Loading ...
Om två sätt att strida med det allmänna
Vad som förenar alla liberaler borde vara detta: att de vill se ett samhälle där staten skyddar individens rättigheter (och inget mer än det). Istället förenas många liberaler av ett simpelt men ampert statshat. De hatar staten, eller ser den i alla fall som en sorts viros, även när den upprätthåller folkets frihet. Som antiviralt medel brukar då två strategier, bägge inget mindre än absurda, föras på tal. Enligt den första strategin bör man ta avstånd från allt som har med staten att göra. Man bör undvika att åka med kommunala transportmedel, att låna böcker på biblioteket, att titta på SVT, att studera vid läroverk som finansieras med skatter eller uppsöka statliga sjukhus, och så vidare. I synnerhet bör man såklart undvika att arbeta för statliga (eller med skatter finansierade) institutioner av nämnda typ. Genom att avstå från allt samröre eller samarbete med staten ger man den mindre makt och inflytande över sitt liv – säger den här strategins försvarare. Men enligt den andra strategin bör man inte alls undvika att ha med staten att göra. Man bör istället belasta alla skattefinansierade instanser så mycket som möjligt: inte bara låna böcker på biblioteket utan stjäla dem, söka vård för de mest obetydliga av krämpor, planka sig in överallt där inträde måste betalas, sno toalettpapper från offentliga avträden, ja, enligt somliga bör man t.o.m. bränna ner skolor och dagis försåvitt byggnaderna är utrymda. Detta anser man vara ett bra och effektivt sätt att motarbeta staten på. Ett slags skatteåterbäring efter eget skön.
Om dylika försök till antiseptik kan man säga en hel del, vilket jag också tänker göra. Men först av allt vill jag säga att dessa liberaler (om det nu är vad de är) står inför ett fruktansvärt missgrepp. Staten är ingen virussjukdom, utan en organism som blivit drabbad av en virussjukdom. De nämnda strategierna vore som att försöka bota en sjuk individ genom dekapitering: förvisso kan man inte längre säga att denne är sjuk, men det beror inte på att han blivit frisk utan på att han avlidit. Rimligtvis vill vi inte döda patienten, alltså friheten, utan kurera den. Nog med metaforiska vårdbegrepp. Att öka den samhälleliga friheten måste betyda att man bekämpar statens ofrihetliga inslag, samtidigt som man aktivt understödjer dess frihetliga. Som liberal, om det är liberal man anser sig vara, förespråkar man en stat som uppehåller folkets rättigheter. Hat mot staten som sådan, mot staten qua stat, hör inte liberalismen till. Lika lite kan strategier som bygger på statshat höra liberalismen till. Och med detta sagt kan vi övergå till att undersöka dem lite mer ingående.
Att man i största möjliga mån bör fjärma sig från staten har jag fått höra fler gånger än en. Jag har fått höra det i samband med egna studier och studielån, i samband med Per-Olof Samuelssons tidigare yrke som bibliotekarie (andre biträdande), i samband med Filip Björners arbete för SL, och säkert också i andra sammanhang. Hur detta fjärmande är tänkt att resultera i ett friare samhälle framstår som mycket oklart. Man uppnår inte ett liberalare Sverige genom att avstå från att utbilda sig, avstå från en räntabel yrkesmöjlighet, eller avstå från att söka vård när man behöver det. Att avstå från dessa ting måste väl snarare ses som ett slags sofistikerat självplågande. Vi bör komma ihåg att varken läroverk eller sjukhus är några i sig icke-liberala institutioner; de erbjuder tvärtom legitima och behövliga tjänster. De skulle med andra ord existera även i det mest renodlat liberala samhället. I dagsläget är skola, vård och omsorg – denna så välbekanta valfläsktrilogi – till störst del bekostat av skatter. Men så vad? Varför bör vi fjärma oss från alla varor och tjänster vi betalat för via skattesedeln, för att vi betalat för dem via skattesedeln? Varför bör vi, när vi tvingats stå för fiolerna, förvägra oss själva att spela på dem? Det bör vi faktiskt inte alls göra. Det vore i högsta grad altruistiskt, och man bör inte offra sitt egenintresse ens under en liberalismens fana. Det enda en sådan strategi leder till är ett liv i armod.
Man måste till yttermera visso fråga sig var gränsen för hämskon skall dras, och varför den skall dras just där. Till exempel bor jag för närvarande i ett privatägt hyreshus, men betyder det att jag avstår från samröre med staten? Ingalunda. Som bekant har vi inte marknadshyror i Sverige, utan bruksvärdeshyror bestämda av en i lag fastställd prisreglering. Dessutom uppfördes huset där jag bor med statliga medel, som en del av Miljonprogrammet under 70-talet. Och så fort jag lämnar mitt hem sätter jag foten på en statligt bekostad trottoar. För att verkligen avstå från samröre med staten blir man tvungen att gå in i en djup skog, hitta en bit mark som ligger för fäfot, göra det till sitt hem och leva av egen försorg som en anakoret. Vad skulle det ge för resultat – utöver ens egen olycka? Inte ett friare Sverige i alla fall. Är det inte ett ensligt skogsliv man förespråkar måste man alltså dra en gräns vid någon punkt. Man måste definitivt – det är ofrånkomligt – beträda allmänna trottoarer och gator när man vistas i en stad, och man kan inte undvika alla indirekta typer av statssamrören, som att betala skatt på inkomst och mervärde. Ifall det skall anses okej att gå på trottoarer, köra bil på gator, hyra en lägenhet trots prisregleringar, arbeta trots inkomstskatt och konsumera trots moms – varför är det inte lika okej att vara verksam som professor vid Uppsala universitet, eller ta plats som forskare i ett av Karolinska Institutets laboratorier?
Sveriges politiska klimat är som det är, och det kan vi faktiskt inte rå för, såvida vi inte står med en fot i maktens korridorer. I allt väsentligt har vi inget annat val än att ”gilla läget” och göra det bästa av vad vi har i våra egna liv. Hellre lever man i ett land med skattefinansierade läroverk, än utan några läroverk alls. Sedan samma princip för transportmedel, bibliotek, sjukvård och allt vad det kan röra sig om. (Det finns i och för sig många marknadsogilla organ i den svenska blandekonomin, men nu är det ju inte dem vi talar om.) Ibland finns privata alternativ till statliga, men det är inte givet att man alltid bör välja det privata. Har du inte (t.ex. på grund av de höga skatter du eller dina föräldrar tvingas slanta upp) råd med privatskola så är ett offentligt läroverk bättre än inget alls. Drabbas du av en hjärtinfarkt vill du förmodligen att ambulansen åker till det närmsta sjukhuset, även om det är statligt, och även om det inte är det allra bästa som landet kan erbjuda. Som skattebetalare blir det till på köpet särskilt dyrt att vända sig till privata alternativ, när eller om de finns, för då är man ju med om att bekosta både det statliga och det privata. Var individ har kort sagt ett egenintresse att måna om, och det ligger inte nödvändigtvis i ens intresse att avstå från alla med skatter finansierade institutioner.
Nog om detta. Vi skulle ju diskutera den andra strategin också, den som gick ut på att istället belasta statens utgifter så mycket som möjligt. Här menar man inte bara att det är okej att studera vid offentliga läroverk, utan att man bör stanna vid dem så länge som det bara är möjligt; gärna skall man också vandalisera skolbänkar och sno med sig böcker, pennor och andra utensilier. Man skall inte bara söka vård när man har ett verkligt behov av det, men för minsta krasslighet, och alltid yrka på att få remiteras till en specialistläkare som i sin tur skall förmås att skriva ut de dyraste läkemedlen. Alla upptänkliga bidrag skall sökas, även om man inte behöver dem eller har någon chans att få dem. Det gäller att formligen dränka de byråkratiska systemen i papper, så att statliga funktionärer måste ägna all sin tid åt att behandla dem. Kan man leva på ekonomiskt bistånd skall man neka alla yrkesmöjligheter, och om man kan fiffla med skatten bör man göra det. Skall man gå på museum eller åka med tunnelbanan gäller det att planka sig förbi vakterna. På biblioteket skall man stjäla de böcker man vill ha (eller inte vill ha), och på vägen hem bör man smita in på en offentlig toalett för att hämta med sig toalettpapper, tvål och vad för tillbehör som går att lägga vantarna på. Vissa menar till och med att man bör spränga offentliga hus om de är utrymda, lite som när terroristen V spränger Old Bailey och Westminsterpalatset i serien/filmen V for Vendetta.
Tja, var skall man börja? Man uppnår verkligen inte ett friare Sverige genom att stjäla, vandalisera och förstöra. Landets politik kommer inte genomgå en radikal förändring bara för att man plockar på sig skolpennor och hamstrar toapapper. Om man snor med sig böcker från biblioteket eller belastar vårdköer ger det sannolikt en rakt motsatt effekt: det lär bidra till att öka skatteuttaget. Det finns inget samband mellan dylikt beteende och skapandet av en liberalare politik, varför det hela mest framstår som ett försök att rationalisera bort ens egen kleptomani och förstörelselusta. Man får inte heller bortse från att många av dessa handlingar saboterar för andra människor. Om man stjäl en bok från biblioteket kan ingen annan låna den, och kanske måste den köpas in på nytt vilket ökar de offentliga utgifterna. Om man ställer sig i en vårdkö betyder det att andra med verkliga åkommor måste vänta längre. Och få saker är väl så frustrerande som att söka upp en offentlig toalett vid trängande behov, bara för att upptäcka att toalettpapper saknas! Att ödelägga hela byggnader ligger naturligtvis på en helt annan nivå av barbari. Här riskerar man att skada eller rentav döda andra människor, även om man tror att byggnaden är utrymd (och har alla skäl för att tro det). Förstörelse av privat egendom är en närmast oundviklig följd, även om det hus man demolerar är statligt. För att inte tala om den chock man utsätter andra för, t.ex. de som verkar i byggnaden, och vilka olägenheter det innebär för dem att deras arbetsplats ryckts bort.
Stöld, nidingsdåd och terrorism – är det något som ligger i ens rationella egenintresse att syssla med? Näppeligen. Att medvetet sträva efter förstörelse leder enbart till ens egen olycka och andras. Man blir en parasit i ordets mest pejorativa betydelse, för det är ju precis det man går in för att vara. Kanske ser man sig som en sorts Robin Hood-figur som utverkar sin egen skatteåterbäring, som om ett liberalt Sverige blev mer sannolikt för varje norpad biblioteksbok, och för varje flyktad toarulle. Men egentligen är man bara till besvär för sig själv såväl som för sin omgivning. Till på köpet måste man ständigt oroa sig för att ens lönnliga förehavanden skall avslöjas, varpå man löper stor risk att, så att säga, befordras till laga näpst. I och för sig kanske man skulle se detta som positivt, eftersom det kostar pengar att utreda brott, och eftersom man blir en avsevärd finansiell börda när man sätts i fängelse (för naturligtvis sitter man hellre i fängelse än betalar sina böter – något annat hade ju gått stick i stäv mot ens egen agenda). Det bör väl tydligt framgå att det här inte är ett konstruktivt sätt att leva på, ens om det hade utgjort ett steg mot friare politik, vilket det alltså inte gör. Därför verkar det liberala utanpåverket mest som ett slags spel för gallerierna. Som sagt en ursäkt för ens egen kleptomani och förstörelselusta.
En ganska bra satir har skrivits av socialisten Tage Danielsson, under titeln ”Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna” (den ingår i Sagor för barn över 18 år från 1964). När Eriks far dör låter han testamentera bort alla de pengar han betalat i skatt under sin levnad. Summan uppgår till runt 3,3 miljoner kronor, som staten alltså enligt stipulation blir skyldig Erik. Men hur skall Erik göra för att hämta ut sitt arv? Jo, han måste naturligtvis belasta det offentliga maximalt, förmodligen under mycket lång tid. Vilket han också gör. Han går om årskurser i skolan, kratsar sönder skolbänkar med kniv, gör lumpen (där han är oaktsam med kronans material), skräpar ner, stjäl trafikskyltar, utbildar sig till professor i jämförande språkforskning och genomdriver en meningslös studieresa till Mongoliet. Efter att ha gjort detta och mycket mer blir han till slut kvitt med staten vid 87 års ålder. ”Nu börjar livet!” utropar han och dör. Är det verkligen någon som ser denne Erik som en liberal hjälte, ständigt i opposition mot den förtryckande staten? Snarare är han väl ganska patetisk? Han lever ett långt liv utan att ha gjort något med det (frånsett att ha kostat staten – d.v.s. skattebetalarna – pengar, förstås). Hur mycket bidrar han till att liberalisera samhället? Inte ett jota. För ett land kan bara liberaliseras om det intellektuella klimatet skiftar, något som kräver en mångfacetterad och långsiktig opinionsbildning. Det är inget man får till stånd genom att sno trafikskyltar eller kratsa sönder skolbänkar.
Har jag kanske skrivit nog om dessa bisarrerier nu? Jag vet att jag upprepat mig och att jag dröjt mig kvar vid självklarheter, men det är bara för att ordentligt nå fram med vad jag vill ha sagt. De här strategierna för att motarbeta staten på har jag – ja, nu upprepar jag mig igen – stött på ganska många gånger i de liberala debatterna, och man har med lock och pock försökt få mig att inse det förträffliga med dem. Utan att ha lyckats, som ni märker. Att jag samlat mina tankar kring det hela i en enda uppsats gör framtida diskussioner enklare, och dessutom kanske jag till och med lyckas göra läsaren övertygad om min position! Märk väl att det handlar om många fler statliga institutioner än läroverk, bibliotek och sjukhus. För enkelhetens skull har jag bara talat om några få, men det finns naturligtvis många fler, vilket ytterligare problematiserar de statshatiska strategierna. Bör man kanske råna en bank, eftersom dess svinn ändå ersätts av Sveriges riksbank med dess monopoliserade fiatvaluta? Och vad är det för fel med att misshandla (”försvara sig mot”) en polis som försöker gripa en för brott mot icke-liberala lagar? Ja, ni förstår. Det finns en uppsjö av skabrösa tilltag som, tro det eller ej, ofta rättfärdigas av liberala ideologer. Förmodligen skäller de värre än vad de bits, men det är ändå en beklaglig omständighet som det känns skönt att nu ha gjort upp räkningen med.
November 19th, 2009 at 14:50
“Staten är ingen virussjukdom, utan en organism som blivit drabbad av en virussjukdom.”
När var någon stat någonsin “frisk”? Ta den svenska staten, exempelvis, när var den inte smittad av ett virus?
Annars attackerar du en halmgubbe, vad gäller den andra “strategin”. När saken debatterades på FB så skrev BushwickBill klart och tydligt att han endast ville utnyttja eller stjäla från staten för att gynna honom, inte för att missgynna staten, vilket du attackerar. För det andra var det, såvitt jag kunde se, inte en strategi för att få fram ett liberalt samhälle, utan en strategi för att gynna sig själv.
November 19th, 2009 at 16:25
Anarkister kan givetvis opponera sig mot det. Men nu var det inte anarkism inlägget handlade om, så den debatten blir vid sidan av.
Ej heller var inlägget ett svar på vad BushwickBill sagt på Flashback. Så hur du kan hävda att det är en halmgubbe, bara för att någon på Flashback säger något helt annat, övergår mitt förstånd.
November 19th, 2009 at 20:18
Så man alltså endast opponera mot det för att man är en anarkist, men det går inte att opponera sig med rationella argument? Är det samma sak för dig? Är det något som du håller för att vara sant för att du är minarkist eller för att du har rationella skäl till det? Om det är det senare kan du väl, vänligen, berätta när våran stat blev “infekterad”?
Vad som debatteras är upp till de som gör det, så om du inte vill svara är det också okej. Men det är inte konstigt att någon ställer en fråga om påståenden som hör till en text.
Åh, det var det att när jag såg att du tog samma exempel som framfördes i den tråden så antog jag att de liberaler du pratade om var de du hade diskuterat med på flashback. Så om du säger att du har stött på de liberaler som du säger vill “förstöra för staten” på ett annat ställe än den tråden kan du bortse från min tidigare kommentar.
November 20th, 2009 at 13:52
När jag skrev det där stycket hade jag på känn att någon anarkist skulle bli förfärad. Men att jag inte ser staten som sådan som en virussjuksom får man helt enkelt försöka leva med. Det här är inte platsen för en diskussion kring stat/anarki, och jag är ärligt talat utled på den debatten sedan lång tid tillbaka.
November 30th, 2009 at 08:19
Folk gillar helt enkelt att vara arga, jag tror inte det är svårare än så. När jag har varit inne i mina mest extrema perioder har jag också tänkt likadant, det handlar om hämdlystnad. Det känns förbannat skönt att veta att det man gör skadar staten.
NU har jag dock gått över till den sortens motstånd där jag åberopar mer personlig frihet än jag egentligen är tilldelad fast egentligen inte gör någon skada. Det skänker mig en djup känsla av tillfredsställelse att bryta mot lagen, utan att för den skull skada samhället på något vis, utom möjligtvis att en del av mitt studiebidrag inte beskattas.