Loading ...
Kompositionsfelslutet
Jag skulle vilja inleda det nya året (och det nya decenniet) med att skriva ett par ord om ett tänkefel som ofta begås och som sällan pekas ut: kompositionsfelslutet. Det uppstår när man tänker sig att det som är sant för en del av helheten också måste vara sant för helheten. Till exempel är det ju sant att en mänsklig kropp består av atomer och att en enskild atom är osynlig för ögat, men det betyder såklart inte att hela människokroppar är osynliga. Ett annat exempel kan man få sig till livs om man besöker ett sportevenemang. Om en person i publiken ställer sig upp kommer han att se arenan bättre, men det gäller inte för helheten, för alla kommer inte att se bättre om alla ställer sig upp. Och skulle det börja brinna kan en person ta sig ut snabbare genom att springa, men alla tar sig inte ut snabbare om alla springer. Ni förstår vitsen antar jag?
Nu är de flesta förstås överens om att mänskliga kroppar kan ses med ögat eftersom vi ser dem varje dag, både i spegeln och i vår omgivning. Det är också allmänt känt att man av hänsyn bör sitta ner i publiksammanhang, och att man bör gå iväg lugnt och stilla i händelse av brand. Det finns dock andra exempel där tänkefelet blir mindre uppenbart. I huvudsak vill jag framföra tre sådana.
Det senaste året har man t.ex. pratat mycket om bailouts i samband med finanskrisen. De flesta har ansett att staten bör kasta pengar på utlåningsföretagen Freddie Mac och Fannie Mae, för att rädda dem från konkurs. Det har man också gjort. Många har även ansett att staten borde gå in och rädda Saab från samma öde, trots att företaget gått med stora förluster och nyligen meddelat beslut om nedläggning. Varför då? Av många olika skäl naturligtvis. Inte minst har man sett det som ekonomiskt förtjänstligt. Och det är klart att de subventionerade företagen tjänar på kreditexpansion, eftersom det är vad som räddar dem från bankrutt. Samtidigt betyder inte det att alla tjänar på det. I själva verket förhåller det sig tvärtom: alla förlorar på inflation – på lång sikt även de som subventionerats med nyskapade pengar. Vad som gäller för en enskild del eller ett par få delar av marknaden, gäller inte nödvändigtvis för marknaden i stort.
Angående Saab har vi svenskar varit särskilt måna om de tusentals jobb som ”stått på spel”, och som kunde ”gå förlorade” om företaget lades ner. Att de anställda från Saab skulle hitta andra eller skapa nya jobb förs inte på tal. Här finns dessutom, för att använda Bastiats så välbekanta terminologi, följder man ser och följder man inte ser. Staten kan nämligen bara ge med den ena handen vad den redan tagit med den andra. Om Saab alltså räddas, måste Saab räddas med pengar som tagits från andra och friskare delar av ekonomin. Vad man ser är att Saabs anställda får behålla sina jobb, men man ser inte hur många som samtidigt förlorar sina jobb i andra delar av ekonomin. Att man ”räddat jobben” i ett enskilt företag betyder inte att man räddat samma antal jobb i hela samhället. Vad som stämmer för en del av Sveriges arbetsmarknad, stämmer inte för hela landets. (För fler ekonomiska exempel på det s.k. kompositionsfelslutet, se t.ex. kap. 15 i Thomas Sowells bok Ekonomisk praktika.)
(Inom parentes vill jag poängtera att man räddar jobb genom att slänga pengar på förlustaffärer, lika lite som man räddar liv genom att hålla patienter i ett vegeterande tillstånd med hjälp av maskiner. I slutet av 2008 betalade staten ut 28 mdkr till Volvo och Saab – trots att Saab förlorat 45 miljoner i veckan under elva års tid, och trots att det ändå skulle tillåtas göra konkurs bara ett år senare. Det hela är med andra ord ett stort fiasko från början till slut – och hur många jobb räddas av att man tar 28 mdkr av folkets pengar och eldar upp dem?)
Så långt det ekonomiska exemplet.
En annan grupp som ofta gör sig skyldig till kompositionsfelslut är determinister. Här undrar man hur det kan stämma att människan har fri vilja, när hennes kropp består av delar som är helt och hållet determinerade. Om inte enskilda atomer eller ens enskilda celler har någon fri vilja, hur kan då en människa som består av atomer och celler ha det? Enkelt! – man måste hålla i minnet att vad som är sant för delarna inte behöver vara sant för helheten. Ingen enskild atom eller cell kan cykla på enhjuling, vissla till Bachs Badinerie eller skriva ett historiskt verk om de åtta hugenottkrigen mellan 1562 och 1598. Men inte påstår vi väl att det därför är omöjligt för människor att cykla, vissla melodier och skriva historieböcker? Det är ju tydligt att det är möjligt, eftersom vi observerar att människor faktiskt både cyklar, visslar och skriver böcker. De utövar också sin fria vilja mest hela tiden, huvudsakligen tack vare två egenskaper som enskilda atomer eller celler saknar: ett medvetande och ett förnuft.
Jag skall förstås inte brodera vidare på frågan om den fria viljan här, utan bara påpeka själva tänkefelet. Att utgå från att människan saknar fri vilja därför att atomer och celler är determinerade, det är inte mer intelligent än att säga att hon av samma skäl saknar förmåga att cykla, vissla och skriva böcker. Inte minst saknar atomer och celler förmågan att propagera för determinism med hjälp av språk i skrift och tal, så det kan ju tyckas paradoxalt av deterministen att göra just detta, i alla fall om han skriver under på det resonemang jag här pekat ut som ett tänkefel.
Så till det tredje exemplet.
Här vill jag ta tillfället i akt att skälla helt kort på somliga motståndare till immaterialrätt, nämligen på de som hävdar att t.ex. en roman är ”en samling bokstäver arrangerade i en viss ordning”, och att digital media är ”ettor och nollor placerade i en viss sekvens efter varandra”. Jo – det är förstås helt sant att en roman består av enskilda bokstäver och att de har skrivits i en viss ordning. Det är också sant att digitala medier består av ettor och nollor i olika följd. Emellertid är det felaktigt att se en författare som ett slags ”bokstavsarrangerare” eller för den del en spelutvecklare som en ”sifferarrangerare”. Det är att stirra sig blind på delarna och alldeles missa att lägga märke till helheten. Man gratulerar knappast en skicklig författare därför att han lyckas arrangera sina bokstäver så vackert, utan därför att hans skrivande innebär något mer än en lång följd av krumelurer i tryck. På samma sätt är det inte spelutvecklarens yrke att hitta på särskilt roliga och spännande talserier med ettor och nollor, utan att utveckla roliga och spännande spel – som förvisso består av ettor och nollor, men som är något mer än det. Vad som är sant för delarna behöver (som sagt) inte vara sant för helheten.
Jag är säker på att läsaren kan finna fler exempel på kompositionsfelslut; de här var bara några jag spontant fick på tungspetsen.
PS. Jag fick ett bra fjärde exempel av ”Möbelklister” också. Han påpekar att världsregeringsförespråkare begår ett kompositionsfelslut, när de tänker att en bra stat för ett land måste innebära en bra stat för hela världen. Att t.ex. förespråka en nattväktarstat för Sverige är inte samma sak som att förespråka samma slags stat på global nivå. Under en världsregering uppstår ju ett nytt problem som inte existerade tidigare: ifall den goda staten förvandlas till ett monster finns ingenstans att fly. (Det kan naturligtvis vara svårt eller omöjligt att fly från en monsterstat oavsett dess storlek, men det förändrar ju inte själva poängen.) Med andra ord: att förespråka en nattväktarstat för varje land är inte samma sak som att förespråka en global nattväktarstat som styr över alla länder.
January 5th, 2010 at 00:53
Det sista exemplet har jag länge irriterat mig på, framförallt för att det är ett exempel som sabbar så mycket seriöst stoff i fildelningsdebatten. Jag blir trött på människor som vägrar se till de pragmatiska aspekterna av en fråga, utan verkligen måste tala om den yttersta principen i varje fall. Ibland är den yttersta principen tyvärr inte möjlig att applicera, i alla fall inte i det nutida samhället.
January 5th, 2010 at 09:01
Kommer att tänka på följande exempel: “Om det är bra för ett godtyckligt valt land att införa en renodlad liberal nattväktarstat, så bör det vara bra att införa en stor global nattväktarstat.”
Samma fel här. En mer korrekt tolkning (och mindre långtgående slutsats) är att det bör vara bra med nattväktarstat i varje land.
PS. Jag håller inte med fanny om att det är pragmatiskt att se till helheten av ett verk eller en uppfinning (det åtminstone minst lika “anti-pragmatiskt”). Däremot håller jag med om att argumentet är irriterande.
January 5th, 2010 at 11:49
Ah, Mk, du finner tid nere i Asien för att läsa min blogg och kommentera – det är bra. Gäller ju att spendera sin semestertid väl o.s.v. ;-)
Ja, det var ett bra exempel. Blir den enda staten till en monsterstat så finns det ingenstans att fly.
Instämmer även med ditt PS.
January 5th, 2010 at 20:54
Lade förresten in det fjärde exemplet i slutet av texten.
January 6th, 2010 at 13:37
[...] Mer om detta: Henrik Sundholm, [...]
January 6th, 2010 at 15:36
Det finns en intressant “paradox” när det gäller stöd till förlustdrabbade företag och dylikt. Om man stödjer endast ett fåtal inte alltför stora företag kommer ju knappast de besluten att förstöra ekonomin i sin helhet, varför regeringen kan ha goda (t.ex. politisk-strategiska) skäl att stödja dem. Men om å andra sidan sådana stödåtgärder blir mycket omfattande har regeringen heller inga skäl att avstå från åtgärderna, eftersom deras icke-åtgärder inte skulle påverka de negativa effekter som alla andra regeringars åtgärder skulle medföra (såvida man inte är USA, kanske). Man kan alltså i de respektive fallen resonera enligt följande:
“Om ingen annan vidtar stödåtgärder så spelar det ingen roll för helheten ifall vi gör det”.
“Om alla andra vidtar stödåtgärder så spelar det ingen roll för helheten om också vi gör det.”
January 14th, 2010 at 00:05
Jag förstår inte exemplet med Determinismen.
Att cykla och att vissla är sådant som går att se och höra. Våra ögon kan uppfatta hur en människokropp (bestående av en samling atomer) färdas frammåt på en cykel. Våra trumhinnor kan registrera hur ljudvågor från en vissling kommer vibrerande i luften.
Men huruvida personen som cyklar eller visslar gör detta av sin egen fria vilja, det är en helt annan femma. Så länge det inte finns någon gudomlig kraft innuti människan så kan jag inte se (hur gärna jag än vill) att något “jag” kan ta på oss ansvaret för de singnaler som skickas från hjärnan till kroppens olika delar. Detta eftersom vi inte själva kan välja att sätta på och stänga av vår hjärna, den består av något så komplext biologiskt att vi inte ens vet vad en tanke egentligen är.
Människokroppen är ett samsbel mellan olika partiklar dessa partiklar kan röra sig och göra saker. Men det finns inget “någon” som är ansvarig för vad som görs.
Determinismen är intressant eftersom den i grund och botten avfärdas enbart av emotionella skäl.
Förlåt om jag drog iväg frågan från huvudämnet
January 15th, 2010 at 12:34
Determinismen är ointressant eftersom att den är helt orelevant om den är sann. Men den är också dålig eftersom den låter en slippa från ansvar ifall den är falsk, men man tror att den är sann…
January 15th, 2010 at 20:31
Att påståendet jag tog upp innebär ett kompositionsfelslut utgör förstås ingen definitiv vederläggning av determinismen. Det går ju att försvara determinismen på många andra sätt, än genom att säga att människan är determinerad för att alla atomer i hennes kropp är determinerade. Här tog jag alltså bara upp det enstaka argumentet.
Vi kan dock observera oss själva träffa val mest hela tiden, precis som vi observerar cyklande och visslande.
Att avfärda determinismen av strikt emotionella skäl skulle jag inte rekommendera!
March 27th, 2010 at 02:06
Tänk på en mikroprocessor i en dator. Den innehåller miljarder transistorer och andra komponenter som om man kopplar ihop dem helt slumpmässigt inte fyller någon som helst funktion. Det skulle bara bli meningslös utdata, om någon data skulle kunna komma ut över huvud taget.
Nu kopplar man inte ihop transistorerna slumpmässigt utan gör det i en viss struktur vilket gör att transistorerna får en helt ny funktion. Helt plötsligt kan de räkna och hjälpa människor med alla möjliga uppgifter.
Nu är datorernas “intelligens” långt ifrån människans men ändå så visar det att Aristoteles har rätt ibland. Helheten kan vara större än delarna. Om detta gäller för en dator kan det lika gärna gälla för den mänskliga hjärnan. Det är möjligt att nervcellernas sammanlagda struktur ger oss vår fria vilja. Givetvis är detta inte ett bevis för att det är så, men det visar att det är fullt möjligt.