Loading ...
Sex punkter om anarkism
Vad som följer är några reflektioner kring sex påståenden som ofta fälls av anarkister i en eller annan betydelse av ordet. Det är rena detaljfrågor, men den vidare grunden för liberalism tycker jag mig redan ha lagt klart förut.
Punkt ett: Tänk på att det är staten som stått för alla större krig och massmord genom historien! Jo, det stämmer i och för sig, men det är ju skillnad på stat och stat. Fråga dig hellre vilket slags stater som stått för krig och massmord. Förr var det i allmänhet enväldiga monarkier, och från 1900-talet är det i allmänhet socialistiska regimer eller muslimska teokratier. (De kan förstås vara enväldiga, de också.) Sant är i alla fall att ju mer liberal staten är, desto mindre benägen är den att inleda krig, och desto färre betraktas som kanonföda. En helgjutet liberal stat är en stat som inte inleder några krig alls, och som inte mördar en endaste stackare. Så att bunta ihop en sådan stat med historiens många förtryckarstater kan väl bara betraktas som ett slags guilt by association. Att avfärda en liberal ordning på de här grunderna vore som att vägra äta ett färskt äpple, bara för att alla andra i skålen är hel- eller halvruttna. Att döma ut A för något som B gjort sig skyldig till är orättvist; en liberal stat kan inte apropå dylika brott jämställas med, eller göras medskyldig till, exempelvis Kina, Sovjetunionen, Nazityskland, Iran eller Nordkorea. Så visst! Det har oftast varit stater som fått ta på sig skulden för krig och massmord här i världen. Men ingalunda några liberala.
Punkt två: Tänk på att det inte är särskilt liberalt om poliser har fler rättigheter än alla andra! Nå – förvisso inte! Men varför i all sin dar skulle de ha det? Man får inte blanda ihop rättigheter och yrkesuppgifter. En lokförare får inte utge sig för att vara polis och försöka utföra polisiära uppgifter; en polis får inte heller utge sig för att vara lokförare och försöka utföra lokförarens uppgifter. Att man inte får ta över ens annans yrke hur som helst är knappast särskilt märkligt, och i en del fall (som med polisen och lokföraren) kan det bli rent livsfarligt. Så varför hävda att poliser har fler rättigheter än andra, bara för att de har till uppgift att upprätthålla lag och ordning? I så fall har även lokföraren fler rättigheter, och alla andra med honom, eftersom alla (eller i varje fall nästan alla) sköter saker och ting som det ankommer på just dem att sköta. En polis står inte över lagen och måste lyda den precis lika väl som någon annan. Gör han inte det kan han bli anhållen av andra poliser. Och åklagare kan bli anhållna på order av andra åklagare. Och domare kan bli dömda av andra domare, etc. etc. Det är helt och fullt en missuppfattning att poliser skulle ha fler rättigheter än andra, bara för att det är deras yrke att syssla med polisiära uppgifter.
Punkt tre: Tänk på att krig inte lönar sig ekonomiskt! Jaha… så vad? För det första kan man undra hur det någonsin hindrat folk från att kriga, när kriga är vad de velat göra. Som jag tidigare sagt är förnuft och våld motsatser; mer konkret betyder det också att handel och krig är motsatser. Ekonomisk vinst är en hörnsten inom handel, men för krigsherrar är det bara ett möjligt ändamål bland många andra (som att utföra Guds vilja eller utverka sin hämnd eller uppnå ära och berömmelse). Metoder som bygger på våld spelar enligt andra regler än metoder som bygger på frivillighet. Pengar har inte samma betydelse för vad man kan utföra och vad man vill uppnå, om man lika gärna slår in skallen på någon som försöker övertala honom. För det andra är det inte helt sant att krig inte lönar sig ekonomiskt. Ett land som invaderar och erövrar ett annat kan gå med vinst, på samma sätt som en enskild rånare eller somaliska pirater kan gå med vinst. (Att det inte skapar värden, utan bara fördelar värden från A till B, är en annan sak.) Imperialism är naturligtvis behäftat med risktagande, det är ju ett spel på liv och död, men att det är möjligt att erövra länder och ta för sig av deras välstånd kan svårligen förnekas. Likaså är det möjligt att inleda krig av helt andra skäl än ekonomiska.
Punkt fyra: Tänk på att det råder internationell anarki mellan alla stater! Nej, det gör det inte. I regel råder fred mellan stater, och vad innebär det? Det innebär bl.a. att var stat håller sig på sin del av kartan, utan att göra anspråk på den andres del. Om den ena staten mot förmodan gör ett sådant anspråk övergår freden i ett krigstillstånd. Och det är först här man kan tala om ”konkurrerande” rättsväsen: när de kämpar för sin existens inom ett och samma territorium. Än en gång är handel och våld motpoler. Sysslar man med handel måste man konkurrera med handel (erbjuda efterfrågade produkter till ett bra pris), och sysslar man med våld måste man ”konkurrera” med våld. Man kan använda våld för gott och för ont, men det är inte – kan inte vara – en tjänst att bjuda ut på marknaden som vilken som helst. Till skillnad från vad somliga ibland påstår finns heller inget ”mellanrum” mellan stater. Den ena tar vid där den andra upphör; att det skulle existera något slags anarki vid gränsen är felaktigt. (OK, jag har inte hört så många påstå att det skulle vara fallet, men det har hänt.) Fred är inte samma sak som anarki. Snarare tvärtom, ifall man lyfter blicken från de utopiska bokverken och betraktar verkligheten för en stund.
Punkt fem: Tänk på att fallerade stater inte är detsamma som anarki! Nej, det är inte den anarki som utlovas i fina böcker av t.ex. Bakunin eller Rothbard (för att nämnda två namn från olika anarkistiska skolor). Men det är definitivt anarki såsom den ter sig i det verkliga livet. Staten misslyckas med att upprätthålla sitt våldsmonopol vilket gör möjligt för andra individer och organisationer att ta över det. Privata aktörer börjar då ”konkurrera” med varandra för att få en så stor del av kakan som möjligt, vilket präglas av – nej, är – våldsaktioner och bristande rättssäkerhet. Å andra sidan brukar väl objektivister hävda att människor är rationella, inte sant? Nej, de hävdar att varje människa kan vara rationell, om hon vill och försöker vara det. Det räcker med att någon promille av befolkningen ser initierande av våld som en legitim metod, för att de skall kunna göra livet surt för resten av landet. Olyckligtvis råder ingen brist på dessa promillen, och när rättsväsendet fallerar lämnas de fria (eller i varje fall mer fria) att utverka sin egen så kallade rättvisa, genom så kallad konkurrens. Visserligen är en fallerad stat fortfarande en stat, men konkurrensen om att få upprätta egna lagar att döma folk efter växer markant. Skulle den fallerade staten upplösas innebär det endast att landets främste ”konkurrent” tar över, och då är vi tillbaka med ett våldsmonopol igen.
Punkt sex: Tänk på att även den mest liberala stat kan växa! Det här är faktiskt en riktigt klok invändning, även om den inte utgör ett argument för anarkism. Man bör alltid vara vaksam mot antiliberala tendenser, och protestera när man hittar dem. Vad som krävs är en konstitution som skyddar individens rättigheter, och som står över alla andra beslut. Nå, inte omöjliggör väl en sådan konstitution att staten expanderar utöver sina befogenheter? Naturligtvis inte. Därför är invändningen klok, och därför bör man vara på sin vakt mot dylik expansion. Men att en liberal stat kan förändras till en antiliberal stat är inget argument för anarkism, lika lite som anarkister överger sin politiska hemvist, när de inser att en stat kan bildas även där ingen redan finns. En relaterad fråga är vilket alternativ som vore värst: att staten växer eller att den vittrar bort. Jag skulle säga att det beror på vad den växer till. Om den växer till en modern välfärdsstat är det i och för sig beklagligt, men det är ändå möjligt att leva ett ganska gott liv i en sådan, t.ex. därför att rättssäkerheten i allmänhet är hög. Växer den till en totalitär monsterstat kan det förmodligen kvitta lika. Men att säga att staten bör vittra bort för att den annars riskerar att bli totalitär, är inte vettigare än att friska bröst bör operaras bort för att de annars riskerar att få cancer. (Tycker läsaren att kvinnobröst är mer intressanta än det här ämnet tänker jag inte klandra honom.)
Efterskrift: Jag försöker naturligtvis inte ”omvända” någon anarkist. Givetvis har han hört alla dessa invändningar förut, och självklart är han övertygad om att jag alldeles har missuppfattat anarkismen. Men det är symptom på en kunskapsteoretisk infektion som kallas för rationalism. Denna infektion måste man tyvärr bota på egen hand, så det är inte nödvändigt att förklara för mig att den-eller-den anarkisten tar avstånd från det-eller-det skräckväldet. En karta som visar vägen till Eldorado men som i själva verket leder en rakt utför ett stup är knappast korrekt. När kartan inte stämmer med verkligheten, är det verkligheten man måste rätta sig efter.
Om ett karaktärsmord (gärningsmännen ännu på fri fot)
Tänk om jag skulle säga att Sokrates var en idiot därför att han var så ful. Eller om jag sade att Hume inte bör tas på allvar, därför att han var en tjockis. Ponera att jag ville avfärda Kants idéer som löjliga, för att han ”bara satt vid sitt skrivbord utan att se något av världen” (i stort sett lämnade han aldrig Königsberg under hela sitt 79-åriga liv). Anta att jag sade att vi inte behöver bry oss om Wittgenstein, för som alla vet var han ju våldsam och hotade oliktänkande med eldgafflar. Och att Kierkegaard bara var en emotionell lipsill, oförmögen att ta tag i sitt liv. Att Russell var en gubbjävel för att han rökte pipa, att Sartre var ett patetiskt mobboffer (han blev mobbad under sin skoltid), och att Foucault gillade att knarka (han provade LSD vid ett tillfälle och tyckte om det). Vad skulle ni tänka om jag, eller för den del någon annan, kritiserade sagda filosofer så osakligt och på så lösa boliner? Das kann man sich fragen.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag kom i kontakt med Ayn Rands skriverier för snart tio år sedan. Jag skulle beställa lite böcker och råkade få syn på Lovsång som verkade intressant och var billig, så den fick följa med i paketet som ett slags bilaga. Författarinnans namn hade jag väl hört någon gång, men jag kände inte närmare till henne och tänkte inte mer på saken. Blev jag på något sätt automatiskt ”frälst” när jag väl läst berättelsen, där huvudpersonen Jämlikhet 7-2521 lämnar sitt despotiska samhälle för att till slut döpa om sig själv till Prometheus (som ju enligt mytologin försåg människan med gudarnas eld)? Förvisso inte. Jag gillade boken, men det var allt. Några år senare skulle jag dock betrakta mig själv som objektivist, efter att ha läst Urkällan, Och världen skälvde, och ett par av de fackfilosofiska bokverken. Vad Rand skrev verkade huvudsakligen mycket vettigt, och vad jag samtidigt läste av andra filosofer förstärkte intrycket. När jag väl slog ihop pärmarna till Själviskhetens dygd – alltså i början av år 2004 – bestämde jag mig efter en tids övervägande. Ja, inte för att Ayn Rand var ofelbar och alltid hade rätt förstås. Men för att jag i huvudsak höll med om vad jag läst, och att jag därför kunde betrakta mig som en objektivist.
Tre år senare drog jag igång min blogg, och jag har stuckit ut hakan för Ayn Rands idéer ända sedan dess – till på köpet under eget namn. Nu kanske läsaren har följt mitt författeri ett tag, och kanske läser han också vad andra objektivister har att säga. Kanske tycker han också att vi objektivister brukar vara lite för defensiva mot kritik, och alltför snara att i varje händelse ta Rand i försvar. Och visst, det kan jag ibland ha förståelse för. Men då vill jag samtidigt att läsaren skall förstå min belägenhet, som för övrigt delas av alla objektivister. För saken är den att det knappast finns något som är så otacksamt som att låta sin filosofiska hemvist i objektivismen bli allmänt känd. Jag tror inte ens att läsaren kan föreställa sig hur otroligt mycket skit man blir pådyvlad och tvingas utstå, när man en gång yppat sin sympati med Rands idéer. Om han t.ex. tänker att jag nu låter som en gnällmåns och att jag gör mig till martyr, är det inget mindre än underpant för att jag har rätt. Ingen anständig mänska, alltså en mänska som fäster vikt vid ärlighet och saklighet, skulle nämligen, om han var införstådd med hela situationen, kunna annat än nicka beklagande åt mina ord.
Jag skall försöka ge läsaren en bild av hur det står till, men tänk på att en ordknapp förklaring inte gör verkligheten full rättvisa. Rands blotta namn attraherar skadelystna personer. Säg att du skapar en tråd om objektivismen i ett allmänt forum. Inom tio inlägg kommer den i allmänhet fyllas av personangrepp och smutskastning, såvida den inte redan skapats av någon annan för just det syftet. Man kommer påpeka att Rand var ful, att hon rökte (var en ”kedjerökande kärring”), och att hon var avskyvärd som person. Man kommer förklara att det bara är fjortisar som läser Rand, ni vet, sådana där naiva småpojkar som sitter på rummet och runkar sönder sitt intellekt. Man hastar att förklara hur himmelsskriande illa hon skrev, och lägger till att de som tar hennes idéer på allvar, hur man nu kan göra det, är hjärntvättade sekterister. Det finns ingen lögn som är för gemen för att uttalas, ens sådana som utgör ärekränkning och är brottsliga enligt svensk lag (se t.ex. den här tre år gamla artikeln av Britta Svensson, där Rand anklagas för att ha begått våldtäkt på Nathaniel Branden). Sådan här verbal pugilism är vardagsmat för objektivister, och diskuterar man inte i allmänna forum, då blir man upphittad genom sin blogg, sin e-post eller vad man nu har för kontaktmöjligheter.
Som sagt skrapar det här på ytan, men ett par exempel är bättre än inga alls. (Att upprätta en fullständig katalog över alla lögner och stickord skulle ta för mycket av min tid i anspråk, och jag vill ju inte reta läsarens kräkreflexer i onödan.) Poängen bör väl framgå ändå. Uttrycker man sympatier med objektivismen blir man sedd som en spottkopp, och sådana existerar bara för att man skall kunna spotta i dem. Vad för ursäkt eller förnuftigt argument behöver man ha för att spotta i en spottkopp? Att man känner för det är skäl nog. Medan Rands karaktärsmördare kan vara gränslöst oärliga i syfte att göra ned objektivismen, är de ofta ärliga i sina avsikter. Inte sällan medger de att de är mobbare, och att de anser att somliga helt enkelt förtjänar att mobbas, t.ex. för att de är fula eller röker tobak eller något tredje lika legitimt skäl (som att Rand använde hårda ord ibland). Men försöker man mota Olle i grind har man begått ett felsteg. Då blir man bemött med falsk oskuld, som om man inte kunde ta emot lite kritik och bara försvarar Rand helt dogmatiskt, oavsett om hon hade rätt eller fel. Ja, det vill säga, som om hennes utseende eller rökvanor eller vardagliga språkbruk hade något att göra med hur sanna eller falska hennes idéer är. För idéerna diskuteras nära nog aldrig.
Många häcklare är förstås mer subtila för att enklare kunna ta på sig rollen som oskyldig lammunge, men sådan falskhet är nästan ännu värre än den uttryckliga som bör vara uppenbar för var och en. Exempel: nyligen skapade någon en tråd om Rand, och det första han skrev var att ”den äkta debattören skall älska sin motdebattör”, och att man inte skulle ”håna eller kränka någons självkänsla”. Han fortsatte dock skriva att Rand i sina romaner ”skickar lönnmördare” till hans föräldrar, att hon ”planerar att kastrera” hans favoritförfattare, att hon ”vill skära upp” hans favoritfilosofer, att hon ”vill förinta” hans värld. För Rands idéer är ”idéer som vill döda oss”, t.ex. som de hos Adolf Hitler, Charles Manson, Ted Bundy och Ulrike Meinhof. Ja, du läste rätt. Så skrev han faktiskt. Om du kräktes över ditt tangentbord ber jag om ursäkt; kanske borde jag ha förvarnat dig. Men nota bene att det här inte var någon isolerad företeelse. Det är så här det brukar låta. Och eftersom han börjar med att säga att läsaren skall älska sin motdebattör, och att man inte bör håna eller kränka, kommer han undan med sitt hat och sitt hån och sina kränkningar. Den som mot förmodan påpekar att det är hatiskt och kränkande, han avpolletteras som en barnrumpa som ”tar åt sig” för mycket.
”Men”, frågar läsaren kanske, ”nog blev väl ändå den där trådskaparen åthutad av de andra på forumet?” Nej, käre läsare, det blev han som vanligt inte. Istället var någon snabb med att påpeka hur smart Ted Kaczynski (mer känd som Unabombaren) är, för han kan till skillnad från Rand ”resonera om saker”. Förvisso ett resonemang där den andre blir söndersprängd, men ändock. Efter det kom en antisemit och förklarade att objektivismen är en judisk konspiration. Sedan orkade jag inte läsa mer.
(För fler exempel kan man läsa Holmgren får svar på tal.)
Vad beror det på, att blotta namnet Rand blivit en spottkopp som får saliven att rinna på motståndare av beskrivna typ? Är det en pavlovsk betingning? Nej, det förstås. Rands idéer ställer många allmänt vedertagna uppfattningar på huvudet. Jag tror att hennes moralsyn är det mest konturskarpa i det här avseendet, och hur hon skildrar den i sina romaner. Det är möjligt att belackarna, när de läser Rand, om de läst Rand, medvetet eller undermedvetet känner igen sig själva i hennes skurkar. Inget kan göra riktigt lika ont, för ingen har någonsin kastat en lika bjärt som otvetydig förkastelsedom över altruismen och den irrationella egoismen. Hon säger: en moralisk individ är en individ som svär vid sitt liv och vid sin kärlek till det, att alltid leva för sin egen skull och aldrig kräva att någon annan skall leva för hans. Många tycker att det låter ganska hemskt, och det får man förstås tycka om man vill. Men att döma av Rands kritiker, så kallade, är de som regel snarare än undantag totala motsatser till den moralläran. Om man fäster sådant värde vid sitt eget liv och väl, då drar man inte ut på korståg mot en filosofi bara för att fylla upp latriner, och för att hänga spetälskebjällror om andras halsar. Kom ihåg scenen i Urkällan, där skurken Ellsworth Toohey får tillfälle att gå upp till Howard Roark och fråga vad han tänker om honom. Och Roarks svar: ”Jag tänker inte på dig.”
Det här är förstås bara en kvalificerad gissning från min sida. Men om det stämmer kan det också förklara en annan sak, nämligen varför man alltid skall jämra sig över Rands skrivsätt, men sällan kan (eller vill) analysera de filosofiska resonemang som inte blir klara i romanerna. När man läst Och världen skälvde går det ju an att kverulera om hur hjältarna framställs som vackra, eller att Galts tal är kolossalt långtråkigt, men att uttala sig om t.ex. Rands syn på begreppsbildning blir svårare.
Apropå Galts tal förresten. Ulysses, den klassiska romanen av James Joyce, avslutas med en lång inre monolog utan några som helst skiljetecken. Det finns till och med handböcker i hur den textmassan skall läsas – men jag ser inga ständiga korståg och hatkampanjer mot James Joyce. Likväl mot Rand.
Gör den här texten någon skillnad? Nej. Den kommer bemötas med samma hån och persiflage som vanligt, ifall den ens blir läst av ifrågavarande personer. Det är inte möjligt att tala förstånd med de som valt att avlysa förståndet. Allt man kan är att försöka undvika att ha med dem att göra. Jag avslutar det här med samma ord som jag avslutade ovan nämnda text till Holmgren med: ”Det är möjligt att de som har något konstruktivt att säga undviker trådar av det här slaget, vilket förstås är begripligt och helt i sin ordning… Man bör ändå göra sin röst hörd på andra sätt, kanske inte varje gång någon vräker ur sig elakheter, men då och då, för att inte bli en passiv åskådare. Ibland får man, istället för att fly, erbjuda verbal aggression lite intellektuellt självförsvar.”
(Se även avdelningen Frihet från att ta Ayn Rand i försvar på Nattväktaren.)
Förnuft och våld är motsatser!
Det kan ju låta som en truism, att säga att förnuft och våld är motsatser. För vad är det som skulle vara så förnuftigt med ett rån, en misshandel eller en våldtäkt? Nej, det förstås. Men jag vill hävda att förnuft och våld också är varandras motsatser i en djupare betydelse. Fundera gärna ett slag över varför man tillgriper våld. På en konkret nivå kan man t.ex. säga att rånaren rånar för att han vill ha pengar, och att våldtäktsmannen våldtar för att han vill ha sex. Det kan i och för sig stämma, men bakom de konkreta motiven finns ett implicit försmående av förnuftet. Hade rånaren valt att använda förnuftiga metoder istället för våld, då hade han kunnat, eller i varje fall kunnat försöka, få pengarna på annat sätt (övertalning, byteshandel, etc.). Våldtäktsmannen hade i sin tur kunnat försöka charma kvinnan så att hon frivilligt gått i säng med honom. Men istället för att vädja till den andres förnuft, och få denne att gå med på idén frivilligt, tar man till våld. Våldsmannen medger uttryckligt eller underförstått att det han gör inte kan försvaras förnuftigt, och att det inte finns något rationellt skäl för att vilja samarbeta med honom. För att få sin vilja igenom måste han kuva sin omgivning – och omgivningen måste besvara hans våld med motvåld, enär förnuftiga argument blivit otillräckliga.
Som vi ser finns en direkt linje mellan oförnuft och våldsamhet. Om man inte kan eller vill interagera med andra människor på förnuftig väg, då återstår endast att betvinga dem sin vilja. Det kan man i och för sig göra utan att använda fysiskt våld. Man lämnar sig alternativet att manipulera och ljuga för sin omgivning, eller uppträda hotfullt i icke-fysisk mening. Naturligtvis är det också vanligare att folk är falska, än att de är fysiskt våldsamma. (Jag har i debatter observerat en generell tendens till verbalt våld bland förespråkare av fysiskt våld, och det synes ju rimligt mot bakgrund av det ovan sagda.) Lögnaktighet och psykologiska konstgrepp är ofta mer effektiva i långa loppet, och man riskerar inga fängelsestraff över det. Att man behandlar andra orätt bekymrar man sig föga om, för hade man behandlat dem rätt, då hade man inte fått sin vilja igenom. Det föresvävar inte lögnaren att hans mål kanske är irrationella, och inte bara i en fackligt filosofisk betydelse, utan också i den mening att hans mål inte kommer tjäna hans liv såsom han trott. Lögnaren ser världen som en illvillig plats, där den enes bröd måste innebära den andres död; där det finns en konflikt mellan människor oavsett hur rationella de är. Allt man kan hoppas på är att kunna roffa åt sig en del av kakan. Att styra folk så att de gör som man vill, knycka deras pengar eller spruta sin säd i ett ovilligt sköte.
Jag drar förstås saken till dess spets här. Jag beskriver lögnaren som gjort det till sin sak här i världen att ljuga, inte den som enstaka gånger undslipper sig en liten lögn. Men vad som är helt och hållet sant för Lögnaren med stort L, måste också till del vara sant för den lille lögnaren. Om man inte kan uppnå sina målsättningar genom ärlighet och förnuft, genom att vägra att ”förfalska verkligheten”, bör man fundera på att byta ut dem mot andra. Stick i stäv mot lögnarens förmenta övertygelse blir man inte lycklig av falskhet, även när man är falsk i syfte att få mer pengar, ett bättre jobb, en nyare bil eller en snyggare kvinna. Man vet med sig att man ljuger, och därför vet man också att man inte förtjänat något av detta, givet att det ens vore värt att ha under andra omständigheter. För att vara lycklig i någon meningsfull bemärkelse behöver man ha en psykologisk grundtrygghet i sig själv. Man behöver veta att man trots allt är en bra människa, som uppträder hyggligt och gjort sig förtjänt av respekt – av andras men framför allt sin egen. Lyckan blir omöjlig när man innerst inne vet med sig att man är en lort; trots att lögnaren brukar ses som egoismens arketyp är han i allt väsentligt och som egoist betraktad misslyckad. Genom att tillbakavisa förnuftiga mål och metoder har han också, utan att inse det, tillbakavisat sina egna högsta värden.
På samma sätt är det förstås med fysiskt våld. Man kan råna någon för att få tag på pengar, och man kan våldta någon för att få ett samlag ”till stånd”. Men vilket värde har egentligen en stulen plånbok eller påtvingat sex? Nog för att man kan köpa samma saker för stulna pengar som för ärligt tjänade, men saker gör en inte lycklig i sig. När man saknar den där psykologiska grundtryggheten i sig själv blir en plasmateve eller en ny dator en klen tröst; i själva verket en förströelse: ett tillfälligt sätt att glömma bort vilken dålig ursäkt till människa man är. Och vilken njutning består i ett påtvingat samlag, när man är fullt medveten om att den andre inte vill och kämpar emot? I alla fall ingen som leder till reell lycka. (Man kan förstås vara så korrupt eller psykiskt sjuk att man inte ens undermedvetet begriper att man gör fel – men då är man också av samma skäl oförmögen till den lycka som är möjlig för en rättskaffens människa.) Att begå våldsbrott för våldets egen skull är en tredje eventualitet, där vägran till förnuft kanske är som mest påtaglig. Här vill man ju inte ens uppnå ett mål som under andra omständigheter kunde vara lovvärt. Man är helt och hållet inställd på destruktion, inte som ett medel för ett mål utan som målet i sig. Det är inte bara att välja en annan väg än förnuftets – det är att spotta beleende i dess riktning.
Att göra bruk av sitt förnuft inbegriper: att inte medvetet förfalska sanningen, och att inte substituera frivilliga samspel för betvingade. Men hur ofta försvaras en i strikt mening förnuftig utgångspunkt inom sociala relationer (eller över huvud taget)? Jo, i och för sig. Rätt ofta får man anta, eftersom de flesta av oss inte är storljugare eller våldsmän. Men hur ofta är försvaret uttryckligt och väl genomtänkt i moralfilosofiska sammanhang? Nästan aldrig som det verkar. Historiens främsta moralläror kommer från det religiösa, och det religiösa är till sin natur oförnuftigt. Dessutom går det religiösa budskapet oftast tvärt emot vad jag skrivit ovan; det menar i regel att våra jordeliv är till för att offras och försakas, med tomma löften om ett rikt efterliv som morot. Här på jorden skall vi lida och lyda under Gud ty Han är Godheten, även när han tillgriper måttlösa våldsmetoder i form av dödsänglar och syndafloder o.s.v. Att försvara samspel baserade på förnuft är oförenligt med att knäböja inför en illasinnad intergalaktisk diktator, oaktat det att han är en fantasiskapelse. Så vad finns det för alternativ till den apokryfiska religiösa moralen? Finns det kanske en sekulär moral att tillgå som inte förkunnas av koryféer i liturgiska kläder, utan som har att göra med världen och våra liv i den här och nu?
Jodå, det finns förstås många utomkyrkliga etiska läror, men de baseras ytterst sällan på förnuftighet. Snarare propagerar de i allmänhet för emotivism och nihilism, om inte till begreppen så i sak. De lär oss att värden bara är uttryck för känslor. Om jag säger att det är fel att råna och våldta uttrycker jag i själva verket bara en känslomässig indignation, och mitt känsloliv är ju inte mer sant eller falskt än någon annans. Om det känns rätt att knivhugga folk på öppen gata för att sno deras pengar, då kan inte du eller jag komma och påstå att det ändå skulle vara fel! (Visserligen är det inte många som känner positivt inför dylika våldsbrott, men att det finns de som gör det får vi inte blunda för.) Har man något förnuftigt att invända har man inget alls, eller det speglar i alla fall en dominerande trend inom den moderna filosofin. (Kunskap är i sig något misshagligt enligt många filosofer; förborgad i åskådningsformer enligt Kant, förpassad till intuitioner enligt Bergson – och ändå var Bergsons intuitionism en reaktion mot Kant och ett försök till att återupprätta försvaret för ”absolut” kunskap.) Nu utgör inte den här korta texten ett försök till att leda förnuftets giltighet, och behovet av en förnuftig moral, i bevis. Men jag tror den kan vara matnyttig för den som redan fått sig objektivismen till livs, och som vet med vilken bakgrund jag skriver. Till sist vill jag återge ett par rader av Per-Olof Samuelsson från 1980-talet:
Det är denna filosofi [nihilismen] som har dominerat våra universitet de senaste 50 åren eller mer. Idéer tar sin tid att färdas från elfenbenstornen ned på gatorna. Men förr eller senare måste abstrakt teori få konkreta resultat – teoretisk “värdenihilism” måste bli till praktisk “värdedestruktivism”… Om dagens ungdom får sig denna moral till livs – att alla värden är chimärer och att allt som räknas är blinda känslor – vad annat än blind förstörelse kan man vänta sig av den? De ser något som är av värde – det må vara ett skyltfönster, ett konstverk, en medmänniska – och allt de fått lära sig är att värdet är en chimär. De “vet” att deras eget blinda hat är lika mycket eller lika lite värt som andras blinda kärlek, blinda beundran, blinda strävan att skapa det som lika gärna kan förstöras.
Låt oss hoppas på en förnuftigare och mindre nihilistisk framtid.
John Stossel om Ayn Rand
John Stossel gör ett bra avsnitt om Ayn Rand, och vilken relevans Och världen skälvde har för dagens läsare. Notera att det inbakade klippet är del 1 av 6.
Förresten kan jag också rekommendera Stossels bok Myths, Lies and Downright Stupidity som jag nyligen läst.
Kompositionsfelslutet
Jag skulle vilja inleda det nya året (och det nya decenniet) med att skriva ett par ord om ett tänkefel som ofta begås och som sällan pekas ut: kompositionsfelslutet. Det uppstår när man tänker sig att det som är sant för en del av helheten också måste vara sant för helheten. Till exempel är det ju sant att en mänsklig kropp består av atomer och att en enskild atom är osynlig för ögat, men det betyder såklart inte att hela människokroppar är osynliga. Ett annat exempel kan man få sig till livs om man besöker ett sportevenemang. Om en person i publiken ställer sig upp kommer han att se arenan bättre, men det gäller inte för helheten, för alla kommer inte att se bättre om alla ställer sig upp. Och skulle det börja brinna kan en person ta sig ut snabbare genom att springa, men alla tar sig inte ut snabbare om alla springer. Ni förstår vitsen antar jag?
Nu är de flesta förstås överens om att mänskliga kroppar kan ses med ögat eftersom vi ser dem varje dag, både i spegeln och i vår omgivning. Det är också allmänt känt att man av hänsyn bör sitta ner i publiksammanhang, och att man bör gå iväg lugnt och stilla i händelse av brand. Det finns dock andra exempel där tänkefelet blir mindre uppenbart. I huvudsak vill jag framföra tre sådana.
Det senaste året har man t.ex. pratat mycket om bailouts i samband med finanskrisen. De flesta har ansett att staten bör kasta pengar på utlåningsföretagen Freddie Mac och Fannie Mae, för att rädda dem från konkurs. Det har man också gjort. Många har även ansett att staten borde gå in och rädda Saab från samma öde, trots att företaget gått med stora förluster och nyligen meddelat beslut om nedläggning. Varför då? Av många olika skäl naturligtvis. Inte minst har man sett det som ekonomiskt förtjänstligt. Och det är klart att de subventionerade företagen tjänar på kreditexpansion, eftersom det är vad som räddar dem från bankrutt. Samtidigt betyder inte det att alla tjänar på det. I själva verket förhåller det sig tvärtom: alla förlorar på inflation – på lång sikt även de som subventionerats med nyskapade pengar. Vad som gäller för en enskild del eller ett par få delar av marknaden, gäller inte nödvändigtvis för marknaden i stort.
Angående Saab har vi svenskar varit särskilt måna om de tusentals jobb som ”stått på spel”, och som kunde ”gå förlorade” om företaget lades ner. Att de anställda från Saab skulle hitta andra eller skapa nya jobb förs inte på tal. Här finns dessutom, för att använda Bastiats så välbekanta terminologi, följder man ser och följder man inte ser. Staten kan nämligen bara ge med den ena handen vad den redan tagit med den andra. Om Saab alltså räddas, måste Saab räddas med pengar som tagits från andra och friskare delar av ekonomin. Vad man ser är att Saabs anställda får behålla sina jobb, men man ser inte hur många som samtidigt förlorar sina jobb i andra delar av ekonomin. Att man ”räddat jobben” i ett enskilt företag betyder inte att man räddat samma antal jobb i hela samhället. Vad som stämmer för en del av Sveriges arbetsmarknad, stämmer inte för hela landets. (För fler ekonomiska exempel på det s.k. kompositionsfelslutet, se t.ex. kap. 15 i Thomas Sowells bok Ekonomisk praktika.)
(Inom parentes vill jag poängtera att man räddar jobb genom att slänga pengar på förlustaffärer, lika lite som man räddar liv genom att hålla patienter i ett vegeterande tillstånd med hjälp av maskiner. I slutet av 2008 betalade staten ut 28 mdkr till Volvo och Saab – trots att Saab förlorat 45 miljoner i veckan under elva års tid, och trots att det ändå skulle tillåtas göra konkurs bara ett år senare. Det hela är med andra ord ett stort fiasko från början till slut – och hur många jobb räddas av att man tar 28 mdkr av folkets pengar och eldar upp dem?)
Så långt det ekonomiska exemplet.
En annan grupp som ofta gör sig skyldig till kompositionsfelslut är determinister. Här undrar man hur det kan stämma att människan har fri vilja, när hennes kropp består av delar som är helt och hållet determinerade. Om inte enskilda atomer eller ens enskilda celler har någon fri vilja, hur kan då en människa som består av atomer och celler ha det? Enkelt! – man måste hålla i minnet att vad som är sant för delarna inte behöver vara sant för helheten. Ingen enskild atom eller cell kan cykla på enhjuling, vissla till Bachs Badinerie eller skriva ett historiskt verk om de åtta hugenottkrigen mellan 1562 och 1598. Men inte påstår vi väl att det därför är omöjligt för människor att cykla, vissla melodier och skriva historieböcker? Det är ju tydligt att det är möjligt, eftersom vi observerar att människor faktiskt både cyklar, visslar och skriver böcker. De utövar också sin fria vilja mest hela tiden, huvudsakligen tack vare två egenskaper som enskilda atomer eller celler saknar: ett medvetande och ett förnuft.
Jag skall förstås inte brodera vidare på frågan om den fria viljan här, utan bara påpeka själva tänkefelet. Att utgå från att människan saknar fri vilja därför att atomer och celler är determinerade, det är inte mer intelligent än att säga att hon av samma skäl saknar förmåga att cykla, vissla och skriva böcker. Inte minst saknar atomer och celler förmågan att propagera för determinism med hjälp av språk i skrift och tal, så det kan ju tyckas paradoxalt av deterministen att göra just detta, i alla fall om han skriver under på det resonemang jag här pekat ut som ett tänkefel.
Så till det tredje exemplet.
Här vill jag ta tillfället i akt att skälla helt kort på somliga motståndare till immaterialrätt, nämligen på de som hävdar att t.ex. en roman är ”en samling bokstäver arrangerade i en viss ordning”, och att digital media är ”ettor och nollor placerade i en viss sekvens efter varandra”. Jo – det är förstås helt sant att en roman består av enskilda bokstäver och att de har skrivits i en viss ordning. Det är också sant att digitala medier består av ettor och nollor i olika följd. Emellertid är det felaktigt att se en författare som ett slags ”bokstavsarrangerare” eller för den del en spelutvecklare som en ”sifferarrangerare”. Det är att stirra sig blind på delarna och alldeles missa att lägga märke till helheten. Man gratulerar knappast en skicklig författare därför att han lyckas arrangera sina bokstäver så vackert, utan därför att hans skrivande innebär något mer än en lång följd av krumelurer i tryck. På samma sätt är det inte spelutvecklarens yrke att hitta på särskilt roliga och spännande talserier med ettor och nollor, utan att utveckla roliga och spännande spel – som förvisso består av ettor och nollor, men som är något mer än det. Vad som är sant för delarna behöver (som sagt) inte vara sant för helheten.
Jag är säker på att läsaren kan finna fler exempel på kompositionsfelslut; de här var bara några jag spontant fick på tungspetsen.
PS. Jag fick ett bra fjärde exempel av ”Möbelklister” också. Han påpekar att världsregeringsförespråkare begår ett kompositionsfelslut, när de tänker att en bra stat för ett land måste innebära en bra stat för hela världen. Att t.ex. förespråka en nattväktarstat för Sverige är inte samma sak som att förespråka samma slags stat på global nivå. Under en världsregering uppstår ju ett nytt problem som inte existerade tidigare: ifall den goda staten förvandlas till ett monster finns ingenstans att fly. (Det kan naturligtvis vara svårt eller omöjligt att fly från en monsterstat oavsett dess storlek, men det förändrar ju inte själva poängen.) Med andra ord: att förespråka en nattväktarstat för varje land är inte samma sak som att förespråka en global nattväktarstat som styr över alla länder.