Libertarianismens falska axiom

Libertarianer talar inte sällan om två ”axiom”: ett som utgår från självägande, och ett som utgår från principen om icke-aggression. Men lika ofta som de talar om dessa så kallade axiom, lika ofta visar de att de inte begriper vad axiom är. Varje axiom måste uppfylla tre kriterier: det måste vara självklart, oreducerbart och grundläggande. Jag använder termerna i deras mest bokstavliga betydelse. Att vara självklart är att vara klart helt av sig självt, d.v.s. att inte kunna bevisas av ytterligare information utifrån (eftersom det är på axiomet som all sådan information bygger). Att vara oreducerbart är att inte kunna styckas upp i mindre beståndsdelar. Att vara grundläggande är att inte kunna härledas tillbaka på ännu mer basala satser eller resonemang. Ett verkligt axiom är inte ens det första steget på den kunskapsteoretiska hierarkins trappa, utan marken på vilken trappan är byggd. För vad är alternativet? Jo, alternativet är att godtyckligt välja en premiss och resonera utifrån den, utan att bekymra sig över vad som ligger till grund för premissen. Detta är också vad libertarianen gör, när han utgår från t.ex. självägande och icke-aggression som axiomatiska försatser. Varför är det sant att man äger sig själv, och varför är aggression nödvändigtvis ont? Att vi över huvud taget kan ställa frågan utan att hamna i en självmotsägelse visar att ”axiomen” inte alls är några axiom.

När libertarianen säger att självägandet är axiomatiskt, brukar han mena att om man inte äger sig själv kan man inte heller ”använda sig själv” för att avfärda principen om självägande. Detta är inget mindre än en perversion av äganderättsidén. Som många andra har påpekat går det ofta utmärkt att använda saker, trots att man inte för den skull äger dem. Jag kan hyra en cykel, låna en cykel eller sno en cykel. I samtliga fall använder jag cykeln utan att äga den. Men det här är inte den springande punkten. Äganderätt är i själva verket en härledd rättighet. Den handlar om hur människan bör förhålla sig till sin omgivning, på vad hon kan göra anspråk och varför hon kan göra det. Det är en funktion av mänskligt arbete i förhållande till de resurser hon arbetar med. Kort sagt är det lönlöst att tala om äganderätt, utan att tala om den ännu mer grundläggande rätten till liv. Man har rätt att leva, och därmed rätt att leva av frukter man skapat genom eget förvärv. Har man verkligen ”skapat sig själv” i rent materiell bemärkelse? Nej, naturligtvis inte. Vi skapades av våra föräldrar, som ändock inte är våra ägare, därför att varje individ har rätt till sitt eget liv och till sin egen frihet. Rätt till liv och frihet är emellertid inte ekvivalent med rätt till egendom. Äganderätt är en implikation av de mer grundläggande rättigheterna.

Vi ser att det är fundamentalt felaktigt att tala om självägande. Man har förvisso rätt till sin egen kropp och till sin egen person, men det är inte en ägandefråga. Frågor om ägande är, för att upprepa mig, frågor om hur vi bör förhålla oss till vår omgivning. Det libertarianska argumentet slutar dock inte här. En vanlig uppfattning är att man inte bara ”äger” sin kropp, utan därför också allt man gör med sin kropp. Som en anarkist nyligen skrivit till mig: ”Det är dig jag diskuterar med, det är dina argument jag bemöter; varför skulle jag prata med dig om du inte ägde dina argument?” Jag svarade att han förmodligen såg mina argument som värda att bemötas, men att jag inte med säkerhet kan veta vilka incitament som motiverar hans handlingar, och att han nog vet det bäst själv. Begreppen ”mina” eller ”dina” pekar i det här fallet inte på en ägare, utan på en framförare. Jag framförde några argument, vilket inte är samma sak som att äga dem. (Anarkister är ofta hårdnackade motståndare till ”intellektuell egendom”; ändå påstår den här anarkisten att man kan äga ett argument, vilket jag inte tror att någon försvarare av immaterialrätt skulle acceptera.) Vid det här laget bör det vara lätt att se krackelyren i det så kallade axiomet utifrån självägande. När man utgår från ägande som godtycklig första premiss, d.v.s. som ett axiom hängandes fritt i luften, leder det snabbt till absurditeter. Man kan inte bygga en stadig trappa utan att ta hänsyn till marken man bygger den på.

Hur är det då med principen om icke-aggression? Den säger att man inte bör initiera våld mot andra människor, vilket jag förvisso håller med om, men att principen är bra gör den inte axiomatisk. Om den vore axiomatisk hade det varit meningslöst att fråga sig varför aggression är något negativt. Ett axiom skall ju vara självklart, alltså ett egenbevis och en egenförklaring. Här kan libertarianen, om han menar att principen är ett axiom, bara rycka på axlarna och svara ”för det är så”. Om han vill besvara min fråga måste han leta efter en motivering bland mer grundläggande premisser, och det låter sig inte göras. Såvida det inte alls rör sig om ett axiom, förstås. Men då återstår att identifiera vilka premisser som ligger till grund för principen om icke-aggression, och vidare ned i hierarkin tills man når en oreducerbar yttersta premiss på vilken allt annat måste vila. Gräver man bara tillräckligt djupt, får ens intellektuella spade förr eller senare kontakt med metafysiska satser av typen ”existensen existerar”, ”medvetandet är medvetet” och ”det som är, är vad det är”. (Nu kanske läsaren tänker att det här är intetsägande tautologier, men att de har formen av tautologier beror ju på att de verkligen är fundamentala och oreducerbara satser. Att ett axiom måste formuleras som en tautologi betyder ingalunda att det är intetsägande; jämför t.ex. med pleonasmen ”vatten är vått”.) När man kommit i kontakt med satserna ovan, har man nått kunskapens mest grundläggande byggstenar.

Människan existerar i en verklighet som existerar. Allt är vad det är, men allt är inte exakt som allt annat. Människan är en levande organism begåvad med ett medvetande och med en högre kognitiv förmåga, d.v.s. med ett förnuft. Eftersom hon är medveten hyser hon olika värden, och eftersom hon har ett förnuft kan hon fråga sig hur man bör tänka och agera för att eftersträva dem. För att i sin tur utvärdera sina målsättningar, och för att realisera dem, behöver hon vara så rationell som möjligt, med andra ord: hon behöver analysera vilka möjligheter och begränsningar som verkligheten erbjuder, och hur hon skall handla utifrån dem. Om hon utsätts för aggression kan hon emellertid inte göra detta. Våld suspenderar förnuftet, det lämnar dess offer ofri att följa sitt eget omdöme. Med en pistol mot sitt huvud kan man fortfarande tänka, men vad man tänker spelar inte längre någon roll; ens öde ligger i pistolmannens händer – inte i ens egna. Just därför är aggression omoraliskt, och just därför bör det vara kriminellt. Det gör människan ofri, och ytterst gör det henne ofri att välja sina handlingar efter eget huvud. Dessa slutsatser är däremot omöjliga att nå, om man felaktigt tar principen om icke-aggression för att vara ett axiom. Gör man det måste man se aggression som ett ont, för att det är ett ont, för att det är ett ont. Varför är det ont? Svaret kan bara bli: ”Så är det bara, att fråga sig varför är meningslöst!”

Jag medger att den här genomgången till viss del skrapar på ytan. Man kan dock inte skriva en hel avhandling i en enda bloggtext, och vad jag nu sagt bör vara tillräckligt för att antikvera dessa falska axiom, och för att peka ut självägande som ett helt och hållet felaktigt koncept.

26 kommentarer till “Libertarianismens falska axiom”

  1. Johannes

    Hej Henrik, jag har några synpunkter jag skulle vilja reda ut:

    “Frågor om ägande är, för att upprepa mig, frågor om hur vi bör förhålla oss till vår omgivning.”

    Är inte detta en felaktigt? Ägande innebär väl att ha kontroll över ett objekt och hur det används?

    Att ha ägandeRÄTT innebär i sin tur att man alltid har moraliskt företräda i fråga hur ett objekt bör förfogas (eftersom att en rättighet är en moralisk princip som definierar din handlingsfrihet i sociala sammanhang, right? ;))

    Att ha äganderätt/vara legitim ägare till sig själv/sin kropp borde väl således vara axiomatisk. Om du försöker hävda motsatsen måste du använda din kropp för att göra detta, samtidigt som det du försöker bevisa innebär att det är omoraliskt för dig att använda din kropp. Inkonsekvens med andra ord.

    Blev kanske lite rörigt, men är precis hemkommer efter en lång resa (ja, självklart är det första jag gör när jag kommer hem, att kolla din blogg :P)

  2. Hampus

    “Att vara självklart är att vara klart helt av sig självt, d.v.s. att inte kunna bevisas av ytterligare information utifrån (eftersom det är på axiomet som all sådan information bygger). Att vara oreducerbart är att inte kunna styckas upp i mindre beståndsdelar. Att vara grundläggande är att inte kunna härledas tillbaka på ännu mer basala satser eller resonemang.”

    Är inte detta tre sätt att säga samma sak? Något som är självklart går inte att bevisas. Bevisa = härleda fakta ur redan etablerad fakta, dvs. reducera. (ursäkta om jag är petig)

    “Gräver man bara tillräckligt djupt, får ens intellektuella spade förr eller senare kontakt med metafysiska satser av typen
    ”existensen existerar”, ”medvetandet är medvetet” och ”det som är, är vad det är””

    Blandar du inte ihop axiom med axiomatiska begrepp?

    “The base of man’s knowledge—of all other concepts, all axioms, propositions and thought—consists of axiomatic concepts.” -Introducition to objectivist epistemology

    Jag tror att det är blotta axiom som dessa “libertarianer” hävdar sig kunna bevisa; och detta kan se ut på följande vis:

    En debatt kan enbart vara en debatt om våld icke används.

    Man kan enbart försvara en ståndpunkt via debatt/argumentation.

    Våld kan alltså inte göra sin röst hörd liksom en person som förnekar ljudvågors existens inte heller kan det.

    Non-aggresion är alltså ett axiom. (jag tror att denna syllogism härrör från libertarianen Hans Hermann Hoppe)

    Vad gäller självägande som beskrivet ovan så kan jag bara hålla med dig om din kritik. Jag lyssnar själv ganska mycket på Molyneux (för visst är det han du refererar till?).

  3. Henrik Sundholm

    Johannes:

    “Ägande innebär väl att ha kontroll över ett objekt och hur det används?”

    För enkelhetens skull svarar jag på det med ett citat av Rand. “Bear in mind that the right to property is a right to action, like all the others: it is not the right to an object, but to the action and the consequences of producing or earning that object. It is not a guarantee that a man will earn any property, but only a guarantee that he will own it if he earns it. It is the right to gain, to keep, to use and to dispose of material values.”

    http://aynrandlexicon.com/lexi.....ights.html

    “Att ha äganderätt/vara legitim ägare till sig själv/sin kropp borde väl således vara axiomatisk. Om du försöker hävda motsatsen måste du använda din kropp för att göra detta, samtidigt som det du försöker bevisa innebär att det är omoraliskt för dig att använda din kropp. Inkonsekvens med andra ord.”

    Men det var ju just det här resonemanget jag diskuterade i inlägget ovan. Om äganderätt är axiomatiskt måste det bl.a. betyda att det inte vilar på någon mer grundläggande princip. Frågor av typen “hur uppstår äganderätt?” och “varför äger person x föremål y” blir därför lönlösa. Men när vi granskar frågeställningarna märker vi att de inte alls är lönlösa, utan högst väsentliga, eftersom äganderätt inte alls är ett axiom. Det är en härledd rättighet.

    (ja, självklart är det första jag gör när jag kommer hem, att kolla din blogg)

    Du har goda läsvanor ;-)

  4. Henrik Sundholm

    Hampus:

    Är inte detta tre sätt att säga samma sak?

    Jo, egentligen. Men det brukar vara ett skapligt pedagogiskt sett att förklara axiom på.

    Något som är självklart går inte att bevisas. Bevisa = härleda fakta ur redan etablerad fakta, dvs. reducera.

    Visst inte. Något som är självklart är ett egenbevis, det är ytterst dessa axiom som all annan bevisföring vilar på. Dessutom låter det väldigt märkligt att säga något i stil med: “Axiomen är förstås obevisbara, men utifrån dessa obevisbara premisser kan vi härleda fram massor av bevis.” Din definition av bevisföring tycks mig också som ett fall av “question begging”. För om man bevisar något genom att reducera det till etablerade fakta, hur blev denna fakta etablerad? Genom reduktion? Hur blev i så fall den etablerade faktan som vilar på den etablerade faktan, som vilar på… i oändlig regress.

    Blandar du inte ihop axiom med axiomatiska begrepp?

    Nejdå.

    En debatt kan enbart vara en debatt om våld icke används.

    Det är en per definitions-sanning. Men det är inte axiomatiskt.

    Man kan enbart försvara en ståndpunkt via debatt/argumentation.

    Man kan försvara en ståndpunkt på väldigt många sätt, vissa bättre än andra. Demonstrationer eller skönlitterär tematik behöver t.ex. inte bestå av debatt eller argument.

    Non-aggresion är alltså ett axiom.

    Varför? Inget svar. Vad är fel med aggression? Inget svar. För om de har svar på frågorna, visar de i samma stund att det inte alls rör sig om axiom. Så de får väl blunda för dessa viktiga frågor, eller också medge att principen om icke-aggression faktiskt går att härleda tillbaka på mer grundläggande premisser.

    (för visst är det han du refererar till?)

    Indirekt. Jag refererar egentligen till användaren HeavyMS på Flashbacks forum. Men alla hans idéer är i princip bara ett eko av Molyneuxs.

  5. Hampus

    “Visst inte. Något som är självklart är ett egenbevis, det är ytterst dessa axiom som all annan bevisföring vilar på. ”

    Det är mycket riktigt, och ja min definition av bevis är således bristfällig. Kan du komma med en bättre?

    “Blandar du inte ihop axiom med axiomatiska begrepp?

    - Nejdå.”

    Kan du elaborera på det? Min poäng är att axiom och axiomatiska begrepp är två olika saker och att du kräver av det förra vad som egentligen enbart är kriterie för det senare. Har jag fel vill jag dock gärna bli rättad :).

    Vad gäller min lilla syllogism så var det en redogörelse för hur “libertarianerna” skulle kunna gå tillväga för att bevisa sitt axiom, jag håller nödvändigtvis inte med om att de lyckas.

  6. fanny

    Fast jag ser det som i princip omöjligt att härleda liberala principer ur de absoluta grundaxiomen, eftersom de enligt min mening mest behandlar språket och hur vi använder det, och egentligen inte säger särskilt mycket om hur världen förhåller sig. Ingenting att bygga ett politiskt resonemang på, med andra ord.

    Jag tror att det man som liberal menar men “axiom” i den här kontexten är att det är saker den egna personen “klart och fullt” inser(som Descartes definierade ett axiom). De flesta människor inser “klart och fullt” att våld är av ondo på grund av fullt naturliga skäl; det gör ont att bli slagen och det är olustigt att bli hotad. Misstaget liberalen gör är då att inte fråga sig varifrån denna uppfattning härstammar för att sedan kunna leda det vidare. Det är givetvis ett felaktigt användande av ordet, men jag tror att användaren gör felet att inte förstå vilka uppfattningar hen kan dela med andra, och vilka som är privata. Detsamma som Descartes gjorde när han, med grund i sitt första axiom, “bevisade” gud.

    Jag tror ofta att “det bara är så” kommer upp för att en människa vet med sig att hen har rätt, men inte varför. Alternativt inte anser det vara värt att förklara för att motståndaren är för spånig. När satser som man själv och många i ens omgivning “klart och fullt” inser blir ifrågasatta så tenderar man ofta att avvisa personen som frågar, för att inte få sin världsbild krossad. Ingen filosofiskt gångbar arbetsmetod, men i alla högsta grad mänskligt.

    För övrigt så undrar jag om du anser att liberalismen är härledbar ur axiom, eller om du bara ville bråka om hur man använder ordet.

  7. Per-Olof Samuelsson

    Franciso d’Anconia säger faktiskt så här i “Atlas”:

    “Money rests on the axiom that every man is the owner of his mind and his effort.”

    Låter inte det som just “självägande”?

  8. Henrik Sundholm

    Jo, det låter som självägande. Men frågan är väl om Fransisco d’Anconia använder exakt rätt termer här. För att också citera en annan klok tänkare vid namn Per-Olof Samuelsson:

    “As for the alleged axiom of ‘self-ownership’… the term is meaningless on the face of it, if taken literally… fine, as a rethorical device but would not serve as a formal axiom.”

  9. Henrik Sundholm

    Fanny: Din kommentar förtjänar att besvaras ordentligt. Så jag återkommer när jag har tid och ork till att göra just det.

  10. Per-Olof Samuelsson

    Min tanke var att begreppet “ägande” handlar om ett förhållande mellan en själv och något yttre föremål. Men jag antar att Francisco talar för Ayn Rand i citatet jag gav. Konstigt nog har jag aldrig sett att detta citat kommit upp i någon diskussion. Jag blir nog tvungen att lägga till någon kort kommentar i texten du hänvisar till.

    Och det som konfunderar mig en smula är ju att Francisco faktiskt kallar det ett “axiom”.

  11. Henrik Sundholm

    Mjo, det är lite konstigt.

    Texten har du förresten i din e-post.

  12. Johan

    Egentligen handlar det om två olika argument för samma sak. Är vi överens om rätten till liv, frihet och egendom är denna diskussion ickerelevant. Dock intressant.

    Om ett axiom existerar måste någon definiera det. Om icke-aggression härleds från människans förnuft eller självägande är båda dessa axiom. Varför är människans förnuft en självklarhet som inte behöver någon större bevisning? Enligt mig besitter människan ett förnuft som är självklart, men många talar enbart om instinkter och känslor. Det jag försöker säga är att allt bara är antaganden som anses självklara.

    Det är en definitionsfråga för samma sak, och man bör använda det axiom som anses mest självklart. Och självägande är svårt att motsätta. POS “Atlas” citat visar väl att även Ayn Rand talar om självägande. Kanske kan detta bevisa att även för en sann objektivist behöver inte det ena utesluta det andra.

  13. Henrik Sundholm

    Att självägande inte kan vara ett axiom tycker jag mig ha förklarat ganska tydligt ovan. Så jag avstår från att reprisera vad jag faktiskt redan sagt.

    Att människans förnuft inte behöver någon “större bevisning” har en rätt enkel förklaring. Vi inser introspektivt att vi själva är förnuftiga, och vi observerar andras förnuft mest hela dagarna. Dessutom förutsätter all bevisföring ett förnuft. Skall man alls tala om sådant som bevis, då måste man förutsätta ett förnuft som bevisar något. (Att alls kunna tala om bevis är förstås i sig självt ett bevis för människans förnuftsgåvor.)

    Ayn Rand menade verkligen inte att självägande eller icke-aggression kan vara några axiom. Formuleringen ovan är lite olycklig, men mer än en olycklig formulering är det inte. Det behöver man bara kasta ett getöga på objektivismens metafysik för att inse.

  14. Per-Olof Samuelsson

    Men om Ayn Rand inte menade att självägande är ett axiom, skulle hon väl inte låtit Francisco formulera sig på det sättet?

  15. Per-Olof Samuelsson

    PS. Jag får väl erkänna att det här är en lucka i min egen förståelse av objektivismen, eftersom jag själv i den text Henrik citerar insisterar på att det inte är ett axiom. Så jag får väl ta mig en funderare.

  16. Henrik Sundholm

    Nu är jag inte säker på sammanhanget i boken, men det kan ju hända att han menar det i bildlig betydelse. Det är också möjligt (men mindre troligt) att Rand formulerade hans replik med just de orden av misstag. Men det kan vi förstås aldrig veta till eller från om, så det är inte mycket att spekulera i.

    Något bra svar har jag inte på rak arm. Men såvitt jag vet finns det inget annat än den där repliken som ens antyder att självägande skulle kunna vara ett axiom. Av, måste jag säga, ganska förståeliga skäl.

  17. Henrik Sundholm

    Jag skickade iväg ett mejl till Peikoff, för att se om han kan sprida något ljus över saken.

  18. Per-Olof Samuelsson

    En liten tanke så här på nattkröken: de tre axiomatiska begreppen existens, identitet och medvetande ligger i botten på *all* kunskap och är därför *filosofiska* axiom. Men även specialvetenskaper har sina axiomatiska begrepp. Mitt eget standardexempel på detta är att meteorologins axiomatiska begrepp är “väder”, för hade vi inget väder, skulle det inte heller finnas någon meteorologi. Och vad beträffar “självägande”, kan det väl knappast ligga i botten på *all* kunskap. Återstår för mig att identifiera exakt vilken gren av mänsklig kunskap det ligger i botten på.

  19. Henrik Sundholm

    Det är i och för sig sant. Och pengar förutsätter att var individ ansvarar (och kan hållas ansvarig) för sina tankar, idéer och handlingar. Vore det inte så skulle det inte finnas något att grunda äganderättsteori eller etik över huvid taget på. Det skulle ju innebära att människan saknade ett förnuft.

    Jag skulle fortfarande inte kalla det för “självägande”. Men det kan nog anses vara ett axiom i specialvetenskaplig bemärkelse, om detta nu är vad som menas.

  20. Per-Olof Samuelsson

    Lite begreppsexercis:

    Rätten till ägande är rätten att använda och/eller förfoga över något. Och naturligtvis har en människa rätt att använda och/eller förfoga över “his mind and his efforts”. Sin kropp också, för den delen. Och det måste ju vara vad “självägande” innebär.

    Men frågan varför Francisco kallar det ett axiom har jag inte riktigt kunna lösa. I appendixet till ITOE säger Ayn Rand att begreppet “själv” är axiomatiskt eller ett korollarium till “medvetande”: “The consciousness of self is implicit in [any grasp] of consciousness.” (S. 252 i min upplaga av ITOE.) Men kan man säga att också “ägande” är ett axiomatiskt begrepp?

    Ska bli intressant att höra om Henrik får något svar från Peikoff.

  21. Per-Olof Samuelsson

    Och egentligen tycker jag det här är hårklyverier. Jag gillar normalt inte hårklyverier, men i det här fallet får jag skylla mig själv, eftersom jag från början avfärdade idén om självägande.

  22. Johannes

    Med risk för att verka trög och tjatig: När någonting är omöjligt att förneka utan att erkänna och motsäga det, bör man inte betrakta det som axiomatiskt då?

    För så är ju faktiskt fallet med självägande; för att motbevisa påståendet “alla människor äger sin egen kropp” måste du ju använda din egen kropp samtidigt som det du försöker bevisa att du inte har den rätten (som jag nämnde i en tidigare kommentar i detta inlägg).

    Självklart kan du ju fortfarande, rent metafysiskt, använda din kropp lite hur du vill så länge naturlagarna inte “inskränker” dig, men ämnet är väl snarare etik och frågan är väl om självägande som *etiskt* koncept är någonting axiomatiskt? Och med tanke på att det inte går att förneka utan att i samma andetag erkänna det torde det enligt vad jag har förstått betraktas som någonting oreducerbart.

    Men som sagt, med risk för att verka trög … :$
    /Johannes

  23. Henrik Sundholm

    POS: Tempus fugit. En månad senare har jag fortfarande inte fått något svar från Peikoff, så man får väl anta att inget är på väg heller.

  24. Henrik Sundholm

    Johannes: Men att använda något och att äga något är ju inte synonymer. Man kan använda en cykel som man lånat, hyrt eller stulit – blotta användandet gör inte att man äger cykeln.

    Sedan vill jag mena att det blir fundamentalt felaktigt att tala om att “använda sin kropp” i det här sammanhanget. Som om kroppen vore ett verktyg som vilket som helst. Det verkar peka på ett slags själ/kropp-dikotomi, där jag istället anser att det är omöjligt att skilja det ena från det andra; att vara människa är både att vara psykiskt medveten och att existera fysiskt. Så då är ju inte kroppen ett verktyg man “använder”, utan en del av sig själv, något man “är” snarare än “har”.

    Och äganderätt handlar ju fundamentalt om hur människan får förhålla sig till sin omvärld. Att räkna in sin egen kropp i detta tycks mig totalt felaktigt.

  25. Per-Olof Samuelsson

    Peikoff kanske får fler frågor än han tycker han har tid att besvara. Skulle ändå gärna vilja se hans svar.

  26. Per-Olof Samuelsson

    Johannes: “När någonting är omöjligt att förneka utan att erkänna och motsäga det, bör man inte betrakta det som axiomatiskt då?”

    Inte nödvändigtvis. För att ta ett annat exempel: Är begreppet “förnuft” axiomatiskt? Peikoff skriver i OPAR att det *inte* är axiomatiskt, därför att begreppet vilar på mera grundläggande saker. Ändå är det sant att man inte kan förneka eller ifrågasätta förnuftet utan att använda sitt förnuft. Man måste använda sitt förnuft för att ens plita ihop en begriplig mening! Så utan att använda förnuftet kan man inte ens säga: “Jag ifrågasätter förnuftet”; ändå mindre då ge några skäl till sitt ifrågasättande.

    Så den här metoden, “att bekräfta genom att förneka” (re-affirmation by denial” tror jag är den engelska termen) är inte bara tillämplig på filosofiska axiom.

    Det krav man kan ställa på ett filosofiskt axiom – för att kalla det ett axiom – är att det är oreducerbart. “Existens” och “medvetande” är oreducerbara begrepp. Och “identitet” är ett korollarium till “existens”.

Lämna en kommentar