Loading ...
Popper: kort om politisk djärvhet
Härom dagen satt jag och funderade lite över Karl Poppers samhällsteori. Han räknas ju som bekant till de liberala tänkarna, även om han inte var en ideolog, för han gav aldrig något moraliskt försvar för liberalismen. Vad han gav oss var istället en metod av kunskapsteoretiskt slag: principen om falsifierbarhet. Enligt denna princip måste man ange under vilka förhållanden en hypotes kan bevisas vara falsk, och sedan göra sitt bästa för att också falsifiera den. Hypotesen kan aldrig bevisas sann, utan bara ”approximera” sanningen genom att ständigt undgå falsifikation. (Vad som är fel med det här har jag förklarat tidigare, så det tänker jag inte gå in på nu.) På det sättet är det inte bara vetenskapsmannen som bör arbeta, ansåg Popper, utan även politikern. Han lade märke till att politiker i allmänhet letar efter bevis för att de handlat rätt, när de i själva verket borde leta efter bevis för att de handlat fel. Först då kan man hoppas på förändringar till det bättre, d.v.s. när politikerna slutar försöka se det misslyckade som lyckat. Genom politisk falsifikationism såg Popper en möjlighet för ”det öppna samhället”, alltså ett samhälle utan ett av makterna definierat slutmål. Hur korrekt det är att se Poppers vision som liberal kan diskuteras; han förespråkade inte fria marknader och hade alltjämt överseende med Sovjetunionen. Men vore det inte bra om statsmän och partiarbetare började tillämpa poppersk kunskapsteori i deras olika arbetsuppgifter? Jag svarar nekande.
Det vore naturligtvis bra om politiker började att i större utsträckning integrera sina avsikter med deras reella implikationer i verkligheten. Popper menar emellertid något annat med sin falsifierbarhetsprincip. Utifrån den måste vi säga att ingen politik kan bevisas leda till ett fritt samhälle; vi kan bara konstatera att den ena ger något större eller mindre frihet än den andra. En politisk strategi kan alltså approximera idealet om frihet, men den kan aldrig helt och fullt motsvara det. Framför allt får vi inte glömma att Popper förespråkade så kallad djärvhet. Enligt djärvhetsprincipen, som har stor betydelse för hans kunskapsteori, bör man utgå från så osannolika teorier som möjligt, d.v.s. från de teorier som under flest förutsättningar kan falsifieras. Med andra ord bör vi, när vi utgår från frihetsidealet, börja med att prova de metoder som med största sannolikhet leder till ett slavsamhälle. Vilken politisk teori som mest osannolikt ger ett fritt samhälle kan säkert diskuteras, men tar vi Poppers kunskapsteori på orden får vi väl börja med något som ”approximerar” Nazityskland eller Sovjetunionen. Omsider märker vi sannolikt att denna form av totalism ger ofrihet, varpå vi lämnar teorin och övergår till att experimentera med den näst mest osannolika. Till slut når man såklart fram till den teori som allra bäst approximerar frihetsidealet, men miljontals människor lär ha fått sätta livet till på vägen dit. Å andra sidan är man inte särskilt ”djärv” om man börjar i rätt ände, alltså i den ände som förmodligen leder till vad man faktiskt vill åstadkomma.
Någon värdefri politik existerar inte, och varför frihet är önskvärt, i den mån det är frihet han förespråkar, saknar Popper ett svar på. Faktum är att falsifikationismen kan användas precis lika mycket av en diktator som vill förslava sitt folk så effektivt som möjligt. Ja, frånsett att han då måste utgå från den mest osannolika politiska teorin, och därmed börja med att avskaffa sitt eget makthavande. Förtryckaren blir frihetlig och den frihetlige blir förtryckare – om han tagit Popper på orden, även när det gäller dennes djärvhetsprincip. Jag vet nu inte vad läsaren anser, men själv känner jag mig inte det minsta djärv, och lär fortsätta att utgå från det mest sannolika eller rimliga. I synnerhet när det rör sig om något så prekärt som andra människors rättigheter.
November 28th, 2009 at 18:03
Jag tycker att hela falsifieringsgrejen verkar lovligt långsökt och riskfylld om den skall appliceras på politik, men är den kanske mer gångbar inom andra områden.
När det kommer till att approximera sanning kan jag delvis hålla med, men det är ett fullständigt onödigt resonemang i den verkliga världen och borde sannerligen inte göras gällande inom andra områden än metafysik.