Loading ...
Pragmatismen är opraktisk
Metafysiska klubben grundades av Charles Pierce och William James 1872. (Oliver Wendell Holmes Jr. var medgrundare men irrelevant för sammanhanget.) Den blev ett slags diskussionsgrupp för filosofer, och här såddes de första fröna av det som skulle komma att bli pragmatismen. I och för sig blev inte klubben långlivad; den upplöstes efter nästan exakt ett år. Pierce skulle emellertid upprätta den på nytt 1879 när han börjat arbeta vid Johns Hopkins University i Baltimore, och från den punkten kan man säga att pragmatismens frön började växa till en synlig planta (eller till veritabelt ogräs om man så vill). Ja, min avsikt är inte att försöka skriva en exposé över hela den här historien. Det kan vara intressant att känna till hur intimt pragmatismen är knuten till både Pierce och James, eftersom de var hyfsat oeniga om hur den nya läran skulle se ut eller tolkas – till och med så oeniga att Pierce ett tag kallade sin inriktning för ”pragmaticism”. Detta till trots får jag svårt att se olikheten som fundamental. De bägge herrarna är överens om pragmatismens kärna: att något är sant om det är praktiskt, om det ”fungerar”. Vi upptäcker inte sanningar. Vi skapar dem.
Vad som framstod som radikalt nytt i slutet av 1800-talet tycks gängse idag. De flesta är (såvitt jag observerat) pragmatiker i någon betydelse av ordet. Varför skall man gå efter principer? frågar de. Varför låsa fast sig vid ett enda sätt att tänka? Är det inte ganska opraktiskt att hålla på principer, oavsett om de fungerar eller ej? Det senaste halvseklet har man till och med pratat om ideologiernas död. Nazityskland besegrades, det fascistiska Italien gick i graven, och på senare tid fick även Sovjetunionen kasta in handduken. Bara ett fåtal av dagens stater har tydlig ideologisk förankring, då i form av bl.a. kommunism (t.ex. Nordkorea) eller islamism (t.ex. Iran). Med andra ord: när politiska principer efterlevs är det i regel klandervärda sådana. Ibland hävdas till och med att principer som sådana, oavsett vilka det gäller, är totalitära. Så länge politiken är pragmatisk och utan ideologi kan den inte vara totalitär; enbart en ideologisk stat kan vara det och är det också alltid – även när dess ideologi är frihetlig. Emellertid kan inte principer undvikas helt och fullt, hur gärna man än råkar vilja. Det närmsta en pragmatiker kommer, är att så att säga vara principlös av princip.
Att vara pragmatisk verkar tryggt. Man tar inte definitiv ställning för eller mot, utan är alltjämt öppen för att ändra sin åsikt. Vad som är sant idag kan vara falskt imorgon; att ändra sin position när sanningen skiftar – och kanske skiftar den för att man ändrar sin position – är endast prov på tolerans. Vad är väl fel med tolerans? Det är viktigt att komma överens och lägga våra oenigheter åt sidan! Jo, fina ord förvisso, eller i alla fall ord som låter fina. Vad de faktiskt innebär är i själva verket allt annat än fint. De vädjar till subjektivism. Det sanna är sant beroende på hur man ser på det; om det fyller en funktion. De vädjar till omdömeslöshet. Moraliska förmenanden är intoleranta; man bör likaväl komma överens med sin rånare som med den polis som skyndar till ens räddning. Begrepp som ”godhet” och ”ondska” är obsoleta reliker från religiös dogmatism; på sin höjd kan man tala i mån av ”bra” och ”dåligt”. För vad som är bra eller dåligt beror ju på vilket som tycks praktiskt i varje given situation. Är det praktiskt att råna är rån bra, och är det opraktiskt att bekämpa rån bör man inte göra det.
Låt oss återvända till Charles Pierce och William James. Vari bestod egentligen deras oenighet? Den senare hävdar att något är sant om det ”fungerar” för dig som individ. Ifall du exempelvis tror på Gud, och upplever att tron stärker dig, är det sant att Gud existerar. Din gudstro är pragmatiskt sann. Pierce höll inte med om detta, men hans invändning innebär snarare en gradskillnad än en artskillnad. Han menar (och John Dewey skulle senare hålla med här) att det krävs allmän konsensus för att något skall kunna sägas vara sant. Det räcker inte att du tror på Gud och känner dig stärkt i din tro. Först när stärkande gudstro blivit gängse kan man säga att den är sann. Men inte är väl detta en essentiell skillnad? Hos den ene är en individs uppfattning tillräcklig; hos den andre krävs det att många individer delar samma uppfattning. Bägge förenas av pragmatismens subjektivism. Det sanna är inget som upptäcks genom att studera verkligheten. Det sanna är något som vi skapar, beroende på hur vi ser saker och ting och vad som för stunden är mest praktiskt att hålla för sant. (Ett tydligt exempel är de senaste årens klimatalarmism, där en falsk fasad av endräkt har fått sätta tonen och avgöra vad som är sant och falskt.)
Principer behöver inte vara de svävande förpliktande regler pragmatiker tenderar att vilja se dem som. Faktum är att principiellt tänkande är det enda praktiska valet både på sikt och i det omedelbara nuet. Det är inte praktiskt att stirra sig blind på vad folk anser om verkligheten, när det är verkligheten man bör hålla under uppsikt. Uttryckt på annat sätt: det är inte praktiskt att ersätta fakta med godtycklig tro eller rena rama önskedrömmar. (”Wishing won’t make it so.”) Möjligtvis kan det tyckas ”fungera” för stunden, men stunder är delmängder av hela ens sammansatta livstid, och man vill ju inte bara ha ett fungerande liv just nu utan även imorgon och dagen efter det. Det kräver att man tar hänsyn till hur saker och ting faktiskt är, och inte bara till hur andra uppfattar dem. Det kräver också att man tänker långsiktigt och sätter varje enskild stund i dess rätta kontext. Man måste kunna förlita sig på sitt omdöme. Om det som är sant idag godtyckligt riskerade att bli falskt imorgon gick det inte att planera sin tillvaro, och hur praktiskt är det? Varför äta sig mätt när maten kanske förvandlas till gift i nästa stund? Vågar man verkligen andas, om luften när som helst kan förvandlas till Zyklon B? (Kanske kan man vara hyfsat säker på att inget av detta sker om man läser de senaste opinionsmätningarna först.)
Uppfattningen av sanningen såsom beroende av fakta, som till stor del undandrar sig människans kontroll, har varit en av de vägar på vilka filosofin hittills inplantat hos människan ett element av tillbörlig ödmjukhet. Avskaffar man denna hämsko på den mänskliga högfärden har man tagit ytterligare ett steg mot ett visst slags vanvett – den maktberusning, som fick insteg i filosofin med Fichte, och för vilken den moderna människan, hon må vara filosof eller ej, har så stor benägenhet. Jag är övertygad om att denna berusning är vår tids största fara, och att varje filosofi som – låt vara oavsiktligt – ger näring åt den ökar faran för stora sociala katastrofer. (Bertrand Russell, Västerlandets filosofi, s. 828.)
March 21st, 2010 at 00:04
“Moraliska förmenanden är intoleranta; man bör likaväl komma överens med sin rånare som med den polis som skyndar till ens räddning. Begrepp som ”godhet” och ”ondska” är obsoleta reliker från religiös dogmatism; på sin höjd kan man tala i mån av ”bra” och ”dåligt”. För vad som är bra eller dåligt beror ju på vilket som tycks praktiskt i varje given situation. Är det praktiskt att råna är rån bra, och är det opraktiskt att bekämpa rån bör man inte göra det.”
Träffande! :)
March 21st, 2010 at 16:56
@Bertrand Russell: “Ödmjukhet” utgör avigan av det falska mynt där rätan är “högfärd” eller “maktberusning”! Studera vad objektivismen har att säga om falska dikotomier!
March 21st, 2010 at 23:18
På moralens område finns det dock inget annat än subjektivism att ty sig till.
March 21st, 2010 at 23:26
Eftersom jag aldrig tytt mig till etisk subjektivism (eller till nihilism) framstår din utsaga som en smula märklig.
March 22nd, 2010 at 11:45
“På moralens område finns det dock inget annat än subjektivism att ty sig till.”
Jaha, då är vi tillbaka på “ruta noll” igen.
Någon som har lust att skriva en ny lång avhandling om varför moralisk subjektivism är fel och varför värden kan vara objektiva och rationella? Själv har jag skrivit så mycket om detta att jag tappat räkningen.
Jag har ingen subjektiv lust att göra det en gång till – och hur skriande det objektiva behovet av en sådan avhandling än må vara, så tycker jag att jag redan har gjort mitt i denna fråga.