Kort elegi över konstens nedskrivning

Konst är ett oförtjänt devalverat begrepp. Jag menar inte att det har låg social status; det har snarare väldigt hög social status. Faktum är att det i sina kretsar blivit nästan synonymt med social status, och är inte det förminskande? Man tar på sig en vitstrecksrandig tröja, går på vernissage och minglar med ett glas vin i ena handen och några salta pinnar i den andra. Inte för att man vill se konst, utan för att man vill synas se konst. Man vill frottera sig med skenbart förfinade människor i en skenbart förfinad miljö, i hopp om att själv bli sedd som förfinad.

Ni som besökt Moderna museet i Stockholm vet kanske att vissa rum är försedda med stora fönster i blått plexiglas. De vetter ut över Djurgården eller Gamla stan och erbjuder en intressant utsikt, blåtonad som den förvisso är. Varje gång jag av någon anledning befinner mig här, stannar jag upp för att iaktta andra besökare. Och det slår sällan fel: man går från duk till duk i maklig takt, men det är först vid fönstret man stannar upp och verkligen betraktar. Jag gör förresten likadant själv. Rummen och dukarna gör mig trött i huvudet; fönstren skänker välbehövligt andrum.

Jag medger: det är inte alltid enkelt att uppskatta konst. Man ser inte vid första anblick vad som är märkvärdigt med Velázquez vattenförsäljare, eller med Constables engelska landskap. Det beror på att konst är något mer än dekoration, något mer än ett snyggt motiv för ögonen att vila på. Den kräver aktiv motprestation av sin betraktare, precis som en roman eller en symfoni. Den har något att säga om hur människan upplever sig själv och sin omvärld, det vill säga, den har ett kognitivt innehåll. Och för att förstå och måhända uppskatta detta innehåll behöver man tänka på egen hand.

På 1910-talet avskaffades både krav på kognition och verkshöjd inom konsten. Allra tydligast ser man det kanske hos Malevitj, den ryske suprematisten som ställde ut enfärgade dukar och kallade dem “svart fyrkant”, “vitt på vitt” o.dyl. Plötsligt blir konst ofta mer primitiv än 30 000 år gamla grottmålningar, inte bara med avseende på utformning, men också med avseende på innehåll. Vi stryker oss över skägget, nickar långsamt och säger något om hur dukens spel med geometriska former frigör konstnärens kreativitet och blottlägger verklighetens yttersta grundförutsättningar. Vi krystar fram ord i desperata försök att tillskriva det banala mening.

När jag besöker Moderna museet beror inte min dåsighet på någon oförmåga att ta till mig konstens kognitiva innehåll. Den beror på att deras konst i allmänhet saknar kognitivt innehåll, och reducerad till visuellt klotter återstår endast dess funktion som något dekorativt — en funktion den ibland och ibland inte uppfyller. För konstkännare blir dessa verk ett slags semiotiska gåtor, och de som har lösningen kan bilda en klubb för inbördes beundran. För mig är de litet mer än institutionellt kanoniserade potatistryck.

Jag ventilerar min frustration tills Nationalmuseum öppnar igen. Bara 3½ år kvar.

För jag är ju fotograf också

Nya bloggtexter skrivs med långa mellanrum, och det beror på en kombination av olika saker. En av dem är att en stor portion av min lediga tid läggs på fotografering. Jag har i princip aldrig nämnt det här på bloggen, så därför tänkte jag dela mina länkar:

Framgång kan bedömas med olika måttstockar. Jag har fått ca 700 000 träffar på Flickr, vilket är nästan dubbelt så många som jag fått här. Men det är med foto som med skrivandet: något jag gör endast för mitt eget kreativa utlopps skull.

Hoppas det är av intresse för någon, så kommer förr eller senare en ny bloggtext.

Vidare tankar om feminism

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om varför jag inte är feminist. Sedan dess har jag fångat upp en och annan flyktig tanke som kommer till uttryck nedan.

Metadiskussion om strukturer

Det har sina akademiska fördelar att tänka i termer av strukturer. Man kan analysera snart sagt vad som helst utifrån dem, man kan alltid hitta stöd för en på förhand vald tes, och fakta som pekar i andra riktningar kan ignoreras, bortförklaras med ad hoc-argument – eller tas till intäkt för att man hade rätt från första början. Dessutom går examinatorerna på det. Har man studerat på högre nivå är det inte svårt att se lockelsen i detta.

Strukturtänkande implicerar en konflikt mellan olika grupper i samhället. Därför tilltalar det särskilt människor som vinner styrka av att alltjämt befinna sig i en (reell eller imaginär) konfliktsituation. Vissa gör sig till offer för att söka bekräftelse; andra går till ilsket motangrepp för att stärkas i sin övertygelse. Konflikter genomsyrar deras liv för att de söker sig till dem eller själva skapar dem. Utomstående ser endast Don Quijote och väderkvarnar.

Och det kan ge samma effekt som när man släcker sina lampor under Earth Hour: även när det inte har någon praktisk påverkan, känner man sig som en snäll och tolerant person när man felanvänder obestämda subjektspronomina.

Faran är förstås den fara som kollektivism alltid innebär: när man målar upp en konflikt mellan grupper, innebär det förtryck mot den grupp som analysen ställer i underläge. Särskilt förrädiskt blir detta tänkesätt när det fäster moralisk skuld vid något medfött man varken kunnat välja eller kan välja bort. Under en stor del av 1900-talet såg man strukturella motsättningar mellan olika raser. Idag ser man dem framför allt mellan män och kvinnor.

Idén om ett patriarkat

Fanny Åström skrev i somras att alla män förtrycker alla kvinnor. Det är en implikation som jag varit införstådd med i många år. En struktur handlar inte om enskildas övergrepp mot enskilda offer; den handlar om människor i största allmänhet. Det är det som gör den till en struktur. En strukturteori som menar att vi lever i ett patriarkalt samhälle, måste mena att kvinnoförtryck utövas av män överlag: inte bara av enskilda män som begått handling x eller y, utan av män för att de tillhör gruppen män. Och den måste på samma sätt mena att kvinnor är förtryckta för att de tillhör gruppen kvinnor.

Kvinnor med moralisk kompass invänder att de inte alls förtrycks av sina nära och kära. De har vänner, fäder, bröder och älskare som aldrig behandlar dem annat än kärleksfullt. Men som Fanny påpekar, utövas kvinnoförtryck även utav de män ni älskar. Även den mest radikalt feministiske man, som aldrig tvekar att betrakta sig som förtryckare och som alltid ger kvinnan tolkningsföreträde, är och förblir en man. En strukturanalys gör inte undantag för enskilda fall, baserat på den enskildes känslor eller handlingar. Den är överindividuell och omfattar alla medlemmar av en grupp.

Män med moralisk kompass värjer sig mot idén att de skulle förtrycka kvinnor oavsett hur de behandlar dem. Och de får samma svar som kvinnorna ovan: de förtrycker inte bara i egenskap av vad de gör, utan också i egenskap av vad de är. De tillhör sedan födseln en grupp som enligt strukturteorin är överordnad i samhället, och man behöver inte utnyttja detta övertag för att förtrycka – man förtrycker bara genom att ha det.

Det Fanny skriver (i dessa inlägg och i andra) sammanfattar min avsky för strukturalism på ett bra sätt. Skillnaden mellan oss är förstås att hon omfamnar tänkesättet.

För och mot vad?

Feminismen är svepande. Det enda som egentligen förenar alla feminister på något sätt, är att de är för kvinnan. Vad det innebär att vara för kvinnan, och vad det innebär att man skall vara mot, skiljer sig från person till person. Jag är själv för kvinnan, men inte på ett sätt som brukar godkännas av feminister. Som essentialist får det mig att tänka att det inte är vad feminister är för som utmärker dem, utan vad de är mot.

Jag är mot ett flertal saker som i princip alla feminister är mot. Jag fördömer t.ex. misshandel, våldtäkt och tafs. Men jag har inget problem med ett flertal andra saker som många feminister är mot: t.ex. pornografi, avklädd reklam och skämt om kvinnor och sex. Om du blir utsatt för misshandel eller våldtäkt är du ett brottsoffer. Om du tar illa upp över att pornografi, avklädd reklam eller viss humor existerar är du snarare en auktoritär kverulant.

Alla feministiska debatter jag följt eller själv deltagit i har med god marginal dominerats av de auktoritära kverulanterna.

Den omvända steken

Jag håller med många feminister om att “men män blir också förtryckta” är en tröttsam invändning. Den säger egentligen bara: ni har förstås helt och hållet rätt, men glöm inte att även män förtrycks enligt samma tänkesätt.

Steken blir inte saftigare när man vänder på den; det är fortfarande samma osmakliga köttbit. All kritik jag riktar mot feminismen skulle lika gärna kunna riktas mot omvänd feminism. Det ligger i och för sig alltid nära till hands att försöka vinna en debatt med omvänd psykologi, men det är bara konstruktivt när man håller med om premisserna men inte om slutsatsen. I det här fallet bör vi ta avstånd även från premisserna.

Motexempel kan förstås tjäna ett gott syfte, men strukturalister förhåller sig vanligtvis till dem på samma sätt om en 9/11 truther: de flyttar poängen eller hittar ad hoc-svar på det mesta och ignorerar resten.

Helhetspaket och falsk självgodhet

Emellanåt cirkulerar en bild på Facebook som säger att “feminism is the radical notion that women are people”. Det intressanta är inte vad den säger, för alla begriper att kvinnor är människor, och nästan alla (i vår del av världen) anser att män och kvinnor bör erkännas lika rättigheter. Det är inte ett radikalt påstående. Vad som istället är intressant, är det helhetspaket och den falska självgodhet uttalandet vittnar om.

Antingen är du feminist, och inser att kvinnor är människor med en människas rättigheter. Eller så är du inte feminist, och då inser du det inte. Antingen är du feminist, eller så är du en psykopat. Vad den här analysen missar är förstås att feminismen är långt bredare: man kan hålla med om att kvinnor är människor utan att acceptera teorin om ett patriarkat, utan att motarbeta porr eller avklädd reklam och det ena med det andra.

Men säger man att man inte delar de flesta feministers syn på dessa senare saker, anklagas man snabbt för att inte heller dela de tidigare – även om man gång efter annan sagt att man gör det. Det utformas till ett helhetspaket, och köper du endast en del av det köper du inget. Du objektifierar, du exploaterar, du är en sexist. Feministisk terminologi för “du har en annan syn på det här än vad jag har”.

Konfirmeringsbias

Det har på senare år blivit vanligt, särskilt för personer som vill framstå som vetenskapligt sinnade, att anklaga andra för konfirmeringsbias i debatter. Det är egentligen bara ett sätt att psykologisera, d.v.s. att flytta fokus från sak till person, och i den här debatten används det i regel som ett slagträ: “det är klart att du inte går med på att män förtrycker, du är ju själv man!” Och så görs det blotta faktum att man yttrat sig kritiskt till ett bevis för att feminismen har rätt.

Visst existerar konfirmeringsbias. Det är en generell tendens hos det mänskliga intellektet, och innebär att man omedvetet förbiser det som inte bekräftar ens övertygelser. Kan det hända att jag förbiser alla tecken på att jag förtrycker kvinnor, bara för att jag är övertygad om att jag inte gör det? Motfråga: kan det hända att du förbiser alla tecken på att du är ett luder när män kallar dig det, bara för att du är övertygad om att du inte är det?

Bägge frågor har enkla svar. Anklagelser mot ens karaktär eller redbarhet som människa behöver endast beaktas när de kommer från människor man känner, och som kan ge konkreta exempel på vad man sagt eller gjort som är förtryckande (eller vad det må handla om). Har de sin grund endast i fritt flygandes teorier om strukturella konflikter räcker det att höja på ögonbrynet och gå vidare.

Strukturtänkande är emellertid konfirmeringsbias satt i system. Det är ett verktyg som alltid kommer att bekräfta dina egna slutsatser, och alltid skonar dig från risken att bli motbevisad. Ser du en värld befolkad av supersnippor och gubbslem har du ramverket klart. (Ser du världen i andra strukturella termer, har du ramverket klart då också.)

Avslutande anmärkningar

Vissa menar att feminism är förenligt med liberalism, eller att man som liberal rentav får feminismen på köpet. Det stämmer om vi talar om klassisk feminism, som egentligen är “individualism med prioritering av kvinnor eftersom de i särskilt hög grad drabbas av särlagstiftning”. Feminister som går utöver det, vilket en tydlig majoritet idag gör, går också utöver liberalismen.

Jag läste nyligen en uppdatering på Facebook som frågade: om det är rasism att se invandrare som potentiella brottslingar, vad är det då när man ser män som potentiella (eller de facto) förtryckare? Det är förstås ett tänkesätt som kännetecknar all kollektivism: klass mot klass, ras mot ras eller kön mot kön.

En och annan invänder väl att jag missförstått alltihop, menar att jag väljer att kritisera en nidbild, eller påtalar vilket äckligt gubbkräk jag är. Jag påminns än en gång om en rad ur Goethes Faust: som någon är, sådan är hans gud. Och som någon är, sådan är hans feminism.

Liberalism är inte en bordsplacering

Jag skrev en aning cyniskt så här i en statusuppdatering på Facebook: ”Ibland tänker jag att det finns två sorters liberalism: klassisk liberalism och karriärliberalism.”

Innebörden är enkel. Somliga blir tidigt intresserade av klassisk liberalism, och vill på sikt göra karriär inom politiken. De märker snart att de flesta dörrar till maktens korridorer är stängda för någon med klassiskt liberala värderingar. De har också svårare att skaffa sig det sociala nätverk de behöver för att nå fram till dessa dörrar. Så de gör en eftergift och så en till, för att till sist passa in i det politiska spelets mall. När de väl gör det, är de inte längre klassiskt liberala utan socialliberala eller motsvarande.

Det finns en mängd olika prefix som folk svänger sig med, så därför tänkte jag med ett visst mått av cynism att man kunde bunta ihop dem som karriärliberaler. De förespråkar en sorts liberalism som i stort låter sig förenas med det politiska spelet, vilken främst har fördelen att kunna kalla sig liberal utan att behöva vara liberal. (Jag generaliserar: det är klart att det finns klassiska liberaler inom politiken, men de ser förmodligen inte sitt val av värderingar som ett karriärstrategiskt beslut – vilket det inte vore.)

Jag har skrivit om det här förut: Idéer eller makt?

Så fick jag den här kommentaren:

Tanken att det skulle finnas någon sorts klassisk, sann och färdig liberalism är jävligt konservativ. Jag ser liberalismen som en dialog, en rutin för frihet. Den är föränderlig.

Liberalismen är inte en dialog eller en rutin. Den är en ideologi. Och ideologier är i sin tur en uppsättning av tämligen specifika idéer: ”idéer om hur samhället skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen” (Wikipedia). Huruvida liberalismen är sann blir en fullständigt separat fråga, men sann eller falsk så är den vad den är. Den är inte bara en namnskylt eller en placering i salongernas debattsoffor. Den har ett idéinnehåll som är både specifikt och möjligt att förstå eller missförstå.

Risken med politiker som omfamnar relativism, är förstås att väljarna blir förda bakom ljuset. De hör att någon säger sig vara liberal och lägger sin röst, bara för att inse att där inte fanns särskilt många liberala övertygelser. Politiska rutiner och dialoger är nämligen sällan särskilt liberala, och den som tror att liberalism kan vara lite vad som helst, lär inte sticka ut hakan för liberala idéer när det riskerar att gunga båten. Är rutin och dialog grundpremissen istället för idéer och värderingar, är det rutiner och dialoger man får – inte idéer och värderingar.

Jag skiter i gamla liberala gubbar som timbroiter gillar. Jag återkonstruerar liberalismen tillsammans med er andra varje dag. Nog med historiska cementerade dumheter. Kant suger, ty han lever inte nu!

Fördelen med ”döda gamla gubbar” (som det brukar heta) är att de faktiskt hade en och annan klok idé. Att kontinuerligt återuppfinna hjulet, så fort dess tidigare uppfinnare gått hädan, vore inte bara opraktiskt – det vore antiintellektuellt. Du eller jag är förmodligen inte någon Ludwig von Mises eller Ayn Rand. Vi behöver förstå deras idéer och varför de på olika sätt fått ett stort genomslag, för vi kan inte tänka ut dem själva eller genom att ingå dialog med andra som också har ett antiintellektuellt förhållningssätt.

Jag är förstås ingen stor beundrare av Kant, men att avfärda honom enbart för att han inte längre är vid liv vore absurt. Vi avfärdar honom efter att ha studerat hans idéer och lagt fram argument mot dem – inte efter att ha läst årtalen på hans gravsten. Att något är gammalt, betyder inte att det är felaktigt eller irrelevant för samtiden. Idéer om rätt och fel blir inte så enkelt obsoleta, och vill vi gå framåt istället för att vandra i cirklar är vi tvungna att stå på jättars axlar.

Jag är liberal för att jag ifrågasätter allt. De som inte vill eller kan göra politisk karriär är kanske inte tillräckligt salongsfähiga eller underhållande?

Att liberaler ofta ifrågasätter saker och ting, betyder inte att de är liberaler för att de gör det. Liberalismen handlar inte om att ifrågasätta allt. Den handlar om att ha vissa idéer på vilka man bygger sitt ifrågasättande. Om man ifrågasätter allt, ifrågasätter man även påtagligt antiliberala saker. Att ifrågasätta motstånd mot folkmord vore till exempel inte så värst liberalt. Dessutom: att ifrågasätta allt, innebär att man aldrig tar tydlig ställning för något. Någonstans måste ifrågasättande ge efter för övertygelse, i det här fallet en övertygelse om att det är liberalismens principer man bör utgå från.

Det kräver ryggrad och viljan att se politik för vad det är: en maktapparat som påtvingas oss alla, inte en fin salong där det gäller att underhålla sina kamrater och överhuvuden på bästa sätt. Det är klart att det lockar med sociala nätverk, fina titlar, höga inkomster och gratisluncher på skattebetalarnas bekostnad – och politiken är det enda område där jag motsätter mig en sådan lockelse. För all del. Spela med när nödvändigt. Men det är inte för spelets skull du bör vilja söka politisk makt, utan för att få gehör för dina liberala idéer.

Annars finns det några kungliga hov kvar i världen. Några av dem söker kanske en salongsfähig och underhållande hovnarr.

Om begrepp och abstrakt konst

Jag har under lång tid velat skriva ner några tankar om konst. Här följer tillsvidare en kortfattad kommentar om begreppet abstraktion.

Ayn Rand sade följande: ”Abstraktioner som sådana finns inte: de är endast vårt epistemologiska verktyg för att varsebli det som finns – och det som finns är konkret.” Det vill säga: verkligheten omkring oss har en konkret gripbar existens, men för att nå kunskap om den måste vi använda oss av abstrakt tänkande. Det vill säga förnuftet.

Ett klassiskt exempel: Ponera att du står i en möblerad bostad. Du saknar än så länge ett språk, och måste därför börja med att ostensivt definiera enskilda föremål: stol, bord, pall, fåtölj, soffa, och så vidare. Sedan abstraherar du vidare: du inser att dessa föremål ingår i ett bredare begrepp, “möbler”, som ingår i ett ännu bredare begrepp, “inredning”… Det finns alltså en epistemologisk hierarki; man måste börja med det för sinnena givna för att steg för steg vidga sin abstraktion.

En abstraktion är en tanke som sträcker sig bortom det direkt varseblivna.

Den abstrakta konsten fick sitt genombrott under det tidiga 1900-talet. Av tradition var Kandinskij den förste att skapa helt abstrakt konst; det tidigaste exemplet är en icke namngiven målning i vattenfärg från 1910. Med abstrakt konst menar vi helt enkelt konst som saknar ett ämne. Den föreställer inget, utan uttrycker sig endast genom färg och form.

Men det här är väl ändå en vansklig användning av begreppen?

Det som kännetecknar abstrakt konst är frånvaron av abstraktion: den föreställer inget och därför saknar den kognitivt innehåll. Den begränsar sig till det rent konkreta, till färger och former utan begrepp. Vi kan förstås associera kognitivt utifrån en abstrakt målning, men det kan vi å andra sidan göra med precis vad som helst (och det är väl det som får vissa att slå fast att abstrakt konst inte alls är konst, medan andra tvärtom hävdar att allt således måste vara konst).

(Även om vi huvudsakligen talar om bildkonst, kan resonemanget tillämpas på alla uttrycksmedel som har ett ämne. Dadaismen inleddes traditionellt med Hugo Balls nonsensdikt Karawane, som han läste upp på Cabaret Voltaire 1916 – den kan kvalificera sig som ”abstrakt”, den också.)

Icke-föreställande konst kan tyckas vara ett sundare begrepp. Det pekar utan tvivel på det som skiljer sådan här konst från annan konst: den föreställer inget. Ett annat begrepp som också kan tyckas sundare är konkret konst (och konkretism), som istället syftar på en specifik inriktning inom den icke-föreställande konsten.

Min invändning mot dessa begrepp, och därför också mot mer än begreppen i sig, är emellertid att de innebär en motsägelse. Jag kommer utveckla den tanken vid ett senare tillfälle, men premissen är att konst, för att vara konst, måste ha ett kognitivt innehåll.