingen konflikt är trolig att kunna uppstå. Såsom Roark hellre gav upp sitt kontor än att kompromissa, lär Lang vara av samma skrot och korn.
Många ytterligare likheter finns, såsom att romantiken utspelar sig i förgrunden. I “Noble Vision” är dock Dr. Lang redan gift, trots att han i egenskap av hemlig beundrare skickar rosor till en ballerina, Nicole. Vem är Lang gift med? Med en läkarkollega – Marie. Medan David opererar hjärnor var Maries passion hjärtat – är inte det en övertydlig metafor? Jag finner relationen orealistisk måste jag säga. Skulle en David Lang ha gift sig med Marie? Nej, det tror jag inte. Marie är en individ som överger passion och lycka till förmån för socialt anseende. Hon är en person som fogar sig i korrupta system hellre än att klänga sig fast vid moraliskt leverne. Hon är en “andrahandsmänniska” helt enkelt. Det är inte David Lang, som inte fäster någon avgörande vikt alls vid andra människors åsikter om honom. Han blir rasande när korkade socialistiska sjukvårdsrestriktioner hindrar honom ifrån att göra sitt jobb, eller från att få lön för att han gör det. Här ser jag en skillnad som LaGreca förmodligen fullt medvetet har gjort mellan sitt eget författarskap och Rands: David Lang är inte lika känslomässigt stoisk som Roark, han blir trött och arg, han blir irriterad och ledsen. Man brukar säga att Roark inte är “mänsklig”, med vilket man menar att han är känslomässigt död. Ett sådant påstående är felaktigt, men det är sant att David Lang upplevs som mer realistisk i det avseendet. Han är okuvligt rationell men det finns för den skull inget skäl att utelämna eller ignorera hans känslomässiga reaktioner på saker och ting.
LaGreca använder sig av många beskrivningar, något jag ofta finner tråkigt i litteratur. Jag blir uttråkad av författare som ägnar tio sidor åt att beskriva en omgivning som för övrigt är helt irrelevant för handlingen. I “Noble Vision” behöver man dock inte gråta över sådana passager, även om språket ibland är färgsprakande som fyrverkerier (och det är inte ett negativt omdöme). David Langs brev till Nicole, det om orkidéer, är otroligt vackert. Boken porträtterar sann romans, snarare än den struntromantik som är en del av varje roman och varje film numera. Som om det vore något slags obligatoriskt inslag, vare sig det har en plats i handlingen eller ej. I den här boken har romantiken en plats, just såsom i Rands romaner. Spektakulärt!
Notering (boken utläst): Jag har inte mycket att tillägga, förutom ytterligare likheter med Ayn Rands författarskap. Vi har rättegångar där David Lang måste göra sin sak hörd och vi har Nicole som är rädd att David kommer gå under på grund av att han inte kompromissar. På många sätt är David en Howard Roark, och Nicole en Dominique Francon. Jag uppskattade hur som helst läsningen oerhört mycket, och Gen LaGrecas bok är en av de bättre romaner jag läst, inte tu tal om saken. Väl mött!
May 24th, 2007 at 16:58
Håller med dig. Det här är en riktigt bra bok.