Loading ...
Om ett karaktärsmord (gärningsmännen ännu på fri fot)
Tänk om jag skulle säga att Sokrates var en idiot därför att han var så ful. Eller om jag sade att Hume inte bör tas på allvar, därför att han var en tjockis. Ponera att jag ville avfärda Kants idéer som löjliga, för att han ”bara satt vid sitt skrivbord utan att se något av världen” (i stort sett lämnade han aldrig Königsberg under hela sitt 79-åriga liv). Anta att jag sade att vi inte behöver bry oss om Wittgenstein, för som alla vet var han ju våldsam och hotade oliktänkande med eldgafflar. Och att Kierkegaard bara var en emotionell lipsill, oförmögen att ta tag i sitt liv. Att Russell var en gubbjävel för att han rökte pipa, att Sartre var ett patetiskt mobboffer (han blev mobbad under sin skoltid), och att Foucault gillade att knarka (han provade LSD vid ett tillfälle och tyckte om det). Vad skulle ni tänka om jag, eller för den del någon annan, kritiserade sagda filosofer så osakligt och på så lösa boliner? Das kann man sich fragen.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag kom i kontakt med Ayn Rands skriverier för snart tio år sedan. Jag skulle beställa lite böcker och råkade få syn på Lovsång som verkade intressant och var billig, så den fick följa med i paketet som ett slags bilaga. Författarinnans namn hade jag väl hört någon gång, men jag kände inte närmare till henne och tänkte inte mer på saken. Blev jag på något sätt automatiskt ”frälst” när jag väl läst berättelsen, där huvudpersonen Jämlikhet 7-2521 lämnar sitt despotiska samhälle för att till slut döpa om sig själv till Prometheus (som ju enligt mytologin försåg människan med gudarnas eld)? Förvisso inte. Jag gillade boken, men det var allt. Några år senare skulle jag dock betrakta mig själv som objektivist, efter att ha läst Urkällan, Och världen skälvde, och ett par av de fackfilosofiska bokverken. Vad Rand skrev verkade huvudsakligen mycket vettigt, och vad jag samtidigt läste av andra filosofer förstärkte intrycket. När jag väl slog ihop pärmarna till Själviskhetens dygd – alltså i början av år 2004 – bestämde jag mig efter en tids övervägande. Ja, inte för att Ayn Rand var ofelbar och alltid hade rätt förstås. Men för att jag i huvudsak höll med om vad jag läst, och att jag därför kunde betrakta mig som en objektivist.
Tre år senare drog jag igång min blogg, och jag har stuckit ut hakan för Ayn Rands idéer ända sedan dess – till på köpet under eget namn. Nu kanske läsaren har följt mitt författeri ett tag, och kanske läser han också vad andra objektivister har att säga. Kanske tycker han också att vi objektivister brukar vara lite för defensiva mot kritik, och alltför snara att i varje händelse ta Rand i försvar. Och visst, det kan jag ibland ha förståelse för. Men då vill jag samtidigt att läsaren skall förstå min belägenhet, som för övrigt delas av alla objektivister. För saken är den att det knappast finns något som är så otacksamt som att låta sin filosofiska hemvist i objektivismen bli allmänt känd. Jag tror inte ens att läsaren kan föreställa sig hur otroligt mycket skit man blir pådyvlad och tvingas utstå, när man en gång yppat sin sympati med Rands idéer. Om han t.ex. tänker att jag nu låter som en gnällmåns och att jag gör mig till martyr, är det inget mindre än underpant för att jag har rätt. Ingen anständig mänska, alltså en mänska som fäster vikt vid ärlighet och saklighet, skulle nämligen, om han var införstådd med hela situationen, kunna annat än nicka beklagande åt mina ord.
Jag skall försöka ge läsaren en bild av hur det står till, men tänk på att en ordknapp förklaring inte gör verkligheten full rättvisa. Rands blotta namn attraherar skadelystna personer. Säg att du skapar en tråd om objektivismen i ett allmänt forum. Inom tio inlägg kommer den i allmänhet fyllas av personangrepp och smutskastning, såvida den inte redan skapats av någon annan för just det syftet. Man kommer påpeka att Rand var ful, att hon rökte (var en ”kedjerökande kärring”), och att hon var avskyvärd som person. Man kommer förklara att det bara är fjortisar som läser Rand, ni vet, sådana där naiva småpojkar som sitter på rummet och runkar sönder sitt intellekt. Man hastar att förklara hur himmelsskriande illa hon skrev, och lägger till att de som tar hennes idéer på allvar, hur man nu kan göra det, är hjärntvättade sekterister. Det finns ingen lögn som är för gemen för att uttalas, ens sådana som utgör ärekränkning och är brottsliga enligt svensk lag (se t.ex. den här tre år gamla artikeln av Britta Svensson, där Rand anklagas för att ha begått våldtäkt på Nathaniel Branden). Sådan här verbal pugilism är vardagsmat för objektivister, och diskuterar man inte i allmänna forum, då blir man upphittad genom sin blogg, sin e-post eller vad man nu har för kontaktmöjligheter.
Som sagt skrapar det här på ytan, men ett par exempel är bättre än inga alls. (Att upprätta en fullständig katalog över alla lögner och stickord skulle ta för mycket av min tid i anspråk, och jag vill ju inte reta läsarens kräkreflexer i onödan.) Poängen bör väl framgå ändå. Uttrycker man sympatier med objektivismen blir man sedd som en spottkopp, och sådana existerar bara för att man skall kunna spotta i dem. Vad för ursäkt eller förnuftigt argument behöver man ha för att spotta i en spottkopp? Att man känner för det är skäl nog. Medan Rands karaktärsmördare kan vara gränslöst oärliga i syfte att göra ned objektivismen, är de ofta ärliga i sina avsikter. Inte sällan medger de att de är mobbare, och att de anser att somliga helt enkelt förtjänar att mobbas, t.ex. för att de är fula eller röker tobak eller något tredje lika legitimt skäl (som att Rand använde hårda ord ibland). Men försöker man mota Olle i grind har man begått ett felsteg. Då blir man bemött med falsk oskuld, som om man inte kunde ta emot lite kritik och bara försvarar Rand helt dogmatiskt, oavsett om hon hade rätt eller fel. Ja, det vill säga, som om hennes utseende eller rökvanor eller vardagliga språkbruk hade något att göra med hur sanna eller falska hennes idéer är. För idéerna diskuteras nära nog aldrig.
Många häcklare är förstås mer subtila för att enklare kunna ta på sig rollen som oskyldig lammunge, men sådan falskhet är nästan ännu värre än den uttryckliga som bör vara uppenbar för var och en. Exempel: nyligen skapade någon en tråd om Rand, och det första han skrev var att ”den äkta debattören skall älska sin motdebattör”, och att man inte skulle ”håna eller kränka någons självkänsla”. Han fortsatte dock skriva att Rand i sina romaner ”skickar lönnmördare” till hans föräldrar, att hon ”planerar att kastrera” hans favoritförfattare, att hon ”vill skära upp” hans favoritfilosofer, att hon ”vill förinta” hans värld. För Rands idéer är ”idéer som vill döda oss”, t.ex. som de hos Adolf Hitler, Charles Manson, Ted Bundy och Ulrike Meinhof. Ja, du läste rätt. Så skrev han faktiskt. Om du kräktes över ditt tangentbord ber jag om ursäkt; kanske borde jag ha förvarnat dig. Men nota bene att det här inte var någon isolerad företeelse. Det är så här det brukar låta. Och eftersom han börjar med att säga att läsaren skall älska sin motdebattör, och att man inte bör håna eller kränka, kommer han undan med sitt hat och sitt hån och sina kränkningar. Den som mot förmodan påpekar att det är hatiskt och kränkande, han avpolletteras som en barnrumpa som ”tar åt sig” för mycket.
”Men”, frågar läsaren kanske, ”nog blev väl ändå den där trådskaparen åthutad av de andra på forumet?” Nej, käre läsare, det blev han som vanligt inte. Istället var någon snabb med att påpeka hur smart Ted Kaczynski (mer känd som Unabombaren) är, för han kan till skillnad från Rand ”resonera om saker”. Förvisso ett resonemang där den andre blir söndersprängd, men ändock. Efter det kom en antisemit och förklarade att objektivismen är en judisk konspiration. Sedan orkade jag inte läsa mer.
(För fler exempel kan man läsa Holmgren får svar på tal.)
Vad beror det på, att blotta namnet Rand blivit en spottkopp som får saliven att rinna på motståndare av beskrivna typ? Är det en pavlovsk betingning? Nej, det förstås. Rands idéer ställer många allmänt vedertagna uppfattningar på huvudet. Jag tror att hennes moralsyn är det mest konturskarpa i det här avseendet, och hur hon skildrar den i sina romaner. Det är möjligt att belackarna, när de läser Rand, om de läst Rand, medvetet eller undermedvetet känner igen sig själva i hennes skurkar. Inget kan göra riktigt lika ont, för ingen har någonsin kastat en lika bjärt som otvetydig förkastelsedom över altruismen och den irrationella egoismen. Hon säger: en moralisk individ är en individ som svär vid sitt liv och vid sin kärlek till det, att alltid leva för sin egen skull och aldrig kräva att någon annan skall leva för hans. Många tycker att det låter ganska hemskt, och det får man förstås tycka om man vill. Men att döma av Rands kritiker, så kallade, är de som regel snarare än undantag totala motsatser till den moralläran. Om man fäster sådant värde vid sitt eget liv och väl, då drar man inte ut på korståg mot en filosofi bara för att fylla upp latriner, och för att hänga spetälskebjällror om andras halsar. Kom ihåg scenen i Urkällan, där skurken Ellsworth Toohey får tillfälle att gå upp till Howard Roark och fråga vad han tänker om honom. Och Roarks svar: ”Jag tänker inte på dig.”
Det här är förstås bara en kvalificerad gissning från min sida. Men om det stämmer kan det också förklara en annan sak, nämligen varför man alltid skall jämra sig över Rands skrivsätt, men sällan kan (eller vill) analysera de filosofiska resonemang som inte blir klara i romanerna. När man läst Och världen skälvde går det ju an att kverulera om hur hjältarna framställs som vackra, eller att Galts tal är kolossalt långtråkigt, men att uttala sig om t.ex. Rands syn på begreppsbildning blir svårare.
Apropå Galts tal förresten. Ulysses, den klassiska romanen av James Joyce, avslutas med en lång inre monolog utan några som helst skiljetecken. Det finns till och med handböcker i hur den textmassan skall läsas – men jag ser inga ständiga korståg och hatkampanjer mot James Joyce. Likväl mot Rand.
Gör den här texten någon skillnad? Nej. Den kommer bemötas med samma hån och persiflage som vanligt, ifall den ens blir läst av ifrågavarande personer. Det är inte möjligt att tala förstånd med de som valt att avlysa förståndet. Allt man kan är att försöka undvika att ha med dem att göra. Jag avslutar det här med samma ord som jag avslutade ovan nämnda text till Holmgren med: ”Det är möjligt att de som har något konstruktivt att säga undviker trådar av det här slaget, vilket förstås är begripligt och helt i sin ordning… Man bör ändå göra sin röst hörd på andra sätt, kanske inte varje gång någon vräker ur sig elakheter, men då och då, för att inte bli en passiv åskådare. Ibland får man, istället för att fly, erbjuda verbal aggression lite intellektuellt självförsvar.”
(Se även avdelningen Frihet från att ta Ayn Rand i försvar på Nattväktaren.)
January 26th, 2010 at 18:07
Att du bara pallar att hänga på flashback…
January 26th, 2010 at 18:47
Håller man sig borta från trådar av det slaget finns många konstruktiva diskussioner.
January 26th, 2010 at 20:49
Mycket trist att man inte kan sakligt diskutera hennes idéer, för de är värda att diskuteras.
Jag tycker det är trist när vissa skriver ett inlägg i den här stilen: “Rand är inte intessant, hennes futila försök till att skapa en filosofi misslyckades kapitalt”
När man frågar vederbörande om man kan få en mer fyllig förklaring på ovanstående påstående, så får man till svar att “hennes härledningar går inte ihop och leder till inkonsekvenser och att det blir därigenom okej att svälta sitt barn om man följer Rands etik”
När man (om man orkar vara kvar i diskussionstråden) svarar att det inte alls följer av hennes etiska system så får man nåt nonsens svar medföljt av halmgubbar och nedsättande påståenden om ens intellektuella kapacitet, mognadsgrad osv
Det blir aldrig diskussion om idéerna och vad hon faktiskt skrev.
Trist!
January 26th, 2010 at 23:34
Man kan ju fråga sig varför just objektivister blivit så utsatta, för det har till och med jag uppfattat. Funderar på att läsa in mig på det, iden om det rationella egenintresset verkar rimlig och i linje med mina övriga värderingar.
January 27th, 2010 at 09:22
[...] 27, 2010 · Kommentera Henrik Sundholm har skrivit ett inlägg om objektivism som jag måste kommentera. Jag vet själv ganska lite om den objektivistiska läran, [...]
January 27th, 2010 at 09:22
Om det är någon tröst så tycker jag dina inlägg i de trådarna är mycket intressanta och givande. Efter att ha sett senaste tidens inflation av trasha-Ayn-Rand-trådar på FB brukar jag numera ignorera trådstartarens inlägg och istället direkt leta upp de inlägg du skrivit Henrik.
January 27th, 2010 at 10:49
Roligt att höra!
January 27th, 2010 at 11:06
“Rationellt egenintresse” eller “rationell egoism” är förvisso en god idé. Men många har svårt att ens föreställa sig en egoism som är rationell. De kan inte föreställa sig någon annan egoism än den som består i att sko sig på andras bekostnad (och att alternativet skulle vara att låta andra sko sig på ens egen bekostnad). Det kanske rentav är den enda “egoism” de kommit i kontakt med.
Detta kan vara åtminstone en delförklaring till att objektivismen möter sådant motstånd och till att det är så svårt att få budskapet att gå hem.
January 27th, 2010 at 11:28
Jag försökte en gång reda ut sammanhangen i en uppsats som heter “Anti-egoismens historiska rötter”:
http://www.nattvakt.com/online.....egoism.htm
January 27th, 2010 at 14:46
Jo, det är nog en delförklaring. Men de som drar ut på långa smutskampanjer mot objektivismen, rentav i åratal, kan väl inte göra det bara för att eller om de missförstått dess syn på egoism? Dessutom har dessa personer ofta läst både Urkällan och Och världen skälvde. Har man inte fått en ganska god förståelse för hur Rand ser på saken efter det, då vet jag inte om det kan tillskrivas oskyldiga missförstånd.
Jag brukar förresten inte råka på några liknande kampanjer mot Nietzsche och andra som faktiskt menade att man bör sko sig på andras bekostnad.
January 27th, 2010 at 22:25
Ett pucko är ett pucko, oavsett om denne har läst Atlas eller ej…
Heder att du orkar.
Jag gör det inte.
January 28th, 2010 at 11:19
En annan delförklaring är att objektivismen faktiskt utmanar och ifrågasätter en mängd invanda föreställningar (eller vanföreställningar).
När människor först kommer i kontakt med objektivismen har de redan någon form av livsåskådning. De kan vara kristna, eller marxister, eller utilitarister, eller, eller, eller. Om objektivismen ifrågasätter premisserna i dessa livsåskådningar, är det egentligen inte att undra på att de ser den som ett hot och vänder sig emot den.
Men varför det sedan tar sig formen av ad hominem-attacker och smutskastning är en annan fråga.
Och när man utsätts för smutskastning faller man lätt för frestelsen att svara med samma mynt. Det är väl därför som diskussioner så ofta och så snabbt urartar till “flame wars” och allmänt råskäll.
Om jag nu ska låta metaforerna hagla, så kan invanda föreställningar “sitta som berget”, och när de ifrågasätts, försvarar man dem “med näbbar och klor”. (Att “låta metaforerna hagla” var också det en metafor.)
January 28th, 2010 at 12:37
En del motstånd grundar sig förstås på ren okunnighet. Man bryr sig inte om att sätta sig in i filosofin innan man tar avstånd från den. Men det är ju inte specifikt för objektivismen.
En del handlar om desinformation. När t.ex. Brita Svensson anklagar Ayn Rand för att ha våldtagit Branden, så måste det ju vara något hon snappat upp någonstans. Men inte ens Branden själv påstår väl något så bisarrt?
När det gäller angrepp på Ayn Rand som person finns det faktiskt en rimlig förklaring till dem. Ayn Rand sade att hon formulerat “en filosofi för att leva på jorden”. Så om man tror sig kunna visa att hennes eget liv var misslyckat, så skulle det också visa att hennes filosofi *inte* är en filosofi för att leva på jorden.
Motargumentet mot det skulle vara att det innebär att tillskriva henne ofelbarhet. Och det finns väl ingen som hävdar att hon var ofelbar? (Eller finns det det?)
January 29th, 2010 at 20:02
Trådskaparen jag citerade i mitt inlägg skrev nyss en harang med slutpoängen att Rands filosofi “inte är gjord för människor”. Så det kan nog ligga något (och kanske en hel del) i det.
January 29th, 2010 at 20:13
“När det gäller angrepp på Ayn Rand som person finns det faktiskt en rimlig förklaring till dem. Ayn Rand sade att hon formulerat “en filosofi för att leva på jorden”. Så om man tror sig kunna visa att hennes eget liv var misslyckat, så skulle det också visa att hennes filosofi *inte* är en filosofi för att leva på jorden.” Jag håller med. För en person som försöker skapa ett etiskt system som säger hur man bör leva (eller inte leva) är det viktigt att personen också själv var någorlunda lycklig. Jag skulle nog inte lyssna alltför mycket på en självmordsbenägen person som säger hur man kan leva för att nå lycka, exempelvis. Om det skulle visa sig att Sokrates exempelvis var deprimerad på grund av sin filosofi borde det betyda att hans väg att nå lycka kanske inte var den bästa. Samma sak med Ayn Rand.
Att hon är ful eller liknande är dock irrelevant, det håller jag med dig om.
January 29th, 2010 at 20:50
Varje gång en Ayn Rand-tråd har dykt upp så har jag haft förhoppningar om att nu, nu ska vi reda ut det här med objektivism. Jag kan inte mycket om den själv, därför har man ju hoppats kunna ta en liten genväg till den genom att läsa, och ibland flika in i, konstruktiva diskussioner om filosofin snarare än att ge sig på den lite avskräckande långa Och världen skälvde rakt på. Än har det inte hänt. Vad som händer är precis vad som beskrives ovan. Ett långsamt karaktärsmord. Som egentligen saknar motstycke i filosofiska samtal. Ofta nämner man exempelvis när Schopenhauer tas upp dennes kalla själ och hyckleri, Russell gör det exempelvis i Västerlandets filosofi, och samma sak upprepas i andra verk och ibland i diskussioner om dennes filosofi samtalspartners emellan, men när det väl är gjort lämnar man det och koncentrerar sig på filosofin och inte personen. När det gäller Rand kan en del helt enkelt inte släppa personen Rand. Och de klarar inte att diskutera och läsa Rand med någon som helst välvilja i tolkningen. Det blir omöjligt att ha någon som helst konstruktiv diskussion överhuvud. Det är nästan unikt när det gäller filosofi. Jag kan inte komma på, så här på rak arm i alla fall, någon annan filosofi eller enskild filosof som är så utsatt.
Ingalunda är jag utan skuld, jag kan vara hård och snar till dom när det gäller Rand. Men jag ska försöka vara mer förstående i framtiden, och lämnar gärna en ursäkt skulle det behövas och önskas. Och tids nog ska väl också jag ha läst in mig på objektivismen. Hoppas på ett bättre klimat och en ordentlig utredning av Rands filosofi i framtiden.
January 30th, 2010 at 12:04
Det är ju ganska onödigt att hacka på privatpersonen Rand, när det ändå finns så många brister i den objektivistiska “filosofin” att kritisera…
January 30th, 2010 at 13:04
De få gånger objektivismen – alltså filosofin till skillnad från personen Rand – diskuteras, handlar det nästan alltid om missuppfattningar eller medvetna förvrängningar. Och detta i sådan utsträckning att man aldrig kommit undan med det, hade det rört sig om någon annan filosofi. Så jag vill förstås inte påstå att “allting går”, bara man håller sig till saken. Det gäller att vara intellektuellt hederlig även i sak.
Jag håller med om att det behöver diskuteras när folk ser (skenbara eller verkliga) brister i objektivismen. Tyvärr är ju sådan diskussion i princip omöjlig annat än mellan fyra ögon. Tillåter formatet att vem som helst får säga sitt, då blir det bara en scen för pajkastning och spydigheter.
January 31st, 2010 at 17:14
Detta är en av anledningarna till att jag helt slutat skriva i Lib. och filosofiforumet på Flashback. Det är tråkigt när människor sitter fast med huvudet i tunneln och halvt medvetet missuppfattar filosofin för att den strider mot alla deras tidigare värderingar.
Detta händer mig då och då också i verkliga livet då jag diskuterar filosofi med bekanta. Några gånger har det hänt att de halvskriker att “mord, lögner och bedrägeri är egoistiskt”, “det är lätt att komma undan med mord” eller “du är naiv och förstår dig inte på varför man ska uppoffra sig”.
Bra skrivet! Jag uppskattar verkligen denna bloggen.
January 31st, 2010 at 20:07
Tråkig läsning måste jag säga, visste inte att man kan bli så avfärdad, inte p.g.a. idéerna sig, utan snarare med utgångspunkt ad hominem.
För övrigt så har jag aldrig förstått det här med att Rand skulle vara ful, tycker snarare att hon såg väldigt anständig och cool ut!
February 1st, 2010 at 00:23
Jag blev tipsad om en aktuell artikel i Sydsvenskan, med titeln “En rak Rand i en skev värld”: http://sydsvenskan.se/kultur-o.....varld.html
Inte den mest nedgörande artikel jag läst. Ändå är den fortfarande väldigt osaklig, både apropå sakuppgifter och omdömen. Det kan ju tjäna som en liten undertreckare till mitt inlägg ovan.
February 1st, 2010 at 10:26
Själva artikeln är redan borttagen från nätet, så att man bara ser ingressen och faktarutan. Hursomhelst: den här fokuseringen på Ayn Rands privatliv gör det ju inte direkt lättare för oss. Vi måste ta itu med sådana frågor som om hon verkligen missbrukade amfetamin och frågan om vem som “dumpade” vem, Rand eller Branden.
Mig veterligen tog hon en minimal dos dagligen på läkares ordination – och jag tror inte ens sådana här preparat var narkotikaklassade vid tiden hon började med det.
Och även om turerna är invecklade, så tror jag allt att det var Ayn Rand som “dumpade” Branden, inte tvärtom. (Läs James Valliants bok, om ni är intresserade av frågan.)
Men vill man verkligen tillbringa sitt liv med att rota i de här frågorna?
Betydligt allvarligare är det då att jag själv, efter snart 40 år av studier av objektivismen, fortfarande tycker att det är rätt svårt att leva här på jorden.
February 1st, 2010 at 10:35
Erik Herbertson skriver om “amfetaminmissbruket” på sin blogg:
“Bakgrunden är det bantningspreparat som innehöll amfetamin som Rand började ta på 40-talet. Barbara Branden, som var nära vän med Rand från 1950 fram till brytningen 1968, skriver i sin samtidigt kritiska och beundrande biografi The Passion of Ayn Rand (1986) att det var ganska låga doser av preparaten, och att det inte finns några belägg för att de skulle ha påverkat Rands hälsa. Kanske utgjorde de skada, kanske inte. Efter ett läkarbesök i början av 70-talet upphörde Rand att ta pillren på läkarens inrådan.”
Hans skriver också:
“Liljestrand skriver också om fundamentalistiska Randianer som ”lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana”. Nu vet jag inte vilka erfarenheter Liljestrand har, och om sådant förekommer är det naturligtvis helt förkastligt. Men jag har själv drabbats av och tagit del av väldigt många andras erfarenheter från de som inte tål minsta kritik av Rand. Det kan ha varit väldigt skruvade och bisarra reaktioner, men inte av den arten som Liljestrand beskriver. Nu finns det ju bland alla de miljoner som läst Rand och som berörts djupt av henne alltid knäppgökar, men frågan är vilka som är de ”vanliga” reaktionerna.”
Jodå, jag hade själv ett ordentligt gräl med Erik Herbertson i början av 90-talet. Så jag hör allt till “knäppgökarnas” skara.
Länk:
http://herbertson.wordpress.co.....dsvenskan/
February 1st, 2010 at 12:17
Om artikeln av Liljestrand försvann ett tag så är den tillbaka nu, men under rubriken “Utopins rand” istället.
February 1st, 2010 at 13:28
OK, tack.
February 1st, 2010 at 14:27
Jag har förresten lagt ut mitt “opretentiösa enkätsvar”, som har lite grand med det här ämnet att göra:
http://www.nattvakt.com/online.....riksen.htm
February 15th, 2010 at 02:12
Jag håller med dig. Jag är visserligen starkt kritisk till objektivismen, men jag anser att folk förgiftar debatten. Jag vill ha sakliga argument mot objektivismen, inte en massa ovidkommande trams.
Du borde sammanställa en lista med mot-argument som du tagit på allvar. Jag vill minnas att frågan om djurplågeris laglighet var ett sådant?
February 15th, 2010 at 02:16
Man kan ju fråga sig varför just objektivister blivit så utsatta, för det har till och med jag uppfattat.
Min teori är att det är för att hon inte följer den mall som en filosof “ska” ha i sitt uttryck. Om hon t ex hade benämnt sig science fiction-författarinna eller självhjälpsguru så hade reaktionerna nog varit helt andra. Det finns exempel inom dessa områden på folk som säger ungefär samma saker som Rand, men de faller liksom utanför den fiiiina filosofin, och blir därmed inte hatobjekt på samma sätt.
February 15th, 2010 at 02:19
En annan förklaringsmodell är kanske att folk uppfattar objektivism som en galen sekt (det framställs ju så av många), vilket man betingats att hata. Jämför de hatkampanjer som t ex Scientology eller udda kristna grupperingar utsätts för. Nu säger jag inte att Rand är som dessa, bara att det är så i gemene mans ögon möjligtvis. Det är nog en mänsklig instinkt att mobba den som uppfattas som lite udda och inte vill göra som man “ska”.
February 26th, 2010 at 14:30
Intressant inlägg, som nog de flesta tänkande känner igen sig i på ett eller annat sätt.
Måste förresten ha missat den artikeln av Britta Svensson, men min första tanke när jag läste hennes dravel var “men du är ju fet”, påtal om karaktärsmord…
February 26th, 2010 at 16:16
Hittade just den här länken: http://www.aynrandmyths.com/
February 27th, 2010 at 16:25
En bekant påminde mig nyss om det här klassiska karaktärsmordet: http://www.michaelprescott.net/hickman.htm
February 27th, 2010 at 19:08
Journals of Ayn Rand, s. 36ff. Hon skriver om “fallet Hickman”, och jag är chockerad av det.
February 27th, 2010 at 19:19
PS. Om ni inte har läst de här sidorna i Journal, förstår ni inte heller vad som chockerar mig. Men helt kort handlar det om att Ayn Rand idealiserar en simpel mördare och menar att samhället gjort honom till mördare.
Nu skrevs det här inte för att bli publicerat, och jag skulle helst ha sett det opublicerat. Jag är säkert på att hon i mognare ålder helt tog avstånd från sådana tankar som dessa. Men nu står det ju i Journals, svart på vitt, och lämnar en öppning för var och en som vill karaktärsmörda Ayn Rand.
February 27th, 2010 at 19:27
Jag läste de där sidorna själv nu, och det var ganska skrämmande faktiskt.
February 28th, 2010 at 12:35
Jag hittade följande kommentar (från Jason Quintana) ute på nätet:
This was a young Rand still formulating her ideas and she came to a really strange conclusion about someone who she tried to rationalize into an “individualist”. [...]
Ayn Rand corrected the error she made in this journal entry in the 1974 essay “Selfishness Without a Self” (published in Philosophy: Who Needs It?) and does so quite convincingly and aggressively. She correctly labeled this type of social outcast as the “tribal lone wolf”. Here is a quote from the essay (page 50 of PWNI).
“To the tribal lone wolf , “reality” is a meaningless term; his metaphysics consists in the chronic feeling that life, somehow is a conspiracy of people and things against him, and he will walk over piles of corpses — in order to assert himself? — no, in order to hide (or fill) the nagging inner vacuum left by his aborted self… The grim joke on mankind is that he is held up as a symbol of selfishness.”
(Källa: http://rebirthofreason.com/For.....0.shtml#0)