Fleischers tolv teser om liberalismen
För ett par veckor sedan skrev Rasmus Fleischer tolv teser om liberalismen på sin blogg Copyriot. Jag har inte läst bloggen förut, men flera bekanta tyckte att jag borde bemöta hans punkter. Det är vad jag gjort här.
*
§1. Fleischer skriver att liberalism är ”ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter”. Det håller jag väsentligen med om. Men jag kan omöjligen hålla med när han fortsätter att rada upp en katalog av rättigheter: yttrandefrihet, äganderätt, rätt till liv, rätt till sin kropp, rätt till säkerhet, rätt till bostad, föräldrars rättigheter, barns rättigheter, ”mänskliga rättigheter av alla möjliga slag”.
Man kan sitta och rabbla upp hur många konkreta rättigheter som helst, från rätten att göra morgontoalett till rätten att stå på huvudet och samtidigt vissla nationalsången baklänges. Förvisso har man sådana rättigheter, men de är inget annat än följdsatser från mer grundläggande sådana – ytterst från rätten till liv. Liberalism är absolut ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter, men det duger inte med vilken uppsättning som helst. Rättigheter är inte lösryckta dogmer att välja och vraka bland. De måste förenas hierarkiskt av en rationellt motiverad rättsteori.
En rättsteori måste börja med rätten till liv. Det är inte en godtycklig början; att den måste börja där beror på att livet är den yttersta förutsättningen för att kunna ha några rättigheter över huvud taget. Alla andra rättigheter är antingen aspekter eller implikationer av rätten till liv. Denna rätt innebär, i vid bemärkelse, att man har rätt att handla som man vill kring det som rör ens eget liv. Den innebär rätten att handla för att bevara sitt liv, förbättra sitt liv, förslösa sitt liv eller avsluta sitt liv. (På omvänt sätt innebär den att man inte får inskränka andras rätt att leva sina liv som de själva önskar.) Mer specifika rättigheter, som äganderätt eller yttrandefrihet, existerar redan implicit i den mest grundläggande rätten till liv.
Ifall man missar eller bortser från hierarkin kan det tyckas rimligt att slänga in vilken förment rättighet som helst i grytan. Men att tala om exempelvis kollektiva (barns eller föräldrars) rättigheter är förrädiskt – inte därför att barn eller föräldrar skulle sakna dem, men för att de inte har några extra rättigheter i egenskap av barn eller föräldrar. Individer har rättigheter. Alla individer har samma rättigheter. Ytterst för att alla individer har en enda uniform rättighet: rätten till liv. Andra exempel, som ”rätten till bostad”, hamnar i direkt konflikt med rätten till liv. Har man inte rätt att avgöra hur andra skall leva sina liv, har man inte heller rätt att tvinga dem att förse en med en bostad.
*
§2. Vidare skriver Fleischer att det finns ett överflöd av rättigheter som hamnar i ständig konflikt med varandra. ”Liberal politik handlar därför alltid om urval.” På något sätt måste man alltså välja vilka rättigheter som skall skyddas och vilka som inte skall skyddas, och resultatet blir en kompromiss han kallar för ”realliberalism”. ”Någon ’ren’ liberalism kan aldrig existera, utom i ord.”
Att det skulle finnas en klyfta mellan idéer och konkret verklighet var Platon den förste att föreslå. Enligt honom är alla ting bristfälliga kopior av fullkomliga idéer i en annan dimension (”idévärlden”). Man åberopar väsentligen samma klyfta ifall man hävdar att det finns en idé om ren liberalism, men att varje försök att förverkliga idén måste ge bristfälliga resultat. Den klyftan är falsk – och försåtlig, eftersom den implicerar att våra idéer är fundamentalt skilda från verkligheten. Men en idé skild från verkligheten är irrationell. Idéer behöver bygga på och vara stadigt förankrade i vår konkreta yttervärld. Om de inte handlar om verkligheten är de kognitivt tomma och därmed meningslösa (eller värre: utgör hinder för kognitionen).
Eftersom Fleischer verkar se rättigheter som lösryckta dogmer, den ena lika god som den andra, märker han att de hamnar i konflikt med varandra. Han drar slutsatsen att liberalism i ”realvärlden” går ut på att välja vilka rättigheter som skall upprätthållas och inte. En rimligare slutsats vore att han helt enkelt tänkt fel. När man upptäcker att ens resonemang leder till paradoxer är det en indikation på att man begått ett misstag någonstans. Stämmer inte kartan med terrängen är det kartan som har fel – man försöker inte pådyvla terrängen en felaktig karta (t.ex. genom att gå utför ett stup för att kartan säger att stupet är en väg). På liknande sätt bör man inte försöka pådyvla liberalismen en motsägelsefull rättsteori. Vad man bör göra är att kontrollera sitt eget resonemang och försöka eliminera motsägelserna.
När man inser att rätten till liv måste vara den yttersta rättigheten upphör paradoxer av det här slaget. Den är en ledfyr som antingen ger andra rättigheter fri passage eller låter dem gå på grund. Det finns ingen nödvändig konflikt mellan min rätt att leva mitt liv som jag vill, och din rätt att leva ditt som du vill. (En konflikt uppstår först när den ene kränker den andres rätt, genom direkt eller indirekt våld.) Om man upptäcker att en förment rättighet är oförenlig med rätten till liv har den gått på grund och måste kasseras. Att hålla fast vid en motsägelsefull ”rättighet” är lika absurt – och i slutändan lika ödesdigert – som att hålla fast vid en karta som säger att ett stup är en väg.
*
§3–4. Fleischer presenterar två skiljelinjer: en som går mellan det privata och det offentliga, och en som går mellan det ekonomiska och det politiska. Tudelningen anser han vara ”en allmän ledstjärna för liberalismen”. Han skriver att ”alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt”.
Det här är en artificiell tudelning som bara tjänar till att urvattna rättighetsbegreppet ytterligare. Individer har rättigheter – nämligen de rättigheter som kan föras tillbaka på den mest grundläggande rätten till liv. Det finns inga speciella rättigheter som är privata, offentliga, ekonomiska eller politiska. Förvisso finns ”möjligheten att åtskilja” områdena, vilket kan vara rätt och riktigt beroende på sammanhang. Men i det här sammanhanget implicerar det att det skulle finnas särskilda ”offentliga” rättigheter som gärna hamnar i konflikt med de ”privata” rättigheterna o.s.v. Mot bakgrund av vad jag skrivit i §1–2 tror jag att läsaren förstår dilemmat. Att dela in rättigheter i godtyckliga kategorier tillför inget och bäddar för missförstånd och motsägelser. (Det gäller alla begrepp, inte bara rättigheter.)
En handling är aldrig enbart privat eller offentlig o.s.v. utan överlappar olika områden. Att dricka ett gott tjeckiskt öl är t.ex. något man gör i sitt privatliv, men det är också ett ekonomiskt val, eftersom öl inte är en gratisvara. Det kan vara ett offentligt val i olika betydelser av ordet, t.ex. om dricker ölet på krogen eller under arbetstid. Och det kan vara ett politiskt val om man i protest mot tullavgifter smugglat hem det från utlandet. Vi må urskilja olika aspekter av en handling (som att dricka öl) men den är alltid individuell, och huruvida individen har rätt att utföra den eller ej beror ytterst på om den är förenlig med rätten till liv. (Öldrickande är det, tack och lov.)
I övrigt ett par petiga invändningar.
Fleischer skriver att ”flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner”. Alla begrepp förutsätter tydliga definitioner, inkl. alla rättighetsbegrepp. Ett begrepp som saknar en tydlig definition är inte alls något begrepp – det är en rad godtyckliga bokstäver eller ett läte utan kognitivt innehåll.
Ett annat uttalande: ”Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte.” Det här stämmer inte. Privat ägande är nödvändigt på grund av behovet att tänka ekonomiskt – inte tvärtom. Behovet av att tänka ekonomiskt beror i sin tur på att människan befinner sig i ett tillstånd av knapphet. När något existerar i överflöd blir det meningslöst att tala om äganderätt. (Det finns få exempel på sådant överflöd, men luft är i alla fall ett.) Vad gäller politiken baseras den inte på att folk byter åsikter med varandra, utan på våld eller hot om våld. Ett politiskt beslut är inte en åsikt, det är ett påbud som (på gott och ont) upprätthålls i lag.
*
§5. Här hittar vi bara en liten historisk reflektion som jag inte har mycket att säga om. Fleischer gör dock några märkliga yttranden, som att offentligheten 1789–1914 antogs frikopplad från ekonomiska intressen. Sällan har väl ekonomiska intressen haft en så framtonad roll som under och efter den industriella revolutionen.
*
§6. Fleischer skriver: ”Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant liberala svaret i varje fråga.” Ja, om det liberala kunde vara lite vad som helst vore det ju meningslöst att tala om liberalism. Antingen försvarar man individens rätt till liv (och följdsatser från den rätten, som frihet, äganderätt, och rätten att sträva efter lycka). Eller så gör man det inte. Lagen om det uteslutna tredje gäller.
Vad jag framför allt vill bemöta är emellertid det här: ”Denna [sanna liberalism] må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter.” Objektivismen är inte en ideologi utan ett filosofiskt system som omfattar (men som inte begränsas till) politisk teori. Den försöker inte heller lösa något urvalsproblem, eftersom det aldrig uppstår ett sådant när man tänker korrekt, d.v.s. bl.a. motsägelsefritt. Och vad mer är: påståendet om att objektivismen skulle skilja mellan positiva och negativa rättigheter visar bara att Fleischer pratar i nattmössan.
Enligt objektivismen är en rättighet ”en moralprincip som definierar och erkänner individens handlingsfrihet i ett socialt sammanhang”. Med andra ord är en rättighet i grund och botten en rätt att handla. Varje handling har positiva och negativa aspekter. Ta exempelvis rätten till liv. Den har både en positiv aspekt (rätt att handla hur man vill i frågor som rör ens egen tillvaro) och en negativ aspekt (rätt att slippa bli hindrad från att göra det). Eller äganderätten: rätt att handla för att skapa eller skaffa egendom, och rätt att slippa bli bestulen. Det är också en felaktig uppfattning att man aldrig kan ha rätt att kräva aktiva handlingar från andra människor. Det beror alldeles på situationen. Om man t.ex. skrivit kontrakt på att få produkt x av person y inom tidsperiod z har man också rätt att kräva det, inte sant?
Att kalla rättigheter för antingen positiva eller negativa är således felaktigt. Vill man nödvändigtvis göra en liknande uppdelning går skiljelinjen mellan motsägande och icke motsägande rättigheter. Att Fleischer talar så mycket om ett ”överflöd” av rättigheter som man måste skapa ett ”urval” från, beror av allt att döma på att han accepterar att motsägelser kan existera. Istället för att försöka formulera en motsägelsefri rättsteori hävdar han att det finns ömsesidigt uteslutande rättigheter.
*
§7–8. Här skriver Fleischer att konservatismen och socialismen uppstod som svar på liberalismen under 1800-talet. Det är uppenbart felaktigt eftersom bägge ideologier är äldre än liberalismen, och ingen av dem uppstod så sent som på 1800-talet. Konservatismen har sina rötter i engelsk toryism, vilken dök upp runt mitten av 1600-talet, och socialismen kan vi spåra ända till Platon, även om ordet socialism användes först vid mitten av 1700-talet. Liberala anor kan vi spåra genom renässansen, men som ideologi formades den av John Locke, som publicerade Andra avhandlingen om styrelseskicket 1690.
Fleischer skriver att ”varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket”. Enligt honom är en ideologi liberal ifall den talar om rättigheter, oavsett vilka dessa rättigheter är och vad de innebär i konkret verklighet. Eftersom socialister och konservativa talar om rättigheter, står de innanför det liberala ramverket. Men att dela in ideologierna på detta sätt är vettlöst. Alla ideologier måste antingen tala om rättigheter, eller förutsätta dem i tysthet. En rättighet är inget annat än en legitim handlingsfrihet, och alla ideologier måste ju hävda att någon handlingsfrihet är legitim, vare sig de använder begreppet ”rättighet” eller ej. Det väsentliga är inte om man talar om rättigheter eller ej. Det väsentliga är vilka rättigheter man talar om.
Liberalismens unika kärna är rätten till liv, med dess aspekter och implikationer. Andra ideologier talar om andra rättigheter. Konservativa kan exempelvis tala om rätten till ett arv, en kultur o.dyl. Sådana ”rättigheter” står i konflikt med rätten till liv, för om folk tillåts leva sina liv på eget sätt kan arvet komma att suddas ut och kulturen lär sannolikt förändras och blandas med andra kulturer. Därför önskar konservativa lagar som säkerställer arvet, kulturen, och vad mer de nu kan vilja skydda. Likadant blir det för socialister. Vi märker att de olika ideologierna står i direkt konflikt med varandra. De är varandras motsatser på flera fundamentala punkter. Att påstå att konservatism och socialism verkar inom ett liberalt ramverk är alltså både felaktigt och förvirrande.
Fleischer skriver att fascismen är antiliberal men kommunismen ickeliberal. Drar vi skiljelinjen där den hör hemma – mellan respekt och respektlöshet för rätten till liv – märker vi emellertid att både konservatism, fascism och socialism/kommunism är antiliberala (d.v.s. står i direkt motsats till liberalismens grundläggande värderingar).
*
§9. Fleischer reflekterar kring hur de olika ideologierna skiljer sig i synen på familj och barnuppfostran. Jag har inget att tillägga, förutom att tesen inte har med liberalism att göra.
*
§10. Fleischer skriver att konservatism och socialism kan jämföras och ställas mot varandra i demokratiska val, medan fascism och kommunism ”inte går att begripa som ideal vars för- och nackdelar kan jämföras med andra”. Jag förstår inte vad som skulle vara så svårt med att begripa fascismens eller kommunismens ideal. Förvisso delar jag dem inte, men jag kan förstå vilka de är. Jag kan uppenbarligen också jämföra dem med varandra och väga eventuella för- och nackdelar mot varandra. Vidare kan både fascister och kommunister ställa upp i folkval, även om deras ideologier är eller kan vara antidemokratiska. Samma sak gäller väsentligen även för liberaler.
*
§11. ”Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans.” Vad det innebär vet jag inte riktigt. Det enda som kommer mig för att svara, är att många verkar förhålla sig både kritiska och distanserade till liberalismen.
*
§12. Fleischer repeterar klyftan som tas upp i §3–4. Jag har inget att tillägga.
September 12th, 2010 at 10:00
Mycket bra!
Jag har några små invändningar kring hur du beskriver konservatismens och socialismens uppkomst, men inget som gör att du har fel i din tolkning. Jag saknar nämligen närmare definition av konservatism och socialism i din text.
På nummer 5 vill jag dock invända. Du har visserligen rätt att “Sällan har väl ekonomiska intressen haft en så framtonad roll som under och efter den industriella revolutionen”, men det är å andra sidan för att det är först då som urvalet av ekonomiska intressen faktiskt börjar diskuteras. Tidigare var det självklart att man skulle gynna vissa eliter, och hålla hantverkare skyddade från konkurrens. 1800-talet är ett århundrade av både subventioner och frihandel.
September 12th, 2010 at 12:17
Har du inte fel angående positiva och negativa rättigheter eller är det jag som inte förstår vad du menar? Objektivismen (och “liberalismen”) är väl för negativa rättigheter och emot positiva rättigheter?
När Amnesty är på mig på stan brukar jag svara att jag bara är för de negativa mänskliga rättigheterna.
http://sv.wikipedia.org/wiki/N.....ttigheter
September 12th, 2010 at 18:54
Tomas Ö: Objektivismen erkänner inte de positiva rättigheternas existens.
September 12th, 2010 at 23:03
Objektivismen talar om individuella rättigheter – vare sig positiva eller negativa, eftersom objektivismen (åtminstone implicit) tar avstånd från den klyftan. En rättighet har som jag visat både positiva och negativa aspekter, beroende på sammanhang. Vad som avgör om en rättighet är giltig eller ogiltig är (enligt objektivismen) huruvida den kan föras tillbaka på rätten till liv eller ej.
Det finns många problem med att se rättigheter som antingen positiva eller negativa. Det främsta är, skulle jag preliminärt säga, att man då betraktar dem som lösryckta dogmer snarare än implikationer av en sammanhängande teori.
September 14th, 2010 at 09:31
Henrik: Tack för en enkel förklaring. Skall hädanefter enbart tala om individuella rättigheter, och inte negativa!
September 15th, 2010 at 13:40
Som alltid mycket bra skrivet. Kommer kanske inte nya inlägg lika ofta som förut, men inläggen som kommer är lika bra. Pedagogiska och lättförståeliga (utan att för den delen trivialisera ämnena eller göra alltför grova förenklingar).
För mig är du den viktigaste svenska objektivistiska inspirationskällan och det är synd att fler inte få ta del av dina inlägg.
Peace!
September 20th, 2010 at 16:41
[...] Liberalismens rättigheter Politik Add comments Sep 202010 Henrik Sundholm äger Rasmus Fleischer i rättighetsteori. Läsvärt! [...]
September 20th, 2010 at 18:27
Mycket bra replik!
Matnyttig och ‘to the point’ :-)
September 20th, 2010 at 18:27
“Man åberopar väsentligen samma klyfta ifall man hävdar att det finns en idé om ren liberalism, men att varje försök att förverkliga idén måste ge bristfälliga resultat. Den klyftan är falsk – och försåtlig, EFTERSOM [min anm.] den implicerar att våra idéer är fundamentalt skilda från verkligheten. ”
Ja, just det, klyftan är falsk för att den implicerar att liberalismen i sin idéform är fundamentalt skild från verkligheten, alltså irrationell. Du bemöter inte rasmus argument utan snurrar in dig i att a priori utgå ifrån att liberalismen är sann och rationell och använder den FÖR att bevisa att rasmus klyfta är falsk. Jag förstår att du utgår från det, men du bemöter inte alternativet att liberalismen är falsk.
September 20th, 2010 at 20:09
Jag förstår inte din kommentar. Jag ägnar bara ett stycke åt klyftan mellan idéer och konkret verklighet. Min kritik mot den klyftan har i grund och botten inget alls med liberalism att göra, eftersom det är en djupare metafysisk och epistemologisk fråga. Den kan sedan tillämpas på vilka idéer och teorier som helst. Fleischer tillämpar den på liberalismen.
Om jag missade att bemöta något väsentligt argument ur Fleischers teser kan du väl visa vilket det är.
September 21st, 2010 at 09:09
Ava Avane Dawn missar poängen:
Om man hävdar att det finns en idé om en ren liberalism, men att den idén inte går att förverkliga, så implicerar det att det inte är idén det är fel på, utan verkligheten. Vad Henrik säger (jag ger mig på en tolkning) är snarare att om idén om ren liberalism är omöjlig att förverkliga, så kan det inte heller finnas en sådan idé. Typ.
Eller omvänt, finns idén så går den att förverkliga.
Detta förutsett att idén är rationell och alltså förenlig med verkligheten.
September 21st, 2010 at 14:21
Klart att sådana idéer kan finnas. Det finns otaliga mer eller mindre galna idéer här i världen. Vad jag säger är att om en politisk idé inte kan praktiseras saknar den verklighetsförankring och bör kasseras på den grunden allena. Man börjar med verkligheten och utvecklar sina idéer från det, inte tvärtom. Verkligheten har primat.
September 22nd, 2010 at 10:20
“Alla begrepp förutsätter tydliga definitioner, inkl. alla rättighetsbegrepp. Ett begrepp som saknar en tydlig definition är inte alls något begrepp – det är en rad godtyckliga bokstäver eller ett läte utan kognitivt innehåll.”
Du har uppenbarligen missat eller förträngt diskussionen kring Wittgensteinsk syn på begrepp. Jag rekommenderar Morris Weitz’ konstteori som en första början. Där använder han begreppet “family resemblance” som han tagit direkt från Wittgenstein för att förklara vad han menar när han använder “open concepts” istället för tydliga definitioner på begrepp. Han menar att det är logiskt omöjligt att definiera konstbegrepp med tydliga definitioner. Det bör i min mening gälla många begrepp, särskilt inom värdeteori och närliggande discipliner.
Jag tycker också att du förenklar liberalismen över en gräns där den själv blir ett i princip tomt begrepp. Du framställer det som att liberalismen bara handlar om rätten till liv. Många ideologier tar hänsyn till rätten till liv i dess basala mening, och du gör dig inte något bekymmer med att definiera vad du anser ingår i rätten till liv (mer än att du hintar om att yttrandefrihet och äganderätt ingår i din godtyckliga definition). Och visst, om man begränsar liberalismen till att bara handla om rätten till liv är det klart att Fleischers teser inte gäller. Men det är ju för att du helt omkullkastat definitionen på liberalism.
September 22nd, 2010 at 11:41
Jag är förtrogen med Wittgensteins syn på begrepp, men jag delar den inte. Och jag kan ju inte gärna bemöta varje upptänkligt hypotetiskt motargument i en kortfattad bloggtext. (Än mindre då i en kort bloggkommentar; skall jag ge min syn på Wittgensteins begreppsteorier får det bli någon gång i en egen uppsats.)
På samma sätt tillåter inte utrymmet en fullständig utläggning om rättsteori. Vad jag gör här är att bemöta Fleischers tolv teser. Jag förstår att många premisser blir “hängandes i luften”, men skulle jag djupdyka i både begreppsteori och rättsteori blev det inte en bloggtext – det blev en avhandling på tre hundra sidor. Jag har dock skrivit en del om sådana ämnen (och andra) på bloggen sedan tidigare, så för den som följt skriverierna ett tag borde bitarna falla på plats.
September 24th, 2010 at 08:51
Henrik: Hårklyverier, men vad jag menade var att en idé som inte kan förverkligas, men samtidigt är rationell och förenlig med verkligheten är något av en motsägelse.
September 26th, 2010 at 12:26
Du skriver i texten att:
“Den [objektivismen] försöker inte heller lösa något urvalsproblem, eftersom det aldrig uppstår ett sådant när man tänker korrekt, d.v.s. bl.a. motsägelsefritt.”
Du skriver i kommentarerna att:
“Vad jag säger är att om en politisk idé inte kan praktiseras saknar den verklighetsförankring och bör kasseras på den grunden allena.”
Eftersom verkligheten inte består av människor som tänker korrekt, vilket Fleischer enligt din mening är ett exempel på, så borde väl objektivismen som politisk idé kasseras eftersom den saknar verklighetsförankring?
September 27th, 2010 at 13:56
Det är trevligt när begrepp har tydliga definitioner, men förr eller senare når man en nivå där de inte längre är meningsfulla. Hur definierar man begreppet “begrepp”, eller (mitt favoritexempel) “existens”? Det går förstås att uppfinna sådana definitioner, men det leder inte till något meningsfullt. De mest grundläggande begreppen får inte sitt berättigande genom definitioner utan utifrån observationen att de utgör byggstenar i vår gemensamma världsbild.
Utifrån ett verkligt objektivt perspektiv är exempelvis “existens” godtyckligt. Man kan observera att det redan i naturlig användning långt utanför filosofiska hårklyverier betyder väldigt olika saker i olika kontexter, på olika abstraktionsnivåer. Nyckeln till att slutgiltigt kollapsa den irriterande tudelningen mellan idéer och verklighet ligger i att svälja att idéerna, begreppen och alla deras definitioner, är delar av vår världsbild – vår verklighet. Idévärlden är inte någonting större som ligger utanför vår världsbild, utan den är helt innesluten i den verklighet vi uppfattar. Att vi exempelvis tycker att existens är så centralt beror bara på att vi existerar. Eller upplever oss existera, vilket är samma sak eftersom upplevelsen är verkligheten. Den som inte “existerar” kunde inte bry sig mindre.
När man diskuterar “rättigheter” är man inne och tassar på saker som ligger väldigt djupt nere vid grunden för vår världsbild, men där vi saknar den basala konsensus som vi kan förlita oss på när det gäller begrepp som “begrepp”, “materia”, “vi” och “existens”. Därmed är vi dömda att för evigt prata förbi varandra i sådana diskussioner. Till slut måste vi dock kompromissa i mer konkreta och specifika rättighetsfrågor, och det är där jag uppfattar att Fleischers urval och realliberalism kommer in. Vi kan inte entydigt härleda allt till ett enda gemensamt axiom om “rätt till liv”, även om vi alla skulle acceptera det. (Jag är själv tveksam, även om jag betraktar mig som liberal.)
Med detta sagt vill jag tacka för ett intressant inlägg. Flera bra motargument mot Fleischers teser, som jag dock inte vill avfärda lika kategoriskt som du.
September 28th, 2010 at 22:07
Jacob: Varför skulle objektivismen kasseras för att det finns människor som tänker tokigt? Det kan bara vara ett argument mot en filosofi som påstår att människor aldrig tänker tokigt. Objektivismen gör det i varje fall inte.
September 28th, 2010 at 22:33
Ctail: Ayn Rand definierade “begrepp”: “A concept is a mental integration of two or more units which are isolated by a process of abstraction and united by a specific definition.” Det tycks mig vara en fullständigt korrekt definition. Men jag tänker inte gå in djupare på den saken här, för det skulle kräva för mycket tid och utrymme. Hänvisar istället till ItOE.
Begreppet “existens” måste definieras ostensivt.
“Därmed är vi dömda att för evigt prata förbi varandra i sådana diskussioner.” Vore det inte bättre att helt enkelt försöka begripa vad den andre pratar om?
“Till slut måste vi dock kompromissa i mer konkreta och specifika rättighetsfrågor…” Räkna inte in mig i detta “vi”. Jag anser inte att man bör tumma på andra människors rättigheter.
September 28th, 2010 at 22:45
Men är inte då objektivismen en politisk idé som inte kan praktiseras – med tanke på att den förutsätter att människor tänker korrekt när människor i själva verket tänker tokigt?
September 29th, 2010 at 09:19
Som jag redan sagt förutsätter inte objektivismen att alla alltid tänker korrekt.
June 18th, 2012 at 13:27
[...] Jag vet inte mycket om denne Rasmus Fleischer, men jag kan nämna att Henrik Sundholm har polemiserat mot honom. Share this:DelaFacebookGillaGillaBe the first to like [...]