Loading ...
Svar till en av objektivismens belackare
För ett par månader sedan inledde jag en annan bloggtext så här: ”Det råder en utbredd attityd bland både liberaler och andra, om att objektivister skall hånas och kränkas och behandlas som smuts – endast och allenast därför att de är objektivister. Lyckligtvis är det oftast enkelt att undvika denna illvilja, genom att inte ställa sig i dess skottlinje, och genom att metodiskt ignorera elaka människor.” I slutet av samma text skrev jag: ”Man bör ändå göra sin röst hörd på andra sätt, kanske inte varje gång någon vräker ur sig elakheter, men då och då, för att inte bli en passiv åskådare. Ibland får man, istället för att fly, erbjuda verbal aggression lite intellektuellt självförsvar.”
Den gången var det en politisk författare och lärare i filosofi som stod för nypen. Den här gången är det istället en anonym användare på nätet (”bigj”) som har skrivit långa diatriber till angrepp mot objektivismen. Det är förstås inte första gången – han har gjort det av och till i flera år (och fått ett flertal konton på ett flertal forum raderade). Först efter att jag besvarat replikerna nedan insåg jag att den här personen redan fått svar på tal av mig, för cirka två år sedan. Hade jag insett det från början, skulle jag inte ha gjort mig besväret. Som det nu är finns alltså två upplagor av svar på den här personens trams (men det kommer väl inte hindra honom från att tramsa vidare även i framtiden…). Att bemöta anonyma personer är förstås inte lika viktigt som att bemöta akademiker under eget namn, men när det kliar i fingrarna får man väl klia tillbaka. Dessutom tror jag säkert att det kan roa bloggens läsare.
”Bigj” skriver:
Namnet Ayn Rand är taget, och kommer från tyskans “Ein” (nummer ett) och ”Rand” efter Remington-Rand Corporations skrivmaskin, på vilken hon författade sitt första filmmanus.
Det här stämmer inte, men det är i och för sig ett vanligt misstag. Sitt förnamn lånade Rand från ett finskt namn med uttalet ”I-na”, som hon sedan själv ändrade en aning. Man vet inte varifrån hon hämtade sitt efternamn, men att hon tog det från märket på sin skrivmaskin är uteslutet. Från hennes brev kan man se att hon började använda namnet Rand redan år 1926, men någon skrivmaskin av det märket tillverkades inte förrän under det tidiga 1930-talet. (Ayn Rand hette från början Alisa Rosenbaum.) Mer om den här saken kan man läsa här.
De [Rands romaner] var samtidigt ett slags politiska manifest för individualismen och ett extremt trångsynt samhälle, en s.k. ”nattväktarstat”.
Nu får väl ”bigj” tycka att det liberala samhället är trångsynt om han vill det. Men att kalla hennes romaner för ”politiska manifest” är att förbise väldigt mycket med dem (kanske särskilt rörande Urkällan som är relativt opolitisk). Frånsett några passager ur Och världen skälvde kan jag inte minnas att Rand beskriver en nattväktarstat i sina romaner. Såvitt jag vet nämner hon den aldrig vid det namnet heller.
Hon slutade [småningom] vid filmen och satsade på en politisk karriär och hon bildade en grupp som sysslade med att skapa en ny slags politisk skola – objektivismen.
Ayn Rand satsade aldrig på någon politisk karriär. Hon ägnade sig ett tag åt aktivism; ett tag arbetade hon bl.a. heltid för att stödja Wendell Wilkies kampanj år 1940. Så mycket mer politiskt arbete uträttade hon aldrig. Istället satsade hon på en karriär som skönlitterär författare, och efter att Och världen skälvde publicerats 1957, som filosof. Sin filosofi valde hon att kalla objektivism. Den är alltså inte en ”politisk skola”, och hon utvecklade idéerna själv. Objektivismen är hennes egen förtjänst, och var inte något slags grupparbete.
Hon lierade sig under år 1949 med grupper som på ett fanatiskt sätt sysslade med att förfölja fackföreningsfolk, konstnärer, skådespelare och andra som man misstänkte var ”kommunistiska agenter”.
Jag har ingen aning om vad ”bigj” syftar på här. Kanske menar han att Rand vittnade inför HUAC år 1947. Saken gällde då hennes egna erfarenheter i sitt hemland, och hur Sovjet porträtterades i filmen Song of Russia från 1944. För en detaljerad inblick i det här kan man läsa boken Ayn Rand and ’Song of Russia’ av Robert Mayhew.
Många anser att nyliberalismen uppstod med Rands författarskap…
Jaså? Jag har aldrig hört någon påstå detta, och har ändå diskuterat med en mängd objektivister under de senaste fem eller sex åren.
Andra anser att nyliberalismen är klassisk liberalism i modern tappning!
Det stämmer, eller i alla fall någorlunda. Med klassisk liberalism menas den tradition av idéer ur vilken liberalismen föddes under 1600- och 1700-talet. Nyliberalism är ett begrepp som kommit till under de senaste årtiondena, och avser i allt väsentligt en uppväckelse av de gamla idealen som till stor del glömdes bort under 1800-talet.
Ayn Rand och hennes grupp av bisarra libertinata och totalitära typer var en av dem som sprang maktens ärenden…
Ayn Rand sprang inte ”maktens ärenden”. Som redan förklarats hade hon aldrig någon politisk karriär, och än mindre någon politisk makt. Har man sedan fått för sig att hon var totalitär, då kan man inte ha läst en enda rad av vad hon skrivit. Hon var en ivrig förkämpe för ett renodlat liberalt samhälle. Vad ”bigj” menar med ”libertinat” är svårt att veta, eftersom det inte ens är ett riktigt ord. Liberal? Ja, det var hon. Libertinsk? Nej, det var hon inte.
Dessa mörka krafters [Ayn Rands?] målsättning var att införa en nattväktarstat som byggde på en total kapitalism utan några som helst humanistiska värden.
Om Rand hade haft som ett mål att införa en nattväktarstat, då skulle hon antagligen ha sagt det, eller än bättre visat det. Det är sant att hon försvarade en sådan stat i en mängd skrifter, och det är också den enda stat som är legitim fullt ut, enligt hennes filosofi. Men hon försökte aldrig införa nattväktarstaten. Som jag redan fått säga ett par gånger var hon ingen yrkespolitiker, och höll aldrig under sin levnad någon som helst politisk maktposition. För övrigt: humanistiska värden försvarade hon in extenso, bl.a. i The Virtue of Selfishness.
Man förespråkade även att den allmänna rösträtten borde avskaffas och bara de personer som ansågs värdiga rösträtten skulle få behålla den.
Om du menar att Ayn Rand förespråkade detta, är det ren och skär lögn. Det gjorde hon absolut inte.
Alan Greenspan följde i Ayn Rands tankegångar i sin ekonomiska politik under sin tid som chef för FR, vilket till slut ledde till den liberala härdsmältan och världskrisen hösten 2008.
Suck – var skall man börja? Det är sant att Greenspan följde Rands tankegångar till en början. Han skrev till och med tre uppsatser som fick publiceras i Rands Capitalism: The Unknown Ideal. Detta var dock under 60-talet, och Greenspan tog senare avstånd från sina gamla idéer, vilket om inte annat bevisades när han valde att anta platsen som chef för Federal Reserve år 1987. Ayn Rand förespråkade nämligen skilsmässa mellan stat och ekonomi. Hon menade att staten bör avskaffa alla riksbanker, och inte lägga sig i valutan över huvud taget. Nu var inte Rand ekonom, men vill man studera ekonomiska teorier som är förenliga med liberala värderingar bör man rikta blicken mot den österrikiska skolan. Framför allt kan man läsa George Reismans långa pièce de résistance, med titeln Capitalism: A Treatise on Economics.
Vad gäller vår nuvarande finanskris började den långt tidigare än hösten 2008. Enligt En perfekt storm, av Johan Norberg, har krisen sina rötter i den ekonomiska politik som började föras efter den 11:e september 2001. (En ännu bättre bok som behandlar vår finanskris är Meltdown av Thomas E. Woods Jr.) Att gå in på några detaljer är inte nödvändigt. Själva poängen är förstås att krisen orsakats av ekonomisk politik, och att Rand förespråkar avskaffandet av ekonomisk politik. Om man ser något liberalt med en riksbank och dess valutamonopol bör man kanske granska sina premisser en gång extra.
Objektivismen kan beskrivas som ett försvar av kapitalismen och samtidigt ett angrepp på all form av kollektivism, och i slutändan även demokratin.
Objektivismen försvarar individers rättigheter. Det betyder förstås att demokratin inte får användas i syfte att kränka rättigheter, men därutöver finns inget problem alls.
Namnet på filosofin kommer från att objektivisterna tror sig ha grunden för en objektiv moralfilosofi…
Det stämmer inte riktigt. Det är sant att objektivismen erbjuder en objektiv etik, men att den kan göra det beror på att den utgår från vår objektiva verklighet, och visar vad objektiv kunskap innebär. Alla objektivismens premisser är objektiva – inte bara dess moralfilosofiska.
Den utgår från individens rättigheter kontra kollektivet, i praktiken är den ett försvar av privilegiesamhället!
Nej, det finns ingen nödvändig konflikt mellan individen och kollektivet. Rättigheter gör oss fria från andra människors angrepp, men de gör oss också fria att samarbeta och ingå avtal. Objektivismen utgår för övrigt inte från rättigheter, utan når dem som en slutsats bland många andra. Hur det liberala samhället skulle vara ett samhälle av privilegier får jag svårt att se – om man inte menar privilegiet att vara fri, förstås!
Centralt för att förstå objektivismen är dess speciella användning av språket och då i synnerhet orden egoism och själviskhet som för objektivisterna är något positivt, kontra givmildhet och medmänsklighet som identifieras som något ont och förtryckande. Här finner vi nästan en glidning mot det postmodernistiska, vad gäller ordens betydelse för förståelsen - inte helt olikt Orwells ”nyspråk”.
Objektivismen använder inte begreppen ”egoism” och ”själviskhet” på något konstigt sätt. Med egoism menas helt enkelt att man strävar efter det som ligger i ens eget intresse. Ingen objektivist har, till yttermera visso, påstått att givmildhet och medmänsklighet skulle vara något ont. Det är det inte. Det onda ligger i att offra sina egna intressen, men det ligger ju faktiskt i allas våra intressen att vara givmilda och medmänskliga. (Lägg på minnet att ”bigj” anklagar objektivismen för att bruka orwelliskt nyspråk – vi återkommer till det.)
Rand understryker att egoism i objektivistisk bemärkelse inte innebär att man “gör som man vill” eller “skiter i alla andra”. Så förstås den dock av flertalet svenska supporters!
Jaså, vilka då? Jag har hört många hävda det här, men aldrig någon objektivist.
Objektivisterna anser sig därmed stå för förnuft och rationalism.
Objektivismen tar väldigt tydligt avstånd från rationalism.
I praktiken innebär denna syn att man anser att allt vi ser och upplever som människor är grundat i en enkelbegriplig verklighet och att det inte finns saker som man kan se på olika sätt.
Vem har påstått att allt är enkelt att begripa? Vem har påstått att man inte kan se saker på olika sätt? Inte Ayn Rand i alla fall. (Förmodligen inte så många andra heller.)
Moralen vilar på objektiva grunder, grundade på individens rättigheter…
Det förhåller sig omvänt: individens rättigheter är en särskild kategori inom etiken.
Därmed [för att människan har fri vilja] är alla antydningar om att man kan se vissa strukturer och linjer inom historien felaktiga menar våra objektivister.
Vilka objektivister? Ayn Rand menade det inte – och jag har inte hört någon annan mena det heller. Att dra en sådan slutsats från det att människan har fri vilja, vore absurt.
Ayn Rand förnekade allt irrationellt och driftsdrivet i människans natur.
Om hon hade förnekat att människan kan vara irrationell, då skulle hon nog inte ha lagt ner så mycket arbete på att förespråka att människan bör välja det rationella. Att vi har drifter är givetvis sant, men vi kan välja huruvida vi skall agera på dem eller ej.
… den objektivistiska staten!
Det är fundamentalt felaktigt att tala om en ”objektivistisk” stat. Objektivismen är en filosofi – inte ett statsskick.
Objektivismen är en utopisk ideologi – den skulle bara fungera i ett samhälle där alla var objektivister, där alla handlade själviskt och rationellt.
Som sades ovan är objektivismen en filosofi, inte en ideologi. Och det fungerar alldeles utmärkt att vara objektivist, även i ett samhälle där inte alla är objektivister. Se bara på undertecknad!
Inte heller har de troende objektivisterna låtit sin filosofi utsättas för institutionaliserad kritik, enär den då förmodligen skulle pulveriseras, eftersom den förklarar krig mot i princip alla moderna filosofiska skolor.
Jag begriper inte vad ”bigj” menar med ”låtit”. Det står vem som helst fritt att kritisera objektivismen. Det finns akademiska verk som kritiserar den, och det finns akademiska verk som tar den i försvar. Att objektivismen ”förklarar krig mot i princip alla moderna filosofiska skolor” är dock sant – och det på goda grunder.
Något monumentalt filosofiskt verk av samma dignitet som Marx Kapitalet eller Nozicks Anarki, stat och utopi finns inte inom objektivismen.
Jag antar att det beror på vad man menar med ”dignitet”. Men om man menar en systematisk presentation, så finns en sådan under titeln Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff.
Men på vilket sätt är en människa ett självändamål, enär människan som art tillhör den grupp däggdjur som mestadels lever sitt liv tillsammans med andra?
Var individ är ett självändamål, i den betydelsen att hon bör vara fri att välja hur hon skall leva sitt eget liv. Detta innebär inte att det blir omöjligt att leva i grupp. Tvärtom: det erbjuder henne större möjligheter att kunna leva sitt liv, precis som hon vill leva det.
Objektivister och andra som tyr sig till denna totalitära liberalism…
”Totalitär liberalism” – apropå det orwelliska nyspråket ni skulle lägga på minnet ovan. Nej, frihet är inte slaveri, och slaveri är inte frihet.
Och vari ligger egentligen skillnaden mellan rätten till liv, som objektivister och liberaler förfäktar – men ingen rätt alls för att skydda samma liv, eller att ha en garanterad levnad, som påverkas av, eller påverkar, andra?
Jag har ingen aning. Att ha rätt till sitt liv är att ha rätt att beskydda sitt liv, och att försöka garantera sin egen levnad. Inbegripet med hjälp av andra, så länge det är en hjälp som erbjuds frivilligt.
Men stämmer ens detta att det är individen som skapat de rikedomar vi ser hos de rike i det verkliga livet? Knappast, eftersom ingen egentligen har kunnat skapa en förmögenhet genom eget arbete…
Om det inte är individer som skapat världens rikedomar, vilka är det då? Såvitt jag vet fanns vare sig vägar eller bostäder – än mindre skyskrapor och mikrochips – innan vi människor gav upphov till dem. Att ingen skulle ha skapat sig en förmögenhet genom eget arbete är enkelt motbevisat. Man behöver bara titta på alla som arbetat ihop sig en förmögenhet! Inte minst är Ayn Rand en av dem.
Och enkla budskap är förrädiska eftersom icke reflekterande existenser gärna tager till sig just sådana enkla budskap – nazismen/fascismen var sådana enkla teorier – tills de prövades i praktiken. Resultatet blev 90 miljoner dödsoffer.
Budskap tenderar att vara enkla, eftersom de (i bästa fall) är slutledningar av desto mer komplexa resonemang. Det övriga består i ett retoriskt fulknep som kallas för guilt by association.
Ett påstående hos objektivisterna är att inget kan existera före, och utanför, identiteten!
Javisst. Att vara är att vara något, d.v.s. att ha en identitet. Det går inte att tänka sig något som existerar, men som saknar en inneboende natur. Existens och identitet är omöjliga att skilja från varandra.
Ayn Rand menar här att något kan vara objektivt, oavsett hur vi som individer förstår det.
Jo, det är ju det som ”objektivt” betyder…
Precis som flertalet filosofer anser, dock ej Ayn Rand och hennes objektivister – för dessa är existensen alltid objektiv, alltså är den orörlig, icke formbar och stillastående, som en vattensamling med stillastående vatten.
Detta är emellertid inte vad ”objektiv” betyder. Att verkligheten är objektiv innebär att den existerar oberoende av vår fantasi, våra känslor, våra viljor, etc. Den är vad den är, och förändras inte bara för att vill att den skall förändras. Men det betyder ju inte att den skulle vara ”orörlig, icke formbar och stillastående”. Det är den inte.
Bara genom kollektiva framsteg rör vi oss framåt, om än med många och stora bakslag – som alla beror på egoistiska beslut.
Varför ligger det i ens intresse att misslyckas med vad man gör?
Ibland tar man [för att illustrera identitetslagen] exemplet ett bord är ett bord. Det kan inte vara något annat, menar objektivisterna. Visst kan ett bord vara något annat, det kan vara en sittplats, det kan vara ett förråd med böcker, det kan vara en penninginvestering, det kan vara mycket… Det är helt beroende på våra subjektiva värderingar.
Det här är ett tänkefel som kallas för ekvivokation, som går ut på att man använder en och samma term i flera betydelser inom samma resonemang. Identitetslagen är ett metafysiskt axiom, men ”bigj” förskjuter sedan ämnet till kunskapsteori. Vi kan förstås kalla bordet för vad tusan vi vill, men det förändrar inte dess natur det minsta. Skall det verkligen vara så svårt att greppa logikens första lag?
… naturligtvis styrs vi som individer att det vi lärt oss, och våra erfarenheter.
Nej, det har Rand inte påstått. Vi influeras av våra kunskaper och erfarenheter, men vi styrs inte av dem. Vi har fri vilja.
Existensen självt kan inte ha en orsak, eftersom det skulle innebära att det existerande har skapats ”utifrån”, dvs. av något icke-existerande. Men här har de uppenbart fel, eftersom biljardkulan stillastående inte skapar några effekter, det gör inte heller ägget.
Det finns ingen som helst koppling mellan premiss och slutsats. Vad har biljardkulor att göra med att existensen ej kan ha skapats av något icke-existerande?
Hur kan man utgå från ett axiom, om det varken kan bevisas existera eller inte?
Självklart kan axiomet bevisas existera. Men det kan inte bevisas vara sant utanför sig självt; det är ett egenbevis. En axiomatisk tes är en tes som måste förutsättas för att kunna avfärdas. Du nämner själv existens, identitet och medvetande. (Fri vilja är för övrigt ett annat.)
Man kunde sälja sprit till ursprungsinvånarna, att de sedan blev alkoholister var inte handlarens eller den säljande företagarens sak, menade de.
Det var absolut deras sak, ifall de inte informerade dessa invånare om vad de fick i sig. Men om de visste att de drack alkohol och man inte undanhöll någon information om dess effekter, då var det inte deras sak. Vi är ansvariga för våra egna val – även valet att dricka för mycket eller ej.
… de vilar på makt och inte demokrati!
Demokrati är en metod för maktutövande.
Laissez-faire-kapitalismen kan även beskrivas som en nattväktarstat…
Nej, ett ekonomiskt system och ett statsskick är två skilda saker.
Några problem med UFO-exempel
Den som någon gång diskuterat filosofi är nog välbekant med vad som brukar kallas för ett ”UFO-exempel”. Ett sådant exempel utmärks av att vara extremt långsökt eller osannolikt (eller bägge). Nu kanske läsaren tänker att det här tyder på stora brister hos dylika exempel, och jag är i så fall den förste att hålla med. Ändå är det just dessa brister som många brukar räkna som fördelar med UFO-exempel. Den som far med sådana värjer sig oftast ungefär så här: ”Visst är mitt exempel långsökt, men det är ju därför det verkligen sätter dina idéer på prov, och du kan inte påstå att det skulle vara logiskt omöjligt.” I sanning är UFO-exemplets enda förtjänst att vara möjligt. Jag kan alltså inte påstå att det är kognitivt ogiltigt, men ett argument kan vara kognitivt giltigt och fortfarande vara svagt. UFO-exemplet är inte bara svagt. Det tenderar att utmatta varje seriös diskussion tills all kontakt med verkligheten förlorats under resans gång. Hur ofta händer det inte att man resonerar kring en allmän etisk princip, med betydelse för allas vår vardag, bara för att få försvara den mot exempel om invasioner från yttre rymden och dylikt? Naturligtvis är det inte logiskt omöjligt att jorden skulle kunna angripas av utvecklade livsformer från andra galaxer. Men det har aldrig hänt förut, och det lär inte hända i framtiden heller. På vilket sätt är det då relevant att ens föra saken på tal? I själva verket tjänar UFO-exemplet mest till att grumla och begabba.
Trots att UFO-exemplet antas vara ett starkt argument mot varje given tes, förhåller det sig precis tvärtom. Att någon behöver ta till en extremt långsökt eller osannolik kritik är underpant på att det kritiserade är välgrundat. Man reser ju inte en väldigt långsökt invändning om en självklar finns till hands. Detta oaktat bör vi göra upp med villfarelsen att UFO-exemplet skulle vara ett slags reductio ad absurdum. Det är det inte. Att reducera till orimlighet innebär att man utgår från premisserna och drar dem till deras yttersta spets. Så fungerar inte UFO-exemplet; det kastar istället upp ett absurt scenario i luften och kräver att premisserna skall lösa det. Skillnaden är enorm men kanske inte påfallande uppenbar. Om man följer en premiss till dess logiska slutpunkt, och visar att den måste leda till absurda resultat, har man avslöjat en immanent brist hos den. Medan reduktion till orimlighet kan vara ett starkt argument, är UFO-exemplet desto svagare. Detta kan vi illustrera med hjälp av ett akademiskt dito, som en gång framförts av Robert Nozick i polemik mot Locke: äger man plötsligt ett helt hav, bara genom att hälla lite tomatjuice i det? Om man följer Lockes idéer om hur äganderätt uppstår, märker man att Nozicks raljanta UFO-exempel är oombett. De leder inte alls till att man skulle äga hela hav genom att hälla tomatjuice i dem. Men UFO-exemplet handlar som sagt inte om att reducera till orimlighet. Det handlar om att kasta upp ett fånigt scenario i luften, och försöka släpa dit premisserna från andra änden.
Och förresten: varför skulle man anse att en premiss blir ogiltig av att reduceras till orimlighet, när man själv hävdar att den måste kunna lösa orimligheter?
Ofta används UFO-exempel av någon som inte begripit det som han vill kritisera. Om t.ex. Nozick begrep sig på Lockes teorier om hur äganderätt uppstår, då skulle han väl inte resa en så uppenbart löjlig invändning mot dem? Ett annat UFO-exempel som jag nyligen möttes av hade att göra med egoism. Jag resonerade för att det ligger i ens rationella intresse att visa respekt för andras rättigheter, och möttes då av följande scenario: ”Men tänk om någon erbjuder dig en miljard kronor för att örfila upp en helt oskyldig individ – då ligger det väl ändå i ditt intresse att göra så?” Nu har det aldrig hänt att någon blivit erbjuden en miljard svenska kronor för att örfila upp en annan, och det lär väl inte hända imorgon heller. (Kanske om staten lyckas inflatera valutan ordentligt?) Hade man följt mina premisser, skulle man ha besparat sig den möda det tog att komma på ett så osannolikt UFO-exempel. För visst kan man ta emot en hel miljard för att örfila upp någon, och sedan tack vare kapitalet erbjuda den örfilade en överdådig ersättning! Tydligen hade man inte begripit vad man ville kritisera, och ett mindre långsökt exempel för det rationellt egoistiska i att kränka andras rättigheter, det kunde man inte ge. Alltså har UFO-exemplet mycket lite med saken att göra.
Lägg också märke till att UFO-exemplet ofta vilar på en falsk grund, vilken försvaras med att det ju bara rör sig om en ”tankelek”. Ta t.ex. det lyckliga barnet i buren som ett illustert prov på detta. Man frågar sig: bör man släppa ut det lyckliga barnet ur dess bur, även om den nya friheten skulle göra det mindre lyckligt? I strikt mening kan inte ett sådant scenario ens kvalificera sig som ett UFO-exempel, eftersom det faktiskt är omöjligt. Ett barn som suttit hela sitt liv i en bur kan inte vara lyckligt; om man påstår det så evaderar man allt vad lyckan förutsätter. Och eftersom premissen är falsk blir hela scenariot lönlöst – inte bara långsökt eller osannolikt men omöjligt. Att många så kallade UFO-exempel är de facto omöjliga, beror på att alla sådana exempel är avsedda att vara så orimliga som de bara kan bli. Ibland råkar deras upphovsmän helt enkelt snava över gränsen från det orimliga till det omöjliga. Detta kan ju tyckas säga en hel del om bristerna hos dylika exempel, men själva deras orimlighet är alltså vad som antas göra dem så starka. Och varför i hela fridens namn fortsätter man att påstå att ett UFO-exempel kan vara relevant som ”tankelek” betraktad, trots att det visats stå på en falsk grund? Sådant vittnar bara om den korrupta epistemologi som ligger så nära till hands, för den som gör bruk av UFO-exempel.
Kort inlägg om värdeteori
En poäng som jag framfört om och om igen i olika texter, är att våra idéer och värden har en fundamental inverkan på allt vi tar oss för. De är inte bara nominella verktyg vi leker med bakom skrivbordet, och de existerar inte i ett vakuum. Våra idéer om hur saker är har en avgörande betydelse för hur vi anser att de bör vara. Eftersom vi bara har en verklighet att tillgå, måste vi integrera våra idéer på ett område med våra andra idéer på andra områden. Om vi försummar att göra detta frikopplas idéerna från verkligheten, och vi bygger motsägelser på hög. En felaktig premiss på ett område kommer sannolikt att infektera även andra premisser på andra områden. Just därför är det så viktigt att komma tillrätta med motsägelser när man påträffar dem: de har potential att orsaka skada på fler områden än där man först fann dem. Jag kan inte nog upprepa att våra idéer om hur saker är avgör hur vi vill att de bör vara; dessa två kan inte skiljas från varandra (Humes lag till trots). Att det är så beror helt enkelt på att värden faktiskt har en koppling till verkligheten. Man är fri att ignorera den kopplingen, men inte att undgå följderna av att göra det. Om läsaren håller sig till tåls, skall jag försöka utveckla den här poängen lite.
Som jag skrev ovan har vi bara en verklighet att tillgå. Det betyder att varje fråga som rör denna enda verklighet, endast kan ha ett enda sant svar. Vi kan formulera svaret på olika sätt, se det från olika perspektiv, känna till det helt eller delvis eller inte alls – och så vidare. Men från en enda verklighet (metafysik) följer en enda sanning om det verkliga (kunskapsteori), och på vad vi vet om det verkliga bör vi grunda våra värden (etik). De här tre stegen är inte fristående utan delar av en kognitiv process. Vi kan inte förändra en del utan att också påverka de övriga. Ifall man till exempel tror att det finns ett flertal olika verkligheter så kommer det att påverka ens idéer om kunskap och värden. På flera verkligheter kan ju följa flera motsägande sanningar, som var och en antas vara sann i dess egen värld (och där någon värld anses ”mer” sann än andra – se t.ex. platonismen). Därpå kan sedan följa en etik enligt vilken människan bör lyda och lida i den här världen, för att belönas i en annan som anses bättre (se t.ex. de flesta monoteistiska religioner). Vi ser hur metafysik, kunskapsteori och etik hör ihop, som tre länkar på en filosofisk kedja. Man kan inte dra i den ena länken utan att de andra två följer efter. Och om man vet vad någon anser på ett av dessa områden, kan man ha en god aning om vad han anser även på de andra.
Vad är egentligen ett värde? Ett värde är något som man vill skaffa och/eller behålla. Implicit är med andra ord att det måste finnas någon som värderar, och något som värderas. Värdet består inte endast i den som värderar eller i det som värderas; det tidigare är subjektivism och det senare intrinsikalism – två sidor av samma falska mynt. Värdet består i relationen mellan de bägge. Således: värden är inte attribut utan relationer. Vi har alla en mängd olika värden, eftersom saker och ting står på spel för oss. Ytterst står våra liv på spel, och om vi sätter värde på livet måste vi också värdera vad som möjliggör och berikar det. (Man måste inte värdera sitt liv, men den som inte gör det läser inte heller den här texten, utan är upptagen med att knyta sin egen snara.) För att förstå den här poängen behöver man bara ägna en tanke åt vad som skulle hända, om man upphörde att över huvud taget värdera. Utan värden inga drivfjädrar och utan drivfjädrar inga val – och utan val total passivitet. Det enda som väntar den passive är sjukdom och död. Livet är en process som ständigt måste försörjas av den levandes egna aktiva val. Slår man sig ned för att aldrig mer lyfta ett finger, då upphör livet automatiskt efter en (relativt) kort tid.
Syftet med texten är förstås inte att leda den objektiva moralen i bevis, så jag skall inte gå ytterligare in på den saken här. En rudimentär förklaring är dock nödvändig för att illustrera hur värden fungerar. Ytterst värderar vi saker därför att vi upplever att de gagnar våra liv. Här måste man ta både kvantitet och kvalitet i beaktande; var individ har sin egen värdehierarki och kan se ett högre värde i kvalitet än livslängd, i händelse av en konflikt dem emellan. Det går alltså att tänka sig situationer där t.ex. suicid är fullt förenligt med de här principerna. Om livet har en så låg kvalitet att icke-liv blir att föredra, är det, givet att man inte kan förbättra sin tillvaro, rimligt att ta sitt liv. Dylika situationer är förstås inte vanliga; det klassiska exemplet är den som sitter fånge i ett koncentrationsläger. Det går också att tänka sig något som ökar ens livskvalitet så mycket att det överväger en eventuellt förkortad livslängd. Ett spontant exempel är rökning av tobak. Det finns några elementära värden som vi alla av natur måste dela (syre, näring, vätska, etc.) men utöver dessa värderar vi olika. Man måste själv identifiera sina värden, avgöra hur de kan eftersträvas på bästa sätt, och omsätta teori i praktik. Ingen annan kan göra dessa saker åt en. Det är precis därför som vi alla behöver en rationell filosofi att vägleda oss!
Ny poll: viktigaste samhällsfrågan just nu?
Så har det blivit dags för en ny poll! Men först resultatet från den förra:
Är det rätt att aga barn?
1. Nej, det är omoraliskt och bör ej vara lagligt (167 röster)
2. Ja, det är moraliskt korrekt och bör vara lagligt (18 röster)
3. Nja, det är omoraliskt men bör vara lagligt (14 röster)
Totalt: 199 röster
Det glädjer mig att den överväldigande majoriteten har röstat förnuftigt! Kanske särskilt mot bakgrund av det inlägg jag skrev då pollen skapades. Den nya pollen ser ut så här:
Viktigaste samhällsfrågan just nu?
1. Att avskaffa valutamonopolet
2. Att tillbakavisa ekofascismen
3. Något annat
Själv har jag länge velat fram och tillbaka mellan de två första alternativen, så det vore intressant att höra bloggläsarnas synpunkter. Om ni väljer alternativ tre får ni gärna berätta vilken fråga ni tycker är viktigast här!
PS: Ni som följer min blogg är välkomna att ge er tillkänna på Facebook här.
Terry Goodkind: A Review
“The first law of reason is this: what exists, exists, what is, is and from this irreducible bedrock principle, all knowledge is built. It is the foundation from which life is embraced. Thinking is a choice. Wishes and whims are not facts nor are they a means to discover them. Reason is our only way of grasping reality; it is our basic tool of survival. We are free to evade the effort of thinking, to reject reason, but we are not free to avoid the penalty of the abyss that we refuse to see. Faith and feelings are the darkness to reason’s light. In rejecting reason, refusing to think, one embraces death.”
– Faith of the Fallen: Chapter 41, page 319
This is mainly a review of Faith of the Fallen by Terry Goodkind. The review will contain spoilers. Keep in mind that this book is the sixth in a series of eleven; I have read the previous ones but not (yet) the latter.
As most of us probably know, Terry Goodkind is an Objectivist best-selling author of what is commonly thought of as “fantasy novels”. However, as Goodkind himself have pointed out, the fantasy elements in his stories are secondary to plot and characterization. What distinguishes him from many other authors of the same genre may very well be his focus on characters and their choices in life (rather than particular concretes such as magic, dragons, etc.). This being said, the Objectivist principles do not become explicit until the sixth book, which I am now about to review.
When the reader picks up Faith of the Fallen, all hope for the Midlands seem lost. The entire world is about to be subjugated by The Imperial Order and its leader Jagang. However, only now do we truly come to understand the philosophical drive behind The Order: altruism. Jagang believes that the individual is but a cog in a large collective machinery, and what matters is the direction of the machinery, not each individual cog. In order to serve the Creator properly, each individual must learn to put the needs of others before the needs of his own. An achievement is only valuable if it can serve the collective; all individual desires – including happiness – are regarded as immoral. Such are the ideals that operates Jagang and The Imperial Order. And for these ideals, all of humanity is either to be slaughtered or enslaved under its rule.
Of course, in Goodkind’s benevolent universe, there are heroes as good as the villains are evil. In Faith of the Fallen as in the previous books, Richard Rahl is our main protagonist. He is the embodiment of reason and morality, according to the views of his author. He wields the Sword of Truth (also being the name of the series), and he is an extremely powerful yet rare sort of wizard: a war wizard. From the third book, he is also the ruler of D’Hara, with the task of bringing peace and freedom to all of the Midlands. While such a prospect may appear less than probable at times, he does not stand alone (although I’m sure he would, if he had to). He has many allies, many followers, and last but not least, many friends. In this review I will mention only one: Kahlen Amnell, Mother Confessor and wife to the Lord Rahl.
In Faith of the Fallen, Richard Rahl is kidnapped by the powerful sorceress Nicci, allied with The Imperial Order and sometimes referred to as Death’s Mistress. Her purpose for doing so is all but concrete-bound. At a young age, she was indoctrinated into the altruist code of morality by her mother. She has lived by that code ever since, perhaps more consistently than most. However, choosing to be a slave to the needs of others comes with a heavy cost. Psychologically, she has become as indifferent to her own life and happiness as her code of morality requires her to be. Only physical pain can make her feel something; hence her rather masochistic delight in being punished by Emperor Jagang. Even so, Nicci senses that there is some fundamental principle of life that she has yet to grasp. Richard Rahl will be the one show her this fundamental principle. If anyone can do so, he can. Thus she decides to capture him, by using magic against his wife Kahlen. Richard has to make a choice: either he goes with Nicci or his wife will die. Confronted with fait accompli, he decides on the first alternative.
Nicci takes the Lord Rahl (who from now on will have to travel incognito) to Altur’Rang, a major city located in the heart of the Old World. Why there? Not only is it the most miserable place imaginable, but also the hometown of Emperor Jagang. It is stricken by poverty and moral deprivation under the iron rule of The Imperial Order. Here of all places, Richard Rahl will learn the errors of his ways and come to support the ideals of altruism. This will show him how great are the needs of others, and how petty are the needs of his own. To Nicci’s surprise, the exact opposite occurs. Richard never approves of altruism, but still manages to make Altur’Rang a better place for everyone around him. He does so by helping himself. He works hard to create labor and wealth, even though such capitalism is forbidden by The Order. As for the men around him, he will not be their slave but their friend; he does not sanction their “right” to his life, but invigorates them with virtues such as pride and self-esteem. Nicci comes close to understanding the answer to her unspoken question, but still, it has to be shown to her even more concretely.
For the crimes of exploiting his fellow man (i.e. creating jobs and wealth), Richard Rahl is sent to be tortured and maybe even killed by The Order. In the end and with a lot of help from others, he is released, albeit not granted his freedom. (In Altur’Rang, there is no such thing as a free man.) As it turns out, he is made a carver for The Order, and by proving his exceptional skill at carving gets the assignment of making a great statue that will stand outside the Emperor’s new palace. Of course, all statues in this abject place depict man as worthless and corrupt, forever cowering at the feet of his perfect Creator. This is what Richard is meant to carve, but he will not. He decides to make his statue a tribute to the nobility of man, depicting a man and a woman, both strong and with an unblemished sense of worth. Obviously, such a feat will mean the end of him. The Order will kill him, yet he makes the statue, realizing that in Altur’Rang he is as good as dead anyway. The name of the statue is inscribed at its foot: “Life.” Man as capable of nobility and greatness – such is the vision of life according to Richard Rahl (and a fortiori his author).
Being curious about Richard’s work, Nicci unveils his statue prematurely as soon as it is finished. As if struck by lightning, her entire existence is eradicated and reduced to nothing. In an instant, she understands how wrong she has been, and how evil the morality of altruism is. This is what she had never been able to grasp: life. Her apathy fails her; she is overwhelmed by the flawless beauty of Richard’s vision. Soon enough, the people of Altur’Rang gather, forming endless lines leading up to the palace. Many of them weep with joy, suddenly being able to see things clearly. In the end, The Order forces Richard to destroy his statue in front of the entire city. He does so, but not without addressing the people, telling them the true evil nature of their oppression. Perhaps for the first time ever, people are able to think for themselves, and they are persuaded by Richard’s short speech. This event marks the beginning of the revolution of Altur’Rang. The hometown of Jagang is won over by its citizens en masse, not so much by the power of steel as by the power of ideas. Nicci, having learned what she sought out to learn, releases Kahlen from the magic binding her. In the good and kind universe of Terry Goodkind, justice and virtue always prevail in the end.
The above is obviously an abridged account for some of the most essential events in Faith of the Fallen. There is a lot more to the story, as you would find out upon reading the actual book.
While I have so far held Goodkind in high esteem, I believe some aspects of his writing deserve criticism. At times he does seem to be an eclectic, adopting views that are in direct conflict with Objectivism. One example of this would be his sanction of duty ethics, usually concerning the lives of Confessors. At other times he appears to be concrete-bound, as is the case in Faith of the Fallen. Consider this: the people of Altur’Rang are totally brainwashed by altruist propaganda, rendered incapable to think rationally, yet somehow they are instantly brought back to their senses upon seeing Richard’s statue. I do appreciate the notion, but I do not find it credible, at least not in the context it was written. In my view, this turn of events suggests that there is a golden argument that most will accept automatically. Of course, no such golden argument exists. (As a side-point, a couple of minor characters in Faith of the Fallen resemble some of Rand’s characters a bit too much.) Also, most of you will probably agree that Goodkind is not the most subtle of authors. Rand holds that a fiction writer must show the reader what he means, instead of telling him. Goodkind does both, thus letting the reader think for himself, only to a certain point.
Let us be honest about one thing: Goodkind does not write works of genius. His plots are sometimes clever but usually basic, and while the characters have depth, his style is that of a simple entertainer. So what do I enjoy about his books? They engage me, and above all, they are about justice. Goodkind shows without exception that pity for the guilty is treason to the innocent. Not only does virtue prevail in the end, but evil is punished to the extent that it is evil. It is never excused or forgotten. While the villain probably thinks he is doing good, this does not make him any less evil, or his actions any more forgivable. Forgiveness may be granted a villain, only if he comes to realize that he is wrong and acts accordingly (i.e. only if he is no longer a villain). Goodkind is passionate about justice, and he knows the meaning of the concept which is more than can be said about most authors. That is what I like most about his books. They are by no means impeccable, but they are compelling and for the most part virtuous. If one can leave aside certain flaws regarding style, reading Goodkind is worthwhile.