Några ord om naturrätt

Människans frihet står eller faller med frågan om hennes rättigheter och vad de bygger på.

Man kan hävda att hennes rättigheter bygger på social konvention. Det betyder att de kan vara vilka som helst, och att de skiftar när den sociala konventionen skiftar. På en sådan grund står inte människans frihet säker. Den kan när som helst ryckas undan för vilket alternativ som helst.

Man kan hävda att hennes rättigheter bygger på landets lagar. Det innebär emellertid att människan bara har rätt till de friheter som den lagstiftande makten tillställer henne. Om staten exempelvis verkställer ett folkmord kan man bara säga att detta folkmord är rätt och riktigt, eftersom människans rättigheter är vad lagen säger och inget annat.

Man kan hävda att människans rättigheter kommer från Gud. Men att förlita sig på ett sagoväsen när det gäller något så viktigt som allas vår frihet är idiotiskt – speciellt när man betänker att Gud, såsom människan föreställt sig honom genom tiderna, varit en despot utan dess like på jorden.

Det här är de tre vanligaste försöken till ett stadigt fundament att bygga människans rättigheter på. Alla tre består ändå i något så ostadigt som subjektivism: rättigheter är vad någon (folkflertalet, lagstiftarna eller ett sagoväsen) hävdar att de är. Att hänvisa till andras åsikter eller påståenden är naturligtvis ingen grund alls; något blir inte sant endast och allenast för att det hävdas vara sant. Dessutom leder subjektivism till rätt uppenbara paradoxer: folk tycker olika, och två motstridiga tycken kan inte vara sanna på en och samma gång.

Så vad finns det för alternativ till dessa falska anbud? Endast ett, och det är att bygga människans rättigheter på observerade fakta ur verkligheten.

Historiskt har man kallat rättigheter grundade i fakta för naturliga. Det är förstås inte fel i sig men ger ofta upphov till onödiga missförstånd p.g.a. en materialistisk tolkning av begreppet ”naturlig”. Så här skrev till exempel herr Lindholm på Flashback för inte så länge sedan:

Och var i naturen hittar jag de [naturrättsliga] principerna då? Säg mig vilka mineraler, växter och djur jag måste undersöka grundligt för att hitta de principerna.

Herr Lindholm behöver inte undersöka några mineraler, växter och djur för att begripa sig på naturrätten. Det är ju inte mineraler, växter och djur som har rättigheter utan människan. Således är det människans natur man behöver undersöka. (Det är också den som begreppet ”naturrätt” syftar på.)

Det ligger i människans natur att ha något som mineraler, växter och många djur saknar: ett medvetande. Hon är medveten om sig själv och om sin omvärld. Vore hon inte medveten kunde hon inte ha några rättigheter, eftersom rättigheter handlar om hur man får och inte får agera gentemot andra som också har rättigheter. Utan ett medvetande kan man inte agera över huvud taget.

Men att vara medveten räcker inte. Man måste också ha ett förnuft, d.v.s. en förmåga att tänka begreppsligt. Om denna egenskap är människan ensam i hela djurriket, varför hon också är ensam om att vara ett rättsligt subjekt. Många djur har i och för sig ett medvetande, men de är oförmögna att resonera utifrån principer. De kan inte ha någon kunskap om rättigheter, än mindre välja att agera utifrån dem. Människan kan det, och bara människan kan det.

(De som talar om djurrätt förväxlar djurrätt med mänsklig moral; de ställer frågor om hur vi människor bör behandla djuren. Om djur hade rättigheter skulle de även fråga hur djur bör få handla gentemot andra djur, och vilja stifta lagar som förbjuder lejonet att döda antiloper o.s.v. – något som naturligtvis, eftersom djur saknar ett förnuft, måste falla på sin egen orimlighet.)

Alltså: Mineraler och växter saknar medvetande och kan därför inte ha kunskap eller agera. Medvetna djur kan visserligen ha kunskap, men bara om sin konkreta och för sinnena givna tillvaro. Människan har därtill ett förnuft som vidgar hennes medvetande till att också inrymma begreppslig kunskap (”case in point”: kunskap om rättigheter). Det gör henne förmögen att låta principer vägleda hennes handlingar (”case in point”: principen om människans rättigheter).

Och på detta svarar herr Lindholm:

Men hur förklarar du att downisar har rättigheter, trots att de bevisligen är mindre rationella och har sämre förmåga till beslutsfattande?

När man undersöker människans natur måste man undersöka människan som art. Vad som särskiljer människan, som art betraktad, är att hon har ett förnuft. Och när man i sin tur undersöker förnuftet märker man att det är vad som gör henne till en organism begåvad med rättigheter.

Givetvis kan man gå ned på individnivå och påpeka att människor är olika. Personer med Downs syndrom har nedsatt intellektuell förmåga och den som är påverkad av LSD tänker inte särskilt rationellt. Men så vad? Man har rättigheter som människa – inte för hur man är som person. Rättigheter måste bygga på människans natur; skulle de bygga på hur rationella enskilda individer är i varje specifik situation krävdes ett oändligt antal av ständigt föränderliga rättighetsteorier. Det vore naturligtvis vare sig möjligt eller önskvärt.

För dokumentationens skull vill jag också ge ett kort svar på vad herr Lindholm skriver här:

Om det kommer sig nu att naturrätten är så självklar, hur kommer det sig att det finns folk som drar slutsatsen att immaterialrätt är förenlig med den?

Naturrätten är inte självklar. Att komma fram till den kräver mödosamt arbete, och det är lätt hänt att man under detta arbete hamnar i en fallgrop (såsom de jag började med att räkna upp).

Att människor når olika slutsatser beror på att de är felbara. Det är inte självklart hur allmänna principer skall tillämpas i det enskilda fallet. Att komma tillrätta med sådana frågor kräver ännu mer arbete, med ännu fler fallgropar längs vägen. Vissa enskilda frågor är också lite klurigare än andra. Med andra ord skulle det vara märkligt om de som förespråkar naturrätt var eniga i precis allt.

Med detta får läsaren tillsvidare vara nöjd.

Kommentarer 2 Jul 27th, 2010

Venusprojektet – en slutgiltig vederläggning

För något år sedan skrev jag en kritik av Venusprojektet; närmare bestämt en kritik av dess syn på penningen. Jag förklarade i all korthet vad pengar är, och varför de behövs. Omsider har jag insett att den kritiken var för knapphänt och för snävt avgränsad. Avskaffandet av penningen är ju bara en liten del av Vp:s program; det finns mer att bemöta. Syftet med föreliggande text är att ge en full kritik därav, utifrån filmen Zeitgeist Addendum och Jacque Frescos egna ord.

Vad pengar är och varför vi behöver dem

Pengar är allmänt accepterade betalningsmedel. Vi använder och behöver dem därför att de underlättar handel. Pengar möjliggör arbetsdelning, vilket i sin tur möjliggör specialisering (vilket i sin tur möjliggör hela det moderna samhället).

Ponera till exempel att du arbetar som bilmekaniker. Liksom alla andra har du en stor mängd behov: du behöver mat, husrum, kläder, möbler, och så vidare i all oändlighet (för behov är ju oändliga, i den mening att man alltid har behov av andra, fler och bättre varor och tjänster). Men trots att du har så många olika behov kan du bara arbeta med en enda uppgift, eller på sin höjd med ett par få. I exemplet är du en bilmekaniker och har inte tid eller ork med ett annat arbete vid sidan om det.

Problemet är förstås att du behöver så många olika varor och tjänster medan du erbjuder så få. Hur kan du få tag på mat, husrum, kläder och möbler, om ingen kund vill byta dessa ting mot ditt snävt inriktade arbete? Hur kan du få håret klippt, om ingen frisör behöver laga sin bil? Om du behöver en medicin – skall du då vänta på att en apotekare stiger in genom dörren? Självklart inte. Och det är bland annat därför som pengar spelar en så viktig roll i en ekonomi. Det är ett allmänt accepterat betalningsmedel. Du får ett visst belopp för dina tjänster som mekaniker och kan sedan spendera beloppet hur du vill, på vilka varor och tjänster som helst (såvitt du har råd med dem).

Hur skulle det gå för dig i rollen som bilmekaniker, om pengar inte existerade? Du kan inte hoppas på att snart få en bonde som kund för mat, eller en apotekare som kund för medicin. Om ingen bonde vill laga sin bil får du svälta. Och om ingen apotekare behöver service får du härda ut i din sjukdom – eller dö i den. Som vi ser är det här en ohållbar situation. Vad som gör den ohållbar brukar på engelska kallas för ”coincidence of wants”, vilket betyder att det helt enkelt är en fråga om lycklig slump när två personer möts, och har varor eller tjänster som de vill och kan byta med varandra. Tack vare pengar – alltså ett allmänt accepterat betalningsmedel – kan alla varor och tjänster köpas för alla andra varor och tjänster. Det spelar ingen roll vilka som lagar sina bilar; oavsett om de är bönder eller apotekare eller något tredje, kommer du kunna äta dig mätt och medicinera dig frisk.

Om penningen avskaffas återstår två alternativ.

Det ena är vad som på engelska kallas för ”barter”, alltså icke-monetär byteshandel. I ett sådant samhälle kan du inte vara bilmekaniker. Som vi har sett är det ett alldeles för specialiserat yrke. Ej heller några bilar kan existera, eftersom bilfabriker och det otal andra industrier som bidrar till dem förutsätter arbetsdelning (som i sin tur förutsätter penningen). Under ett system av byteshandel måste alla återgå till yrken som tillgodoser människans bredaste och mest basala behov, m.a.o. yrken där många människor behöver ditt arbete och du deras. Du får färre möjligheter och måste jobba hårdare under fler timmar per dag, t.ex. som bonde på en åker.

Det andra alternativet består i att försörja sig själv utan att idka något slags handel över huvud taget. Du bygger ditt hem och lever av vad du kan skörda eller jaga. Detta är utan tvivel ännu mer primitivt.

Jag behöver säkert inte breda ut mig om vad förlusten av penningen skulle innebära för vår levnadsstandard. Infrastrukturen skulle brytas ned. Vi skulle inte kunna ha några bilar, tåg, bussar eller flygplan. Massproducerad mat vore ett minne blott, och sjukvården skulle slungas tillbaka i forna tiders vidskepelse. I stort sett allt som drivs med elektricitet vore omöjligt – inräknat kyl och frys, elektrisk belysning, etc. etc. Vi skulle leva kortare liv med fler sjukdomar och tyngre arbetsbörda. Det enda som på sikt skulle öka välståndsnivån igen vore ett återinförande av penningen.

Ludwig von Mises och kalkylproblemet

Ludwig von Mises skrev år 1920 en oerhört betydelsefull uppsats med den något omständiga titeln Economic Calculation in the Socialist Commonwealth. Där presenterade han för första gången kalkylproblemet, som innebär att det är omöjligt att göra rationella kalkyler i en ekonomi utan prismekanism. von Mises hade förstås socialismen i åtanke när han skrev sin uppsats, men problemet är lika aktuellt för det samhälle som Venusprojektet förespråkar eftersom det saknar en prismekanism. (Jag vill för övrigt göra gällande att Venusprojektet innebär en form av socialism; detta skall jag återkomma till senare.)

Att prismekanismen är så viktig beror på att den ger kontinuerlig information om vad som är och inte är lönsamt. Tack vare den kan vi till exempel beräkna våra utgifter och jämföra dem med förväntade inkomster. Med andra ord: vi kan göra ekonomiska beräkningar för att se om en viss investering lär vara lönsam eller ej – och när vi väl gjort vår investering kan vi följa den och kontrollera att den också är lönsam, såväl som jämföra den med möjliga alternativa investeringar. I slutändan betyder det inget mindre än att vi får en fungerande ekonomi. Priserna ger information om hur kapital behöver allokeras. Investerar man fel går man med förlust, vilket helt enkelt betyder att ens kapital allokeras till andra delar av ekonomin där det gör större nytta. Det är ju inte bara du och jag som kan kalkylera utifrån prismekanismen. Alla kan göra det.

Vad händer när prismekanismen avskaffas? Jo, man förlorar möjligheten till rationella kalkyler. Det betyder att det blir omöjligt att veta om en investering är lönsam eller ej. I en socialistisk ekonomi där staten kontrollerar produktionsmedlen ankommer det på en centralplanerare (diktatorn eller styrelsen) att allokera kapitalet. Men hur skall han veta var kapitalet behöver allokeras när prismekanismens signaler tystnat? Svaret är att han inte kan veta det. Alltså får han gå på känsla eller låta slumpen avgöra. Vad som händer när man investerar baserat på känsla eller ren slump begriper alla. Man gör förluster.

Skillnaden med dessa förluster är att kapitalet inte allokeras till andra investerare med bättre information, bättre omdöme, etc. Oavsett var det hamnar är det under statens kontroll, och oavsett var det investeras ånyo kommer det att ge förluster av samma skäl som det gav förluster första gången. Omsider leder det till stagnation och i slutändan till ekonomisk kollaps. Därför måste man förstå att socialism inte är något sådant som ett alternativ till kapitalism. Socialism är blott en negation av kapitalism. Den erbjuder inte ett fungerande ekonomiskt system i kapitalismens ställe, utan bara en metod för att skapa ekonomiskt kaos.

En tänkt lösning på kalkylproblemet framfördes f.ö. redan 1936 av Oskar Lange, och går ut på att den socialistiska staten anställer låtsaskapitalister som sätter låtsaspriser på alla varor och tjänster. Problemet med Lange-modellen är förstås att den inte alls är någon lösning. von Mises bemöter detta så pregnant att jag med fördel citerar hans egna ord:

”Ställda inför detta nya problem [kalkylproblemet], som de socialistiska författarna inte hade något svar på, sade de till sist: ’Vi skall inte avskaffa marknaden helt och hållet; vi skall låtsas som om en marknad existerar; vi skall leka marknad precis som barn som leker skola.’ Men alla vet att när barn leker skola lär de sig ingenting. Det är bara en övning, ett spel, och det finns mycket man kan ’leka’.” (Ekonomisk politik, andra föreläsningen.)

Min erfarenhet säger mig att få anhängare av Vp tar kritiken ovan till sig. Det beror på att de tror att kostnader försvinner om pengar försvinner. Men pengar är naturligtvis inte kostnader; pengar uttrycker kostnader. De försvinner när pengar försvinner, lika lite som avstånd försvinner om vi bannlyser linjaler och måttband. Kan vi inte längre mäta avstånd så existerar de inte! Jag tror alla läsare inser att avstånd inte existerar för att linjaler och måttband gör det, utan att det förhåller sig omvänt: linjaler och måttband existerar för att avstånd existerar. Likadant är det med pengar. Och precis som vi inte skulle gagnas av att förlora möjligheten att mäta avstånd, skulle vi inte gagnas av att förlora möjligheten att mäta kostnader.

Wal-Mart och ”kreativ förstörelse”

I Zeitgeist Addendum hävdar man att detaljhandelskedjan Wal-Mart utövar något som kan jämföras med terrorism. Så fort de bygger ett nytt varuhus tvingar de sina rivaler att göra konkurs. Man får bilden av en imperialist som erövrar nya territorier. Wal-Mart framställs nästan som en krigsherre – och de småföretagare som råkar hamna i hans väg blir nedhuggna och deras boplatser ödelagda. En sådan nidbild har förstås mycket lite med faktisk verklighet att göra.

Terrorism avser ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Så beskriver NE terrorism. Det kan förvisso sägas stämpla mycket av vad staten gör som terrorism (!), men det finns ingen beröringspunkt med Wal-Marts affärsstrategi. Wal-Mart ägnar sig inte åt våld utan åt handel; deras verksamhet är inte politiskt betingad; de har ingen agenda för att åstadkomma politiska förändringar. Idén bakom Wal-Mart är lika enkel som den är efterfrågad: genom att förbilliga produktionen av varor och tjänster får kunden möjlighet att köpa dem till lägre priser. Begreppet ”terrorism” kommer från skräckväldet (regime de la terreur) under franska revolutionen, då människor avrättades i tusental utan ordentlig rättslig prövning. Att jämföra något dylikt med hur Wal-Mart fungerar är – jag hittar inget bättre ord för det – svagsint.

Eftersom Wal-Mart har möjlighet att sätta lägre priser än de flesta konkurrenter väljer många att handla där. Det betyder att andra affärer förlorar kunder, vilket inte sällan driver dem i konkurs. Att göra konkurs är naturligtvis inte roligt, men på sikt är det bättre för alla – inkl. de som förlorar sina rörelser. Joseph Schumpeter kallade det med en paradoxal term för ”kreativ förstörelse”. Att gå i konkurs betyder ju inte att livet är slut, som när man dödas av en krigsherre. Det betyder att man omsider hittar ett nytt arbete. På så sätt allokeras arbetskraft till andra delar av ekonomin, där den gör mer nytta. När det lönsamma konkurrerar ut det olönsamma uppstår förvisso en tillfällig omställningsperiod som kan vara påfrestande. I långa loppet innebär det emellertid att fler varor och tjänster kan köpas billigare, vilket ger en högre levnadsstandard för alla.

En sak skall understrykas här: att Wal-Marts konkurrenter ofta drivs i konkurs beror inte på att några onda chefer tvingar dem till det, utan på att kunderna själva väljer att handla hos Wal-Mart tack vare deras lägre priser.

Outsourcing

Zeitgeist Addendum ondgör sig över att fattiga människor exploateras i u-länder, där de tvingas arbeta till svältlöner så att de rika skall kunna bli ännu rikare.

En mer korrekt beskrivning vore att fattiga människor i u-länder ges möjlighet att arbeta till marknadslöner, så att de skall kunna resa sig ur fattigdomen. Vad vi måste förstå är att dessa länder saknar en utvecklad kapitalstruktur. Vi i västvärlden har det bättre eftersom vi står på tidigare generationers axlar. Dagens levnadsstandard är ett resultat av att våra föräldrar, och deras föräldrar, och deras föräldrar, och så vidare, arbetat flitigt. U-länder saknar ett motsvarande förflutet, t.ex. p.g.a. statliga ingrepp som hindrat dem från att ackumulera kapital och hävda sina komparativa fördelar på en global marknad.

Om det finns en orättvisa här, består den i protesterna mot ”outsourcing”. Det är ju precis det som ger folket i u-länder arbetstillfällen och på sikt möjlighet att resa sig ur fattigdomen. Frågan är inte om de har det sämre än vi i väst. (Det har de.) Frågan är om de skulle ha det bättre utan sina arbeten, lågbetalda som de visserligen är jämfört med västerländska lönenivåer. Bevisligen är svaret nej. Och beviset för det är att om det hade varit så, skulle de inte acceptera jobben utan helt enkelt neka anställning. I själva verket är dessa jobb så viktiga att de för många gör skillnaden mellan liv och död – inkl. för släkt och vänner som arbetarna hjälper att försörja på sina låga löner.

Politiken har gjort oss vana vid att se världen som en plats där somliga vinner för att andra förlorar. I dess nuvarande form är den en kamp mellan intressegrupper, där alla vill ha en så stor del av skattekakan som möjligt. Handel fungerar inte på samma sätt. Handel kan bara existera om alla inblandade parter vinner på den. Ifall jag exempelvis köper ett bröd för 20 kr betyder det: att jag vill ha brödet mer än mina 20 kr, och att ICA – där jag vanligtvis handlar mat – vill ha mina 20 kr mer än sitt bröd. Alltså kan en affär äga rum. Likadant är det med ”outsourcing” och all annan handel. Det gagnar företagen som värver billig arbetskraft; det gagnar arbetarna som får nya möjligheter och bättre levnadsstandard – och det gagnar konsumenten som får sina varor till ett lägre pris.

Som vi sett ovan leder ”outsourcing”, tvärtemot vad många hävdar, inte till en ökad aggregerad arbetslöshet. Om en fabrik flyttar sin produktion till utlandet betyder det bara att de som blir arbetslösa hittar eller skapar nya jobb (återigen med förbehållet att det naturligtvis kan innebära en mödosam omställningsperiod). Det finns ingen fixerad mängd arbeten i samhället. Eftersom människans behov är potentiellt oändliga är också behovet av produktion potentiellt oändligt.

Summering så här långt

Enligt Venusprojektet bör penningen avskaffas därför att den är en härskarstav under vilken vi tvingas slava. Den är något som påtvingats oss von oben, och som pressar oss att sätta prislappar på saker och ting. Vidare hävdar man att pengar manar fram det sämsta inom oss, nämligen vår girighet, vilken ger upphov till onda saker som Wal-Mart och outsourcing.

Jag har inte tagit upp allt som sägs i Zeitgeist Addendum; det här skall inte tas för en ”punkt för punkt”-kritik. Istället för att kritisera filmens penningteori har jag försökt förklara vad pengar faktiskt är. Och istället för att ta upp alla exempel på korruption som filmen föreslår, har jag fokuserat på ett par enstaka. Det bör räcka, inte för att slå omkull samtliga påståenden, men för att visa att de väsentliga är felaktiga. En del av det här får jag också anledning att återkomma till nedan.

Jag tror mig ha visat att penningen inte alls är någon härskarstav utan en tjänare. Den existerar därför att den förbättrar och effektiviserar ekonomin. Den gör arbetsdelning och ökad specialisering möjlig – förutsättningar för dagens industriella välståndsnivå. Till yttermera visso har jag visat att företeelser som så kallad ”kreativ förstörelse” och ”outsourcing” inte är något ont, utan snarare något som i långa loppet gagnar oss alla.

Men Venusprojektet går ju inte bara ut på att penningen skall avskaffas. Det erbjuder ett helt samhällssystem att ersätta dagens med.

Så kallad resursbaserad ekonomi

Venusprojektet föreslår en så kallad ”resursbaserad ekonomi”. Det är ett fullständigt ogiltigt begrepp. Alla ekonomier är resursbaserade; fanns inga resurser skulle det inte finnas något att förhålla sig ekonomisk till. Jacque Fresco (som är upphovsmannen bakom Vp) ställer resurser och pengar i ett motsatsförhållande; antingen är ekonomin baserad på det ena eller på det andra. Detta är en ohemul klyfta eftersom pengar inte är något slags ersättning för resurser. I själva verket är det ju resurser som gör att pengar behövs, eftersom de är knappa och heterogena (begränsade och olika i mån av kvalitet, lokalitet, m.m.). Olika människor behöver olika resurser för olika syften, i olika mängder vid olika tider och tillfällen, etc. etc. Pengar är ett verktyg för att fylla dessa behov – och blir därmed en resurs i sig självt.

Den så kallat ”resursbaserade ekonomin” är över huvud taget ingen ekonomi. I en ekonomi hushållar man enligt gängse definition med knappa resurser. När man infört Venusprojektets penninglösa vision kommer resurserna att regna som manna från himlen – eller i alla fall är det vad de hoppas på. De menar att vi med teknologins hjälp kan producera alla resurser i överflöd. Resurserna kommer (tänker de sig) existera i praktiskt taget oändliga mängder varför prislappar, och med dem ekonomin som sådan, blir onödig. Det finns inte längre något behov av att arbeta eller idka handel. Vi kan luta oss tillbaka och få allt vi någonsin önskat oss gratis, när vi vill det, var vi vill det och hur vi vill det. Om ni är bekanta med kristendomens bild av Paradiset förstår ni ungefär vad som avses.

Hela den här visionen är naturligtvis fullständigt vettlös.

Automatisk tillgång till alla resurser man önskar sig, när som helst och överallt, är en omöjlighet. Venusprojektets anhängare illustrerar Rothbards lag (som för övrigt inte var alltför seriöst menad): att folk tenderar att specialisera sig på vad de är sämst på. De specialiserar sig på resurser, men de begriper föga om resurser. En resurs är en tillgång som behövs för att uppnå ett visst mål. Människor har vitt skilda målsättningar och behöver vitt skilda resurser – och de behöver dem (med risk för att verka tjatig) i olika former, till olika kvaliteter, i olika mängder, vid olika tillfällen, på olika platser. Man får lätt intrycket av att Vp trivialiserar människans behov av resurser. Hennes behov är figurativt talat oändliga, i den mening att hon alltid behöver andra, fler och bättre varor och tjänster. Hon kommer inte nöja sig med en enda maträtt. Och man kan inte producera oändligt många maträtter i oändliga mängder till alla överallt. Utan en prismekanism kan man inte ens veta hur resurserna behöver allokeras från första början.

Man bör också komma ihåg att några av de viktigaste resurserna inte kan produceras över huvud taget. Tid är en resurs bland andra, och vi har bara en viss mängd tid här på jorden att leva. Det gör att vi behöver prioritera, m.a.o. att vi har tidspreferens. Ej heller markyta kan produceras (även om vi kan gräva oss nedåt och bygga på höjd).

Också att betänka är att Venusprojektet förespråkar en överproduktion av rang. Mer skall produceras än vad som någonsin kan konsumeras, vilket betyder lika ständiga som grova förluster, speciellt med tanke på att alla varor och tjänster skall erbjudas utan betalning (även utan icke-monetär betalning). Att de inte begriper vilka förluster detta skulle ge beror, som jag förklarat ovan, på en falsk premiss: att kostnader försvinner när pengar försvinner. Vad som försvinner är priser och priser uttrycker kostnader – de är inte kostnader. Ett barn kan begripa att förluster blir ohållbara i det långa loppet. Förr eller senare leder de till kollaps.

Till sist vill jag be läsaren tänka tillbaka på det första avsnittet i den här uppsatsen. I ett samhälle utan pengar (d.v.s. utan allmänt accepterade betalningsmedel) lämnas vi två alternativ: vi kan idka icke-monetär byteshandel eller bli självförsörjande. Oavsett hur vi väljer hamnar vi på en primitiv materiell nivå där arbetsdelning och specialisering är omöjlig. Det säger sig självt att den teknologi som Venusprojektet pläderar för inte kan existera i ett pengalöst samhälle. Inte nog med att det är omöjligt att producera oändligt många resurser i oändlig kvantitet, och att kontinuerliga förluster är ohållbara på sikt – avskaffar man penningen kan man inte ens ta första steget mot industriell produktion.

En konspirationsteori

Det är inte särskilt konstigt att konspirationsteorier utövar en viss lockelse. Vid första anblick kan de verka trovärdiga. Man samlar en tillräcklig mängd fakta för att ge sken av sakkunnighet; sedan knyter man ihop dessa fakta så att de stödjer en på förhand bestämd slutsats, samtidigt som man aktivt ignorerar fakta som pekar åt ett annat håll. Det är också psykologiskt belönande: man blir fritänkaren som ser igenom alla dimridåer; man tillägnar sig den hemliga kunskap som andra trevar i blindo efter (eller träget försöker sopa igen spåren efter). Allt kan vara bevis för att konspirationen är sann – även frånvaron av bevis. På så vis halkar de på sin egen halhets halka, för att parafrasera vad Nils Ferlin skrivit om teologerna.

Zeitgeist Addendum hävdar att vi är förslavade under penningsystemet; ett system som tvingar oss i knapphet och arbete för att gynna bankerna och en lönnlig elit på toppen av pyramiden. Man menar att det egentligen är en hemlig världsregering som drar i alla spakar och håller i alla tåtar. Denna elit – de rika höjdarna på Wall Street – motarbetar aktivt teknologin som skulle göra pengar onödiga, eftersom de av pur girighet vill fortsätta tvinga människor i det löneslaveri som gagnar dem (men som inte gagnar någon annan). Vi är blinda inför detta faktum därför att vi blivit lurade och har svårt att tänka i nya banor. Lika blinda är vi alltså inför Venusprojektets geniala lösning som befriar oss från alla världsliga problem: en anarki utan pengar där allt existerar i överflöd. Vi skulle till och med bli perfekt goda, eftersom det är pengar som gör oss giriga och onda. Inga lagar kommer att behövas, och vi skall leva i fullständig harmoni med varandra.

Mot bakgrund av allt jag redan sagt tror jag inte att mycket behöver tilläggas.

Man kan påpeka att pengar använts i tusentals år – inte för att någon stat eller elit bestämt det, utan för att enskilda aktörer ville effektivisera sin handel. (Börsen på Wall Street uppstod inte förrän under slutet av 1700-talet.) Man kan påpeka att idén bakom en teknologi som producerar saker utan kostnad är urgammal – det brukar kallas för en perpetuum mobile. En sådan teknologi bryter mot termodynamikens lagar. Man kan också påpeka att människor begår brott av många andra skäl än ekonomiska: de hör röster, de söker spänning, de har svårt att begripa rätt och fel, de lyder en blodtörstig gud eller mänsklig diktator, de höjer sig över moralen likt en Raskolnikov, de tillägnar sig en ekopolitisk etik i stil med Unabombarens, etc. etc. Dessutom uppstår konflikter mellan fullt hederliga och laglydiga människor.

Vad gäller den ekonomiska analysen är nästan alla aspekter av den felaktig. Men jag tror mig redan ha sagt tillräckligt om detta ovan.

Socialismen är inte vacker

Tidigare skrev jag att Venusprojektet förespråkar en sorts socialism. Det bör väl säga sig självt, men eftersom ingen av de som tror på projektet vill använda etiketten skall jag vara extra tydlig med den. För vad är socialism? Det är en ideologi och ekonomisk teori säger att produktionsmedlen skall vara allmänt ägda (ibland en eufemism för statligt ägda). Venusprojektet delar uppenbarligen denna vision. Man tycks t.o.m. anse att äganderätten blir onödig, av samma skäl som pengar blir det – allt skall existera i överflöd, och då behöver man vare sig äga något eller idka handel.

Venusprojektet företräder också många andra idéer som är typiskt socialistiska.

  • Social holism, d.v.s. idén att enskilda individer egentligen inte existerar, utan att alla människor hör ihop som delar av en helhet (samhället eller naturen).
  • Avskaffande av penningsystemet och fria marknader.
  • Motstånd mot globalisering och handel över gränserna till förmån för självförsörjning.
  • Statens söndervittrande.
  • Altruism (människan bör leva för andra – inte för sin egen skull).
  • Historisk materialism – Karl Marx idé att alla historiska händelser kan förklaras av rent materiella faktorer (allt annat än ”överbyggnad”).
  • Social determinism (människor blir goda och alla konflikter försvinner så fort de hamnar i en miljö som inte främjar girighet).
  • Frånvaro av politiska och sociala hierarkier.

Socialismen är inte ”en vacker idé som tyvärr inte fungerar i praktiken”. Det är inget vackert med ett system som centralstyr hur människor skall leva sina liv. Det är en form av intellektualiserad sadism. Man kan klä denna sadism i fina ord och måla upp en idyllisk bild av hur den kommer att vara, men det förtar inte att den är och förblir sadism. (Jag menar inte att alla socialister är ute efter att plåga sina medmänniskor, men att socialismen är en brutal och förslavande teori; fångas man upp av skönbilden är det ju möjligt att man inte ser grymheten som döljs bakom den.) Vad som kan sägas ”fungera” måste sättas i relation till ett specifikt syfte. Vill man ha ett kaotiskt samhälle med minimal frihet ”fungerar” socialism. Vill man ha något annat fungerar den inte.

Man kan inte fjärma det teoretiska ramverket från dess praktiska innebörd. Skulle vi också säga att en karta till Paradiset är bra, om den gång på gång leder oss utför ett stup? Naturligtvis inte. Och när kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten man får rätta sig efter. Ett löfte om guld och gröna skogar är intet värt om slaveri är vad som levereras i praktiken. Vi bör sky sådana bedrägliga löften som vi skyr pesten. Ingen överdrift. Socialismens löften är minst lika farliga, får de bara – liksom pesten – tillräcklig medvind och spridning.

Venusprojektets tillskyndare undrar naturligtvis vad fan jag babblar om.

Jag babblar om vad deras teori innebär om man skulle tillämpa den i verkligheten.

Hur skall man få människan att överge penningen? Lämnas hon en gnutta valfrihet kommer hon fortsätta att använda pengar, av skäl jag redogjort för ovan. Vill man att folk skall sluta använda pengar måste man införa en massiv diktatur som förbjuder dem att göra det, och som utmäter stränga straff mot penningbrott. En sådan strategi skulle vid första anblick marginalisera bruket av betalningsmedel… vore det inte för att staten skulle kollapsa under sin egen tyngd. En modern diktatur kan inte finansieras utan ett penningsystem. Utan penningsystemet skulle den inte kunna stjäla folkets kapital tillräckligt effektivt (och folket skulle inte heller kunna producera det tillräckligt effektivt).

Jag avstår från vidare postapokalyptisk spekulation.

Om man förespråkar ett system som i detalj avgör hur människor skall vara och leva sina liv krävs en institution som framtvingar det. I verkligheten är människor olika, med olika värderingar och målsättningar. Lämnas de fria att träffa egna val kommer de använda pengar, agera utifrån egna moraliska värderingar, och anamma diverse samhälleliga hierarkier. Det spelar ingen roll hur teknologin utvecklas och så vidare. Liksom människor har varit olika förr och är det idag kommer de också att vara olika i framtiden. Venusprojektets sociala visioner har aldrig uppstått spontant bland folk som varit fria att välja annorlunda. Den enda framkomliga vägen mot ett försök att göra verklighet av visionen, går genom en massiv diktatur. Det är därför alla socialistiska länder också är massiva diktaturer.

Epilog

Den här uppsatsen blev längre än jag först hade tänkt mig. Kanske verkar det onödigt att skriva över 4500 ord om en så perifer rörelse som Venusprojektet, men mycket av vad jag sagt är tillämpligt på socialistiska teorier i största allmänhet. Jag har också en personlig böjelse för ämnet, sedan några av Jacque Frescos huvudlösa epigoner valt att kontakta mig per e-post och förklarat att ”jag har fel”, ”jag behöver läsa på”, ”jag måste se om filmen” och ”så skulle det inte alls bli…”. Jag hyser naturligtvis inget hopp om att slippa sådana tanklösa invändningar här heller. De som stirrar sig blinda på kartan kan bara upprepa vad kartan säger; de kan inte beakta huruvida den stämmer överens med verkligheten eller ej.

Kanske borde jag ha lagt fram några rationella alternativ till Venusprojektets så flitigt utmejslade utopi. Det skulle emellertid kräva lika mycket text till. Jag kan i alla fall ge en antydan till var man hittar alternativet: man hittar det efter att ha studerat lite sund nationalekonomi (förslagsvis av Ludwig von Mises och George Reisman), och lite sunda liberala teorier (förslagsvis av Ayn Rand). Det betyder inte att Venusprojektets anhängare uppskattar mina alternativ. Men det är de alternativ jag uppskattar.

Till sist en allmän vädjan. Du har ett eget liv att leva. Nöj dig med det. Försök inte avgöra eller göra upp planer för hur andra skall leva sina liv. Har du tur kommer de andra att följa ditt exempel.

Kommentarer 22 Jul 17th, 2010

Två nya bilagor

Jag vill göra er uppmärksamma på att I protest mot det muslimska våldet fått två nya bilagor: en om byggandet av en moské vid Ground Zero i New York, och en annan om bärandet av burka. Den senare har ni kanske redan läst förut.

För övrigt är jag fullt medveten om att det inte hänt så mycket här den senaste tiden. Snart kommer i alla fall en ny text om Israel-Palestina-konflikten, som jag skriver tillsammans med Jakob Dlouhý.

Kommentarer 0 Jul 4th, 2010

I protest mot det muslimska våldet

“Vad vi som är yttrandefrihetsfundamentalister kan påpeka är att satirfriheten är viktigare än religionsfriheten, för inget samhälle kan vara humant utan att tillåta humor, men religioner kan mänskligheten klara sig gott utan.” (Filip Björner.)

År 1988 publicerades Satansverserna, en roman av Salman Rushdie, i vilken det sägs att profeten Muhammed lade till verser i Koranen. På grund av denna blasfemiska intrig utsattes Rushdie för dödshot av Irans ayatollah Ruhollah Khomeini. Han blev tvungen att gå under jorden medan muslimer anordnade bokbål, brände ner bokhandlar och attackerade eller rentav mördade förläggare och översättare. Trots att Rushdie bad världens muslimer om ursäkt år 1990, något han i sig inte borde ha behövt göra, har Iran två gånger (1998 och 2005) bekräftat att dödsdomen inte kommer att hävas.

Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali gjorde 2004 en kortfilm om muslimskt förtryck mot kvinnor. Bland annat tar filmen upp kvinnomisshandel och att kvinnor i vissa arabländer inte får vistas på allmän plats utan manlig eskort. Tydligen var det djupt kränkande att påstå att man inte borde få förtrycka kvinnor – för strax efter filmens premiär blev van Gogh mördad av muslimer. Ali lever men bor på hemlig adress och står under beskydd.

Ett år senare publiceras en karikatyr av Muhammed i danska Jyllands-Posten. Teckningen, gjord av Kurt Westergaard, föreställer profeten med en bomb i sin turban. Detta var två månader efter att muslimer bombat Londons tunnelbana och mördat 52 människor. Vad gav det för resultat? Jo, naturligtvis utlöste teckningen ett ramaskri bland världens muslimer, som också var snabba att hota Westergaard till livet. År 2008 greps tre personer för att ha planerat ett mord på honom. År 2010 fick polisen beskjuta en man som tagit sig in i hans lägenhet beväpnad med en yxa.

Fortsätter vi ännu ett år framåt hamnar vi på svensk mark. Hösten 2007 publicerar Nerikes Allehanda en teckning av Lars Vilks, där profeten Muhammed föreställer en rondellhund. Ännu en gång hotelser och ännu en gång attacker. Under 2010 arresterade polisen Colleen LaRose (”Jihad Jane”) och sju andra misstänkta för att ha planerat ett mord på Vilks. Ett par månader senare blev Vilks attackerad under en föreläsning vid Uppsala universitet. Strax efter det anlades en mordbrand i hans hem – lyckligtvis var han borta vid tillfället.

Mot bakgrund av detta och mer uppstod Everybody Draw Mohammed Day, med start från den 20:e maj 2010. Vad som från början kanske gick att avfärda som ett barnsligt påhitt blev till en global manifestation för yttrandefrihet. Att försöka mörda enskilda personer är en sak – att försöka mörda hundra tusentals användare på Facebook en annan. Det hindrade förstås inte muslimer från att demonstrera med ”Döda Facebook”-banderoller (hur ”dödar” man en hemsida?) i Pakistan. Man såg också till att blockera Facebook i hela landet fram till den 30:e maj. Omsider skapades en ny hemsida, MillatFacebook, för muslimer och andra där karikatyrer är otillåtna.

*

Är det moraliskt att rita teckningar enbart i syfte att provocera? Har man över huvud taget rätt att göra det; är det en del av vad yttrandefrihet innebär eller bara ett sätt att sprida hat? Det har muslimer och andra (ofta retoriskt) frågat sig de senaste veckorna. För att kunna besvara dessa frågor är det nödvändigt att först återge sammanhanget, vilket jag gjort ovan.

Till en början är det en falsk premiss att teckningarna ritas i syfte att provocera, alltså i syfte att göra andra ledsna och arga. När Rushdie skrev sin roman var han knappast ute efter att förstöra för andra människor; han råkade väl bara tycka att intrigen var intressant. När van Gogh och Hirsi Ali gjorde sin film visste de att den var provokativ – men syftet var inte att skymfa, utan att skapa en förbättring för kvinnor som lever under muslimskt förtryck. När Westergaard ritade sin karikatyr var det inte för att håna, utan i protest mot muslimskt motiverad terrorism. När Vilks ritade sin rondellhund var det för att skapa debatt kring yttrandefrihetens gränser, och inte för att jävlas med muslimer av pur elakhet. För vissa kanske det kommer som en chock – men civiliserat folk ser terrorism, mord och mordhot som bra mycket värre och mer provokativt, än några romaner, filmer och teckningar.

Yttrandefrihet innebär friheten att säga sin mening om saker och ting. Svårare än så är det inte. Man har rätt att yttra sig, även när det man säger kan väcka anstöt. Och omvänt har man inte rätt att tysta andra människor bara för att man ogillar vad de säger. För att erinra läsaren om ett citat som felaktigt brukar tillskrivas Voltaire: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” (Det var Evelyn Beatrice Hall som beskrev Voltaires attityd med de här orden, i sin bok The Friends of Voltaire år 1906.) Förvisso har man inte rätt att förtala andra människor, men den ende som kanske kan sägas ha blivit förtalad är profeten själv, och han har varit död i nära ett och ett halvt tusen år. Han kan alltså inte göra en polisanmälan och föra sin egen talan i sak. Och nej, för att föregå en vanlig invändning: att rita profeten med en bomb i sin turban (eller jämförligt) är inte liktydigt med att förtala alla muslimer i världen. Man kan förtala enskilda individer vid namns nämnande men inte en hel folkgrupp. De här företeelserna är så harmlösa att de inte ens kan dömas enligt HMF-lagen, en i sig illegitim inskränkning i yttrandefriheten.

Många icke-muslimer har sagt att de vägrar stödja tecknandet av profeten Muhammed, därför att de ser det som ett barnsligt försök att såra andra människor. En del har till och med sagt att de ”förstår muslimernas reaktion” på teckningarna, i betydelsen att deras reaktion är helt eller delvis ursäktlig. Här glömmer man bort sammanhanget. Kurt Westergaard ritade inte profeten med en bomb i sin turban utan skäl. Hans teckning var rimligtvis en reaktion på terrorattacken mot WTC 9/11, mot bombningen i Londons tunnelbana, och liknande händelser. Teckningen besvarades av muslimer med bland annat mordhot och mordförsök. Sedan samma sak för Lars Vilks. Det var därför Everybody Draw Mohammed Day uppstod: som en manifestation för yttrandefrihet och som en protest mot dessa mordhot. Muslimerna kunde ju inte gärna mörda hundra tusentals människor över hela världen. Att försvara yttrandefriheten och protestera mot mördande är varken barnsligt eller ett försök att såra andra. Det är att värna om mänskliga rättigheter. Dessutom är det inte försvarligt att mordhota folk, även om de vore illvilliga och bara ute efter att håna.

Man kan förstås invända att det är fel att dra alla muslimer över en kam. Att en del muslimer vill mörda filmskapare och serietecknare betyder inte att alla vill det – eller hur? Nej, förvisso inte. Jag måste dock markera att muslimer som reser den här invändningen sällan tar uttryckligt avstånd från muslimskt motiverat våld. Naturligtvis existerar fredliga muslimer som brinner lika mycket för individens frihet som jag gör. Om de inte vill hamna under samma paraply som Usama bin Laden, Saddam Hussein, Mahmoud Ahmadinejad et al. bör de fördöma sådana muslimer offentligt. De bör i klartext säga att terrorism och muslimskt motiverat förtryck är fördömligt. Istället för att klandra t.ex. Kurt Westergaard som ritade en bomb i profetens turban, bör de klandra de muslimer som gjort karikatyren så träffande. En fredlig muslim måste medge att det faktiskt inte är serietecknare som ger bilden av att Islam är en våldsam religion. Deras teckningar reflekterar bara det verkliga förhållandet: att en oöverskådlig mängd muslimer ser det som legitimt att bomba och mörda de som inte delar deras värderingar. ”Halshugg alla som säger att Islam är en våldsam religion” står det på en muslimsk banderoll. Sådana motstridiga budskap är vardagsmat i debatten. De muslimer som förespråkar terror gör det ofta i klartext; man kunde önska samma klartext hos muslimer som fördömer terrorn.

Märk väl att det finns en kausal koppling mellan Islam och terrorism, samt det förtryck man lever under i länder som Iran och Irak. Det är inte ren tillfällighet att de här förtryckarna är muslimer; deras handlingar motiveras utifrån Islam. Givetvis kan man ifrågasätta huruvida de tolkar Islam korrekt; det är inget jag tänker diskutera här. Tydligt är att miljoner muslimer tolkar Islam på ett sätt som tillåter och påkallar terror, må de sedan tolka rätt eller fel. Att, som vissa, hävda att man inte bör tala om våldet som specifikt ”muslimskt” är därför orimligt. Det är muslimskt; med det sagt behöver inte alla muslimer ställa upp på det. Inkvisitionen var kristen, men det betyder ju inte att alla kristna vill bränna kättare på bål (eller att alla kristna ville det, ens när det begav sig). Att vägra identifiera de här företeelserna som muslimska vore en olämplig eftergift. Man får inte klippa av sambandet mellan idé och handling av rädsla för att trampa någon på tårna. Vill man bekämpa handlingarna – det bör man vilja – måste man bekämpa idéerna bakom dem. För att göra slut på våldet som motiveras utifrån Islam måste man bekämpa Islam, d.v.s. Islam såsom religionen ter sig i ögonen på våldsverkarna (må de se en skenbild eller ej).

Varför blev Everybody Draw Mohammed Day ett globalt fenomen? För att ett stort antal muslimer fortsätter att mordhota alla som fattar pennan och vågar säga sin mening om saker och ting. Om drygt ett år är fenomenet tillbaka. Det skulle kunna bli sista gången, ifall muslimernas gensvar löd något i stil med detta: ”Äsch, vem bryr sig om några fåniga teckningar, rita vad ni vill, vi är starka i vår tro och känner oss inte hotade av sådant trams.” Men så länge ett otal muslimer förespråkar terror och mord på folk som bara utnyttjar sin yttrandefrihet, lär Everybody Draw Mohammed Day komma tillbaka. Med all rätt.

Bilaga om byggandet av en moské vid Ground Zero

Under 2009 lade muslimer nära 5 miljoner dollar på en femvånig byggnad, belägen två kvarter norr om Ground Zero (d.v.s. platsen där World Trade Center stod före attacken 11.09.01). Omsider har man föreslagit att bygga en moské på platsen, till en budget av 100 miljoner dollar. Staten har nyligen godkänt projektet, som eventuellt kommer att invigas 11.09.11, som ett slags tioårsjubileum av al-Qaidas självmordattentat.

Detta är osmakligt på ett sätt som knappt låter sig beskrivas med ord. Det är en skymf mot de omkring tre tusen människor som dog under attacken, och mot deras anhöriga. Att över huvud taget föreslå att bygga en moské vid Ground Zero är bortom skamlöst. Jag befarar att det svenska språket saknar tillräckligt starka invektiv för att kunna förmedla hur avskyvärt påfundet är. Det är i paritet med att resa ett monument till NSDAP:s ära i Auschwitz, eller till de röda khmerernas ära i Phnom Penh. Nog för att män som Adolf Hitler och Pol Pot hade fler liv på sina samveten än ett par tusen. Men en moské vid Ground Zero handlar inte bara om vad som varit. Det handlar även och framför allt om vad som kommer att vara.

Man talar om att förbättra relationen mellan västvärlden och arabvärlden, om vikten av att visa tolerans, etc. Detta är förstås rent munväder. Det är fikonlöv som har till syfte att skyla det oanständiga faktum, att muslimer vill resa ett åskådligt äreminne över den tro som påbjöd terror och massmord bara två kvarter därifrån. Relationen mellan väst- och arabvärlden förbättras inte av dylika eftergifter. Al-Qaida har både i ord och handling förklarat västvärlden krig. Om västvärlden svarar med att låta bygga en moské vid Ground Zero är budskapet enkelt. Tack för besöket, och kom gärna tillbaka! Nej, det finns gränser för vad som bör tolereras och gentemot wahhabism bör man vara intolerant, särskilt när den uttrycks av terroristiska mujaheddin. En god relation till arabvärlden kan uppstå först när jihadismen är kväst, och när grupper som al-Qaida, Hamas, Hizbollah och Fatah upplösts eller omintetgjorts.

Min position i frågan är enkel. Förslaget om att bygga en moské vid Ground Zero är en styggelse. Alla som har en fungerande moralisk kompass bör höja sina röster i protest mot projektet. USA bör se terrorism som en krigsförklaring och gå till motangrepp mot de som anstiftat terrorn. De som försöker bygga en moské vid Ground Zero gör sig då skyldiga till landsförräderi enligt lag, och bör rätteligen behandlas därefter.

Bilaga om huruvida burkan bör förbjudas

Nej, den bör inte förbjudas. Folk har i allmänhet rätt att välja sina egna kläder, även om de kan anses fula eller konstiga i andras ögon. Däremot har man naturligtvis inte rätt att tvinga någon att bära vare sig burka eller annat specifikt klädesplagg. Sådant tvång förekommer ju faktiskt enligt lag i vissa teokratier, och förmodligen även privat i mer civiliserade länder som Sverige.

Jag skrev att folk i allmänhet har rätt att välja sina egna kläder. Varför inte alltid? Det beror naturligtvis på sammanhanget. Många som vill göra det olagligt att klä sig i burka jämför det med att gå runt med en rånarluva på huvudet. Jämförelsen är såvitt jag kan se illegitim därför att en person i rånarluva direkt framstår som misstänkt för grov brottslighet (t.ex. bankrån). Så är inte fallet med burka. Å andra sidan finns det ju tillfällen då ”rånarluvan” kommer väl till pass – som i skidbacken. Med andra ord är det en fråga om kontext.

Det finns förvisso andra argument, men även de saknar bärkraft. Vissa menar att det bör vara kriminellt att dölja ansiktet på offentlig plats. Detta blir en tråkig nyhet för frusna personer med stora halsdukar. Åter andra hävdar att burkan kränker andras känslor, lite som om man skulle gå runt naken. Det kan man å andra sidan hävda om vilket klädesplagg som helst, och vill man kriminalisera saker bara för att andra kan känna sig kränkta av dem, då finns snart inga lagliga alternativ kvar.

Därmed inte sagt att bärandet av burka är moraliskt neutralt. De som klär sig i burka säger oftast, med dessa ord eller andra, att det är ett uttryck för deras underkastelse inför Allah (därav namnet Islam). Många ser just det här som ett skäl för att acceptera burkan. Jag ser det tvärtom som ett skäl för att fördöma den. Underkastelse är inte något som bör respekteras. Det bör föraktas och strängeligen kritiseras – eller rentav, för att tänka på t.ex. Kurt Westergaard och Lars Vilks, karikeras.

Kommentarer 12 Jun 13th, 2010

Till den fria invandringens försvar

Frågan om invandring diskuteras ofta, och åsikterna delar sig även liberaler emellan. Alltså kan det vara påkallat att säga några egna ord om saken.

Till en början måste vi konstatera att liberala idéer stödjer fri invandring. Sverige som land ägs inte av någon; ingen har rätt att avgöra vem som får och inte får flytta hit. Du eller jag bör få hindra en utlänning från att flytta hit, lika lite som vi bör få hindra svenskar att flytta inrikes från stad till stad, eller från hem till hem inom samma stad. Alla har rätt att resa fritt, och man kränker inga rättigheter när man köper eller hyr en bostad, bara genom att komma från utlandet. Med andra ord: om en invandrare vill bosätta sig i Sverige är det en sak mellan honom och den person som säljer eller hyr ut bostaden ifråga. Vill inte en viss bostadsägare eller hyresvärd ha vederbörande invandrare som kund – då bör vår invandrare vara fri att söka upp andra. Ingenstans har politiska ingrepp någon plats i ekvationen.

Men nu finns det alltså många som ser annorlunda på saken.

Somliga motiveras – det måste sägas – av rasism eller generell främlingsfientlighet. De vill inte att några barbariska folk skall komma och förstöra vår civilisation och vår kultur; att tillåta fri invandring vore att importera intolerans. Då kan man fråga sig om inhemsk intolerans håller en högre kvalitet än utländsk, eller vad som nu gör den svenska intoleransen bättre. För nog är det väl ganska intolerant att kalla alla invandrare för barbarer? Visst är det väl en smula (och kanske rentav mer än bara en smula) intolerant att utgå från att alla invandrare vill förstöra vår civilisation? Det finns i och för sig saker man inte bör tolerera – såsom kränkandet av individers rättigheter. Tro det eller ej, men även invandrare är individer, och även de har rättigheter. Att stänga gränserna för dem är faktiskt ett brott mot deras rättigheter.

Uttrycket att ”importera” intolerans eller barbari (eller vad det nu är) förekommer rätt ofta. Men det är naturligtvis inte så att ett land med fri invandring importerar folk från andra länder, som om de vore något slags beställningsvaror. Det enda fri invandring betyder, är att invandringen är fri. Det vill säga: individer från andra länder är fria att resa och/eller flytta hit, om det är vad de själva vill göra. Något barbari skall de förstås inte vara tillåtna att orsaka, om vi med det menar att de kränker andras rättigheter. En invandrare som begår brott skall ställas inför rätta precis som vilken människa som helst. Det enda liberalismen säger här, är att invandraren inte begår ett brott enbart genom att flytta hit. Tvärtom är det alltså ett brott mot hans rättigheter, att hindra honom från att göra det.

Ibland hävdas också att vi inte kan ha fri invandring, därför att miljoner av aggressiva muslimer då kommer att största välfärdsstaten till förmån för en teokratisk diktatur. Jo, med tanke på hur arabvärldens muslimer beter sig har jag viss förståelse för den rädslan. Men om det är så att miljoner av aggressiva muslimer bara väntar på att få störta den svenska staten – vad hindrar dem från att göra det redan nu? Inte kan det väl stämma att vår invandringspolitik är allt som hindrar dem? (Om Polen haft en stramare invandringspolitik i slutet av 1930-talet, hade det förhindrat invasionen från miljoner av tyskar?)

Många hävdar att invandringen måste begränsas på grund av bristande integration i samhället. I så fall antyder man att segregation är ett brott – vilket det inte är. Att till exempel inte kunna svenska innebär förstås ett handikapp, men det är inte ett brott; det kränker ingens rättigheter. Man bör få invandra till Sverige och leva här, oavsett vilka språk man kan eller inte kan. Emellertid får man också möta konsekvenserna av sin språkliga begränsning, bland annat i form av segregation. Sedan samma princip för invandrare som vill bo bland andra invandrare etc. Segregation är inte ett problem i sig. Det är ett problem för invandrare som inte vill vara segregerade, och då är det först och främst deras eget ansvar att försöka integrera sig själva med andra svenskar och med svensk kultur. (Jo, det finns politiska orsaker till segregering också, men i ett liberalt samhälle är inte segregering ett politiskt problem.)

Den kanske vanligaste protesten mot fri invandring säger att utlänningar inte skall få komma hit och sko sig på Sveriges generösa bidragssystem. I ett liberalt land blir det en icke-fråga, eftersom ett sådant land saknar bidragssystem av dagens snitt. Om en invandrare får möjlighet att sko sig på bidrag är det något som betalas ut frivilligt till honom, och därvidlag uppstår inget problem då ingen tvingas att bidra till hans uppehälle.

Nu kan man invända att jag gör det lite väl lätt för mig. Visst är det här en icke-fråga i ett genuint liberalt samhälle, men vi befinner oss ännu långt därifrån. Bör man tillåta fri invandring under dagens välfärdsstat? Uppstår inte en situation där vi måste väga skattebetalarens rätt till sina pengar mot invandrarens rätt att flytta var han vill? Ja på den förra frågan och nej på den senare; primo för att det inte finns någon nödvändig konflikt mellan rättigheter, secundo för att man kan organisera en liberal reform på ett sätt som gör det omöjligt för invandrare att lyfta skattebidrag. Allt man behöver göra är att införa en regel om att den som tar emot bidrag måste ha bott i landet så och så länge, haft den eller den inkomsten, o.s.v. På så sätt är det möjligt att kombinera fri invandring med välfärdsstat. De som flyttar hit ges inte möjlighet att sko sig på andra, åtminstone inte utan vidare, men invandringen är ändå fri, och välfärdsstaten är ändå en välfärdsstat.

Den här lösningen är naturligtvis på flera sätt långt från idealisk. Till exempel lär ökad brottslighet bli ett problem eftersom invandrarna måste arbeta trots att få arbeten (eller snarare anställningar) står att finna. Om man vill råda bot på detta sakernas tillstånd gör man det lämpligen med fler liberala reformer; t.ex. bör man avskaffa arbetsgivaravgifter, LAS, de facto minimilöner, och andra regleringar som är direkta orsaker till strukturell arbetslöshet. Man måste inse att regleringar inte är isolerade företeelser; de påverkar varandra. När man börjar nysta upp trasslet märker man att det inte räcker att bara dra så hårt man kan i en enda tåt. Det blir nödvändigt att dra i flera tåtar samtidigt för att motverka knutar och ytterligare trassel – men det är inte ett argument för att låta bli att försöka reda ut trasslet, eller för att ge upp när man påträffar en knut eller två. Tvärtom är det ett argument för att välja ett så effektivt och rationellt förfarande som möjligt, med andra ord att låta en liberal reform följa på andra. Likafullt måste man börja någonstans. Jag säger inte att fri invandring måste vara den allra första tåten man drar i, men också att det inte, som många menar, är omöjligt att över huvud taget prioritera frågan.

För att det inte skall råda några tvivel kring den saken: det minst idealiska med att förena fri invandring med välfärdsstat är naturligtvis att man behåller välfärdsstaten. En politik som aktivt kränker individers rättigheter kan inte betraktas som idealisk. Däremot är en liberal reform bättre än ingen liberal reform. Mitt förslag ovan syftar bara till att visa att reformen är möjlig, även innan eller utan att först ha avvecklat välfärdsstaten. Som allra minst bör Sverige öppna sina gränser för asylsökande från krigsdrabbade länder. Att på rådande sätt klippa av en människas kanske sista livlina är djupt omoraliskt, och oroar man sig för ekonomin går det väl utmärkt att prioritera nödställda immigranter över bidrag till slipstensmuseer eller kommunala bowlinghallar. Ej heller det är en idealisk lösning. Men det vore ett bra steg bland flera, och min poäng har framför allt varit just den – att migrationspolitiken kan liberaliseras, och att liberala reformer vore önskvärda.

Kommentarer 8 May 23rd, 2010

« Äldre inlägg