Loading ...
Avsikt och konsekvens: en falsk klyfta
Enligt en gängse uppfattning bör en handlings moraliska halt avgöras av dess följder, eller av vilka avsikter som motiverade den. Antingen är man konsekvensetiker, och menar att en handling som leder till bra saker är god, oavsett vilka motiv som låg bakom den. Eller så är man sinnelagsetiker, och menar att en handling är god om den motiveras av välvilja, även när resultatet blir katastrofalt. (Det finns såklart andra inriktningar – såsom dygdetiken och pliktetiken – men jag upplever dem som mindre påtagliga i dagens filosofiska debatter.) Kanske blir du, liksom jag själv, inte tillfreds med de här alternativen. En konsekvensetiker kan ju till exempel få för sig att det vore en bra idé att skörda friska organ från ofrivilliga, för att ge dem till sjuka och nödställda. På så vis räknar man med att öka den totala lyckan i samhället, då få blir lidande, medan alla andra känner sig trygga i vetskapen om att det går att få friska organ vid behov. Detta skulle alltså vara gott, även om man egentligen bara är road av att se oskyldiga människor mördas, och om den allmänna tryggheten är en oanad bieffekt av denna slakt. Sinnelagsetikern kan i och för sig nå samma slutsats, men efter att ha resonerat annorlunda. Om avsikten med att skörda oskyldigas organ är god måste även handlingen i sig vara det, må den sedan leda till bra saker eller ej. Man hävdar ibland att Hitler säkert ville väl när han utrotade miljoner judar, och att hans folkmord därför inte kan kallas ont utan på sin höjd ”korkat”.
Den ene menar alltså att det är goda konsekvenser som gör en handling moralisk, medan den andre hävdar att det kommer an på avsikten. Men vad som egentligen är en god konsekvens eller avsikt, det förtäljer inte historien. Om man till exempel tycker att folkmord på judar är en bra idé, då lär man ju också anse att nazismen ledde till en del bra saker. Om Hitlers avsikt var att ena världen i ett renrasigt tredje rike, hur vet man ifall detta är gott eller ont? (Och var det inte också hans avsikt att utrota folk han inte tyckte förtjänade att leva? Eller var förintelsen en ren olyckshändelse?) Det är inte tillräckligt att säga vad som bör avgöra en handlings moraliska status. Man måste även säga varför det är så, och hur man vet det. Somliga menar också att alla handlingar motiveras av välvilja, eftersom ingen ser sig själv som ond. I så fall måste sinnelagsetikern gå med på att det inte kan finnas något sådant som en omoralisk handling; då alla har något slags rationalisering för att göra som de gör, gör de också av nödvändighet det rätta. Om man beviljar detta så upphör sinnelagsetiken att existera, för den etik som säger att allt är moraliskt är ingen etik alls. Vi behöver etik för att skilja mellan rätt och fel; om allt är rätt eller fel blir begreppen meningslösa. Detta kan besvara alla positioner som utgår från, eller utmynnar i, psykologisk egoism eller altruism.
Min avgörande kritik av klyftan mellan avsikt och konsekvens är emellertid en annan. Jag menar att klyftan inte alls är någon klyfta, utan ett brospann. En handling är en brygga mellan två ofrånkomliga ändpunkter: den börjar med avsikten, och fullbordas i och med de konkreta följder som den givit upphov till. Det enda rimliga är därför att både avsikt och konsekvens bär tyngd i en moralisk avvägning. Det finns ingen grund för att bara ta hänsyn till den ena ändpunkten, när det finns två. Man måste beakta hela kontexten och fråga sig, inte bara vilken punkt som är vilken, men varifrån den börjar och vart den leder. Både avsikt och konsekvens måste ju existera i ett specifikt sammanhang. Ifall man vill bygga en hållbar bro räcker det inte med goda avsikter. Man behöver kunskap om vart bron skall vara, vilka ungefärliga mått som gäller, vilka material som vore lämpliga, och så vidare. Det gäller alltså att ta hänsyn till många variabler, och begrunda dem så rationellt som möjligt. Att avse en hållbar bro gör den inte verklig. Man måste också avse att förvärva all nödvändig kunskap. Först när man har gjort det, blir det möjligt att omsätta avsikt i konsekvens, på ett sätt som gör att de bägge speglar varandra (att det man ville uppnå också blev vad man uppnådde). Avsikt och resultat är inte alls två skilda saker, på det sätt många filosofer tycks mena. Det är två sidor av samma mynt. Ett resultat är en konkretiserad avsikt. Och för att konkretisera bra behöver man kunskap, erfarenhet, med mera.
Att agera rationellt kräver mer än goda avsikter, eller att man råkar göra något bra av slump. Om man behöver opereras vill man inte bara ha en välvillig kirurg, utan också en kunnig och kompetent sådan. Skulle det visa sig att kirurgen saknar alla relevanta meriter kan han rätteligen polisanmälas, oavsett om han ville patienten väl eller ej. Till och med om operationen gick bra bör han anmälas, för att ha utgett sig för att vara skolad kirurg när han inte var det. Att ingen olycka skedde var i och för sig tur för patienten ifråga, men kanske desto värre för framtida patienter, om personen tillåts fortsätta med sin bedrägliga verksamhet. Ingen kirurg anställs bara för att han är godhjärtad, ej heller om han råkat göra något bra mot alla odds, och speciellt inte om han är illvillig. Inom vården, och särskilt inom den här typen av vård, ställer man höga krav på rationella bedömningar. När en kirurg skall anställas måste han förvisso ha ett gott uppsåt, men för att också åstadkomma bra saker i praktiken behöver han en gedigen bakgrund, med alla nödvändiga meriter som yrket kräver av honom. På precis samma sätt bör vi bedöma en handlings moraliska status, oavsett om den rör kirurgi eller (som oftast är fallet) något annat. Vi bör inte bara fråga oss vad en person kände inför sin handling, eller vad den råkade resultera i. Framför allt bör vi fråga oss om han hade tänkt efter och använt sitt förnuft.
För att återgå till det vanliga scenariot med Hitler, bör vi alltså inte bara fråga oss om han trodde att han gjorde gott, eller vad nazismen ledde till. Vi bör framför allt fråga oss om Hitler tänkte rationellt. Hade han till exempel fog för sin idé att det var giriga judar som orsakade ekonomiska problem för Tyskland? Hade han fog för sin idé att vissa folkgrupper är moraliskt underlägsna, på grund av ett sämre genetiskt arv? Han kanske trodde att han gjorde gott, men hade han några rationella skäl för att tro det? Nej, det hade han knappast, vilket också visades när hans avsikter började omsättas i konkret verklighet. (Ofta slutar sådana här diskussioner med någon kommentar om att Hitler ”i alla fall var vegetarian och snäll mot sina hundar”.) Ingen är förstås allvetande eller allsmäktig. När jag gick en kurs i latin under min gymnasietid, var devisen errare humanum est det allra första vi fick lära oss: det är mänskligt att fela. Men det är även och i synnerhet mänskligt att tänka rationellt. Man blir förstås inte ofelbar, bara för att man använder sitt förnuft, men man går tillväga på ett sätt som, såvitt man känner till eller kan lära sig dem, tar hänsyn till verklighetens möjligheter och begränsningar. Ändå finns vissa ramar för hur mycket man kan ”råka” göra. Man kan inte ”råka” begå mord på miljontals människor. Förintelsen var medveten och målinriktad; det bör vara ganska irrelevant att Hitler själv tyckte att den var en bra idé. Det rentvår honom inte det minsta.
Det centrala bör vara vilken metod man använder för att utvärdera avsikter, och hur ens avsikter kan omsättas i praktiska förändringar. Att agera rationellt handlar om att utgå från en rationell metodologi; inte om subjektivt tyckande eller slumpvisa följder. Många verkar acceptera konsekvensetik för att den fokuserar på det konkreta, snarare än på abstrakta teorier om moral och vad som försiggår i folks huvuden. En del hävdar till och med att detta är en mer ”vetenskaplig” infallsvinkel. Så är emellertid inte fallet. Man kommer inte ifrån moraliska spörsmål, och som jag också sagt förut: när man inte låter moralen passera genom entrén, måste den smygas in genom köksingången. Vad orsakar våra handlingar och deras konsekvenser, om inte dessa abstraktioner i våra huvuden? Och hur avgör man vad som är en bra konsekvens, om man inte faller tillbaka på dem? Att tänka konkretbundet är inte rationellt, utan att medvetet ignorera väsentliga delar av ekvationen. Det är sådan materialism som gör att många ser ”gott” och ”ont” som religiösa begrepp snarare än filosofiska, och hellre använder de mer konsekventiella begreppen ”bra” och ”dåligt”. Man säger t.ex. ofta, vare sig man är etiker med fokus på sinnelag eller konsekvens, att förintelsen var en dålig idé – men var den omoralisk? Nej, säger man, för sådana termer är dogmatiska och förlegade! Om något barlägger det förrädiska i selektiv fokus på endast det abstrakta eller konkreta, istället för att fokusera på, och integrera med, helheten, så är det väl den ovilja som uppstår inför att behöva fördöma folkmord. Inte sant?
October 6th, 2009 at 06:28
Andra stycket påminner mig om “gudsbeviset” i Liftaren som får gud att försvinna i en puff av logik. Klockrent! ^^
January 30th, 2010 at 17:59
Du missförstår sinnelagsetiken, väldigt, väldigt grovt. Låt mig ge några citat:
“Generositet kan aldrig definieras som en viss uppsättning yttre handlingar. Vi kan ge materiella gåvor, vi kan ge vår tid, vårt kunnande, vi kan skänka oräddhet och stöd till andra. Men det är sinnestillståndet som ligger bakom dessa yttre handlingar som är det relevanta. Att ge med en baktanke att skaffa personliga fördelar är exempelvis inte generositet, om det så är en miljard kronor man ger.
Den som upplever detta sinnestillstånd, äkta generositet, upplever lycka och tillfredsställelse. Och visst är denna upplevelse, precis som du säger, fullständigt subjektiv. Men det är ett objektivt faktum att sinnestillstånden kärlek, medkänsla, generositet, jämnmod och så vidare i sig är lycka, medan illvilja, ilska, hat, avundsjuka, missundsamhet och så vidare i sig är lidande. Det är inte olika för olika människor.”
“Vi måste förstå vad lycka är för någonting. Lycka är ett sinnestillstånd. Det som leder till stabil och långvarig lycka är alltså det som förstärker sinnestillstånd som i sig innebär välbefinnande och lycka. Om vårt sinne ständigt är fyllt av begär, missundsamhet och avundsjuka är vi inte lyckliga, eftersom dessa sinnestillstånd i sig är otillfredsställande och obehagliga (känn efter själv nästa gång). Om vårt sinne istället ständigt är fyllt av generositet, medkänsla, kärleksfull vänlighet, deltagande glädje och klarsyn så innebär dessa sinnestillstånd i sig tillfredsställelse, harmoni och lycka.”
“Lycka är fullständigt subjektiv. Vi upplever världen endast genom våra sinnen. Det är därför en människa kan vara lycklig i ett koncentrationsläger, medan en annan är fullständigt olycklig trots att de har allt en människa kan önska sig.
Det som är objektivt är dock vilka sinnestillstånd som leder till (eller utgör) lycka. Det är inte beroende av olika kulturer.”
“…graden av visdom och insikt en viktig del av sinnelaget som avgör en handlings etiska värde. Det räcker inte med en god intention om visdom och insikt saknas (för att en handling ska vara etisk).”
Sen kanske du vill ha en definition av visdom och insikt?
“Visdom och insikt handlar om att se saker så som de faktiskt är, befriade från våra egna projektioner, förvrängningar, åsikter, tycke och smak och begränsade perspektiv. På en trivial nivå handlar det exempelvis om att se en situation ur ett större perspektiv och ur många individuella perspektiv, inte bar sitt eget. Eller att se att den person man upplever som en “idiot”, exempelvis, upplevs så av mig för att jag projiceras denna egenskap på personen, inte för att det är en inneboende, faktiskt egenskap hos denne. Eller att förstå att allting är samberoende, att min lycka inte kan separeras från alla andras. På en mer grundläggande nivå handlar det om att se att allting är förgängligt, att ingenting har en inneboende egenexistens och att allt sammansatt till sin natur är otillfredsställande.”