Loading ...
Demokrati eller frihet: en skampåle för det totalitära
På sistone har jag varit inblandad i flera debatter som på ett eller annat sätt berört demokrati. Dessa debatter brukar vara en kamp mellan ytterligheter: antingen är vår demokrati det absolut bästa tänkbara systemet, eller också är det ”två vargar och ett får som röstar om vad de skall äta till lunch” (ett citat som, felaktigt, brukar tillskrivas Benjamin Franklin). Antingen är det den enda motsatsen till diktatur, eller också är det en form av diktatur. Antingen har man en moralisk plikt att rösta, för att vara med och påverka, eller också har man en moralisk plikt att inte rösta, för att man legitimerar systemet genom att göra det. Själv kan jag bara konstatera att bägge ytterligheter är felaktiga. Att ett land är demokratiskt garanterar inte folkets frihet, och det behöver man ju faktiskt bara öppna ögonen och se sig omkring för att slå fast. Vi har i och för sig många friheter i Sverige, men det finns också många friheter som vi saknar. (En del av våra viktigaste friheter, som yttrandefriheten, är dessutom skyddade av grundlagen just därför att de inte skall kunna röstas bort utan vidare.) Samtidigt lever vi inte i en diktatur. Robespierre och Hitler kom till makten till följd av val, men vi bor inte i något skräckvälde eller nazistsamhälle för det. Låt oss då se om det finns en mer sansad demokratisyn att tillvarata.
Först och främst: Att göra demokrati och frihet till synonymer är inget mindre än ett oerhört missgrepp. Med demokrati menar man vanligtvis ett samhälle där makten ”utgår från folket”, såtillvida att varje myndig individ får rösta i allmänna folkval. Detta säger emellertid ganska lite om hur många av folkets friheter som erkänns, och ifall de erkänns en bit på vägen eller fullt ut. En frihet som när som helst kan röstas bort, antingen av en folkmajoritet eller av yrkespolitiker, är knappast garanterad. Den är provisorisk – såsom fårets frihet är provisorisk, och går förlorad när lejonen börjar bli hungriga. Om man alltså fäster tyngd vid frihetsbegreppet, och inte bara kastar upp det i luften som ett innehållslöst lyftaord, inser man att det är något helt annat än (men inte nödvändigtvis oförenligt med) demokrati. Trots allt är det inte demokratin som erkänner kvällsflanörens frihet från gängvåld, eller den lättklädda kvinnans frihet från gruppvåldtäkt. I dylika exempel har ett flertal kommit överens om att förgripa sig på ett fåtal, vilket ju i sig är fullt förenligt med den majoritetsprincip som demokratin bygger på. Nej, vad som erkänner individens frihet måste vara något helt annat, som inte kan ryckas bort så lättvindligt av en illvillig pöbel. En demokrati där man kan rösta bort andras rättigheter är ju faktiskt inte frihetlig eller ”liberal” utan totalitär.
Att man så ofta liktydiggör demokrati och frihet beror – tycks det mig – en hel del på att begreppen urgröpts och fördunklats, så att de kan betyda nästan vad som helst. Inte minst talas det ofta om kollektiva rättigheter: kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter, och så vidare. Detta är förrädiskt eftersom det insinuerar att kvinnor har speciella rättigheter som inte män har, att homosexuella har speciella rättigheter som heterosexuella saknar, etc. Emellertid har varje individ samma rättigheter som varje annan individ, oavsett kön, sexuell orientering, eller något annat som härkomst eller ”ras”. Alla individer har också samma rättigheter oavsett demografiskt kollektiv. Man får inte fler rättigheter bara för att man i något avseende tillhör en majoritet (eller omvänt färre rättigheter när man i samma avseende tillhör en minoritet). Varje individ har rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka, evad han står för sig själv eller mitt i en folksamling. Den som i det här sammanhanget talar om folkets frihet ser folket som en enda homogen sammansvetsad enhet – inte som en samling enskilda individer med enskilda rättigheter. Först utifrån en sådan kollektivistisk topik kan det verka plausibelt att säga att folket är fritt om det får gå till val, trots att somligas frihet undergrävs till förmån för somliga andras önskemål och tycken. Man fokuserar på vad folket som enhet får göra och inte göra, och bortser från att enskilda individer i detta folk blir förtrampade.
De relevanta begreppens konturlöshet gör också möjlig (den inte helt ovanliga) idén att en stat bara är totalitär så länge den har något slags ideologiskt ramverk, medan den omöjligen kan vara totalitär om den saknar ett sådant. Vilket ideologiskt ramverk det rör sig om anses här kvitta lika, för vare sig vi talar om socialism eller liberalism eller något tredje betyder det att man är ”fastlåst i sina principer”, och att ideologin kommer följas oavsett om den har stöd hos en folkmajoritet eller ej. Premissen är alltså denna: det som bestäms av en majoritet är alltid rätt och frihetligt, för det rätta och det frihetliga definieras genom att en majoritet har bestämt det! Om något lägger en hämsko på vad majoriteten beslutat anses det därför totalitärt, även när det är det enda som räddar en minoritets liv från majoritetens okunskap eller sadism. Denna subjektivism – man menar ju att frihet och förtryck är vadhelst majoriteten säger att det är, och struntar i att observera de verkliga förhållandena – leder till ofrånkomliga motsägelser i stil med ”totalitär liberalism” och ”frihetligt pöbelvälde”. Det ger en känga åt liberala idéer, men för att få kängan att passa finns inget skohorn i världen. I verkligheten kan bara motsägelsefria fötter och kängor existera, och på samma sätt måste man utesluta motsägelser i sitt tänkande, om man vill att det skall stämma överens med denna verklighet. Någon har frågat mig:
Är det inte lite flummigt med en ideologi som förespråkar total frihet, men som kan tvinga majoriteten att underkasta sig en minoritet, om majoriteten röstar fram ett annat system? På vilket sätt råder då frihet att välja?
På samma sätt måste man fråga om det inte är lite ”flummigt” att tala om frihet, när man försvarar kvällsflanörens frihet från gängvåld och den lättklädda kvinnans frihet från gruppvåldtäkt. På vilket sätt råder någon frihet att välja, om man inte får gadda ihop sig i en pöbel med avsikten att förtrycka minoriteter? Svaret är att det är just det som är frihet! Frihet innebär att få sina rättigheter respekterade, även när det sticker i ögonen på andra människor, och även om de andra tillhör en större demografisk grupp än man själv. Den som står för citatet ser tydligen ”friheten att förtrycka” (i sig ännu en motsägelse) som viktigare än friheten från förtryck (d.v.s. frihet i verklig bemärkelse). Kuvade individer anses oviktiga, så länge det stora flertalet lämnas fritt att kuva dem. Och i stor skala såsom i liten skala. Ett parti bör inte lämnas fritt att förtrycka sitt land, bara för att det valts till makten av en majoritet av något slag. Om man inte håller med om detta måste man i konsekvensens namn också försvara det godtyckliga mördandet i skräckväldet under Robespierre, och att NSDAP tog över Tyskland efter valet 1932 samt Hitlers Machtübernahme året därpå. Ifall man inte vill försvara dessa rysligheter kan det ju bara betyda: att man ser frihet som något annat än demokrati, och att frihet anses bättre än förtryck, även när förtryck är vad majoriteten röstat igenom.
Man kan naturligtvis undra hur ett styre – vilket som helst – kan överleva en missnöjd folkmajoritet. Det kan det förstås inte, om missnöjet växer sig tillräckligt starkt. Vid någon punkt riskerar politikermord, statskupper och revolutioner att störta staten. Just därför förespråkar jag inte någon statskupp eller revolution i syfte att införa en liberal ordning: ett sådant systemskifte saknar intellektuell förankring hos folket, vilket nära nog garanterar fortsatta stridigheter om hur landet skall styras. (Istället menar jag att man bör verka för liberalisering genom att bilda opinion, alltså inte genom aktioner eller demonstrationer, utan genom att förse friheten med ett intellektuellt försvar.) Att påpeka det oundvikliga är emellertid vid sidan av poängen; det är ju inte liberalismens syfte att trotsa folkviljan. Dess syfte är att se till så att individens rättigheter upprätthålls – oavsett vem eller vilka som önskar kränka dem. Man bör hålla i minnet att statskupper och revolutioner nästan alltid vänder sig mot ett extremt förtryck, och inte mot en extrem frihet. Den franska och amerikanska revolutionen hade som mål att befria folket från ett tyranni, och så även t.ex. de ryska revolutionerna, trots att de bara ville ersätta det gamla tyranniet med ett nytt (tsarvälde med kommunism). Ett styre kan inte överleva en alltför misslynt folkmajoritet, men det är framför allt något för totalitära idéhavare att begrunda. Och att det finns folk som vill förtrycka betyder ju inte att man bör tillåta dem att göra det, trots att de ibland må tillhöra en majoritet av något slag.
Så långt om det faktum att demokrati och frihet är skilda begrepp, med två helt olika innebörder. Men går det inte att förena dem på något sätt? Kan man verkligen inte tala om en liberal demokrati? Jodå, visst kan man det. För att en demokrati skall vara liberal krävs att individens rättigheter är absoluta och skyddade av en konstitution som ej får ändras, och som står över alla andra beslut. När du är ute med en grupp vänner händer det säkert att ni försöker komma överens om vilken restaurang ni skall besöka. Ofta leder det till en jämkning där man följer de andra utan att ha varit helt enig med dem, eftersom den bästa middagen i ensamhet är sämre än den näst bästa i gott sällskap. Inget fel i det. Men tänk om du inte fick välja att äta i ensamhet, eller ens välja ditt sällskap vid bordet? Tänk om du skulle tvingas att äta vad som än beställdes in, och kanske till och med att stå för notan? Detta är vad som skiljer en liberal demokrati från en totalitär demokrati. Den senare demokratiformen bör motarbetas, men den förra kan både vara lämplig och behövd – och inte bara när man skall välja ut en restaurang bland vänner. Tack vare en liberal demokrati – m.a.o. en demokrati där man inte får rösta bort andras rättigheter, och som därför begränsas till rent administrativa funktioner – kan politiker och ämbetsmän väljas med folkets allmänna förtroende i ryggen.
(Jag vill förtydliga att skillnaden mellan totalitär demokrati och liberal demokrati är skillnaden mellan ren demokrati och tyglad demokrati. Vad som kännetecknar liberal demokrati är just att den begränsas av respekt för individens rättigheter, sine qua non. Jag identifierar mig därför inte som demokrat. Vad som utmärker min position i frågan är inte att folket bör få gå till val, utan att det finns saker om vilka man inte bör få rösta.)
Det ovan sagda utgör det viktigaste, men jag vill också säga några ord om ”chansen att påverka”. När man säger att man ”är med och påverkar” något, säger man att man har haft aktiv del i processen, och att man i någon mån är personligt ansvarig för dess resultat. Emellertid: Ingen enskild röst i ett folkval har någonsin avgjort dess utgång. Det närmsta vi kommit i Sverige var valåret 1979, då 8404 röster gjorde att högern vann över vänstern. Men det är fortfarande 8403 röster för många! I praktiken är en enskild röst försumbar i varje folkval. Att gå iväg till röstbåset gör man av princip eller annat personligt skäl, men knappast för att påverka valets utgång. Dessutom är det troligt att man inte ens kan rösta på något som motsvarar ens åsikter ifall man är en tänkande människa! Ett kompromisslöst liberalt alternativ existerade inte förrän valåret 2006, och det partiet – Liberala partiet – lär aldrig få några mandat p.g.a. 4%-spärren (vilket i sin tur innebär att driftiga och kompetenta medlemmar väljer att inte ansluta sig till det, vilket i sin tur innebär att det får färre röster, i oändlig regress). (År 2006 fick partiet 202 registrerade röster – och därmed 20 färre än Unika partiet, och 1215 färre än NSF.) Somliga folkval är till och med skenval. Se t.ex. folkomröstningen om kärnkraften 1980, där man bara kunde välja mellan avveckling och avveckling – och inte ens det har ju efterlevts, eftersom kärnkraften fortfarande används! (Turligt nog, i och för sig.)
Mycket kan man säga om demokratin, och jag återvänder till ämnet som ett barn till en irriterande sårskorpa. Det finns mycket att säga, och inte allt kan sägas i en enda uppsats. Jag tror ändå att jag tillsvidare har fått med det mest väsentliga. Demokrati och frihet är skilda saker; de kan vara varandras fiender och de kan allieras, men i alla händelser är det friheten som bör komma i första rummet. De som försöker legitimera eller tapetsera över sin totalism genom att kalla den för ”demokratisk” (och därmed antyda att den är frihetlig), förtjänar rätteligen att schavotteras och bespottas av alla anständiga människor. Betrakta min uppsats som en skampåle att fjättra dem vid.
December 26th, 2009 at 12:07
Jag förtydligar att det sista om schavottering skall uppfattas bildligt. Så att det inte uppstår något missförstånd över den saken.
December 26th, 2009 at 14:23
Jag har en fråga som berör nedanstående citat från din text:
“För att en demokrati skall vara liberal krävs att individens rättigheter är absoluta och skyddade av en konstitution som ej får ändras, och som står över alla andra beslut.”
Låt oss förutsätta att landet X har en sådan, oföränderlig, konstitution som tillerkänner individen dennes rättigheter, och att statsskicket i landet dessutom är demokratiskt.
Vad skulle de folkvalda representanterna (om vi förutsätter att sådana finns) besluta om? I princip alla beslut som fattas av folkvalda i dagens Sverige skulle ses som kränkningar av de i konstitutionen uppräknade rättigheterna i landet X, så finns det något att besluta om för folkvalda representanter, om en sådan konstitution fanns?
Skulle inte nästintill, om inte alla, beslut hindras av existensen av en sådan konstitution?
December 26th, 2009 at 14:58
Bra resonerat!
Det här var ju också de amerikanska grundlagsfädernas syn på saken. Det var inte demokrati (i betydelsen obegränsat flertalsvälde) de ville införa, utan vad de kallade en “konstitutionell republik”, som skulle skydda allas rättigheter, minoriteters lika väl som majoriteters, rikas såväl som fattigas, o.s.v. Och tyvärr är ju detta något som gått förlorat med århundradenas lopp. Idag är det bara objektivister som för saken på tal.
Ja, det här kan man nog skriva avhandlingar om…
December 26th, 2009 at 18:08
POS,
“Det var inte demokrati (i betydelsen obegränsat flertalsvälde) de ville införa, utan vad de kallade en “konstitutionell republik”, som skulle skydda allas rättigheter, minoriteters lika väl som majoriteters, rikas såväl som fattigas, o.s.v.”
Det är en av de mer beklagliga delarna av utvecklingen i USA – omhuldandet av republik har gått till att bli en dyrkan av demokrati.
Det bör dock beaktas att långt ifrån alla grundlagsfäderna hade önskvärda åsikter vad gäller statsskick och ekonomi (i alla fall i jämförelse med vissa andra). Alexander Hamilton är en av de nämnvärda i det avseendet.
December 27th, 2009 at 17:34
Jag vet inte så mycket om Hamilton, utöver att han hade protektionistiska idéer och förespråkade centralbank. Inte så bra.
December 27th, 2009 at 23:09
Det är liberal-demokrati som är ren och äkta demokrati (folkstyre).
Majoritetsstyre är begränsat folkstyre. Majoritetsstyre innebär ju att bara en del av folket får bestämma. I ett liberalt samhälle får däremot 100% av folket bestämma själva, alltså 100% folkstyre. Varje medlem av befolkningen, varje individ, får styra sitt eget liv. Liberal-demokrati har begränsat majoritetsstyre, men inte begränsat folkstyre. En ”konstitutionell liberal-demokratisk republik” är vad vi bör ha.
December 28th, 2009 at 18:53
Hamilton verkar också ha varit helt fel ute på flera andra punkter.
Hans syn på hur man juridiskt borde tolka konstitutionen öppnade upp för en betydligt mer godtycklig maktutövning från statens sida (jfr. implied powers), vilket på alla sätt och viss motverkar en tydlig maktdelning.
Han förespåkade att man skulle sitta som president på livstid, samt att denne skulle ha en absolut vetorätt på alla lagförslag. Jag har även för mig att han ville att presidenten skulle vara den som tillsatte staternas gubernörer.
Han ville dessutom att staten skulle ge ekonomiskt stöd till företag.
Utifrån allt detta borde det stå klart att han var allt annat än en frihetsvän.
December 28th, 2009 at 22:35
http://mises.org/daily/3164
DiLorenzos bok om Hamilton ligger på min läslista, ska bara få tid att läsa den.
Dagens USA är en skapelse av Hamilton (enligt DiLorenzo). Etatism, merkantilism och en kungalik president….
January 18th, 2010 at 12:37
Om det nu ska vara en konstitution som inte får ändras… Ponera att vi har en i det närmaste “perfekt” konstitution, hur ska vi ändra den? Genom att bilda opinion, och sen göra en fredlig revolution/omröstning?
Jag tänker mig ändå att vad som står i en konstitution kan bli otidsenligt, eller förvrängas om språket förändras/utvecklas.