Loading ...
Q&A: 2
Menar du verkligen att alla droger bör legaliseras? Har du tänkt på de liv det förstör och vad det kostar samhället?
Det menar jag. Har du själv tänkt på de liv som “kriget mot drogerna” förstör? Som narkoman har man ett centralt problem i sitt liv som förmodligen överskuggar alla andra. Det hjälper inte narkomanen att hans problem dessutom är kriminellt. Till yttermera visso innebär förbud högre priser, och de högre priserna gör att narkomanen kan behöva råna/stjäla för att försörja sitt missbruk. Här blir alltså oskyldiga människor offer för hans destruktivitet, vilket mer sällan skulle vara fallet om drogerna var lagliga.
I slutändan kommer det förstås an på något helt annat. Nämligen att vuxna människor har rätt att välja sin egen bana här i livet, utan inblandning av statligt förmynderi. Om de väljer något som riskerar att förstöra deras liv är det beklagligt, men inte desto mindre ett val de i så fall måste stå för, och möta konsekvenserna av. Staten har inte rätt att avgöra vad myndiga medborgare gör i sina egna privatliv, med sina egna kroppar.
Angående kostnaden för samhället måste jag väl svara som ovan: har du tänkt på hur många hundratals miljoner kronor som årligen spenderas på att upprätthålla narkotikalagstiftning? Jag anser att skattebetalarna skall besparas den utgiften. Jag anser också att de inte skall belastas för övriga brott som drogpåverkade eller andra begår. Det är brottslingarna som först och främst skall kompensera sina offer.
Vad är fel med pacifismen? Är inte fredlighet bra?
Fred är något positivt när man kan leva i frihet, utan att bli angripen av en annan individ eller statsmakt. Om eller när man blir angripen har man inte bara rätt att försvara sig. Man bör försvara sig. Den fred som uppstår när man kastar sig för en despots fötter är inte önskvärd. Den fred som uppstår när ens armar och ben är satta i järn är inte önskvärd.
Men det är ju precis denna typ av fred som pacifismen önskar. Vad som utmärker pacifismen är inte att den värjer sig mot initierande av våld. Det gör exempelvis liberalismen också. Vad som utmärker pacifismen är att den fördömer våld i självförsvar – med andra ord människans rätt att värna om sina rättigheter. Jag vet att detta i allmänhet betraktas som en from idé, men själv ser jag den som morbid och grotesk.
Har du några tankar kring Pascals vad?
Jag ser Pascals vad som en styggelse. Pascal säger oss att man bör tro på Gud därför att om Gud existerar blir man belönad i efterlivet, och om Gud inte existerar har man inget förlorat. I bästa fall går man med vinst; i värsta fall är vadet ett nollsummespel. Och om man inte tror på Gud bör man ändå leva som om man gjorde det, för att till slut övertyga även sig själv om att Gud faktiskt existerar.
Min ringa mening är att Pascals analytiska förmåga sviktar. För visst drar man på sig förluster genom att tro på Gud, eller leva som om man gjorde det! Man vänder sig från jordelivet, och mot ett icke-existerande paradis i efterlivet. Man tar avstånd från de värden och den lycka som är möjlig i verkligheten, för att bejaka en illusion om evig lycka bortom döden. Man offrar det verkligt viktiga för rena önskedrömmar. Man gör sig till slav under en allsmäktig despot, istället för att stå rakryggad som sin egen herre. Nå – man kan säga mycket om Pascals vad, men inte gärna att det i värsta fall är ett nollsummespel. Absolut inte. Det är en brakförlust.
Sedan finns det förstås “lärda” invändningar också, som att Gud, om han existerat, skulle känna till vadet och att ens tro var spelad. Dylik kritik ser jag inte som mer än skrivbordsfilosofi. Det väsentliga här är att man i det verkliga livet offrar sin enda chans till lycka och övriga värden, för en irrationell idé om ett elyseiskt Schlaraffenland bland molnen. Frågan handlar inte om att komma in eller inte komma in i himmelriket. Frågan handlar om huruvida livet är till för att levas eller till för att offras.
Vad säger du om försiktighetsprincipen?
Försiktighetsprincipen går ut på att man skall “ta det säkra före det osäkra”. Kanske står vi inför dörren till en miljökatastrof och kanske gör vi det inte, men bör vi inte då, säger man, agera som om vi gör det? Bör vi inte ta det säkra före det osäkra?
Att ta det säkra före det osäkra kan vara en högst rationell strategi. Det är ju därför man köper försäkringar eller lägger ett reservdäck i skuffen. Om det sker en olycka är det bra att vara försäkrad, och får man punktering är det bra att ha ett reservdäck. Handlar det istället om miljöpolitik blir saken en helt annan.
Försiktighetsprincipen vänder på bevisbördan. Det är inte förespråkarna av politiska förbud som skall bevisa att förbuden “behövs”. Om vi andra inte gillar förbuden är det upp till oss att bevisa att en miljökatastrof inte hotar bakom nästa krön (eller krönet efter det, eller krönet efter det, o.s.v.). Detta är naturligtvis skevt. Den som hävdar att något är fallet har också skyldigheten att bevisa detta. Det är inte vi andra som har skyldigheten att försöka hitta motbevis.
Omvänd bevisbörda spelar miljöaktivisten i händerna. Han kan inte bevisa att hans rädsla för en närstående katastrof är välgrundad, så han förkunnar istället att vi behöver ta det säkra för det osäkra. Det vill säga: att han inte behöver bevisa sin sak, utan att vi skall driva igenom hans förbud ändå, om inte för annat så bara utifall att.
Från samma premiss kan man driva igenom vad som helst, på grund av vilka farhågor som helst. Man kan tro att alla skördar i hela världen kommer slå fel om fem år, och ange det som skäl för att grunda ett internationellt jordbrukspolitiskt kontrollorgan. Man kan tro att fientliga utomjordingar skall anfalla oss om samma tidsperiod, och därför säga att vi behöver rusta inför ett interplanetariskt världskrig (med inflaterad penningmängd, tvångsvärvning, riktad produktion, och allt vad det innebär). Varför inte? Är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra? Det kan ju hända! Om man tror på det! Kanske!
Ibland är det bra att ta det säkra före det osäkra, t.ex. i sitt eget privatliv. Men att använda det som en rationalisering för att inskränka andra människors frihet är både irrationellt och hårresande vidrigt.
Existerar arvssynd?
Arvssynd (eller “ursprunglig synd”) är ett kristet påfund. Man säger att alla människor är behäftade med en synd som går tillbaka till Adam och Eva i Lustgården. Närmare bestämt till det ögonblick då Adam och Eva åt från trädet som ger kunskap om gott och ont, vilket Gud som bekant förbjudit dem att göra. Bland de som förespråkat arvssynd finner vi Augustinus, Martin Luther, Jean Calvin, et al.
Det finns en hel del man skulle kunna säga om detta. Men det mest väsentliga anser jag är vad det betyder för verkliga människor i deras verkliga liv. Arvssyndsläran förkunnar att människor är moraliskt befläckade, inte för vad de tänkt eller sagt eller gjort, utan helt enkelt för att de finns till. De föds in i en tillvaro av skuld, och endast gudstro och villig underkastelse inför Gud kan leda till rättfärdiggörelse.
Vad innebär det, omsatt i reella termer? Människan är redan förlorad, inget hon säger eller gör kommer någonsin spela roll, det enda hon kan är att tro och lyda i hopp om räddning. Chansen att vara en god person är förverkad från födseln. Man är redan skuldsatt och skamfilad och ond. Det enda som återstår detta kräk är underkastelse. Hon förtjänar inte kärlek eller förlåtelse, men Gud kanske erbjuder henne det ändå. Ty endast ur det oförtjänta föds möjligheten att välja det goda (d.v.s. möjligheten att offra något).
Jag behöver inte breda ut mig om hur det påverkar ens liv, ifall man är övertygad om det ovanstående. Man ser sig själv som en lort bland andra lortar. Underkastelse är livets hela, det oförtjänta livets enda förhoppning. Naturligtvis är jag en svuren fiende till detta livsfientliga påhitt.
Varför är det fel att förklara moralfrågor utifrån evolutionsbiologi?
Jag är inte helt säker på hur din fråga skall förstås, men jag gör ett försök.
I en mening är det inte alls fel att förklara moralen utifrån evolutionära processer. Trots allt har människan utvecklats till följd av naturligt urval, och utan människan skulle ju ingen moral finnas. Det är också evolutionära processer som gett upphov till det faktum att människan besitter förmåga till förnuft, d.v.s. förmåga att tänka begreppsligt.
Moraliska överväganden (“böran”) är emellertid en given aspekt av förnuftigt tänkande. Har man ett förnuft, har man också möjlighet att reflektera över olika valmöjligheter. Och man kan inte gärna göra detta, utan att i samma stund fråga sig vilket val som är att föredra, med andra ord: hur man bör välja.
Nu hävdar somliga att t.ex. välvilja mot andra är något människan i allmänhet ser som gott, därför att det gynnat henne under årmiljoner av evolution. Man kan ju med gott fog tänka sig att illvilliga människor får färre möjligheter till reproduktion, och att de inte kan dra samma fördel av livsuppehållande samarbete inom gruppen. Därför, hävdar man, ser människor i allmänhet välvilja mot andra som något gott.
Detta innebär emellertid materialism; att moralen skulle vara någon fysisk egenskap lagrad i arvsmassan. Det innebär också determinism; att vi ser saker som moraliska helt enkelt för att våra gener säger det – inte för att det är något vi själva kommit fram till.
En såvitt jag kan se mycket rimligare förklaring är följande. Vi har en moral därför att vi är förnuftiga individer för vilka saker och ting står på spel. Vi har inte endast förmågan att väga alternativ mot varandra. Vi är absolut tvungna att göra det om vi alls vill överleva (och då menar jag våra egna liv, inte artens eller genernas fortlevnad).
Välvilja mot andra är dels något vi tjänar på att visa, dels något vi uppskattar att bli föremål för. Att välvilja i allmänhet är något gott är alltså inget man i sig behöver årmiljoners evolution för att komma underfund med. Allt man behöver göra är att leva på jorden i några år. Omsider upptäcker man själv, av egen erfarenhet, välviljans fördelar.
Bör man inte få lika lön för lika arbete?
När folk talar om “lika lön för lika arbete” har de oftast inte en aning om vilka faktorer som påverkar priser. Vid närmare granskning märker man att de arbeten man jämför inte är fullständigt lika trots allt. Det ena företaget kanske är etablerat, det andra en uppstickare. Det ena må ha ett stort kapital, det andra ett litet. Den ene har kanhända erfarenhet och särskilda kunskaper som den andre saknar. Och så vidare i figurativ oändlighet. Det finns så många tänkbara skillnader mellan “lika arbeten” att det ter sig löjligt att ens rada upp exempel.
Vi kan i och för sig leka med tanken att två arbeten är precis likadana, även om det nästan aldrig är fallet i praktiken. Då lär bägge personer, om vi förutsätter marknadens frihet, få en likadan lön. Marknadspriset för två exakt likadana arbeten kan ju bara bli ett och samma. De som talar om “lika lön för lika arbete” bör alltså inte vända sig till staten, utan till marknaden, om det är vad de vill ha.
Jag vill understryka att “lika lön för lika arbete” är en naturlig följd av fri konkurrens, även om arbeten sällan är så lika som man kan tror att de är. Statliga ingrepp i syfte att främja denna lönlikhet kan ironiskt nog bara åstadkomma motsatsen: gynnandet av somliga intressegrupper på bekostnad av andra. Om vårt slagord skall bära mening, och förespråkas mot bakgrund av verklig ekonomisk kunskap, är det inte socialistiskt utan liberalt.
Kan en psykiskt störd bli tvångsvårdad?
Det här är en fråga som liberala teoretiker brukar tvista om. Har man rätt att tvinga en vuxen människa att ta emot vård – kränker det inte hans rättigheter? Jag svarar att tvångsvård kan vara legitimt, och att det inte alls behöver kränka den vårdades rättigheter. Vad man måste göra är att ta hänsyn till sammanhanget.
Rättigheter ankommer inte på människor först och främst för att de är vuxna, utan för att de är autonoma. Det vill säga: de är begåvade med ett förnuft, och med förmåga att följa sitt eget omdöme. Skulle de bli tillfälligt oförmögna att följa sitt eget omdöme är de inte längre autonoma, och tillämpningen av deras rättigheter måste anpassas efter situationen.
Kravet för tvångsvård bör vara att personen ifråga inte längre kan bedömas som autonom. Rättssäkerheten behöver naturligtvis vara hög, och hur den tryggas på bästa sätt är en praktisk fråga där medicinskt utbildade kan ge bättre råd än jag själv. Huvudsaken är att processen är transparent, och att ingen skall kunna tvångsvårdas godtyckligt, på grund av någon oseriös eller labil läkares bristande omdöme.
Så här har jag skrivit på min blogg förut: “Den sjuke kanske frestas av rakbladet under en panikattack, men är glad åt att leva bara en kort stund senare. Att hindra en psyksjuk människa från suicid är inte att kränka hennes rättigheter utan att hejda inflytandet av hennes sjukdom. Det är vad varje ansvarsfull läkare bör göra.” Den läkare som bara står och ser på medan en psykotisk eller deprimerad patient försöker ta livet av sig är inte bara olämplig för sitt jobb. Han bör kunna anmälas och göras medskyldig till patientens skador/död.
Detta summerar vad jag har att säga om tvångsvård. Jag tror att många liberaler som motsätter sig tvångsvård saknar kunskap om de psykiska sjukdomar som kan göra vård under tvång nödvändigt. Åter andra sätter i system att låta principer hänga fritt i luften, skilda från verklighet och sammanhang. Jag försöker att inte begå samma misstag själv.
Är det medierna som formar vårt skönhetsideal?
Jag skulle påstå att det förhåller sig omvänt: våra skönhetsideal formar medierna. Det är väl egentligen ganska självklart att en tidning inte kan få mig att tycka att något är snyggt eller sexigt, om jag faktiskt tycker att nämnda något är både fult och avtändande. Det är ju inte så att jag till en början äcklas av Slitz-modeller för att omsider upphöja dem till skönhetsideal. (Nota bene: Slitz är bara ett exempel i sammanhanget.)
Den förhärskande synen är att människor faktiskt väljer vad de tycker är snyggt och inte, och att medierna manipulerar och pådyvlar dem ett ideal som accepteras i brist på (eller mot) bättre vetande. Själv ser jag inte riktigt vad som kan tala för en sådan förklaringsmodell. Jag själv kan inte välja vad jag tycker är snyggt, lika lite som jag kan välja att tända på män istället för kvinnor. Såvitt jag känner till är det också likadant för andra människor. Det kan bara betyda: att medierna matar oss med något vi redan tycker om och vill ha.
Eftersom jag inte ser estetiska preferenser som något man väljer, ser jag heller inte varför frågan skulle vara särskilt intressant att diskutera. Naturligtvis är våra preferenser till somligas förfång, precis som de är andra till gagn. Men det gäller för många andra preferenser också – inte minst huruvida man tänder på män eller kvinnor (eller bägge). Att tycka att smala kvinnor är snyggare än tjocka, eller tjocka kvinnor snyggare än smala, är inte mer intressant än huruvida man tycker att män är sexigare än kvinnor, eller kvinnor sexigare än män. Chacun à son goût!
Men det är förstås lätt att klaga över upplevda orättvisor här i världen. Och att hitta en syndabock att skylla dem på.
Finns det inte en risk för prisdumpning på en fri marknad?
En sådan risk kan förstås verka rimlig vid första ögonkastet. Men såvitt jag känner till finns inte ett enda praktiskt exempel på prisdumpning (eller “predatory pricing”). Med andra ord är det här ett rent skrivbordsscenario. Frågan är inte om det kan hända, så mycket som varför det inte händer.
Några egna tankar:
Att dumpa sina priser betyder att man drar på sig förluster. Ifall man har ett enormt kapital kan man förstås hantera en tids underskott. Men hur länge? Det större företaget kan inte veta hur lång tid det kommer ta innan det mindre företaget gör bankrutt. Kanske försöker konkurrenten härda ut, precis som man själv försöker härda ut. Nya lån kan tas, onödiga utgifter slopas, och så vidare.
Men för all del. Naturligtvis kan företaget med ett större kapital (ceteris paribus) överleva förluster under längre tid. Som vanligt när det gäller ekonomi finns dock många faktorer att ta hänsyn till. Är det andra företaget så konkurrenskraftigt att man verkligen gör nämnvärda vinster ifall det går omkull? Väger dessa vinster i så fall upp andra möjliga investeringar, och den risk man måste ta?
Det avgörande skälet till att prisdumpning aldrig sker tror jag emellertid är mycket enkelt. För vad händer när konkurrensen eliminerats? Man blir tvungen att höja priserna för att ta igen sina förluster. Och hur länge kommer det i så fall dröja tills någon ny konkurrent slår upp portarna? Det lufthål man försöker skapa genom prisdumpning blir helt enkelt mycket kortvarigt, om det över huvud taget uppstår.
Vid första anblick kan risken för prisdumpning verka rimlig; vid närmare analys märker vi att prisdumpning lär ge enorma förluster. Även om det varit annorlunda kan jag inte riktigt se problemet. Ett företag har rätt att bestämma sina egna priser, och kan man erbjuda en produkt till ett billigare pris är det ofrånkomligt att dyrare konkurrenter förlorar kunder. På intet sätt kränks några rättigheter här.
April 19th, 2010 at 12:26
Vad gäller prisdumpning kan tilläggas en annan sak också: om ett företag med större kapital försöker “prisdumpa ut” en mindre företag så kommer ju folk att förstå vad som är på gång, och börja hamstra varor för den oundvikliga prishöjningen. Så när det stora företaget höjer priserna sen igen får han inga kunder…
Så i slutändan måste han återgå till sin normala prissättningen, eller fortsätta prisdumpningen & gå bankrutt.
April 19th, 2010 at 16:36
Empiriskt kan man också se att det är svårt att prisdumpa ut en konkurrent från marknaden. Därmed inte sagt att ingen försöker. Jag bor i en del av södra Stockholm där det finns många mackar. För några år sedan råkade jag ut för den angenäma upplevelsen bensinkrig, där bolagen dumpade ikapp (bensin är en extremt homogen vara) till glädje för oss bilister. Tyvärr tror jag att marknaden sanerade sig själv efter ett tag genom att ett par mackar lades ned…
April 19th, 2010 at 19:22
Nu när jag kom att tänka på råkade jag ut för en liknande angenäm upplevelse när mina lokala pizzerior (5 stycken) alla fick för sig att börja priskriga så till den grad att man kunde köpa en Pizza för endast 29 kronor! Nu är dem dubbelt så dyra… men minnerna finns kvar.
Förresten, jag har fråga till Henrik som kan vara något att bita i:
Låt oss säga att vi lever i en nattväktarstaten, och i den staten bor två personer som är ovänner med varandra över ett godtyckligt ämne och är därmed bittra fiender (låt oss säga: en är socialist och en är kapitalist). Nu får dock den rikare personen av dem för sig att utnyttja sitt arv på 100 miljoner kronor till att köpa upp all samtlig mark runt den fattigare personens tomt, och därmed ommöjliggör personen ifrån att komma åt/lämna sin egen tomt.
Låt oss också anta att den fattigare personen inte har tillgång till luftfarttyg (exempel: helikopter) samt att han inte vill bryta mot lagen.
På vilket sätt skulle kapitalismen leda till en lösning av ovan scenario? Skulle detta scenario alls uppstå till att börja med?
Väntar otåligt på svar!
April 19th, 2010 at 19:46
“Priskrig” är dock inte samma sak som prisdumpning. En aktör kan få för sig att sänka sina priser, därför att han tror sig tjäna på det. Sedan lämnas de andra att överväga huruvida de också bör sänka sina priser eller ej, o.s.v. Så fungerar vanlig konkurrens, och har inte mycket gemensamt med “predatory pricing”, där syftet faktiskt är att på sikt göra sig av med all konkurrens.
Rörande det andra scenariot med markägande. Jag brukar svara att den inringade personen i sin tur får köpa upp all mark runt den andre – om nödvändigt hela kontinenten. Då får jag svaret att personen inte har råd. Därefter svarar jag att han får uppfinna en teleporter. Då brukar gensvaret bli att den här personen inte kan göra det, och att han snart kommer dö av törst. Mitt förslag blir då att tillverka ett långt sugrör som han gräver ner ända till grundvattnet…
Eller för att göra en lång historia kort. Det finns gott om lustiga skrivbordsscenarier som aldrig någonsin påträffas i det verkliga livet. Svaret behöver väl inte vara mer verklighetsbaserat än den fråga man svarar på.
April 25th, 2010 at 20:20
Det närmaste prisdumpning är väl annars vad som populärt kallas “utnyttjande av marknadsdominerande ställning”, vilket vi får säga att De Beers pysslade framgångsrikt med under ett antal år.
April 28th, 2010 at 16:27
Om man inte väljer estestiska preferenser skulle mode och trender inte förekomma. De skorna man uppriktigt tyckte var snygga 1992 kan man mycket väl tycka är superfula idag, eftersom dom utifrån rådande estetiska trender anses vara fula.
Det handlar inte om att man inte har egna estetiska ideal, utan att dessa förändras bl.a. för att man påverkas av omgivande kultur. På samma sätt som med kläder kan silikonbröst eller något annat skönhetsideal bli en trend. Hur många tycker idag att en 80-talspermanent eller en hockeyfrilla är snyggt? 1988 var det dock jäkligt hett. Men det var ju inte så att alla människor helt plötsligt insåg att dom egentligen alltid tyckt att hockeyfrilla var supersexigt. Skönhet ligger i betraktarens öga och betraktarens öga formas av rådande kultur.
Jag anser därför att det finns en växelverkan mellan efterfrågan och utbud. Självklart finns det människor med makt och möjlighet att påverka andra människors estetiska preferenser.
April 29th, 2010 at 19:17
Bjornw: Du bör vara betydligt mer försiktig med att dra sådana slutsatser, det är väldigt enkelt att antingen välja en biologisk(fertilitet/fruktbarhetsteoremet) eller sociologisk(mediepåverkan) förklaringsmodell för att förklara komplexa frågor som estetiska preferenser. Frågan är inte bara om människor påverkas av att de ideal som framförs av medier eller vilken utsträckning, utan kanske mer intressant varför de påverkas. Om vi talar om att en individ anammat ett gängse skönhetsideal är det här värt att differentiera mellan huruvida individen verkligen har anammat idealet eller om det är ett sätt att vilja passa in i “normen”.
Att sedan smak är något skiftande, kontexuellt och varierande torde väl förvisso vara klart som korvspad.
May 10th, 2010 at 10:56
Jag trodde mode existerar därför att folk kan tycka att väldigt många saker är snygga, samtidigt som det inte är praktiskt att byta stil en gång om dagen, eller särskilt roligt att vara ensam om sina byten. Jag har aldrig övervägt möjligheten att folk plötsligt väljer att tycka att något nytt är snyggt, samtidigt som de också väljer att tycka att det tidigare snygga är fult. I och för sig möjligt – jag har inte direkt förlorat någon sömn över frågan – men det låter i mina öron väldigt orimligt.
Naturligtvis påverkas ens preferenser av vad man exponeras för. Det betyder dock inte att man aktivt väljer som man tycker är och inte är snyggt.
Jag vågar inte säga något slutgiltigt här, för jag utgår bara utifrån mig själv. Åtminstone jag själv kan inte slå näven i bordet och säga att jag banne mig skall börja attraheras av fetma istället för slankhet, eller krinoliner istället för kort-kort, etc. etc. Det har aldrig föresvävat mig att någon annan skulle kunna det. Men om det faktiskt är så att det finns folk som kan göra det, har jag kanske fel i mitt resonemang ovan.
May 20th, 2010 at 11:08
Nej, jag menar inte att man själv kan välja att byta estetiska preferenser – tvärtom. Men det finns annat än något slags objektivt ideal som man föds med som påverkar vad man attraheras av. Ett exempel kan vara att folk som klär sig trendigt signalerar koll och att dom bryr sig om sitt utseende, eller folk som klär sig i dyra kostymer singnalerar framgång. I båda fallen är det väl frågan om någon slags makt som i många fall är attraktiv i betraktarens öga. Om fetma signalerade någonting övergripande positivt är jag övertygad om att det skulle uppfattas mer attraktivt. Därmed inte sagt att alla människor automatiskt utvecklar en fetmafetish.
Vad vi anser vara vara attraktivt och vackert är rimligtvis en kombination av medfödda preferenser och olika föränderliga kulturella faktorer. Detta gäller förstås inte bara hur vi människor ser ut utan även arkitektur, inredning, konst och allt annat mode.
May 20th, 2010 at 12:18
Jamen dåså. Då är vi överens.