Loading ...
Materialismen är irrationell
Vad är meningen med livet? Den frågan ställs ofta med andakt, som om svaret vore en evigt förborgad hemlighet som människan aldrig kan nå. Och varje gång frågan ställs är någon snabb med att svara ungefär så här: ”Det finns ingen annan mening med livet än överlevnad och förökning; det handlar om att sprida generna vidare.” Vid ett annat tillfälle kanske någon frågar vad det innebär att vara lycklig, och får då till svar att lyckan regleras av olika transmittorsubstanser i hjärnan (t.ex. dopamin, serotonin, endorfin och oxytocin). Om man frågar vad kärlek är, då erbjuds i allmänhet samma svar (av – kan man förmoda – samma besvarare). Och varför är folk ibland otrogna trots att de älskar varandra? Jo, förklarar någon strax, det beror på att män är så funtade att de inte vill ”lägga alla ägg i en och samma korg”. (Hur man på samma sätt vill förklara kvinnlig otrohet vet jag inte.) Jag antar att mönstret är tydligt nog: man motiverar ofta handlingar och värderingar utifrån människans biologi och fysiologi. I vissa fall kan det äga sin riktighet. Att vi äter och sätter värde på mat har t.ex. en rätt självklar koppling till vår fysiologi. Men när det gäller bland annat de frågor jag nämnt ovan är det inte ett rationellt sätt att förklara saker och ting på. Snarare innebär det materialism och determinism.
Så vad är egentligen meningen med livet? Det finns ingen intrinsikal mening som är oavhängig en värderande individ. Vi hittar inte någon universell mening med livet ”där ute”, utan måste söka den inom oss själva. Vad som är meningsfullt, är meningsfullt för någon. När någon ställer mig den här frågan, brukar jag svara ”allt det som hindrar dig från att ta ditt liv”. Det är sant att alla människor delar vissa fysiologiska värden, utan vilka inga andra värden vore möjliga. Vi behöver till exempel syre, vätska, mat och skydd mot kyla. Sagt på annat sätt kan vi bara sätta värde på saker medan vi lever, och därför måste vi värdera vad som säkrar vår överlevnad. Men utöver detta har varje individ en egen värdehierarki, och finner sin mening i olika saker. Det är med andra ord så, att ingen måste leva för att ”sprida generna vidare”. Faktum är att jag inte vet en enda person som ser detta som sin främsta, eller ens som en huvudsaklig, mening. Tvärtom! – många lever långa och lyckliga liv utan att skaffa barn, och utan att ens ha velat göra det. Svaret på frågan om livets mening är att vi själva avgör vad för mening livet skall ha. Att söka en materialistisk mening är att bortse från valfrihet, individens egna värden, och vad värden är: nämligen objektiva relationer mellan den som värderar och det värderade. Jag har tidigare förklarat det så här:
Ett värde är något som man vill skaffa och/eller behålla. Implicit är med andra ord att det måste finnas någon som värderar, och något som värderas. Värdet består inte endast i den som värderar eller i det som värderas; det tidigare är subjektivism och det senare intrinsikalism – två sidor av samma falska mynt. Värdet består i relationen mellan de bägge. Således: värden är inte attribut utan relationer.
Hur står det för övrigt till med lyckan? Är det inte bara en neurologisk upplevelse, styrd av olika signalsubstanser i synapserna? Nej, nog för att dessa ämnen spelar roll för ens humör och stämningsläge, men det är inte hela sanningen (eller ens den mest väsentliga delen av den). I allt väsentligt är lycka en dynamisk process, som uppstår (eller kan uppstå) när man styr sitt liv medvetet genom aktiva val. Det är så att säga en biprodukt av ens mödor, som blir mer sannolik, ju mer framgångsrikt man lever sitt liv. Det är denna process som materialisten förbiser: att man till stor del kan påverka sitt känsloliv genom att tänka och agera på ett visst sätt; genom att ta ansvar för sig själv, och eftersträva sina intressen genom aktivt deltagande i sin tillvaro. Jag menar förstås inte att man måste uppnå en viss specifik konkret för att bli lycklig, som t.ex. att bli rik eller känd. Men man behöver sträva så gott man kan, utifrån sin förmåga och de möjligheter man har eller kan skapa. Det är detta som det kommer an på: att utnyttja sin fulla kapacitet och sitt bästa omdöme för att förbättra tillvaron. Vart det leder är mindre viktigt, om än inte helt oviktigt, för man vill ju känna att det man gör får önskvärda resultat. Poängen är emellertid att lycka inte bara handlar om kemiska ämnen som gör nervcellerna glada. Det handlar framför allt om hur man väljer att leva sitt liv. I en annan text har jag skrivit så här:
Trots att vi blir lyckliga av lite olika saker, kan vissa allmänna förutsättningar uppges. Vi behöver känna oss trygga, både i oss själva och i vår omgivning. Vi behöver (i termer av väsentligheter) vara ärliga mot oss själva och andra. Vi behöver agera efter egna övertygelser och värderingar. Vi behöver tänka så rationellt som möjligt. Och vi behöver framför allt vara fria att göra allt detta.
Och kärleken – hur är det egentligen med den? Är den en produkt av en viss kemisk balans i hjärnan, eller är den något vi själva är med och skapar, och som vi har ett val ifråga om? Ja, det är naturligtvis på samma sätt här som med mening och lycka: det är i allt väsentligt något vi själva måste ansvara för. Vi blir inte automatiskt tilldelade mening och lycka von oben eller av evolutionen; ej heller är kärlek en determinerad process bortom vår kontroll. Vi upplever ett starkt rus när vi blir förälskade, därför att vi plötsligt erhållit ett enormt värde. Omsider avtar det där ruset, men det betyder inte att värdet försvinner. Kärlek är en värdering; de känslor man har är symptom och värdet – kärleken – är deras orsak. Som vi redan har sett väljer man i högsta grad sina egna värden, och av följd även sin kärlek. Men varför är många i så fall otrogna mot sina partners? Ogillar man kanske att behöva ”lägga alla ägg i samma korg”? Nja, det är nog inte många som är otrogna i syfte att göra andra kvinnor gravida. Självklart spelar sexualdriften in, men man kan inte använda det som ursäkt. Man har ett ansvar för sina egna handlingar, även när man sviker förtroenden av sexuell natur. Driften gör inte människan determinerad till otrohet; den ger henne bara ett extra incitament. Som vanligt kommer det an på ens moraliska karaktär. Om otrohet har jag bland annat skrivit så här, förut:
Varför är otrohet så pass vanligt? När man utgår från att värden är subjektiva [eller materialistiska] kan man inte veta vad som ligger i ens intresse, och därför blir det enkelt att lova trohet i ena stunden, bara för att svika sitt löfte i nästa. Man är ju styrd av yttre faktorer, och kommer älska vad man träffar på som verkar lockande för stunden.
Problemet med materialismen är att den räknar från intellektet ur ekvationen. Den ser människan som en determinerad organism, med de värden som hennes gener har försett henne med, och den illusion av fri vilja som yttre faktorer gett upphov till. Men detta är förstås (och som vi har sett) absurt, trots att materialisten ofta gör anspråk på att vara mer ”vetenskaplig” än andra, eftersom han undviker abstraktioner som ”värden” och ”valfrihet”. Mänskligt intellekt kräver emellertid abstrakt tänkande, och det är inget irrationellt eller ovetenskapligt med det – tvärtom! ”Vetenskap” är i sig en abstraktion, och det är förmågan att abstrahera som skiljer mänskligt intellekt från andra djurs diton. När man undviker att abstrahera, låser man alltså in sitt intellekt i ett kyskhetsbälte. Det är fundamentalt felaktigt att substituera människans värden för ”genernas”. Gener är inte medvetna, har inga värden, ingen mening, inget mål. De bara är; det är vi människor som tillskrivit generna syften och mål, därför att deras sätt att fungera på ibland verkar målinriktat. I själva verket har inte evolutionen något mål. Inte ens en individs eller arts överlevnad är ett evolutionärt mål; verkligheten är bara så beskaffad, att de som överlever kan sprida sina gener vidare. Det naturliga urvalet saknar ett medvetande, och kan därför inte se någon mening, eller värdera det ena över det andra, eller agera mot ett visst mål. Samma sak gäller sedan för generna i sig. Det är vi människor som värderar och agerar med ett mål för ögonen.
Att jag skriver den här texten har att göra med ett e-post jag fick för runt tre veckor sedan. Personen som kontaktade mig ”gillar objektivismen skarpt”, och sade att Rands epistemologi är ”det enda förnuftiga man kan utgå från”. Men när det kom till etiken, då hade hon ”begått stora misstag”, bland annat p.g.a. ”felaktiga faktaantaganden”. Därför tänkte jag nu, mot bakgrund av det ovan sagda, svara på ett par av de saker jag fick i min inbox. Personen skriver:
Den proximata förklaringen till värden, den förklaring som Rand helt och hållet bortser från, är våra känslor. Hela vårt känsloliv är utvecklat för att främja spridningen av våra gener. Ultimata orsaker på gennivå har gett upphov till vårt känsloliv som ligger till grund för det som vi faktiskt här och nu uppfattar som värdefullt…
Med andra ord: våra värden baseras på känslor, och känslor har vi utvecklat för att de främjar spridningen av gener. Om detta är vad man anser, kan man väl svårligen vara en skarp beundrare av Rand? Hur som helst! Rand bortser inte alls från våra känslor. Hon skriver till och med en hel del om känslor: bland annat att de är produkter av vad vi tänker snarare än omvänt. ”The mind leads, the emotions follow.” Rand säger att känslor saknar epistemologisk status: att inget kan sägas vara sant eller falskt utifrån vad vi känner att det borde vara. Istället måste vi använda vårt förnuft. Hon säger också att vi inte determineras av våra känslor (eller gener, eller något tredje). En känsla utgör ett incitament för att agera på ett visst sätt, men vi är fullt kapabla att agera motstridigt. Att man ser en attraktiv kvinna som man vill ha sex med, betyder t.ex. inte att man blir ett hjälplöst offer inför en våldtäktsimpuls. Det stämmer inte att Rand ”helt och hållet bortser från” känslor; däremot är hon inte materialist. Orsaken till att vi fått ett känsloliv säger inget om vad en viss individ känner, varför han känner så, och om han bör agera på sin känsla. Som vi har sett är det inte många som lever för att sprida sina gener vidare; ej heller pekar alla våra känslor åt det hållet. Om man påstår något sådant har man nog läst för mycket Sigmund Freud.
Att ens liv skulle vara det yttersta värdet, som alla andra värden kan härledas ur, är alltså fel. Våra geners fortbestånd är den yttersta förklaringen till att vi utvecklat en kropp, ett medvetande, känslor, och allt annat som utgör den fysiska individen.
Rand säger att livet är ens yttersta värde, därför att livet är det yttersta villkoret som gör alla värden möjliga. Bara den som är vid liv kan värdera något, och för att kunna hysa värderingar måste man först av allt sätta värde på sitt liv: på sin överlevnad och på det som ökar ens livskvalitet. Hur skulle detta vara felaktigt, därför att våra gener gjort förökning och ett naturligt urval möjligt? Invändningen är absurd och fullständigt non sequitur.
Observera att genernas egosim (det faktum att gener kopierar sig och gynnar sin egen spridning) inte leder till att själva individen blir egoistisk. Generna kan mycket väl gynnas av att genbärarna offrar sig för släktingar och gruppens bästa ibland. Rand har alltså fel när hon försöker härleda t.ex. vår skolgång till vårt liv. Vi går inte till skolan för att vi har valt att leva. Vi går till skolan av socialt tryck, av vana och för att träffa människor.
Gener är inte egoistiska, och kan varken gynnas eller missgynnas, på det sätt som man använder begreppen i citatet. Jag har redan förklarat varför gener inte kan vara moraliska eller omoraliska; varför de inte har värden eller mål. Nukleinsyror har en viss funktion som kan verka målinriktad för en människa, men det är allt. När en gen kopierar sig, tycks den ha ett mål. I själva verket kan den inte göra något annat. Det är bara så den fungerar. Den har inget val, och ingen stor vision i tanken. Den är inte ens medveten om att den existerar, eller kopierar sig. Kort sagt: en gen som kopierar sig är inte mer egoistisk än en gatsten som ligger och blir överkörd hela dagarna. Det är helt enkelt två fall av viljelös materia som fungerar – ej agerar – i enlighet med dess egen natur. För övrigt: hur leder det här till att vi går i skolan av socialt tryck, av vana, och för att träffa människor? Inte alls, naturligtvis. Varje individ har ett eget skäl för att gå i skolan, såvitt den inte är obligatorisk och man alltså har ett val. Jag skulle dock tro att det vanligaste skälet för att utbilda sig, är att man vill kunna arbeta med något man tycker om, och/eller få en hyfsad lön. Och det är ju mål som gynnar ens liv, inte sant?
Rands etiska egoism kan ha relevans för psykopater och personer med olika hjärnskador eller känslomässiga störningar.
Den här sista gliringen hade jag inte tänkt medräkna. Men vid närmare eftertanke tror jag att den illustrerar hur många materialister tänker. En annan materialist har, för ett par månader sedan, sagt till mig att om man kan tänka förnuftigt, då har man nog en hjärnskada. Och om man kan agera i sitt egenintresse, då är man tydligen psykopat eller på annat sätt störd! Sådana tankevurpor ger materialismen, just därför att den ignorerar människans intellekt: hennes egen värdehierarki, och hennes frihet att välja eller inte välja i enlighet med den.
September 18th, 2009 at 12:23
Det är en aning problematiskt att låta strategier att nå lycka, t.ex. “medvetet genom aktiva val” ingå i själva definitionen av lycka (detta påminner om Aristoteles lyckobegrepp “eudaimonia”). Visst får du definiera lycka hur du vill, men det enda du skulle uppnå genom att lyckas genomdriva en sådan definition skulle vara att t.ex. hedonister skulle bli tvungna att definiera om sin doktrin till “maximera schlycka” eller dylikt (och låta schlycka vara den “kemiska” betydelsen av lycka).
För övrigt tror jag inte att de flesta av dem du kallar materialister försöker att ursäkta vissa beteenden, utan endast förklara varför de förekommer (och alltid kommer att förekomma, givet människans gener).
September 18th, 2009 at 13:24
Jag har inte försökt omdefiniera begreppet lycka. Jag har inte heller påstått att materialister “försöker ursäkta vissa beteenden”, men okej, det blir väl en följd om inte en avsikt.
September 18th, 2009 at 13:47
“Hur står det för övrigt till med lyckan? Är det inte bara en neurologisk upplevelse, styrd av olika signalsubstanser i synapserna? Nej, nog för att dessa ämnen spelar roll för ens humör och stämningsläge, men det är inte hela sanningen (eller ens den mest väsentliga delen av den). I allt väsentligt är lycka en dynamisk process, som uppstår (eller kan uppstå) när man styr sitt liv medvetet genom aktiva val.”
Svårt att inte se detta som ett försök till (om)definition, då du söker slå fast vad ordet lycka bör bertyda (varvid du föreslår en kontroversiell betydelse av det hela).
“Självklart spelar sexualdriften in, men man kan inte använda det som ursäkt.”
Om du inte tror att man tolkar detta som att du påstår att man försöker ursäkta vissa beteenden så har du nog vissa tydlighetsproblem i din text…
September 18th, 2009 at 14:38
Tja, om lycka brukar definieras som “en neurologisk upplevelse som styrs av signalsubstanser i synapserna”, då stödjer jag väl en omdefiniering. Men en sådan definition har jag minsann aldrig sett i någon ordbok. Jag diskuterar vad som möjliggör lycka, inte hur begreppet skall definieras.
Ja, bara för att man har en sexualdrift, kan man inte skylla på det ifall man begår en våldtäkt. Men jag har inte påstått att materialister ser sin materialism som en ursäkt för något dylikt. Det gör de säkert inte. Dock implicerar dylika tankebanor förstås att individen är determinerad, och därför ej ansvarig eller moraliskt skyldig inför sina handlingar.
September 18th, 2009 at 16:05
SAOL tycks inte ha någon definition av lycka i den mening vi talar om här; men engelska ordböcker brukar mestadels beskriva “happiness” med synonymer som har att göra med mentala tillstånd.
September 18th, 2009 at 16:15
Japp.
September 20th, 2009 at 20:50
“Det är med andra ord så, att ingen måste leva för att ”sprida generna vidare””
Nej, ingen måste leva för något specifikt ändamål men om man skulle följa ditt råd och älska livet borde man likväl inkludera det i ett av sina livsmål att “sprida generna vidare”. Det är ju lixom så att vi består av och “är” våra gener. Sedan är iof människan det enda djuret förmöget att medvetet utrota sig självt, men man kan ju fråga sig vari det rationella ligger i en sådan handling…
September 20th, 2009 at 21:51
Så man kan inte älska sitt liv utan att bli förälder?
September 21st, 2009 at 19:03
Vi har alla olika sätt att uttrycka kärlek på, men för mig förefaller det som en logisk konsekvens av att älska sig själv att man även torde älska sina gener så pass mycket att man vill föra dessa vidare. Älskar jag min konstnärliga talang, vill jag nog gärna framföra den genom konstverk.
Men det är bara jag och jag kunde ha fel, vilket vore en fruktansvärd tragedi.
September 21st, 2009 at 19:05
Alla har vi en egen värdehierarki! Men att många, och kanske rentav de flesta, kan leva lyckliga liv utan att skaffa barn, det blir väl svårt att säga emot.
September 21st, 2009 at 21:14
Det motsäger jag inte, men såvida du definierar ditt liv som dig själv(såväl fysiska som metafysiska aspekter av “jaget” och inte någon självständig metafysisk entitet fångad i en kropp(spiritualism/mysticism) eller någon del av ett “folk”(kollektivism)) är det fullständigt irrationellt att inte föra sina gener vidare, såsom man för “sig själv” vidare.
September 22nd, 2009 at 14:19
Människornas förmåga till jagmedvetande, förnuft och fantasi – nya egenskaper som går längre än de klokaste djurs förmåga till instrumentellt tänkande – kräver en föreställning om världen och om människans uppgift som har en fast struktur och enhetlighet.
Människorna behöver en karta över sin omgivning i natur och samhälle. Utan den skulle de vara rådlösa och ur stånd att handla överlagt och konsekvent. De skulle inte kunna orientera sig och finna en fast punkt i tillvaron som gör det möjligt för dem att ordna alla de intryck som tränger sig på dem. Att de tror att trolleri och magi är den slutgiltiga förklaringen på allt som händer eller att förfädernas andar styr deras liv och öde eller att en allsmäktig gud kommer att belöna eller straffa dem eller att vetenskapen kan ge svar på alla deras problem – allt detta är likgiltigt i jämförelse med att deras behov av en livsinställning på något sätt blir tillfredsställt. Att deras värld får sammanhang, och att alla människor i gruppen tänker på samma sätt stärker dem i deras övertygelse.
Även om kartan har fel fyller den en psykologisk funktion. Men kartan har aldrig haft helt och hållet fel – och inte heller helt och hållet rätt. Den har dock alltid kommit tillräckligt nära en acceptabel förklaring på tillvarons problem för att duga som rättesnöre i livet.
Det är ett slående faktum att vi inte kan finna någon kultur som saknar varje sådan form av livsinställning. Inte heller någon individ. Ofta kan en individ förneka att han har en sådan allmängiltig inställning och tro att han bedömer livets olika företeelser och händelser från fall till fall, allt efter som hans förnuft leder honom. Men det kan lätt visas att det som han tar för givet just är hans livsåskådning. För honom är hans åsikter bara sunt förnuft och han är inte medveten om att alla hans tankar stöder sig på en allmänt accepterad referensram. När en sådan person ställs inför en helt annorlunda livsåskådning, anser han den vara »vansinnig» eller »irrationell» eller »barnslig», medan han anser sig själv vara helt enkelt logisk.
Behovet av en referensram ser man särskilt klart hos barn. I en viss ålder visar de ett djupt behov av en livsinställning, och de skapar sig ofta med stor fyndighet sin egen, byggd på de fakta de har tillgång till.
Det starka behovet av en livsinställning förklarar en sak som har förbryllat många som forskar i mänskligt beteende, nämligen den lätthet med vilken folk faller offer för irrationella läror, politiska, religiösa och andra, när det är alldeles tydligt för dem som inte står under detta inflytande att det rör sig om värdelösa teorier. En del av förklaringen ligger i ledarnas suggestiva inflytande och i människans lätthet att påverkas. Men detta tycks inte vara tillräckligt. Människan skulle antagligen inte vara så lättpåverkad om inte hennes behov av en konsekvent livsinställning vore så stort. Ju mer en ideologi gör anspråk på att besvara alla frågor, desto mer lockande är den. Detta kan vara skälet till att irrationella eller helt orimliga tankesystem har en sådan dragningskraft på människor.
Men en karta ger inte tillräckliga direktiv för handlandet. Människorna behöver också ett mål så att de vet åt vilket håll de skall gå. Djuren har inga sådana problem. Deras instinkter förser dem med både karta och mål. Men människorna, som saknar instinktdeterminering och har en hjärna som gör det möjligt för dem att tänka sig många olika riktningar, behöver ett föremål för sina yttersta omsorger. De behöver ett föremål för sin hängivenhet som är brännpunkten för alla deras strävanden och grunden för alla deras faktiska – och inte bara deras erkända – värderingar. De behöver ett sådant föremål för sin hängivenhet av flera skäl. Det får dem att sätta in all sin energi i en riktning. Det höjer dem över deras isolerade tillvaro, med all dess tvivel och osäkerhet, och ger en mening åt deras liv. Genom att vara hängivna ett mål utanför deras isolerade jag, höjer de sig över sig själva (»transcendens») och lämnar den totala självupptagenhetens fängelse.
Föremålen för människornas hängivenhet växlar. De kan vara hängivna åt idoler som kräver att de dödar sina barn eller åt ideal som får dem att beskydda sina barn. De kan hänge sig åt att verka för allt växande liv eller för att skövla det. De kan hänge sig åt att samla en förmögenhet, att skaffa sig makt, att förstöra eller åt att vara kärleksfulla, skapande, modiga. De kan hänge sig åt de mest olikartade mål och idéer. Fastän olikheten mellan föremålen för hängivenheten är av enorm betydelse, är själva behovet av hängivenhet ett primärt, existentiellt behov som kräver tillfredsställelse på ett eller annat sätt.
September 22nd, 2009 at 17:33
Varken ens barn eller en klon av en själv skulle ärva ens medvetande. Det föreligger därför ingen garanti att sådana varelser skulle bli rationella varelser värdiga att utbyta värden med, eller ägna sin tid och energi åt.