Loading ...
Tre säregna penningfrågor
Jag diskuterar emellanåt ekonomiska frågor, och har i den här texten valt att ta upp några av de mest säregna resonemang man bemött mig med. Att jag utgår från den österrikiska skolans teorier behöver nog inte sägas, men ifall det behövs så har det sagts. Att förespråka dessa teorier är naturligtvis allt annat än de rigueur, vilket nog också kan sägas om de flesta idéer jag uttrycker på min blogg. Ej heller detta skall väl behöva sägas, men för den som inte läst mig förut kan det vara bra att veta. Kan man bekosta alla sina utgifter med sedelpressen? Skapas inte problem när folk använder snorkråkor och urin som betalningsmedel? Och om det är okej att arbeta som kock, hur kan då bankverksamhet med fraktionella reserver vara ett bedrägeri? I huvudsak är det dessa frågor jag koncentrerar mig på nedan.
Kan inte staten finansieras av sedelpressarna?
Eftersom liberaler inte förespråkar beskattning, måste staten finansieras på något annat sätt. Kanske kan den täcka sina utgifter genom att trycka upp pengar vartefter? Jag har fått den här frågan ett flertal gånger. Att man vill hitta en alternativ lösning är förstås berömvärt i sig, men förslaget vore att hamna ur askan i elden. Om det varit möjligt att ersätta beskattning genom att trycka upp mer pengar hade nog staten redan gjort det. Att håva in skatter är ett enormt projekt som kräver stora resurser och byråkratiska processer. Att öka mängden pengar är däremot enkelt; det räcker att trycka ned några knappar på ett tangentbord. (När staten ökar penningmängden sker det i huvudsak elektroniskt; uttryck som att ”trycka upp” pengar är alltså till stor del figurativa.) Emellertid ligger statens årliga intäkter, såsom de nu ser ut, en bra bit över biljonen. Det säger sig självt att man inte kan nyskapa närmare en och en halv biljon kronor varje år, eller rättare sagt: man kan göra det, men det vore ingen hållbar lösning. Att öka penningmängden är att skapa inflation, vilket betyder att pengarna förlorar köpkraft. Staten skulle alltså bli tvungen att skapa större och större summor, vartefter köpkraften minskar, tills hela ekonomin snart nog kraschar. Förstå mig rätt nu. Jag menar inte att beskattning är en lösning. Men att ersätta skatter med inflation vore sju resor värre. Det skulle leda till fullständig ekonomisk kollaps, och ipso facto även till att staten självt kollapsar.
Att tala om att ersätta skatt med inflation är i och för sig en oegentlig förenkling. I själva verket är inflation ett slags dold beskattning. För vad är skatt, om inte statlig expropriering av folkets välstånd? Genom att trycka upp mer pengar kan staten sörja för sina intressen idag, medan folket får betala notan imorgon, som följd av minskad köpkraft. Somliga liberaler, ofta influerade av monetarismen, menar faktiskt att viss inflation är bra. Jag har hört det sägas att en fri ekonomi är som en racerbåt, och när man åker snabbt bildas ringar på vattnet, d.v.s. inflation. Idén är att en aktiv ekonomi stimuleras av inflation, och att pengarna skall ”arbeta” snarare än (detta i polemik mot guldmyntfot) ”samla damm i ett bankvalv”. Men det är inte en stabil ekonomi. Det är en ekonomi präglad av konjunkturcykler och finansbubblor. Det är en ekonomi med centralstyrd penningpolitik, vars fiatvaluta i och för sig kan stimulera ekonomin genom att skapa en högkonjunktur, men för vilken man sedan får betala dyrt när det slår över i lågkonjunktur. Att inflatera valutan är att minska dess köpkraft, vilket kan tyckas få bra följder på kort sikt, men som får förödande följder på lång sikt. Det är – i alla fall bland ekonomiansvariga makthavare – många som tänker som John Maynard Keynes, att ”på lång sikt är vi alla döda”. Kanske bör man tänka mer som trojanerna i Vergilius epos Aeneiden gör. Timeo Danaos et dona ferentes. ”Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.”
Kan man använda vilken valuta som helst?
För inte så länge sedan hamnade jag i en förvirrad palaver om fria valutor. Jag sade att valutamonopolet bör avskaffas, och att konkurrensen mellan betalningsmedel bör vara fri. Då undrade den andre om det inte blir väldigt opraktiskt ifall snorkråkor och urin börjar användas som pengar, och om Skatteverket skulle behöva hålla sig med enorma lager för alla olika valutor som folk valt att betala in sina skatter med. Det tog ett tag innan jag begrep vad han menade: han tänkte att en fri valuta innebär att man bör få betala för varor och tjänster med i stort sett vad som helst. Men så fungerar det såklart inte. Kanske kan man vilja köpa en vara eller tjänst för ett par snorkråkor eller en skvätt urin, men då måste man också hitta någon som är villig att ta emot valutan, vilket kan bli svårt och nästintill omöjligt. Samtliga parter måste acceptera valutan, om affären skall bli av. Därför är snorkråkor och urin exempel på extremt osannolika val av valutor, givet vårt antagande att varje part är fri att välja en annan. Pengar är ett allmänt accepterat betalningsmedel, och skälen för att inte acceptera snorkråkor eller urin är legio. De flesta tycker till exempel att snor och urin är ganska äckligt. Men det finns många egenskaper som utmärker en bra valuta, och som de nämnda saknar. Den fria marknaden väljer alltid ädelmetaller som valutor; guld och silver som de främsta bland dem. Hur det kommer sig kan vi kika vidare på.
Ett av de främsta kraven som ställs på en valuta är att den inte skall kunna nyskapas. Redan här stöter vi på problem för exemplen ovan, eftersom varje människa praktiskt taget är en egen snor- och urinfabrik. (Jag undrar hur ofta ordet ”urinfabrik” finns med i ekonomiska uppsatser.) Mängden snor eller urin kan ökas av vem som helst, utan något krav på kapital eller dyra resurser. En ädelmetall har inte det här problemet, för den kan inte nyskapas utan måste upptäckas. En annan viktig faktor är att mängden måste vara, inte bara hyfsat fixerad, men också relativt begränsad. Järn kan t.ex. inte nyskapas, men det finns så mycket järn att det bara kostar någon krona per kilo, och kilotunga enkronor vore både otympligt och dyrt (för det kostar ju att frakta och lagra sina pengar). Guldpriset ligger däremot (just nu) på över 250 000 kr per kilo, och för silver får man ge runt 45 000 kr per kilo. Detta är ännu ett vägande skäl till att just dessa ädelmetaller brukar väljas som betalningsmedel, om aktörerna på marknaden har ett fritt val. Är valutan hållbar över tid? Nej, med avseende på snor och urin, men ja, med avseende på ädelmetaller. Är den delbar, utbytbar och formbar? Det finns en mängd egenskaper som utmärker en bra penning, och snor eller urin svarar mot få av dem, medan ädelmetaller som guld och silver är nästintill idealiska jämfört med andra alternativ. Därför lär man aldrig kunna handla med snor eller urin, trots att valutan är fri. Att det inte ligger någon paradox i detta hoppas jag ha visat ovan.
Förresten några ord om Skatteverket också. Om marknaden väljer guld som primär valuta, då blir det ju också primärt den valutan som staten måste håva in från folket. Å andra sidan har jag aldrig förespråkat något Skatteverk. Och om man inte har ett problem med att folket systematiskt rånas av en statlig myndighet, spelar det verkligen någon roll om myndigheten också sysslar med lagerverksamhet? Det tycks mig förhållandevis beskedligt.
Varför är fraktionella reserver bedrägligt?
En del tycker att bankverksamhet med fraktionella reserver är fasligt svårt att förstå sig på. Om person A lånar ut en hundralapp till person B, som i sin tur lånar ut sedeln till person C – innebär det bedrägeri? Så kan en typisk invändning låta, men det är såklart inget bedrägligt med det. Ingen skulle ens behöva låna pengar om man inte kunde sälja dem vidare; man lånar ju pengar därför att man behöver använda dem till något. Ett annat och mer fabulöst scenario minns jag från i våras, då någon försvarade fraktionella reserver på följande sätt. Tänk dig att du arbetar som kock, och skall laga sushi åt tio gäster. Några råvaror har du inte, men du tar emot gästernas pengar och springer sedan iväg för att köpa dem. Strax är du tillbaka i köket där du anrättar deras fisk, och i nästa stund – för du är världens snabbaste kock – kan gästerna serveras. På vilket sätt, undrar man nu, gör sig kocken skyldig till bedrägeri? Svaret är förstås ännu en gång att det inte föreligger något bedrägeri, även om hans strategi bäst beskrivs som en smula märklig. Dylika analogier är felaktiga, och de visar att man inte begriper vad man tar i försvar. Bankverksamhet med fraktionella reserver innebär till syvende og sidst detta: att man lånar ut mer pengar än man har att låna ut. Och att göra det är att falskmynta. Nog är väl falskmynteri en form av bedrägeri, inte sant?
Det är inte en fråga om fraktionella reserver, när A lånar pengar till B som lånar dem vidare till C. Det enda som sker är att pengarna går från plånbok till plånbok; varken A eller B lånar ut mer pengar än de faktiskt har att låna ut. Reserverna är alltså fulla – inte fraktionella. Det är till och med olagligt för gemene man att imitera bankerna i det här avseendet. Om du vill köpa en vara eller tjänst som kostar 100 kr, duger det inte med fyra äkta tjugolappar och en monopoltjuga.1 Du har bara 80% av beloppet; om du lurar någon att ta de sista tjugo kronorna (eller procenten) för äkta pengar gör du dig skyldig till bedrägeri. Ändå är det precis så bankerna gör. Det finns två skillnader som är värda att nämna. Dels är det kriminellt för gemene man att falskmynta, men för en bank är det både lagligt och allmän praxis; dels försöker du i scenariot öka mängden pengar med futtiga tjugo kronor, medan bankerna ökar den med – bokstavligt och bildligt talat – fantasibelopp. Ej heller kockens aparta verksamhet har något med fraktionella reserver att göra. Att han inte har råvaror när han får sina pengar är utan betydelse; han förbinder sig att leverera och gör det också. En mer adekvat analogi vore om kocken gjorde vissa matbitar av fisk och andra av papp, och försökte sälja bitarna av papp som om de vore fiskbitar – vilket såklart skulle rubriceras som ett fall av bedrägeri. På exakt samma sätt bör det vara kriminellt för banker att skapa falska pengar ur intet, och kalla dem äkta.
- Under en statlig riksbank är förstås alla pengar monopolpengar i dubbel betydelse: dels i betydelsen att det råder ett valutamonopol, men även i betydelsen att statens fiatvaluta är precis lika värdelös som de pengar man använder i sällskapsspelet, vore det inte för penningpolitisk lagstiftning. [Tillbaka]
October 10th, 2009 at 09:42
“Det är inte en fråga om fraktionella reserver, när A lånar pengar till B[ank] som lånar dem vidare till C. Det enda som sker är att pengarna går från plånbok till plånbok; varken A eller B lånar ut mer pengar än de faktiskt har att låna ut.”
Detta blir fractional reserve med ett mycket litet tillägg. Antag att C går till H[andlaren] och köper en vara X för 100 kr kontant. Detta är helt i sin ordning. Antag nu vidare att A går till handlaren och köper varan X i utbyte mot sin fodran på B[anken]. Då har vi fractional reserve (utan reserve i det här fallet).
Frågan är nu: Varför skall H[andlaren] acceptera en fodran på B[anken] som betalning istället för kontanter? Detta fungerar därför att handlaren vet att B inte har lånat förbehållslöst till C. De har undersökt C och C har vidare fått lämna pant > 100kr på sitt lån från B, alltså kan handlaren H aceptera A:s fodran på B som ett fullgott betalningsmedel.
Ytligt sett ser det ut som om det skapats pengar ur tomma intet eftersom handlaren har sålt varor för 200 kr i ett system med endast 100kr i kontanter. Men tar man med panten som C fått lämna så är det uppenbart att systemet har täckning. Det är alltså uppenbart att ingen behöver luras i detta system, allting sker helt öppet, A, B, C och H är helt överrens om vad som händer och ingen har någon invändning. Varför är detta att jämställa med falskmynteri?
October 10th, 2009 at 10:37
Inget väsentligt har förändrats i scenariot, från hur det beskrevs i inlägget. Det är fortfarande varken FRB eller bedrägeri.
October 10th, 2009 at 11:04
Det jag beskrev är fractional reserve banking. Varor för 200 kr har bytt ägare i ett system med endast 100 kr i kontanter, just därför att personerna i exemplet inte gör skillnad på kontanter och fodringar på banken, de anser den senare giltig därför att de litar på bankens förmåga att bedöma säkerheter.
Banken ägnar sig år fractional reserve därför att A:s fodring på banken representeras av hans saldo; när han loggar in på internetbanken ser han att han har 100 kr. De kontanter A satt in ger B[anken] till C mot en säkerhet. Men A ser fortfarnde att han har 100 kr på sitt konto, dessa pengar är alltså A:s fodring på B och det är denna fodring H accepterar, tex genom att A för över dessa 100 kr till H:s konto via internet. Vad A överför till H är alltså inte kontanter utan en fodring på banken som kan realiseras i kontanter om banken är solvent. Här kan du ägna en tanke åt hur otroligt stabilt och effektivt systemt är. Har du misslyckats med att realisera dina fodringar på banken någon gång? Knappast.
Poängen är oavsett att ingen blivit lurad och att ingen behöver bli lurad för att systemet skall fungera. Om banken gör sitt jobb har systemet täckning.
October 10th, 2009 at 13:22
Tja, jag får kanske utöka texten ovan med en fjärde fråga om detta med täckning.
November 1st, 2009 at 23:19
Kul att du skriver om fraktionella reserver och bankväsendet!
Ser gärna fördjupade inlägg i ämnet.
Intressant är även att många av de foliehattar som du avvisar i andra inlägg bl.a. ang. Venusprojektet, verkar ha tagit till sig denna kritik av fraktionella reserver.
För övrigt är det en utmärkt och folkbildande blogg även om jag inte alltid sympatiserar med dig.