Det enda problemet med tesen, är att den är uppenbart falsk.

Men det är inte det mitt inlägg skall handla om. Det skall istället handla om att Hoppe och hans försvarare inte ens bryr sig om att den är uppenbart falsk. Och det är en inställning som börjar redan i bokens introduktion, där Hoppe skriver så här: “A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa.” (Sid xvi, kursiveringen är Hoppes egen.)

Kaj Grüssner invände att jag feltolkar Hoppe, för vad Hoppe menade “var att empiri… inte kan falsifiera en teori”. Men det är ju faktiskt precis det jag kritiserar Hoppe för: om inga observationer eller fakta ur verkligheten kan motbevisa hans teori, bryr han sig inte om huruvida den är sann eller falsk (eller ens rimlig eller orimlig). Men läs citatet en gång till, för Hoppe säger mer än att observation aldrig kan falsifiera hans teori. Han säger att hans teori trumfar och korrigerar erfarenheten, och att logik upphäver observation. Detta kan bara ha en innebörd: även om kartan får dig att köra utför ett stup, finns egentligen inte stupet om det inte är utmärkt på kartan. När karta och verklighet inte överensstämmer, är det verkligheten som har fel.

Jag vill poängtera att detta även gäller för grundläggande axiom. Hoppe anger (i samma stycke som citatet) exempel i stil med att något som är helt rött inte samtidigt kan vara helt grönt, eller att 3 + 1 = 4. Men dessa exempel är sanna per definition, och inte för att de skulle “trumfa och korrigera erfarenheten”. Vi behöver inte observera verkligheten för att veta att något som är helt rött inte samtidigt också kan vara helt grönt, men vi behöver det för att veta om något faktiskt är helt rött eller ej. (Ett axiom som hävdar att allt är helt rött skulle snabbt visa sig felaktigt.)

Grüssner använder FED:s penningpolitik under 1920-talet som motexempel, och påpekar att priserna hölls relativt stabila trots att mängden pengar ökade med ca 70 %. “En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer.” Här håller jag med Grüssner: när man skall förklara ekonomiska förhållanden kan man inte bara titta på konkreta händelser, utan man behöver en sammanhängande ekonomisk teori som tar hänsyn till alla inblandade faktorer. Men detta är inte vad Hoppe säger. Hoppe säger att teori trumfar och korrigerar erfarenhet.

Dessutom handlar inte hans bok om österrikisk teori. Den använder sig till stor del av österrikisk teori, men dess tes har att göra med politisk historieanalys. Huruvida folk i allmänhet haft större frihet i enväldiga monarkier än i dagens demokratier är en mycket mer konkret frågeställning: man definierar vad man menar med frihet, och sedan undersöker man hur enväldiga monarkier resp. dagens demokratier motsvarar denna frihetssyn. Och visst berör Hoppe många exempel ur historien, men han gör det med samma teoriföreträde som t.ex. Thomas J. DiLorenzo tar sig i The Real Lincoln, och det är inte ett seriöst sätt att bedriva historieanalys på. Enligt sund vetenskaplig metod granskar man ett brett urval av källor för att se vilken tes de stödjer; man sållar inte fram de källor som går att tolka till fördel för en på förhand vald tes.

Och det är precis vad man måste göra för att driva en så uppenbart absurd tes som den i Democracy. Som Magnus Jernkrok karakteriserade de enväldiga monarkierna i diskussionen: “… ett system där samtliga näringar är satta under monopol, där samtliga individer kan tvingas till tvångsarbete, där folk som inte delar konungens religiösa övertygelser avrättas, och där ingen får resa till sin grannstad utan godkännande från kungens representanter…” Grüssner påpekar att dagens demokratier kännetecknas av låga räntor och skuldberg, och det må ju äga sin riktighet, men var finns sinnet för proportioner?

Grüssner menar att man inte kan vederlägga Hoppes teori med hjälp av historiska exempel, vilket var precis vad jag började att kritisera Hoppe för, och som jag skulle ha missförstått. Även om alla samtida eller historiskt belagda exempel skulle peka entydigt på att Hoppe har fel, kunde de inte kullkasta hans teori. Nej, menar Grüssner: Hoppe kan bara vederläggas om man hittar brister i teorins inbördes konsekvens. Problemet med detta är förstås att man kan formulera en inbördes konsekvent teori som når exakt vilken slutsats som helst. Att en uppsättning idéer är förenliga sinsemellan är naturligtvis gott och väl, men det säger inget om huruvida de också är förenliga med verkligheten. Grüssner visar prov på exakt den inställning jag kritiserar Hoppe för: att teori tillåts trumfa och korrigera erfarenheten.

Utdrag ur replikskiftet på Facebook

Diskussionen ägde rum på Johan Norbergs vägg, och handlade från början om Niall Ferguson och efter ett tag om DiLorenzo. Deltagare är jag själv, Grüssner och Jernkrok. Vi kom in på Hoppe i och med mitt inlägg:

Sundholm: Kaj, det handlar inte om att förneka källmaterial. Du kan använda fullt giltigt källmaterial för att “bevisa” att 9/11 var en konspiration, att månlandningen aldrig hände, eller att utomjordingar byggde pyramiderna också. Problemet är kunskapsteoretiskt, vilka slutsatser man rimligtvis bör dra utifrån det givna källmaterialet. Hoppe illustrerar problemet när han i Democracy skriver att teori trumfar och korrigerar empirisk observation. Med den utgångspunkten är man inte historiker utan sagofarbror. Och denna rationalism är typisk för mises.org-affilierade historiker, inkl. för DiLorenzo.

Grüssner: Fantastiskt… du jämför bevisade fakta som ingen bestrider med konspirationsteorier om månlandningen. Det här typiskt statskramare. Totalt oförmögna att komma med seriösa argument.

Jag har läst Hoppes bok, vilket jag betvivlar att du har. Han säger inte alls det påstår att han säger. Det gör ingen österrikare, vilket du skulle veta om du faktiskt gjort dig besväret att läsa själv. Vad österrikarna säger är att empiri inte kan förklara fenomen. Ifråga om nationalekonomi kan empiri inte heller utan vidare falsifiera en hypotes, eftersom man inte kan göra kontrollerade experiment, vilket är en förutsättning för att kunna använda empiri till att bevisa/falsifiera en teori.

Sundholm: ”A priory theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa.” (p. xvi i Democracy)

… vilket du skulle veta om du faktiskt gjort dig besväret att läsa själv.

Grüssner: Henrik… Hoppe säger precis det jag sade. Vad han menade och menar var att empiri (experience och observation) inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk. 

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här skulle du veta om du faktiskt läst boken i stället för att copypasta ett citat taget helt ur sitt sammanhang från någon nätsida.

Sundholm: Det blir snabbt tendentiöst att anklaga andra för att inte ha läst olika böcker. Jag letade upp anteckningen jag gjort i mitt fysiska exemplar av Democracy, som jag läst och ägt sedan två år tillbaka. Jag lånade också ut denna fysiska utgåva till POS, som efter att ha läst den skrev så här.

Jag kan ge dig ett mobilfoto där jag håller upp boken också, om det är så viktigt för diskussionen.

Hoppe säger inte bara att man behöver en teori för att kunna begripa sig på fenomen. Han säger faktiskt att teori trumfar och korrigerar erfarenhet (och att logik har företräde framför observation). Om fakta strider mot ens teori antas det alltså inte vara ett skäl för att ifrågasätta teorin, utan för att fakta måste korrigeras så att den stämmer överens med teorin som har företräde.

Och detta är ett förhållningssätt som visar sig väldigt tydligt när Hoppe skall använda historiska exempel för att belägga sin teori att folk haft större frihet under enväldiga monarkier än i dagens “liberala demokratier”. Han väljer ut de fakta som kan tolkas på ett sätt som stödjer teorin, och ignorerar den enorma faktamängd som knappast kan tolkas på detta sätt.

Grüssner: Återigen Henrik, så missar du totalt poängen med det Hoppe säger. Jag gav dig exemplet med FED. 

Saken är den att man inte kan göra kontrollerade experiment inom nationalekonomin. Det faktum att priserna till och med sjunk trots att penningmängden ökade så markant falsifierar inte tesen att ökad penningmängd leder till högre priser. Fakta korrigeras inte, vad som exemplet visar är att tillgänglig fakta inte är tillräcklig. Det behövs mer information om de övriga faktorerna som påverkar prisbildningen.

Och igen återger du Hoppe totalt felaktigt. Han ignorerar inga fakta överhuvudtaget, utan visar på skillnaden mellan monarki och demokrati. Det går uppenbarligen inte att jämföra medeltidens och upplysningstidens samhällen med dagens. En monarki fungerar dock på helt annat sätt än en demokrati och det är dessa skillnader som innebär att individen generellt är friare under monarki än demokrati.

Sedan ska vi ju komma ihåg att Hoppe var anarkist, så han förespråkar varken monarki eller demokrati.

Sundholm: Kaj: “Fakta korrigeras inte…” Hoppe: “… corrects experience…”

Hoppe säger inte att “tillgänglig fakta inte är tillräcklig”. Han säger att teori trumfar och korrigerar erfarenhet. Ser du att det är en väsentlig skillnad mellan dessa påståenden?

Democracy handlar dessutom inte om ekonomi per se. Det är en alternativ historietolkning av politiska och ekonomiska förhållanden. Fakta är i det här fallet inte några kontrollerade experiment, utan historisk dokumentation.

Grüssner: Henrik… som sagt, du måste förstå det som sägs. Jag har försökt förklara för dig vad innebörden av citatet är, det är en grundbult inom den österrikiska skolan. Exemplet med FED från 1920-talet illustrerar den har saken väldigt bra.

Democracy är delvis en historietolkning, men den är primärt ett argument för ett samhälle utan stat. En viktig aspekt i boken är tidspreferenser, vilket är nationalekonomi. 

Just den här boken är en av de tyngsta, så det kräver en hel del kunskap om det österrikiska perspektivet för att förstå den.

Sundholm: Du har försökt förklara att jag inte läst boken, och när jag säger att jag läst den, att den skulle vara för tung för mig.

Det du säger om FED etc. är irrelevant eftersom det inte är vad frågan handlar om. Dels är det väsentlig skillnad på att säga att det saknas tillräcklig fakta, eller att fakta inte kan begripas utan en teori — och på att säga att teori trumfar och korrigerar fakta (eller erfarenhet). Dels handlar det inte så mycket om kontrollerade experiment som att tolka historisk dokumentation. Det finns många skillnader mellan dessa typer av källhantering — en är att om du skall försvara en teori med hjälp av historisk dokumentation är det mycket enkelt att välja sina källor selektivt och man har ett väldigt stort tolkningsutrymme.

Democracy är primärt ett (förvisso illa belagt) argument för enväldig monarki, mot “liberal demokrati”. Men att argument för anarki också kan användas som argument för envälde är naturligtvis inget banbrytande med Democracy. (Hoppe säger att han inte argumenterar för enväldig monarki — men eftersom hela boken går ut på att parlamentarisk demokrati är sämre en att lyda under en envåldshärskare, är det väl faktiskt precis det han gör.)

Grüssner: FED-exemplet är väldigt relevant eftersom det illustrerar vad som menas med det där citatet du ryckte lös för sitt sammanhang. Det är innebörden som är det viktiga. Det är fullständigt uppenbart att fakta inte kan korrigeras. Priserna ökade inte trots penningtryckandet, det är ett fakta. Utan penningtryckandet hade priserna sannolikt sjunkit väsentligt. 

Att fakta inte kan förstås utan teori torde vara glasklart. Det enda empiri ger är en samling data, men datan i sig förklarar givetvis ingenting. Det gäller även inom naturvetenskaperna där man kan göra kontrollerade experiment.

Vi vet att penningmängden ökade mycket under 1920-talet och vi vet att priserna var ganska stabila. Det är vad empirin ger oss. Vad den inte ger är varför priserna var så stabila trots att penningmängden ökade. Det är här teorin kommer in. Dessa två fakta kan inte förklara sitt inbördes förhållande av sig själva.

Det här är för övrigt en orsak till att Hoppe inte försöker bevisa sin tes med historiska fakta. Det fungerar inte. Vad han däremot gör boken igenom är att diskutera vissa fenomen, fakta, och förklara dem. Ett exempel är den annorlunda approach en monark har till staten och dess tillgångar jämfört med valda politiker och tjänstemän.

Hoppes argument är väldig väl belagda, men att boken primärt skulle vara ett argument för monarki mot demokrati stämmer bevisligen inte. Det är ett argument för ett statslöst samhälle eftersom Hoppe är en anarkist. I den diskussionen är en jämförelse mellan tidgare och nuvarande statsskick ytterst relevant.

Sundholm: Det är “fullständigt uppenbart att fakta inte kan korrigeras” och således har Hoppe rätt när han säger att teori korrigerar observation. Hoppe “försöker inte bevisa sin tes med historiska fakta” men han diskuterar “visssa… fakta, och förklara[r] dem.” Dessutom är Democracy ett argument för för anarki “eftersom Hoppe är en anarkist”, trots att den ägnas åt att argumentera för varför envälde är bättre än demokrati. Seriöst?

Grüssner: Hela andra halvan av boken handlar om hur ett statslöst samhälle skulle fungera. Hoppe är en känd anarkist. Boken heter Democracy the God that Failed, så det är väl ganska klart att den är en kritik av demokrati som samhällsskick, eller hur?

Jernkrok: [Hoppe] är rätt öppen med att han saknar källurval och att slutsatsen är baserad på hans egna kammarteorier. 

Stycket innan: “More importantly, however, theory contradicts this interpretation; whereas both monarchies and democracies are deficient as states, democracy is worse than monarchy.”

Kaj: Det är ganska uppenbart att han fullständigt ignorerade fakta när han spydde fram slutsatsen att kungar som kapitalägare bara exploaterar “moderately and calculatingly”.

Grüssner: Jaså? Hurdå? Om det är något som kännetecknar dagens demokratier så är det väl den oerhörda kortsyntheten och massiva skuldberg? Vi lever i en värld där räntor på under en procent anses vara höga.

Sundholm: Proportioner kanske? Vi har låga räntor, men vi har ingen enväldig monark som sitter i Haga och beslutar om att anfalla Ryssland.

Grüssner: Ja, för det enda kungar gör är ju att anfalla sina grannländer. Och Barack Obama har ju lyckats anfalla flera länder på eget beslut, liksom Bush före honom. Demokratiskt valda presidenter kan också förklara krig mot andra på eget bevåg. Politiska ledare har mindre incentiv att hushålla med statens tillgångar än en monark.

Jernkrok: Kaj: Känner du till att under enväldets tid var det otillåtet att sakna arbete, och att arbetslösa antingen fick tas för tvångsarbete under 1 års tid eller skickas till statligt tvångsarbete? Känner du till att det var olagligt att sälja bröd om du saknade bodhandelstillstånd? Känner du till att du behövde godkännande från kungens representanter för att få resa till grannstaden? Känner du till att ingen fick utöva hantverk utan godkännande från kungens representanter? Känner du till att både antalet och storleken på fartygen i hamnstäder reglerades? Känner du till att icke-lutheraner avrättades för sin tro? 

Det är bara lite av den empiri man kanske skulle testa sina teoretiska konstrukt emot innan man uttalar dem.

Grüssner: Hoppe förklarar varför demokrati inte fungerar. Han förklarar också varför monarki inte fungerar så bra heller, men att dess brister är mindre. Båda två är dock dåliga, det han föredrar är ett samhälle utan stat.

Sundholm: Poängen med exemplet var framför allt dåraktigheten i anfallet, även om det mirakulöst nog slutade väl för Sverige. Bristande proportioner är f.ö. också ganska typiskt för mises.org-historikerna. Att kontra med Obama och Bush mot en monark som gjort sig själv till envåldshärskare och bestämmer sig för att dra ut landet i ett självmordskrig är inte särskilt klyftigt, ärligt talat.

Jernkrok: Kaj: Och han gör det utan vare sig förståelse eller kunskap för monarkin.*

*Demokrati och monarki är inte ömsesidigt uteslutande. Heliga Guds moder att man måste påvisa det enkla teoretiska felslutet.

Grüssner: I det demokratiska USA värvades miljontals människor mot sin vilja till att strida och dö i krig. I dagens demokratier måste du ha en mängd tillstånd för att göra något. Vi har licenskrav än idag.

Jernkrok: Citatet rör hans förståelse för monarkin inte hans påståenden om demokratin.

Grüssner: Henrik: det var du som tog upp monarkens möjlighet att bestämma om krig. Jag påpekade bara att den rätten har presidenter också. Vad gäller proportioner så kan man ju jämföra omfattningen på krigen under demokrati med dem under monarki. Ganska lärorikt det med. Jernkrok: Hoppe gör en djup analys av demokratin i sin bok. Förstår inte riktigt vad du försöker komma fram till.

Jernkrok: Kaj: Då säger jag det igen. -> Att hans påståenden om monarkins* karaktär utifrån hans löjliga teoretiska konstrukt är rent befängda och gränslöst okunniga. <-

* Vilket alltså inte ens är en styrelseform.

Grüssner: Hans bild av monarki är solid. Att du anser dem vara befängda och okunniga ändrar inte på det faktumet. Och sedan när är inte monarki ett statsskick?

Sundholm: Presidenter har inte oinskränkt makt, och de måste i någon mening svara inför folket för att över huvud taget komma i närheten av en valkampanj av presidentstorlek. Om Obama utropade sig själv till envåldshärskare och beslöt att anfalla Kina eller Ryssland skulle jämförelsen bli rimlig.

Jernkrok: Kaj: Du har rätt för en gångs skull. Att jag anser det vara befängt och okunnigt ändrar inget faktum. Den historiska erfarenheten och de teoretiska bristerna gör det. 

Monarki var inte en styrelseform sen det både kan existera som envälde och i demokratisk form.

Grüssner: Kungar hade heller inte oinskränkt makt, många av dem var väldigt maktlösa faktiskt. Obama behöver inte utnämna sig till någonting eller anfalla ett visst land. Han har visat vad han kan göra som president och det har Bush också. Jernkrok: du har inte lyckats påvisa några brister i Hoppes argument. Envälde är ett styrelseskick. Det behöver ju förstås inte vara kung. Du kanske missade att enväldig kung var det som Hoppe avsåg med monarki när han kontrastera det mot demokrati?

Jernkrok: Aja, nu ska jag fortsätta skriva på min masteruppsats om Arboga stad år 1770. Jag tror att jag måste skriva om en del av slutsatserna sen Kaj förklarat för mig att en F-skattesedel och allmänt förbud mot hantverk och handel på landsbygden är samma sak. Jesus amalia.

Grüssner: Om du inte ens kan återge det jag skriver på en FB-tråd på ett korrekt sätt finns det inte mycket anledning att tro att du kan återge Democracy på ett rätt sätt heller.

Jernkrok: Och om du inte förstår att om Hoppes resonemang brister mot ALL EMPIRI SOM FINNS är det “brister i Hoppes argument”, ja, då tror jag inte att någon kommer att kunna övertyga dig att lämna Hoppe-sekten. ”I dagens demokratier måste du ha en mängd tillstånd för att göra något. Vi har licenskrav än idag.” – Kaj Grüssner, som svar på att den absoluta monarkins Sverige hade allmänt förbud mot hantverk och handel utan monopoltillstånd. 

P.s. jag har inte återgett Democracy ö h t d.s.

Grüssner: Du har återgett Hoppe en hel del. Och du har fullständigt fel i ditt påstående om att hans resonemang skulle strida mot empirin. Tvärtom finns det en uppsjö data som visar hur rätt han har.

Jernkrok: Ge mig några exempel på denna uppsjö av data. Jag ber dig, utan minsta sarkasm: Det skulle förändra all vår kunskap om tidigmodern tid.

Grüssner: De europeiska stadsstaterna och mikrostaterna före Italien och Tyskland slogs ihop. De var till största del envälden, men furstarnas makt var väldigt kringskuren och det var i denna miljö upplysningen föddes och fick fart, vilket förde Europa långt före resten av världen.

Jernkrok: Låt oss bortse från att du har fel i sak, och bara titta på hur du använder ditt påstående: Du använder platser där furstarnas makt var “väldigt kringskuren” för att bevisa att tidigmoderna monarker bara exploaterade “moderately and calculatingly”?

Grüssner: För guds skull! Hoppe har skrivit hundratals sidor om det här ämnet och du hänger upp dig på en mening och förväntar dig sedan att något ska kunna bevisas på en FB-tråd!? Och jag har inte fel i sak. Dylika påståenden är onödiga.

Jernkrok: Jag förväntar mig att du ska besinna dig. Du inser att alla hantverk och handelsnäringar var satta under monopol fram till 1846 i Sverige, trots att monarkier tydligen bara exploaterade “moderately and calculatingly”? Du inser att du behövde kungens indirekta godkännande för att resa till din grannstad innan 1860? Hur dessa två sakuppgifter inte ens får dig att ifrågasätta Hoppes slutsatser om monarkins karaktär gör mig till lika delar frustrerad och fascinerad.

Grüssner: Det går inte att jämföra dagens samhälle med samhället på 1800-talet. Det finns absolut ingenting som antyder att dylika förbud skulle existera idag under monarki, eller att motsvarande tillstånd inte skulle behövas från en myndighet om det varit demokrati då. Även i dagens moderna, demokratiska samhälle finns det en oändlig mängd regler som måste följas. Vi kan ju till exempel jämföra antalet sidor lagtexter, regleringar och myndighetsföreskrifter idag med det 1800-talet. Det finns mycket mera lagar och förbud nu än då, men det beror knappast uteslutande på att vi har demokrati.

Jernkrok: Nej, men de existerade då i samtliga Europas monarkier, trots att detta stred mot Hoppes påstående att “As the owner of the capital stock on ‘his’ territory, the king will be comparatively future-oriented. In order to preserve or enhance the value of his property, he will exploit only moderately and calculatingly”. 

När detta vidriga system bröts ned, så bröts det ned först och starkast i de länder där monarkin var som mest kringskuren (England och Nederländerna). I nästa omgång försvann det när monarkier störtades (franska revolutionen och Napoleon-krigen) och sist försvann det i länder som fortsatte ha en stark monarki till sent 1800-tal (Sverige). 

Den rimliga slutsatsen är att Hoppes påstående är falskt. Den rimliga slutsatsen är inte att Hoppes påstående är sant, men att man inte kan jämföra dagens samhälle med gårdagens (trots att detta är precis vad Hoppe gör).

Nota bene att jag inte säger att monarkier orsakar dessa system. Däremot säger jag att dessa system ofta har existerat i samband med monarkier, vilket motbevisar det absoluta påståendet från Hoppe att liknande system inte uppkommer i monarkier p.g.a. att kungen är kapitalägare.

Grüssner: Det var så samhällena fungerade på den tiden. De skulle ju ha utvecklats de med även om monarkin hade fortsatt. Det skedde omfattande liberaliseringar av samhället under hela medeltiden fram till första världskriget. England är ett bra exempel på det. Hoppe sade aldrig att dylika system inte kan förekomma i monarkier, ej heller påstod han att monarker inte startar krig. Existensen av dessa förbud motsäger inte Hoppes tes om monarker vs. politiska ledare på något sätt. Tesen får ytterligare stöd av hur ovarsamt politiska ledare hushåller med statens tillgångar. Det enda som politiker bryr sig om är nästa val om 2, 4 eller 6 år och det märks väldigt tydligt.

Jernkrok: ”As the owner of the capital stock on ‘his’ territory, the king will be comparatively future-oriented. In order to preserve or enhance the value of his property, he will exploit only moderately and calculatingly.” 

Anser du på fullaste allvar att detta stämmer överens med ett system där samtliga näringar är satta under monopol, där samtliga individer kan tvingas till tvångsarbete, där folk som inte delar konungens religiösa övertygelser avrättas, och där ingen får resa till sin grannstad utan godkännande från kungens representanter?

Grüssner: Det är något som inte går hem nu. På den tiden fanns det en väldigt stark övertygelse om att näringslivet skulle vara strikt reglerat. Teorin kallades merkantilismen. Det var i England man först började liberalisera ekonomin då fler och fler ekonomer argumenterade för att systemet var dåligt. Det är så samhällen utvecklas. Nya idéer ersätter gamla. Det här har dock ingenting att göra med det faktum att monarker har mycket starkare incentiv att hushålla med statens resurser på ett långsiktigare sätt än valda politiker. Hoppe förklarar varför det är på det sättet.

Sundholm: Kaj: Under vilka omständigheter skulle det vara möjligt att vederlägga Hoppes teori? Eller är den korrekt oberoende av omständigheter, därför att teori trumfar och korrigerar erfarenhet?

Jernkrok: Beskriver citatet systemet? Förklaras systemet av citatet? Ja eller nej?

Grüssner: Henrik: Som sagt så kan man varken falsifiera eller bevisa en ekonomisk teori med empiri eftersom det alltid finns än i det närmaste oändlig mängd påverkande faktorer som man inte har någon vetskap om. Falsifieringen måste således ske genom att peka ut logiska brister i teorin. Jernkrok: du blandar ihop två vitt skilda saker, så din frågeställning är meningslös.

Sundholm: Huruvida människan har större frihet i enväldiga monarkier än i dagens demokratier är inte en ekonomisk teori. Så jag frågar igen.

Jernkrok: Då tar vi teorin då: 

Hoppe påstår att: “As the owner of the capital stock on ‘his’ territory, the king will be comparatively future-oriented. In order to preserve or enhance the value of his property, he will exploit only moderately and calculatingly.”

Vilken teoretisk utsaga säger att kapitalägare måste vilja “preserve or enhance the value of his property”?

Grüssner: Jernkrok: när du äger något har du ett intresse av att försöka bibehålla värdet på det. Om det du äger tappar värde så är det du som förlorar på det. Som ägare har du alltså ett väldigt direkt incentiv till att bevara värde på det du äger.

Jernkrok: Vilken teoretisk utsaga säger att jag måste bry mig om värdet?

Grüssner: Som jag sade, du har ett intresse av att bibehålla värdet på dina tillgångar eftersom det är du själv som lider om värdet går ner. Syftet med de handlingar som människor vidtar är att förbättra sin välfärd. Vad de anser att förbättrar sin välfärd varierar från person till person och över tid, men ingen människa vidtar någonsin en åtgärd med det uttalade målet att försämra sin egen välfärd.

Sundholm: Under vilka omständigheter skulle det vara möjligt att vederlägga Hoppes teori? Eller är den korrekt oberoende av omständigheter, därför att teori trumfar och korrigerar erfarenhet?

Jernkrok: Kaj: Vilken teoretisk utsaga säger att jag lider om värdet går ner? Vilken teoretisk utsaga säger att de handlingar jag vidtar är för att förbättra min välfärd? Vilken teoretisk utsaga säger att ingen någonsin utför en åtgärd med det uttalade målet att försämra sin egen välfärd?

Grüssner: Henrik: hitta de logiska bristerna i hans teori. Jernkrok: Axiomet att människan agerar och att syftet med agerandet är att förbättra sin välfärd.

Jernkrok: Kaj: Varför får vi bara granska slutsatsen men inte premisserna?

Sundholm: Är inte vitsen med Democracy att den faktiskt skall säga något om hur verkligheten är beskaffad, och inte bara presentera en teori som är inbördes konsekvent i förhållande till sig själv?

Grüssner: Syftet med Democracy är ett blottlägga demokratins strukturella och allvarliga brister samt att argumentera för ett statslöst samhälle och hur detta samhälle eventuellt kunde fungera. Jernkrok: Ni får absolut granska premisserna också.

Jernkrok: Kaj: Förbättrar jag min välfärd om jag tar självmord? Om nej, varför begår människor självmord? Om ja, hur kan man då koppla det teoretiska grundantagandet till ett specifikt handlingsmönster? D.v.s. om jag förbättrar min välfärd både när jag begår självmord och när jag förvaltar mitt kapital, hur kan jag då dra slutsatsen att kapitalägare har incitament att förvalta sitt kapital, när de lika gärna kan ha incitament att inte göra det genom att begå självmord?

Sundholm: Men då måste det finnas en koppling mellan den inbördes konsekventa teorin och de faktiska demokratierna ute i verkligheten. Så frågan återstår: under vilka omständigheter skulle Hoppes historiesyn kunna vederläggas? Jag menar, han skulle kunna presentera en inbördes konvekvent teori som påvisar att månen är gjord av ost. Även om det är uppenbart falskt att månen skulle vara gjord av ost, skulle den ändå vara det om teorin är logiskt sammanhängande? Betyder det i så fall att verkligheten anpassar sig för att stämma överens med våra teorier, snarare än omvänt?

Grüssner: Jernkrok: Om du föredrar att dö framom att fortsätta dit liv så ja, då förbättrar du din välfärd genom att begå självmord. Att leva är ju inte ett självändamål. Livet kan ju faktiskt vara så fruktansvärt hemskt att döden blir en sorts befrielse. Om livet är så hemskt så innebär det att fasorna och smärtan väger tyngre än ditt ackumulerade kapital. Dina tillgångar och övriga positiva saker räcker inte till för att uppväga fasorna och smärtan. Det är en värderingsfråga. Då kan självmord te sig vara det bästa alternativet.

Henrik: Det går inte att presentera en konsekvent teori om något som man vet att inte stämmer.

Jernkrok: Du svarade inte på följdfrågan: Om jag kan förbättra min välfärd både när jag begår självmord och när jag förvaltar mitt kapital, hur kan jag då dra slutsatsen att kapitalägare har incitament att förvalta sitt kapital, när de lika gärna kan ha incitament att inte göra det genom att t.ex. begå självmord? Obs! Att begå självmord kan lika gärna ersättas med “konsumera upp alla sina pengar och sen begå självmord” för att maximera kortsiktig lycka innan man tar livet av sig.

Grüssner: Nu blandar du ihop saker igen. Kaptialägaren har incitament att förvalta sitt kapital. Det har ingenting med självmord att göra. Att begå självmord är ju inte att inte förvalta sitt kapital. Det är följden av att man inte vill leva längre av olika anledningar.

Sundholm: Varför skulle det inte gå att presentera en sådan teori? Du har ett dussin ståndpunkter, och varje ståndpunkt är förenlig med varje annan ståndpunkt, men någon/några/alla ståndpunkter står i strid med observation av världen utanför dem. Det är väl precis detta Karl Popper kritiserade marxismen och psykoanalysen för, och som på exakt samma sätt tycks gå att kritisera Hoppes historiesyn för. Finns några observationer som skulle kunna vederlägga Hoppes teori, eller är den korrekt oberoende av alla tänkbara observationer? Ja eller nej?

Jernkrok: Kaj skriver: “syftet med agerandet är att förbättra sin välfärd.” Jag skriver: Hur kan man teoretiskt veta vad som förbättrar ens välfärd, om det är så individuellt som att begå självmord, konsumera upp allt sitt kapital eller att förvalta det? Hur kan man teoretiskt veta att kapitalägare vill förvalta kapitalet hellre än att begå självmord eller att konsumera det?

Grüssner: Henrik: det finns observationer som kan stöda Hoppes teori, men inte bevisa den. Likaledes finns det observationer som kan motsäga hans teori, men inte falsifiera den.

Sundholm: Så Hoppes historiesyn kan aldrig påvisas korrekt eller inkorrekt, utan dess giltighet kommer endast från att idéerna är inbördes föenliga med sig själva? Idéerna är alltså ett självändamål, och inte värdefulla för vad de säger om verkliga demokratier och monarkier ute i världen?

Grüssner: Jernkrok: kapitalägaren har en tydlig långsiktig fördel av att förvalta kapitalet på ett bra sätt. Det förklarar varför ägare tenderar att ta bättre hand tillgångar än hyrestagare. Det är också därför privatägd mark tenderar att vara bättre skött än kollektivt ägd.

Jernkrok: Och hur förklarar du teoretiskt att kapitalägaren prioriterar långsiktiga fördelar över kortsiktiga?

Grüssner: Henrik: Hoppes bok är full av historiska fakta som han strävar till att förklara genom att använda teori. Den är den teorin du ska granska och försöka hitta logiska brister i.

Sundholm: Varför leder det då bara till att Magnus exempel på fakta Hoppe inte tar upp viftas bort?

Grüssner: Det är inget fel på empiri. Förstår inte hur det här kan vara så svårt. Man kan empiriskt konstatera att t.ex. privat ägd mark sköts bättre än kollektiv mark. Men det i sig förklarar inte varför det är så. Det är här teorin kommer in i bilden. Henrik: ingenting har viftats bort.

Jernkrok: Kaj: Och hur förklarar du teoretiskt att kapitalägaren prioriterar långsiktiga fördelar över kortsiktiga?

Sundholm: Så du har alltså verkligen övervägt om Magnus exempel kanske påvisar att Hoppes teorier om monarki inte är alldeles rimliga? Om du gjort det, har det inte märkts i dina svar.

Om Hoppes historiesyn är giltig oavsett fakta, och det handlar om idéernas relation till varandra snarare än om huruvida de hänger ihop med verkligheten utanför — vad för slags brister i teorin skulle vederlägga den?

Jernkrok: Henrik: Huruvida syllogismen är korrekt, oberoende av premissernas riktighet.

Sundholm: Jo. Men korrekta syllogismer kan ju som sagt “bevisa” vad som helst: Att Hoppe har rätt, att Hoppe har fel, att Hoppe egentligen är gjord av gurkmajonäs. Det Kaj verkar säga är att om premisserna är sinsemellan förenliga så måste de också säga något som är korrekt om omvärlden, och den biten förstår jag inte.

Jernkrok: Den biten förstår ingen.

Idag har jag i varje fall sammanställt en ny PDF-fil som går tillbaka till januari 2011. Den är liten jämfört med tidigare årgångar, men innehåller kanske något intressant ändå.

Ladda ner den här.

*

Ron Pisaturo wrote a blog post on the 28th of March under the title ”I am Married … to a Woman”, in which he seeks to give a rational argument for why the government should not acknowledge unions between homosexual individuals as a “marriage”. He seeks this on grounds of an epistemological argument that is an interesting study of how contrived an argument can be made when an individual wants to rationalize their own bigotry. In this text I intend to investigate a few of the points he raises.

The initial point being made is that there is a fundamental difference between the concepts of “marriage” and the concept of a homosexual “union”.  That such a difference exists in the purely legal sense is of course already known; a homosexual couple that are in a civil union do not have equal protection under the law compared to a heterosexual couple that in in a marriage – it is a matter of fact that the government will treat these differently not only in taxation but also several clerical matters relating to kinship; there are cases where an individual was denied entry to an emergency ward because their injured partner was not considered a “next of kin” by the state. Fortunately the hospitals themselves usually solve this kind of issue themselves once they understand what is happening, but this is of course not always the case. I can only ask Mr. Pisaturo how he would feel if he and his wife were traveling abroad, had an accident, and he was refused admission to see his wife because the government in this location for some reason decided not to recognize them as married and thus – since there is no other familial bond – refuse him the opportunity to see his injured partner? Surely this would be a huge tragedy, but it is a tragedy that people like Mr. Pisaturo do not understand happens with regularity in the United States, and it relies on the State and Federal definitions of “next of kin”. If the State in question does not recognize the civil union as a marriage or as an equivalent of marriage, that is what happens until the distraught spouse manages to find a hospital administrator that is in possession of some compassion. There might of course be a counterargument raised that a private institution – if it is private – may set its own rules, and there I do agree. Private individuals do have a right to be bigots. But the government does not.

But to an extent, this is irrelevant to the case since Mr. Pisaturo did not defend the idea that this should be the case – but nor has he advanced the idea that civil unions should be made fully equivalent to marriage in the United States. He is either expressing opinion on a matter where he has no standing and no experience, or he is fully aware of the issue but feels that this is not a problem. My argument above relates to practical effects, not an epistemological argument, and can correctly be construed as an appeal to emotion. (But of course, emotion can sometimes serve as that alarm clock that forces us to take a little time to consider our positions carefully. If you feel that something is really wrong with the scenario described above, it might be time to consider why that might be so; why your love of justice might come to feel offended by it.)

The most important thing that Mr. Pisaturo speaks to is what he calls the “normative issue”. For the purpose of clarity, I will quote him directly:

Now I come to perhaps the most controversial issue: the normative issue. Marriage is, in principle and despite all the awful marriages that we all know exist, a profoundly healthy relationship: for the husband and wife, and for children that the husband and wife raise or otherwise interact with. The notion of ‘homosexual marriage’ implies the premise that a homosexual union is as healthy as marriage for all involved. To say the least, I doubt this premise; but again, more politically significant than my doubt is this point: It is not the business of government to end the debate over this premise by fiat, by declaring new meanings for a fundamental, rational concept in a free society.

There are several important points to consider in this paragraph.

First, let us consider the “normative” issue. From his statement we can see that Mr. Pisaturo considers that it is correct for the government to voice opinion in “normative issues”, that is that the force of government is correctly employed in controlling and influencing what the citizens are to consider the “norm”. His opinion is that a homosexual “marriage” is less healthy compared to a heterosexual marriage, and thus it is the job of government to ensure that it’s citizens do not engage in what he considers unhealthy behavior. This is obviously the worst kind of social engineering and reminds me quite well of the attitudes held by officials and legislatures of the Soviet Union on the issue – homosexual behavior was bad for the body politic, and should therefore be discouraged through the use of state force and state influence in civil matters.

What I do not find in Mr. Pisaturo’s argument is any justification for why the government should be involved in this in the first place. He does not even attempt to make that argument; rather he flatly states that “It is not the business of government to end the debate over this premise by fiat, by declaring new meanings for a fundamental, rational concept in a free society.”

He however ignores that the government is obliged to treat all of its citizens equally. In American tradition there is a concept called “equal protection under the law”, and since the current state of facts is that government is involved with marriages – that is, regulating the cohabitation of individuals – in the first place, surely there can be no objection to the government not making a difference between said individuals based on something as silly as who they live with and who they have sex with?

Further, but linked to this issue, we have the matter of government being involved at all – in the United States through the issuance of marriage certificates most importantly (but of course also through other measures such as tax benefits and others). When we consider the “normative” argument, we must consider the background to the system that Mr. Pisaturo is defending here; a system that didn’t exist until the 19^th century when states began to require the issuance of a marriage licenses in order to enforce laws against the mixing of races. I am of course very certain that Mr. Pisaturo does not defend legally enforced segregation, but it is important to understand what his argument would have meant should it have been given during the 19^th and early 20^th centuries: it would not be the place of government to decide the debate over this premise by fiat, but declaring new meanings for a fundamental, rational concept in a free society – being that marriage is a union of a male and female of the same race. We get a reduction to absurdity that indicates that something is severely wrong in the underlying logic.

Almost no-one today would say that government should enforce racial segregation of marriage in pursuit of a prevailing societal norm (and if they do, they are evil for reasons too obvious to state here), but the logical structure of the argument is such that it could equally well have been used to defend the annulment and prevention of interracial marriages and failure of the federal government to recognize such marriages.

The consequences of this today are very real. When Sally Ride died – the first American woman in orbit around the earth, a hero and trailblazer for human achievement if there ever was one – the government denied her partner survivor benefits specifically because she was of the same gender as Sally. They were not “married”, and that was that. Further, it is openly acknowledged that Sally would not have been selected had it been known that she was a lesbian – not because it in any way affected her ability to do her heroic work in expanding the achievements of humanity, but only because of what she liked to do in bed and with whom, in her home, when not at work. Should the government have been considering the “normative issue” there as well?

Another interesting aspect to consider in this matter is that of the supposed “health” of a heterosexual versus a homosexual marriage. This is an interesting topic where we find that the United States has a divorce-to-marriage ratio of 53 percent, while the Netherlands that do have equal marriage rights finds itself at only 43%. Sweden that also has gay marriage (although instituted only in the last couple years) finds itself at 47%. It takes more work and more words than I have space for here to fully dissect the variables, but suffice it to say that insofar as divorce rates may be an indicator of the stability and health of a marriage, there is no indication that homosexual marriages would be more unstable. And in the issue of the children (I can almost see Mr. Pisaturo shout “think of the children” at a picket), studies in the United States have shown that children raised in homosexual homes actually have better outcomes as far as completed education, crime rates, career success etcetera than do children raised to heterosexual couples. This is an artifact of statistics of course, since heterosexual couples are prone to get children by accident, whereas no child will be borne to a homosexual couple that isn’t fought for both legally and medically. (The data available comes from mainly lesbian couples, since these always had the ability to get a friend as a donor and artificially inseminate themselves.) The point is that the argument put forward regarding the concepts of parenthood seem void; the children in question are doing quite fine – better even than the parenthoods that are already accepted. If homosexual parenthood was to be prohibited legally or morally based on outcome, Mr. Pisaturo would first have to bring the force of government onto all those heterosexual couples he might consider unfit for parenthood. Strangely we do not see him putting forth such an argument, even while he considers parentage important to the concepts that government is supposed to defend?

Such are the facts as we find them then:

Mr. Pisaturo considers that the government should act to defend his “norms” as a social engineer (but of course only his norms), does not know the facts about causes and outcomes of homosexuality nor does he seem interested in knowing said facts (they are easy to find, there’s not even a paywall to the official repositories storing said studies online), but rather finds himself rationalizing his own bigotry and prejudice against homosexuals and considers that the government should enforce his will against the citizenry rather than treat everyone as equals. For shame.

Of course, there is one very simple solution to all of this: get government out of marriage entirely. I have never seen a single good reason put forward for why government should have anything to do with it – this is a matter between consenting adults and being required to ask for government consent towards being allowed to make one’s love official in society as an equal is disgusting. No-one can force Mr. Pisaturo to call two men or two women “married” any more than a religious nut is forced to consider someone divorced when tradition and Bible consider that divorce is impossible. His rights in this are not in question, however much he cries about the opposite in defense of his hurt sensibilities.

Mr. Pisaturo can say and think whatever he likes, I don’t care, but when it comes to what the government does things become more serious and we must insist that government treat everyone equally. And if there’s some bigot somewhere that barfs at the thought, let them stew in their own misery while the rest of us move into the future.

I just found a blog post by Ron Pisaturo on gay marriage and it is the most absurd thing I’ve read in a long time, aside from Facebook comments by 9/11 truthers. My course literature at the University includes a lot of postmodernist and Marxist essays — so that’s saying something.

Pisaturo argues against gay marriage on epistemological grounds. He says that the traditional concept of marriage (i.e. a union between man and woman; husband and wife) is rational because it is based on “perceptual elements that are related to gender”. Since our awareness of and relationships with men and women are different, he argues, we need concepts such as marriage to recognize these differences. Also, he claims that children could not understand the concept of “parent”, without first understanding the concept of “mother” and “father”.

This is clearly a rationalist argument. The perceptual elements related to gender do not change if homosexuals are allowed to enter marriage. The awareness of differences in our relationships with men and women do not change either, unless we want to change them. On the other hand, the awareness that homosexuals can love each other, and that they too might want to have a family, could benefit a great deal. And the argument from concept formation is obviously false, because forming concepts is fundamentally about observation, not about actually having the observed. Children not being able to understand “parent” without having a mother and a father, is the equivalent of not being able to understand “residence” without living in an apartment, a villa and a mansion simultaneously.

Pisaturo says that he opposes the notion of homosexual marriage. Then he says that individuals have the right to associate by mutual consent. And then he says that it is doubly wrong for government to change the meaning of a fundamental rational concept (the concept of marriage). First off, there is a blatant contradiction here. If individuals have a right to free association, they also have a right to enter marriage. You cannot eat the cake and have it too; this is an either-or situation. Furthermore, the proper role of government is to protect individual rights — not to protect concepts. The concept of traditional marriage does not have rights, but homosexuals who want to marry each other do. Pisaturo doesn’t want to be forced to call it marriage, and he isn’t going to be. He may call it whatever he likes.

He writes: “A married man should not have to think or say, ‘I am married … to a woman.’ It should be enough for him to think, ‘I am married’…” So, we should restrict gay people’s right to marry so that heterosexual men won’t have to form longer sentences? That’s like saying we can’t abolish slavery, because “a free man should not have to think or say, ‘I am a free… white person’; it should be enough for him to think, ‘I am free’”, the ‘white person’ being implied. Just as epistemology can be used to rationalize bigotry, it can be used to rationalize other things as well. And the answer is in both cases that all individuals should have the freedom of voluntary association. Gays are individuals too, and it is disturbing to have to point that out.

Pisaturo is not convinced that gay marriages are as healthy as heterosexual ones. He doesn’t have to be. But that’s not an argument for or against anything. We should be free to do things that are, or could be considered, unhealthy. I think bigotry is unhealthy, but everyone should be allowed to have prejudice against gays (or against any other group of people for whatever reasons). Health, like marriage, is a concept and concepts do not have rights. The government is not supposed to protect general health, any more than it is supposed to protect traditional marriage simply because it’s traditional. It is supposed to protect individual rights. (I know I’m repeating myself, but I want to be crystal clear on this.)

Finally, Pisaturo ends his blog post with a guilt by association fallacy: the political Left supports gay marriage, but they are “wrong about everything”. Well, I am not a political Leftist for supporting gay marriage. I support it because I support individual rights, the right to voluntary association being among them. The political Left is not inherently wrong about everything, but I agree that they are usually wrong, and when I do hold the same view as a Leftist it’s probably for entirely different reasons. Still, choosing to disagree with the Left simply because it is the Left, or because you are afraid of becoming a Leftist, is subjectivism. Ideas should be examined on their own merits, not based on who’s voicing them.

Ayn Rand did find homosexuality disgusting and immoral, but she also endorsed gay people’s  rights in the public sphere. I think Ron Pisaturo would do well to do the same.

En övergripande förvrängning av det liberala argumentet är som följer: den kultur som säljer är bra, och den kultur som inte säljer är dålig; alltså erbjuder marknaden per automatik det bästa i kulturväg. Såvitt jag vet har ingen liberal påstått detta. Argumentet har varit ett helt annat: man skall inte tvingas att betala för den kultur som andra människor vill konsumera (oavsett om de vill konsumera bra kultur eller dålig). Individens rättigheter är kärnfrågan för liberaler. Människan är ett självändamål och inte ett medel för något ”högre mål” som staten, samhället, rasen, religionen, arbetarklassen, miljön – eller i det här fallet kulturen.

Men tänk om utbudet av bra kultur minskar?

För det första bör man vara medveten om att kultur är ett oerhört vitt begrepp. Det innefattar allt från Sigurdsristningen, till nubbe på midsommar, till Tranströmer och Läckberg. Att tala svepande om kultur som ett politiskt självändamål är vanskligt, för nästan vad som helst kan kallas för eller betraktas som kultur, och det betyder att nästan vad som helst kan ges företräde framför våra rättigheter.

För det andra: Vem skall avgöra vilken kultur som är bra respektive dålig? I det här fallet är svaret förstås någon byråkrat på Statens kulturråd eller motsvarande myndighet. Dessa byråkrater är säkert insatta i kulturlivet och vad för slags kultur som produceras, men det ändrar ju inte det enkla faktum att de subventionerar kultur efter eget behag med andras pengar. Detta är förstås rätt och riktigt kan man invända, eftersom kulturen är – så har det i alla fall formulerats – ett organ för eller en bärare av det demokratiska samtalet. Och visst stämmer det att kulturen har en politisk sprängkraft.

Kungar i det forna Egypten porträtterades (med undantag för Akhenaton) som unga och starka även när de var gamla och skröpliga. Mynt har sedan Alexander den stores dagar försetts med kungaporträtt som ökar monarkens berömmelse m.m. Jacques-Louis David målade bland annat heroiska porträtt av Jean Paul Marat och Napoleon Bonaparte – den senare plundrade Europa på kulturskatter och förde dem till Louvren för att göra Paris till världens huvudstad. År 1945 sitter Adolf Hitler i sin bunker; väl medveten om att kriget är förlorat planerar han ändå inför ett storslaget konstmuseum tänkt att uppföras i Linz.

Vad jag med dessa sporadiska nedslag i historien vill belysa är att kulturen inte bara är ett organ för eller en bärare av demokratiska värderingar. Den kan lika gärna bära revolutionära värderingar eller något tredje. Självklarheter, kan tyckas. Men det finns en djupare poäng här: när staten tar på sig att understödja kultur, agerar den megafon för en uppsättning värderingar på bekostnad av värderingar som inte fått detta stöd. Och det är i min mening en allvarlig orättvisa. Så här skrev jag för några år sedan om SVT:

”Det är visserligen fel att kräva pengar av folk bara för att de äger en teve; att tvinga dem betala för en tjänst de kanske varken använder eller vill ha. Men över allt annat är det fel med statlig opinionsbildning. Staten skall inte ha någon mediekanal över huvud taget. Den skall inte försöka bestämma vad folket skall tycka och tänka om saker – och framför allt därför bör inte bara TV-licensen avskaffas. SVT bör säljas ut eller läggas ned.”

Samma princip gör sig gällande när vi talar om partistöd och mycket annat, men först och främst är den märkbar inom kulturpolitiken. Även de som betraktar demokrati som ett egenvärde borde väl hålla med om att här finns ett reellt problem? Väljarna utgår från sina värderingar när de röstar på partier och politiker; om partier och politiker använder sin makt för att direkt eller indirekt styra väljarnas värderingar kan det väl bara ses som ett slags korruption.

Vänsterpartisten Jonas Lundgren menar att kultur inte konkurrerar som andra varor på en marknad; istället kompletterar kultur annan kultur. Han påpekar att om man köper till exempel en brödrost så behöver man ju inte en ny förrän den tidigare gått sönder eller blivit obsolet; köper man istället en bok så minskar det inte behovet av fler böcker. Om detta vore sant förstår jag inte vad Lundgren m.fl. klagar över. Om kultur inte konkurrerar finns inget behov av någon politik som främjar viss kultur över annan. Om kultur inte konkurrerar, vore sådan politik omöjlig.

I själva verket är inte kultur något ekonomiskt unikum. När jag går in till Pocket Shop konkurrerar alla deras böcker om att bli köpta av mig. De gör det bland annat genom att kosta olika mycket, verka olika intressanta för den potentielle kunden (i det här fallet mig), eller genom sidantal och textstorlek (för även lästiden är en begränsad resurs, och vissa av oss behöver större text för att kunna läsa ordentligt). Och det är ju precis därför kulturpolitik existerar: den främjar viss kultur över annan för att vi inte har oändliga resurser att producera och konsumera kultur med.

Om frågan fortfarande verkar relevant: Men tänk om utbudet av bra kultur minskar?

Det kanske det skulle göra. Så vad? Om principen är att ”politiska ingrepp är legitima om utbudet av x annars riskerar att minska” kan den tillämpas på vad som helst och styra de flesta aspekter av våra liv. Redan kulturbegreppets bredd gör den faran påtaglig. Och även om bra eller bred kultur är av stor betydelse – det håller jag med om att den är – bör det av ovanstående anledningar inte vara staten tillgodoser den. Individens rättigheter har alltid primat över de politiska särintressen som söker inskränka dem.

En icke-moralisk varelse saknar rättigheter därför att rättigheter är moralprinciper. Den kan tillerkännas rättigheter, lika lite som en kontorsstol kan tillerkännas en intelligenskvot. Vi kan påstå att stolen är intelligent och rentav behandla den som om den vore det – men den blir inte intelligent för det. En icke-moralisk varelse kan inte tillämpa moralprinciper mer än en icke-intelligent kan tillämpa intelligens.

För detta är vad rättigheter innebär. De är principer som skall vägleda ens eget handlande – inte bara andras handlande. Om du har rättigheter betyder det alltså inte bara att du skall slippa bli inburad och torterad. Det betyder också att du inte får bura in och tortera andra som har rättigheter. Men en icke-moralisk varelse kan per definition inte begripa detta, och kan därmed inte heller hållas ansvarig för sitt eget handlande.

Ponera att vi stiftar en lag med innebörden: böcker innehåller viktig information och därför är det förbjudet att slänga eller förstöra dem. Har en sådan lag tillerkänt böcker rättigheter? Nej, det är bara en reglering som inskränker vad du får göra med din egendom. Ta en existerande lag: om staten kulturmärker ditt hus får du inte göra vissa förändringar i det, eftersom det anses ha för stor historisk betydelse. Innebär det att kulturmärkning tillerkänner huset rättigheter? Samma svar igen: det är endast en reglering som inskränker vad du får göra med din egendom.

Likadant fungerar en lag som skyddar djur genom att förbjuda oss att behandla dem på ett visst sätt. De tillerkänner inte djur rättigheter utan reglerar bara vad vi får och inte får göra med vår egendom. Hur behjärtansvärda motiven än må vara förändrar det inte detta faktum.

Se vidare: Individens rättigheter är inte kollektivism.

I valet fick Liberala partiet 202 registrerade röster – avsevärt färre än både nazisterna i dåvarande NF och Linda Rosings Unika partiet. Ett nederlag kan man tycka, men jag tror ingen var förvånad. Ett nästintill okänt uppstickarparti får inte många röster, även om det representerar aldrig så sunda värderingar. Det måste synas och arbeta fram ett förtroende hos väljarna.

De följande åren stod det i mångt och mycket stilla. Även om partiet aldrig dog helt, var det först år 2009 som jag själv började märka förnyad aktivitet. Tommie Gran hade blivit ny ordförande och en ny logotyp lanserades. Arbetet inför valet 2010 var i full gång, och här någonstans började jag träffa andra medlemmar under mina helger i Stockholm.

Idag är jag god vän med ett flertal liberalpartister, av vilka några sitter i nuvarande styrelse. Därför händer det att man ställer frågor till mig om partiet. Ofta är det ungefär samma frågor, så jag skall försöka besvara dem nedan. Men först en brasklapp för att undvika missförstånd:

Jag sitter inte på någon förtroendepost i partiet. Jag är inte någon offentlig talesman. Mina åsikter skall därför inte tas för att vara partiets officiella åsikter.

Är det ett seriöst parti?

Frågan är berättigad eftersom småpartier uppstår och upplöses jämt och ständigt, särskilt i samband med valrörelserna vart fjärde år. Liberala partiet bildades redan 2004 och har alltså existerat i snart åtta år. Även om det är litet, är det ingen nykomling. Jag tror inte man behöver oroa sig för att det plötsligt skall upplösas och att all tid och energi man lagt på det därmed går förlorad.

Styrelsen gör ett bra arbete och har seriösa avsikter med partiet, som idag är större och mer aktivt än det någonsin varit. De stadgar som röstades igenom under årsmötet i mars 2012 bygger på beprövad erfarenhet (de är standardiserade). Ett handlingsprogram håller på att arbetas fram, och landet har delats in i sju distrikt som förhoppningsvis kommer att realiseras framöver.

Det är som sagt viktigt att väljare kan känna förtroende för det parti de röstar på. Sant är att Lp behöver fler resurser och mer kompetens, men det tillförs i takt med att det blir större. Mitt förtroende bottnar i politisk övertygelse och vad jag observerat i kontakt med partiet. Jag anser att det leds av bra människor med drivkraft och duglighet.

Varför kasta bort sin röst?

Man bör ha klart för sig att en enskild röst aldrig lär avgöra något folkval. Det närmsta vi kommit i svensk historia var valåret 1979, då högern vann med 8404 rösters majoritet. I den här betydelsen är din röst ”bortkastad” oavsett vilka du lägger den på – den blir med största sannolikhet inte utslagsgivande. Resonemang i stil med ”jag stödjer Lp men x är så dåliga att jag hellre röstar på y som har en chans att vinna” framstår därför som långsökta.

Har Liberala partiet någon chans att bryta 4%-spärren, och därmed ta mandat i riksdagen? År 2006 fick det 202 röster, och år 2010 fick det 716 röster. 4%-spärren, som ligger på en bra bit över hundra tusen röster, kommer inte brytas i nästa val och säkert inte i valet efter det heller. Jag förstår om det känns hopplöst, men jag tror också det är viktigt att prioritera rätt och ha realistiska målsättningar.

Lp företräder en klassiskt liberal värdesyn, och vill på många sätt förändra det politiska systemet i grunden. Om det skall vinna mandat måste den folkliga opinionen svänga i liberal riktning, och här har partiet en viktig roll att spela. Det måste synas och idéerna spridas. Man måste visa att det finns alternativ och andra idéer än de socialliberala och socialistiska.

Ett stöd för Liberala partiet är en möjlig investering för framtiden. Men det är också, redan idag, ett stöd för en av få svenska och sant liberala organisationer.

Men tänk om partiet förändras?

Vad som gör Lp speciellt är dess ideologiska grund i den klassiska liberalismen. Det anför inte bara en uppsättning positioner i enskilda sakfrågor, utan vägleds av liberala värderingar. Därför finns det förståeligt nog också en rädsla för att dessa värderingar kan komma att ändras, kanske framför allt åt det socialliberala eller anarkistiska hållet.

Och det finns en sådan risk. Den är inbyggd i varje demokratiskt parti. Vad man kan göra – och som Lp också gjort – är att minimera den risken genom att försvåra kuppförsök och inkorporera partiets grundläggande värdesyn i stadgarna. Jag citerar ett par paragrafer, som kräver två årsmöten med ett kalenderår mellan mötena för att ändras:

§1.1. Liberala partiet ska verka för en ordning där människor samverkar av fri vilja och till ömsesidig fördel, utan tvång och där statens våldsmonopol separeras från den fria marknaden. Det enda samhällssystem som utesluter tvångets grundförutsättning ur mänskliga relationer, våld eller hot om våld, är ett som är baserat på individens okränkbara rätt till sitt liv, sin kropp och sina ägodelar, där staten existerar för att skydda dessa rättigheter.

 

§1.2. Liberala partiets uppgift är därför att målmedvetet bilda opinion och utveckla liberala idéer, att övertyga väljare om partiet som det enda liberala alternativet, och att i praktisk politik förverkliga idéer i enighet med den liberala ideologi partiet står för.

Alla som idag innehar något slags förtroendepost inom partiet är klassiska liberaler.

Vågar man engagera sig?

Det är tråkigt att behöva besvara den här frågan, men jag förstår att den ställs. I januari 2012 misshandlades två liberalpartister i Eskilstuna på väg från ett möte, och några dagar senare fick jag ett handskrivet hotbrev i postlådan undertecknat AFA. (Mer om det kan du läsa här.) Det har också spridits rykten om att Lp skulle vara ett ”sexistiskt” parti som sexuellt trakasserar kvinnor.

Att engagera sig i ett politiskt parti är alltid behäftat med vissa risker. Politiskt våld är inget unikt riktat mot Liberala partiet; även storpartier (till exempel M, Kd och Sd) har drabbats av det. Det är naturligtvis tragiskt, men också förståeligt, om någon blir avskräckt från att engagera sig eller öppet stödja ett visst parti.

Jag vill framhålla att fysiska angrepp av det här slaget bara inträffat en gång. Det upprepades inte när partiet höll årsmöte i samma stad bara två månader senare. Risken för att just du blir offer för politiskt våld är förmodligen inte större än om du engagerar dig i något annat parti. I vilken stad du befinner dig spelar också roll, eftersom olika städer är olika bråkiga.

Vad gäller ryktet om att Lp skulle sexuellt trakassera kvinnor är det helt enkelt falskt. Partiet har till och med en kvinnlig vice ordförande – Sara Johansson – som du kan kontakta för att få ryktet dementerat.

Slutsumma

Det är något man måste ha fullständigt klart för sig, och det är att ett klassiskt liberalt samhälle inte skapas över en natt. Det finns inga genvägar. Vad som krävs är ett långsiktigt och ihärdigt opinionsarbete utan några garanterade resultat. Visst är det nedslående, men det är så det ser ut.

Samtidigt hävdar jag att partiet inte bara skulle göra nytta i en avlägsen mandatperiod, utan att det gör nytta här och nu. Det är en kontaktyta för liberaler, det erbjuder ett unikt alternativ i valrörelserna, och det sprider liberalismens idéer till ”mannen på gatan” – inte genom floskler och slagord, utan med ord som har en konkret och jordnära innebörd för människors vardagsliv.

Något man också måste ha fullständigt klart för sig: det är omöjligt att förändra politiken inifrån riksdagen, utan att först ha påverkat folkets idéer utanför den. Varje civilisation börjar med ett enda handtag. Även om inget enda handtag garanterar att leda fram till en civilisation, är det ett nödvändigt steg för att göra den möjlig. Låt mig därför avsluta med ett förslag:

1. Gör ett besök på http://www.liberalapartiet.se/
2. Ställ frågor till partiets kontaktpersoner, och kom på någon träff i kalendariet.
3. Bli medlem.
4. Rösta för Lp i valet 2014.

Rättigheter är ett slags moralprinciper som anger vad man bör och inte bör få göra i sociala sammanhang. Om man hävdar att x är en rättighet, säger man något mer än att det är fel att kränka x. Man säger också att den som kränker x skall kunna polisanmälas och ställas inför rätta, om nödvändigt mot dennes vilja och trots aktivt motstånd. Det här gäller ömsesidigt för alla rättsliga subjekt: om jag kränker dina rättigheter skall du kunna ställa mig inför rätta, och om du kränker mina skall jag kunna göra sammaledes med dig. Alla rättsliga subjekt måste respektera alla andras rättigheter – eller riskera polisiära ingrepp.

En avgörande grundförutsättning för att kunna förstå, upprätta och bevara ett samhällssystem baserat på individens rättigheter, är förmåga till begreppsligt tänkande. Det räcker inte med relativt hög intelligens som hos schimpanser och delfiner; ej heller räcker det med nociceptorer som registrerar smärta. Även om man har detta, men saknar förmåga att tänka begreppsligt – d.v.s. ett förnuft – kan man inte förstå, och än mindre handla i enlighet med, moralprinciper. Det medräknar principen om individens rättigheter.

Vad som utmärker människan, och särskiljer henne från alla andra arter, är bland annat att hon besitter denna förmåga. Det är därför som endast människan har utvecklat idéer om rätt och fel, och inrättat lagsystem baserade på dessa idéer. Andra livsformer har på sin höjd visat sig kapabla att agera instinktivt eller känslomässigt baserat på konkreta sinnesdata, vilket inte medräknar principen om individens rättigheter. Följaktligen saknar också djur rättigheter.

Somliga invänder nu att jag vill djur illa, eller att jag är en kollektivist för att jag talar om människor och djur snarare än enskilda individer. Men det är ett observerbart faktum att endast människan har förmåga till begreppsligt tänkande. Det är också ett observerbart faktum att livsformer som saknar denna förmåga inte kan begripa eller följa moralprinciper. (Något annat vore f.ö. en självmotsägelse.) Jag gör inte den här kollektiva indelningen för att vara elak mot djur. Det är en verkligt existerande indelning – som jag observerar.

Vad skulle det innebära om djur var rättsliga subjekt? Inte endast att människor måste avstå från att initiera våld mot dem (genom att sluta äta deras kött, hålla dem som husdjur, bura in dem i djurparker, o.dyl.). Det skulle också innebära att djur måste avstå från samma sak gentemot människor och andra djur. De skulle förväntas följa principer och lagar de inte kan ha minsta kunskap om, och vi människor skulle förväntas behandla dem som om de kunde ha det.

Ingen hävdar såvitt jag vet att ett lejon som dödar en antilop bör dömas för mord i en domstol. Men det är faktiskt vad idén om djurrätt implicerar: om både lejonet och antilopen har rättigheter bör den enes dödande av den andre vara en kriminell handling. Hävdar man endast att det är fel av människor att plåga och/eller döda djur, handlar det om mänsklig moral och inte om att erkänna djuren rättslig status. Då finns heller ingen rättsteoretisk grund att bygga eventuell lagstiftning på.

Det är naturligtvis möjligt att helt bortse från abstrakta resonemang om rättigheter, och stifta lagar mot oönskade beteenden ändå. Kartan tvingar oss inte att resa på ett speciellt sätt; om vi inte vill följa den kan vi låta bli. Men om kartan pekar rätt och resan har ett särskilt färdmål är det av uppenbara skäl oklokt. En objektiv rättighetsteori – en rättighetsteori med grund i de rättsliga subjektens natur – är motsvarigheten till en sådan karta. Färdmålet är ett fritt samhälle för alla som omfattas av den.

Ett godtagande av falska rättigheter sker alltid på bekostnad av verkliga rättigheter. Att få yttra sig fritt är exempelvis en grundläggande rättighet, men den innebär onekligen också att man skall få yttra det mest avskyvärda. (Alla yttrar vi det mest avskyvärda enligt någon.) Om vi förbjuder folk att plädera för (säg) inrättandet av en diktatur, tar vi samtidigt ett steg mot faktisk diktatur. Om vi hittar på den falska rätten att slippa höra pläderingar för diktatur, sker det på bekostnad av den verkliga rätten att slippa leva i en sådan.

Lagar som förbjuder människan att orsaka djur lidande medför vissa implikationer, utöver den direkta att djurs lidande minskar: ätandet av kött skulle bli kriminellt, medicinska djurförsök skulle bli kriminella, och så vidare. Oavsett vad man personligen anser om dessa implikationer, innebär de en inskränkning av människans rättigheter och därmed ett steg bort från det fria samhällets färdmål. Man kan invända att djurs minskade lidande är viktigare än människans rätt att äta kött etc. – men då kan man inte utge sig för att försvara individens rättigheter.

Till sist ett par ord om mänskliga undantagsfall. Det finns trots allt enskilda människor som saknar förmåga att tänka begreppsligt. Hjärndöda gör det, och (förmodar jag) även vissa gravt utvecklingsstörda. Betyder det att dessa människor saknar rättigheter? Naturligtvis inte. Rättigheter är allmängiltiga principer med grund i människans allmängiltiga natur. Frågan är i själva verket malplacerad; det är som att undra om rullstolsbundna fortfarande är människor, då människan i allmänhet går på två ben.

Alla breda och allmängiltiga principer måste emellertid ha en specifik och konkret innebörd i verkliga livet. Barn har t.ex. förmåga till begreppsligt tänkande, men den realiseras inte under åtminstone det första levnadsåret, och de är oförmögna att ta hand om sig själva under en lång utvecklingsperiod. Detta är en del av barns observerbara natur som gör att deras rättigheter får en annorlunda innebörd än hos vuxna (de kan bl.a. inte hållas juridiskt ansvariga på samma sätt), men de är fortfarande rättsliga subjekt i egenskap av människor.

Och att vara något i egenskap av människa, innebär faktiskt inte kollektivism. Kollektivism är en etisk doktrin som menar att individens intressen bör offras för gruppens. Att påpeka att endast människan har rättigheter är över huvud taget inte någon etisk doktrin; det är ett kunskapsteoretiskt faktum baserat på observationer av hennes natur. Om det vore kollektivism att identifiera likheter och skillnader mellan arter, skulle inte de värsta kollektivisterna vara socialister och kommunister, utan biologer.

Så jag kastade mig alltså in i dårskapen, ungefär här:

Josef: “Det är alltid mer okej att sparka uppåt än att sparka nedåt.”

Jag: “Jag är alldeles för självisk för att vilja sparka människor. Jag inser att det inte ligger i mitt egenintresse att förgripa mig på andra.”

På detta svarar Josef: “Att inte betala skatt är att indirekt förgripa sig på andra.”

Jag tror att liberaler i allmänhet reagerar likadant på ett sådant påstående. Om man förgriper sig på andra genom att inte betala någon skatt, förgriper man sig väl också på andra genom att försvara sig mot ett rån, en misshandel eller en våldtäkt. Beskattning innebär onekligt ett slags utpressning: “Ge oss si och så mycket av dina pengar, för annars jävlar!” Och att man sedan kan ta del av statens generöst finansierade vårdköer, hattmuseer och krav på danstillstånd, förändrar inte detta faktum.

Det är inte bara Josef som kan vara raljant. Men det finns en fullt allvarlig poäng också: det är en form av utpressning att kräva någon annans pengar under hot om påföljder, oavsett vad utpressaren sedan gör med pengarna. En tjuv som tar din plånbok och lägger den i Frälsningsarméns bössa är fortfarande en tjuv.

Men så finns det också en annan invändning mot det av Josef ovan sagda. Å ena sidan behövs ett skyddsnät finansierat med skattemedel; å andra sidan förgriper man sig på andra genom att inte betala skatt. Tja, vilka är det som inte betalar skatt, enstaka fifflare därhän? Jo – alla vars inkomster betalas ut med skattepengar. Det vill säga: i första hand de arbetslösa, de sjuklediga, studenter med CSN-lån och offentligt anställda.

Det här kanske är en insikt som behöver utvecklas något.

Antag att jag arbetar på ett statsfinansierat bibliotek och har en bruttoinkomst på 18 000 kr i månaden. Efter att inkomstskatten har dragits från, återstår ett nettobelopp på 12 000 kr. Men detta är ren och skär fiktion; den ekonomiska realiteten är att min lön ligger på 12 000 kr. Staten har inte dragit in några 6 000 kr från mig i skatt, den har endast undlåtit att betala ut dem. (Insikten och det konkreta exemplet hämtar jag från Per-Olof Samuelsson.)

Det är med andra ord paradoxalt att försvara de stackars arbetslösa och sjuka i samhället, och samtidigt mena att de som inte betalar skatt förgriper sig på sina medmänniskor. Det är framför allt den tidigare gruppen som utgör den senare.

Josef kunde hastigt och lustigt vederlägga detta resonemang genom att påpeka att jag är en vit man, en infödd svensk utan handikapp, och att jag inte tillhör någon minoritet. Om jag varit en mörkhyad norsk kvinna med ADHD hade resonemanget varit korrekt, men eftersom jag inte är det, måste det vara fel. (Jag tillhör dock en otalig mängd minoriteter, bland annat de 0,07% av alla svenskar som kan kalla sig för eskilstunabor.)

Resten mynnade som vanligt ut i att Ayn Rand var en labil kedjerökande kärring och det ena med det andra.

Del 1, kap 1

Vetande bygger inte på tro
Till en början hävdar Gustavsson att vetandet inte står på egna ben, ”utan bygger på någon form av tro” (sid 28). Det är emellertid en motsägelsefull ståndpunkt, för en trossats kan på sin höjd leda vidare till andra trossatser. Skall man formulera idén på ett kort men kärnfullt sätt, låter den så här: ”Jag vet det för att jag tror det.” Att något är uppenbart absurt med uttalandet förstår vi prima facie, vid första påseendet. Kan vi kanske också sätta fingret på det absurda här?

Ta följande mening som exempel: ”Jag tror att Gud finns, och därför vet jag att vi är skapade i hans avbild.” Eller: ”Jag tror det blir snö i vinter, och därför vet jag att vi kan bygga snögubbar.” Eller: ”Jag tror att Brasilien kvalar vidare i fotbolls-VM, och därför vet jag att de kammar hem slutspelet.” Börjar vi kanske se ett mönster?

Att säga att man vet något, är ett starkare påstående än att säga att man tror något. Om man bara tror att det blir snö eller att Brasilien kvalar vidare, kan man inte gärna veta något som förutsätter att det man tror är sant. Man kan endast tro att det det blir möjligt att bygga snögubbar, eller att Brasilien vinner slutspelet.

Det omvända går däremot alldeles utmärkt: om man vet att det blir snö, kan man tro att det går att bygga snögubbar. Det senare påståendet förutsätter att det tidigare är sant, men det kanske inte slår in på grund av ytterligare omständigheter.

Obevisbara axiom?
Vare sig man vet eller tror något, måste det föras tillbaka på ett axiom eller yttersta grundsten på vilken all kunskap av naturnödvändighet bygger. Gustavsson inser det, och hävdar alldeles riktigt att det måste finnas en verklighet oberoende av människan (något att ha kunskap om), och att vi i studiet av denna verklighet måste utgå från sinneserfarenheten. Men han skriver:

Hur ska jag kunna undersöka mina sinnens riktighet? Det kan jag bara göra med hjälp av mina egna eller andras sinnen och det blir ett cirkelresonemang… Inte ens de matematiska bevisen är slutgiltiga, eftersom de bygger på axiom som inte kan bevisas, utan bara kan antas i tro. (Sid 29.)

Stycket inleds med en felställd fråga: ett axiom är per definition något vars riktighet man inte kan undersöka. Att axiom inte kan undersökas eller bevisas, beror på att det är på dem alla möjligheter till undersökning och bevisföring bygger. Det går inte att undersöka sina sinnen utan att förutsätta dem. Det går inte att bevisa att sinnena är giltiga verktyg för inhämtande av kunskap, annat än med hänvisning till något som inhämtats via dem. Men att axiom inte kan bevisas betyder inte att de måste antas i tro.

Det är omöjligt att på ett konsekvent sätt betvivla ett axioms giltighet. Eller sagt med andra ord: det går inte att avfärda ett axiom utan att samtidigt förlita sig på det. Man behöver inte anta ett axiom i tro, eftersom det inte kan annat än antas; vare sig vi är osvikligt rationella eller spritt språngande galna kan vi inte undfly det. På sin höjd kan vi skenbart trotsa det och således bygga in motsägelser i tänkandet.

För att konkretisera, tänk att någon säger: ”Våra sinnen förleder oss.” Denne kan inte veta något mer om våra sinnen än vad han observerat genom sina egna. Han utgår till yttermera visso från att uttalandet skall kunna förstås av någon som hör eller läser det (med andra ord: uppfattar det genom sina sinnen). Och hur har han skaffat eventuella fakta som stöd för sin tes? Ja, naturligtvis – genom sinneserfarenhet.

G. hävdar implicit att varje försvar av axiom innebär ett cirkelresonemang. Vi ser att x är fallet och därför vet vi det, och vi vet att x är fallet för att vi ser det. Men det är just vad ett axiom innebär: det är en premiss med vilken all kunskap måste börja. Det kan inte bevisas, men det behöver inte heller bevisas. Det är en ofrånkomlig sanning som alla tänkbara bevis måste förutsätta.

Okunskap är inte kunskap
G. skriver att eftersom vi inte vet allt kan vi inte veta något, i alla fall inte med någon absolut visshet: ”Vi kan aldrig, på något område, komma till absolut kunskapsvisshet. Varför det? Därför att vi är begränsade. Det omöjliggör absolut visshet.” (Sid 29.) Vad innebär det? Ta ett exempel: Det går inte att veta varje minsta detalj om Slaget vid Austerlitz, och därför kan vi inte heller (åtminstone inte med absolut visshet) veta att det ägde rum år 1805, eller att kejsar Napoleon ledde det till fransk seger. Det hela är ett non sequitur; från att vi är begränsade följer inte att visshet är ouppnåeligt.

Vad innebär det för övrigt att veta något ”med absolut visshet”? Om det innebär att man är orubbligt övertygad, går det utmärkt att vara absolut viss. Om det innebär att man vet något som är sant av logisk nödvändighet, går det också utmärkt att vara absolut viss. (Exempel: de aristoteliska tankelagarna.) Och om det innebär att man vet något som bevisats genom grundlig empirisk forskning, går det utmärkt även då. (Exempel: biologisk mångfald har uppstått genom evolutionära processer.)

Detta ”med absolut visshet” tillför inte speciellt mycket. Antingen vet man något, eller så vet man det inte. Vad det innebär att veta något är en intressant fråga, men vad det innebär att veta något ”med absolut visshet” (till skillnad från att veta något utan absolut visshet) tycks mig trivialt. G. låter det emellertid mynna ut i ett argument för gudstro:

Bland det vi inte känner till kan det ju finnas något som omkullkastar allt det vi tror oss veta! (Sid 29.)

Argumentet säger att eftersom det finns saker vi inte känner till eller förstår oss på, måste det ha en övernaturlig förklaring. Exempel: Idag vet vi inte exakt hur livet först uppstod, och därför måste det ha skapats av Gud. På engelska brukar argumentet kallas för ”God of the gaps”; det låter Gud gömma sig i våra kunskapsluckor. Detta är absurt i ordets mest bokstavliga mening, för det upphöjer okunskap till kunskap.

Ovan såg vi resonemanget: ”Jag vet det för att jag tror det.” Det så kallade God of the gaps-argumentet har istället formen: ”Jag vet det inte, och därför vet jag det.” Att sakna kunskap betyder inte att man kan dra några slutsatser; det betyder det rakt motsatta: att man bör skaffa ett kunskapsunderlag innan man drar några slutsatser. Ett påstående om verkligheten måste bygga på vad man lyckats ta reda på om den. Om man på frågan ”hur vet du det?” endast kan svara ”det gör jag inte, det är därför det är så”, har man egentligen inte svarat något alls.

Ateister är inte troende
Enligt G. är ateister troende. Så här skriver han:

Det är ju inte så att en ateist vet att Gud inte finns, medan en kristen tror att han finns… Nej, en ateist tror att Gud inte finns… och en kristen tror att Guds både finns och har gett oss kunskap om vem han är. Skillnaden är inte om man tror, utan vad man tror på. (Sid 30.)

Detta likställer avsaknad av tro med ett slags tro, vilket är djupt felaktigt. Att ”inte tro på Gud” och att ”tro att Gud inte finns” är två något olika positioner, där ateister per definition intar den förra. Att sakna tro är en ursprungsposition som inte kräver stöd av bevis eller argument. (Vissa påpekar gärna att alla människor föds ateister; de föds utan tro på Gud eftersom de föds utan varje föreställning om Gud.) Att istället tro att Gud inte finns, innebär att man aktivt övervägt frågan och nått en medveten slutsats om Hans vara eller icke-vara.

Det här kan ju framstå som hårklyveri, men på åtminstone en punkt är skillnaden viktig: avsaknad av gudstro behöver inte rättfärdigas, medan påståenden som hävdar att något är fallet behöver det. Bevisbördan faller således på den som vill övertyga oss om att Gud existerar (och att Han skapat universum, jorden och människan i Sin avbild). G. håller inte med om detta, utan försvarar istället omvänd bevisbörda:

Det är Guds existens som måste bevisas, inte hans icke-existens! Bevisbördan ligger alltid på den som tror på Gud, inte på ateisten. Men varför det? Här finns ett bakomliggande perspektiv som är felaktigt… (Sid 36f.)

Att bevisbördan alltid hamnar på den som hävdar att något är fallet, är inte begränsat till frågan om Guds existens. Exempel: Om ett brott har begåtts är det inte så att den anklagade måste bevisa sin oskuld; om hans skuld inte kan bevisas går han fri. Något annat skulle kullkasta rättssäkerheten i landet. Och att det skulle göra det, beror på att omvänd bevisbörda skapar kunskapsteoretiskt kaos. Alla skulle kunna anklaga vem som helst för vad som helst, och råkar de sakna bevis för vad de inte gjort, blir det bevis för vad de har gjort.

Likadant med frågor om naturen omkring oss. Bertrand Russell använde en gång ett exempel med en tänkt tekanna i omloppsbana mellan jorden och Mars. Varken du eller jag tror att någon sådan existerar, men ingen av oss kan motbevisa tekannan. (Den vore för liten för att upptäckas av några teleskop.) Vi behöver emellertid inte göra det. Först om man hävdar att tekannan existerar säger man att något är fallet, och först då gäller det att kunna motivera sitt påstående med fakta och argument.

Den omvända principen säger att allt som inte kan motbevisas är sant. Men att något inte kan bevisas felaktigt, är inte i sig ett bevis för att det måste vara sant.

Kort summering
Bokens första kapitel (egentligen det fjärde) omfattar bara cirka tio sidor, men det finns många avstickare som förtjänar ett bemötande (t.ex. idén att humanismen bär på en inneboende motsägelse, därför att den både förnekar Guds existens och hävdar att det finns ett människovärde). Kanske kan jag återkomma till de frågorna längre fram; på grund av tidsbrist, och kanske också bristande engagemang, nöjer jag mig med att bemöta kapitlen i mån av väsentligheter.