Loading ...
Diatrib mot ekofascism
När jag började se mig som liberal, för snart tio år sedan, verkade hela den politiska debatten delad i två klyftor: de som stod upp för kollektivet, och de som stod upp för individen. Antingen ville man gynna de många på individens bekostnad, eller så ville man att individens rättigheter skulle respekteras utan förbehåll. Man var med andra ord individualist eller kollektivist – och så enkelt var det med det. Idag verkar inte den här klyftan lika uppenbar, men det beror inte på att de bägge sidorna har kunnat förenas, eller på att den ena sidan till sist vann över all opinion från den andra sidan. Snarare beror det på en ny trend av nihilism och misantropi, där man varken tar parti för individen eller för kollektivet. Man säger istället att det nog vore för det bästa, om hela mänskligheten utrotades. Man funderar inte över ett idealsamhälle, utan ser inget samhälle alls som det idealiska. Man vill inte gagna vare sig individens eller gruppens intressen; istället ser man ett problem i att det över huvud taget finns intressen. Här måste jag, liksom Brian P. Simpson i sin bok Markets Don’t Fail!, säga att den nya nihilismen är värre än kollektivism. Kollektivisten vill åtminstone offra människor för mänskligheten; han har i alla fall människan i centrum av sin ideologi. Nihilisten har inte ens det. Han vill inte göra livet bättre för någon. Han vill bara att alla skall dö.
Nu kanske läsaren vill veta varför många vill se mänskligheten utplånad. Det klandrar jag honom inte för. En ledtråd är att denna nihilistiska misantropi blev riktigt vanlig från och med den 10:e december 2007. Sedan dess har man knappt kunnat delta i en politisk diskussion, utan att någon påpekat hur folkmord vore en bra lösning (oavsett vilket problem saken gäller). Ja, jag har till och med hört det sägas ett flertal gånger, att vi skulle behöva en ny Hitler eller Stalin som kan decimera befolkningen med både snabbhet och effektivitet. Så vad brukar hända den 10:e december? Nobelpriset delas ut. Och året 2007 gick Nobels fredspris till Al Gore, för hans film En obekväm sanning, och till IPCC, FN:s klimatpanel. Sedan dess är det många som ser ekofascism som den enda hållbara utvecklingen, och få höjer på ögonbrynen om man föreslår att några miljarder människor skulle behöva utrotas ”för planetens skull”. Om massivt folkmord är vad som behövs för att rädda planeten (och det är det såklart), då är det så det är. Är det inte bra att mörda miljarder människor, om det kan rädda planeten? Trots allt har inte människan gjort annat än att plåga Moder Jord från ruta ett – är det inte dags att naturen tar revansch? I en debatt jag nyligen följde, där man frågade sig ifall man bör utrota smarta eller korkade människor först, skrev någon pregnant:
Vi kan enkelt dra slutsatsen att ingen människa gör det minsta nyttigt för planeten. Tvärtom, det finns ingen varelse som förstör så fruktansvärt mycket som människan gör. Funnes vi inte alls gjorde vi både planeten och övriga invånare en stor tjänst. Att bara ta bort en del gör nog inte mycket till nytta. När skall vi tänka om och börja göra något nyttigt? Den smarte gör betydligt mer skada än den korkade, tyvärr. Den dumme är för dum för att orsaka någon större skada. Hade vi levt som puckon i lerhyddor hade planeten varit i betydligt bättre skick.
Jag skrev själv ett par inlägg i debatten, där jag sade att man ju kunde välja att inte mörda någon alls, och att det inte spelar så stor roll hur man rationaliserar sin illvilja om man ändå bestämt sig för att folkmord verkar bra. Då påpekade man för mig att mina inlägg var irrelevanta, eftersom alternativet ”inte folkmörda” saknades. Att man behövde folkmörda var givet; frågan var bara vilka som skulle mördas först. Och man kom fram till att de smarta skulle dö först, hur nu man avgör vem som är smart och inte. Läsaren tänker måhända att jag överdriver, men det gör jag inte. Många anser verkligen att man bör utrota hela mänskligheten, eller i alla fall stora delar av den, för klimatets gagn. En del ser Unabombaren som en förebild, om ni kommer ihåg, han som skrev ett manifest mot det industriella samhället, och skickade bomber till folk som ansågs representera det. Mellan 1978 och 1995 mördade han tre personer, och skadade tjugotre. En del hyllar också Pekka-Eric Auvinen, som, övertygad av samma ekofascism, mördade åtta personer i ett skottdrama på Jokelaskolan i Finland. Hans förebild, den finske filosofen Pentti Linkola, har kommenterat händelsen och sagt att den ju tyvärr inte gjorde mycket nytta, eftersom bara åtta personer dog. Vi svenskar skall förstås inte behöva vara sämre. Här finns Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala universitet, som ägnar betald arbetstid åt att försöka möjliggöra en ekologiskt inriktad världsregering. (Det förvånar väl ingen att även Torbjörn Tännsjö är knuten till projektet.)
När man säger till mig – och det händer ganska ofta – att mänskligheten bör utrotas, brukar jag svara att det nog är för ambitiöst, men att man i alla fall kan ta livet av sig själv. Trots allt bör man ju leva som man lär, och om man lär att det vore bäst om alla människor utrotades, då bör man själv leva – eller snarare dö – därefter. Märkligt nog har ingen misantrop gillat idén. Man basunerar gärna ut hur värdelös och korrupt den samlade mänskligheten är, och att den likt varje annan grupp av skadedjur förtjänar att utrotas. Men tillräckligt konsekvent och övertygad för att vända samma udd mot sig själv som man vänder mot alla andra, det är man sällan. Att peka på andra och säga att de bör mördas, bara därför att de är människor, men att inte på samma sätt peka på sig själv, det kan väl bäst beskrivas som ynkligt, fegt och uselt. Och om man mot all förmodan börjar knyta sin egen snara har man bara övervunnit fegheten. Det är fortfarande ynkligt och uselt att vilja utrota miljoner eller miljarder människor. Jag kan se försonande drag hos de flesta, även om jag är aldrig så oense med dem. Hos ekofascister ser jag inget försonande alls. De önskar inte frihet, eller ens att vissa gagnas på andras bekostnad. De vill bara att jag, du, och alla andra får en slaktmask över huvudet och en bult i pannan. Det är på tiden att fler höjer sina röster och börjar ge misantroperna svar på tal. Alltså denna korta diatrib.
October 2nd, 2009 at 11:26
Har du några länktips där man kan hitta ekofascistiska åsikter framlagda?
October 2nd, 2009 at 13:07
J. Mikael:
http://rightwingnews.com/quotes/wacko.php
Det finns fler samlingar med idiotiska citat.
November 29th, 2009 at 10:22
Anknytande till ekofascism finns sprängstoff av megatonmagnitud i den just nu exploderande klimatforskningsskandalen Climategate. (Det är bara att googla på “climategate”.) 160 MB läckt dokumentation avslöjar omfattande forskningsfusk inom “klimatforskningen”. Svensk gammelmedia försöker mörka och stoppa fingrarna i öronen, vilket inte kommer att lyckas i det långa loppet. (I utländsk media skrivs det mycket, däremot.)
–Ahrvid
November 29th, 2009 at 11:34
Jovisst, det har inte undgått mig!
Wikipedia sammanfattar:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Climategate