Det har blivit dags för en ny poll! Den tidigare blev så här:

Mest intressanta område?
1. Hundlivet i centrala Strängnäs (23 röster)
2. Politik (22 röster)
3. Etik (16 röster)
4. Ekonomi (15 röster)
5. Kunskapsteori (13 röster)
6. Metafysik (10 röster)
7. Psykologi (19 röster)
8. Estetik (4 röster)
Totalt: 113 röster

Jag antar att det var många som inte röstade så seriöst, för inte har jag väl så många läsare som bor i Strängnäs och är hundintresserade? Jag känner bara till en sådan i alla fall. Att politik annars kom i toppen och estetik i botten var väl mer eller mindre väntat. Inga direkta överraskningar för min del i alla fall.

Den nya pollen får handla om ett helt annat ämne: nämligen film. Vissa läsare vet kanske att jag är väldigt intresserad av film, och nu får ni möjlighet att rösta fram den bäste regissören!

Jag fick för mig att göra ett samlingsdokument för några av mina texter som handlar om relationer. Detta dokument ligger nu på servern i PDF-format, och kan läsas här.

Jag har många gånger tidigare kritiserat utilitarismen, enligt vilken vi (efter Jeremy Bentham) bör handla så att konsekvensen av våra handlingar blir den största möjliga lyckan för flest antal människor. Jag har till och med kallat utilitarismen för ”ondskefull” och ”en väg till helvetet”. Betyder det att jag har något emot lycka? Verkligen inte. Lyckan bör vara paucorum hominum – var mans egendom. Däremot har jag något emot utilitarismens syn på vad lycka är. Jag diskuterade nyligen med en utilitarist som tyckte att det var ganska rimligt att döda (läs: mörda) sina egna barn för att ge deras organ till ”bättre behövande” i Indien. Detta skulle alltså vara ett exempel på hur lyckomaximering kan tänkas gå till. Kanske går det här ihop för utilitaristen, om han inser att hans barn kommer att bli olyckliga av att ha föräldrar med sådana åsikter. Vilket barn blir inte olyckligt av vetskapen att det när som helst kan tänkas bli dödat? Själv har jag en väldigt icke-utilitaristisk lösning på dilemmat: man struntar i att offra barn över huvud taget. Visst kan man påstå att man maximerar den totala lyckan för flest antal människor, när man dödar olyckliga och ger deras organ till andra som därmed blir lyckliga. Men scenariot existerar inte i ett vakuum skilt från alla andra människor. Den som inser att han när som helst kan offras för någon ”allmän lycka” blir snabbt olycklig. Detta är utilitarismens paradox. Vill man handla för att skapa lycka, då bör man först och främst lägga offeretiken åt sidan. Utilitarismen står för en synnerligen skev uppfattning om vad lycka är. Frågan som naturligtvis påkallar ett svar blir: vad är egentligen lycka? Jag skulle till dels vilja besvara den frågan genom att citera ur Galts tal av Ayn Rand:

Lycka är ett tillstånd av motsägelsefri glädje – en glädje utan straff eller skuld, en glädje som inte kolliderar med några av dina värden och inte verkar till ditt eget fördärv… Lyckan är möjlig endast för en rationell människa, en som inte eftertraktar annat än rationella mål, inte eftersträvar annat än rationella värden, och inte finner sin glädje i annat än rationella handlingar.

Lycka är en psykologisk belöning som bara kan förtjänas genom att man eftersträvar sina rationella värden. Vilka dessa värden är, det är delvis individuellt, men det finns grundläggande värden som alla måste sträva efter. Alla människor behöver mat; det är ett allmängällande värde. Naturligtvis värderar vi somliga maträtter mer än andra beroende på tycke och smak, men vi har alla rationella skäl att värdera någon maträtt. På samma sätt finns det andra livsnödvändiga elementa som vi alla värderar. En god hälsa har vi alla skäl att värdera. Ett arbete som ger oss ekonomiska möjligheter att tillgodose dessa grundläggande behov och mer därtill – det är också något som vi alla har skäl att sätta värde på. Bra relationer till oss själva och till våra nära och kära: ytterligare något som alla människor har skäl att värdera. Men vad vi äter, hur vi ser efter vår hälsa, vad vi arbetar med, vilka vi har relationer med – det är resultat av individuella val som vi träffat utifrån våra egna värderingar. Lycka blir möjlig när vi (implicit eller explicit) identifierar våra värden och väljer att eftersträva dem. Man bör hålla i minnet att endast individer kan vara lyckliga. Det finns inget sådant som ett ”lyckligt kollektiv”, skilt från lyckan hos de enskilda individer som kollektivet utgörs utav. Det finns ingen ”allmän lycka” skild från individuell lycka. För att uppnå den psykologiska belöning som lyckan är, behöver vi vara fria att leva på vår egen fason. Vi behöver bli betraktade som självändamål – inte som medel för något ”allmänt” mål, såsom en ”allmän” lycka. I samma stund som man börjar tala om att offra enskilda individer för den allmänna lyckan, i samma stund undergräver man bäggedera. Jag vill återge ännu ett citat av Ayn Rand, den här gången ur uppsatsen Objektivismens etik:

Lycka är det tillstånd hos ens medvetande som kommer sig av att man förverkligat sina värden. Om en människa värdesätter produktivt arbete, är hennes lycka ett mått på hur framgångsrikt hon tjänat sitt eget liv. Men om en människa värdesätter förstörelse, som en sadist – eller självplågeri, som en masochist – eller livet bortom graven, som en mystiker – eller själlösa ”kickar”, som en bildåre – då är hennes påstådda lycka ett mått på hur framgångsrikt hon tjänat sin egen förstörelse. Det måste tilläggas att känslotillståndet hos alla dessa irrationalister inte med rätta kan betecknas som lycka eller ens som lust: det är blott och bart ett ögonblicks lättnad från ett kroniskt skräcktillstånd.¹

Kollektivister menar att individen skall offras för något ”högre” syfte. Vissa tycker att hon skall offras för Gud. Andra tycker att hon skall offras för staten, eller nationen, eller kulturen, eller miljön, eller rasen. Utilitaristen tycker att hon skall offras för andra människors lycka. Men vad är det egentligen för slags lycka en sådan utilitarist talar om? Det kan ju vara den ”lycka” sadisten uppnår genom förstörelse. Ifall man på utilitaristiska grunder försvarar exempelvis barnamord eller gruppvåldtäkter, då tycks det mig rimligt att man drivs av sadism. Eller är det kanske tal om självplågeriets ”lycka”? Kanske vill utilitaristen själv offras? Summan av kardemumman är att utilitarismen är en offeretik; den går ut på att enskilda människor skall offras för andras skull. Men tänk om människor inte blir lyckliga av att själva offras, eller av att andra offras för dem? Tänk om ett sådant samhälle istället gör människor osäkra, rädda och arga? Själv blir jag arg när jag hör utilitarister försvara människooffer med motiveringen att det skulle göra folk lyckliga. Ifall dessa utilitarister skulle ha den politiska makt som krävs för att stifta lagar baserade på sådana idéer – då vore jag både osäker och rädd. Över allt annat skulle jag ha mycket svårt att vara lycklig i ett sådant samhälle. Här vill jag faktiskt gå ännu ett steg, och säga att man måste ha mycket svårt att känna lycka i egenskap av utilitarist. Lyckan förutsätter inte bara att man blir betraktad som ett självändamål. Den förutsätter dessutom att man betraktar andra som självändamål. Det är just det som de återgivna citaten har haft att säga, och det är en punkt på vilken utilitaristen brister. (Nota bene: en utilitarist är inte någon som bara eftersträvar maximal lycka; en utilitarist anser att individer är redskap för att uppnå en maximal ”allmän” lycka.)

Somliga hävdar att man kan bli lycklig av nästan vad som helst, att lycka är en helt subjektiv upplevelse skild från yttre orsaker. När vi ser filmen La Vita è bella blir vi berörda av huvudkaraktären Guido Orefice, som lyckas hålla skenet uppe på den mörkaste av platser: ett nazistiskt koncentrationsläger. Skälet till att vi blir berörda är att herr Orefice åstadkommer något som inte tycks vara möjligt. Inte kan man väl vara glad i en sådan tid och på en sådan plats? Men det hela är naturligtvis ett skådespel. Herr Orefice är egentligen inte lycklig, men han låtsas vara det för att skydda sin son från sanningen. Ej heller i verkligheten skulle någon kunna vara lycklig i ett nazistiskt koncentrationsläger, vare sig man är fånge eller vakt. Man blir inte lycklig, vare sig av att förtrycka eller bli förtryckt; vare sig av att offra eller bli offrad. Det här är inte endast utilitarismens paradox, utan vilken offeretiks som helst. Man kan tala om lycka för Adolf Hitler och hans hantlangare, lika lite som man kan tala om lycka för de som blev offrade av dem. Lycka är som sagt en psykologisk belöning, och psykologiska belöningar får vi bara när vi strävar efter sådant som det ligger i vårt rationella intresse att sträva efter. Det är en motsägelsefri belöning, som kräver att man inte offrar sina egna intressen – eller andras. En diktator blir inte lycklig. En slav blir inte lycklig. En altruist blir inte lycklig. Man kan inte förfalska sitt eget medvetande; man kan inte ljuga för sig själv. Åtminstone kan man inte ljuga för sig själv och dessutom tro på lögnen. Det går inte att handla fel och sedan låtsas som att man handlat rätt. På det viset uppnår man ingen lycka, vare sig egen eller allmän. Men det är denna syn på lyckan som offeretiken företräder, och ipso facto även utilitaristen. Däri ligger paradoxen.

1. Översättningarna av dessa citat står för övrigt Per-Olof Samuelsson för. [↩]

Frågan om hur vapenlagar skall se ut i det liberala samhället tycks ständigt aktuell, trots att det är en ganska okomplicerad detaljfråga. Man har rätt till sitt liv och därför även rätt att försvara sig mot angrepp. I syftet att försvara sig mot angrepp har man absolut rätt att äga och bära vapen. Man skulle ju kunna tro att saken är utagerad när detta väl konstaterats, men så bekvämt blir det tyvärr sällan. Strax invänder någon att var individ måste få äga stingermissiler och rentav kärnvapen; skall man få äga ett handeldvapen så måste man ju också få äga atombomber. Jag antar att det här är ett slags reductio ad absurdum, men innan man levererar det bör man granska sina premisser ännu en gång. Rätten att äga och bära vapen är en konsekvens av rätten till självförsvar. Inte alla vapen är utformade för detta syfte. Somliga vapen är till och med omöjliga att använda i självförsvar. Du kan använda en pistol eller ett gevär för att försvara dig själv, men du kan inte gärna använda stingermissiler och kärnvapen i samma syfte. Det är faktiskt ganska uppenbart att du inte kan använda en atombomb i självförsvar om någon försöker råna eller misshandla dig. Inte ens om ett helt gäng hotar med att ge dig gruppstryk, kan du göra det. Faktum är att varje detonering av ett kärnvapen kommer, på grund av dess oerhörda sprängkraft, leda till att oskyldiga drabbas. Ifall varje tänkbart bruk implicerar angreppsvåld, så måste blotta innehavet betraktas som hot om sådant angreppsvåld. Hot om angreppsvåld är som bekant olagligt i det liberala samhället, ergo: man får inte äga atombomber eller andra massförstörelsevapen som inte kan användas i legitimt självförsvar. Måhända förklarar Adam Mosshoff det här bättre än mig, i sin artikel Gun Control and The Right to Self-defence:

Given the principle of self-defense as the moral sanction of owning weapons, one can now distinguish between two general types of weapons: (i) those capable of very limited destruction, and (ii) those capable of mass destruction. Examples of the former are handguns, rifles, and shotguns, and examples of the latter are machine guns, rocket launchers, tanks, bombs, nuclear weapons. Weapons of mass destruction only have a single use: destruction of as many people and as much property as is possible. These weapons are not legitimately owned by private citizens; they are designed for and used in wars between countries. Again, this is a function of only the government – a function which is legitimately delegated to this institution to protect the rights of its citizens on a large scale (such as dealing with Nazi Germany, the Soviet Union, or Iraq).

Det finns naturligtvis en uppsjö av invändningar mot liberala vapenlagar. Exempelvis: leder inte ökad tillgång till vapen också till ökad brottslighet? Den här frågan har alltid tett sig som en ad hoc-fråga i mina ögon, eftersom vi har närmast obegränsad tillgång till vapen redan nu. Vi har våra armar och ben. Vi har vassa knivar i våra kökslådor. Vi har brännbollsträn i våra garderober. Stenar och pinnar finns överallt i naturen. En spritflaska kan enkelt förvandlas till en molotov cocktail, men annars kan man ju alltid skaffa sig en välslipad yxa istället. Nog finns det vapen alltid, men ingen föreslår att vi skall förbjuda yxor och köksknivar på grund av att de kan användas för angreppsvåld. Varför skall man då förbjuda handeldvapen med den motiveringen? Det är sant: yxor och köksknivar används oftast till saker som inte alls har med våld att göra. Med en yxa kan man hugga ved, och med en kökskniv bereda sin lunch, men vad för praktiskt syfte fyller ett skjutvapen? Den frågan tycks mig också som en ad hoc-fråga, för på vilket sätt är inte självförsvar ett praktiskt och legitimt syfte? Man kan också använda vapen till exempelvis jakt eller prickskytte, men jag tycker att man undviker kärnpunkten när man radar upp sådana exempel: nämligen att självförsvar är ett minst sagt praktiskt syfte. Under nuvarande lagstiftning har nästan bara brottslingar eldvapen. Det är förstås tråkigt att pistoler och gevär kan användas för att angripa oskyldiga människor, men sådan är situationen, och frågan är hur man bäst hanterar den? Jo – genom att låta dessa oskyldiga människor beväpna sig, så att de har möjlighet att försvara sig mot brottslingarna. Ett eldvapen är en utjämnare: med en pistol i handen kan till och med en gammal gumma försvara sig mot en stark buse. Varför skulle vi inte låta gumman försvara sig mot busen?

Självförsvar innebär proportionerligt självförsvar. De som (något sturskt, kan tilläggas) påstår att man i det liberala samhället skall få skjuta ihjäl en snattare har alldeles missat detta. Som jag tidigare har konstaterat: ”När snattaren stjäl, eller försöker att stjäla, förverkar han sina rättigheter i samma mån som han kränker dem. En viss gråzon kan förstås uppstå apropå vad som är och inte är proportionerligt, men det ter sig självklart – och vi kan nog alla enas om – att snatteri är ett långt lindrigare brott än mord. Det är alltså brottsligt att skjuta ihjäl en snattare, även om denne stoppar fickorna fulla av saffran eller vad som nu kan tänkas kosta mest i butiken. Emedan snattaren onekligen är en brottsling, blir butiksägaren en ännu större brottsling i sitt handlande – en mördare till och med.” Man har rätt att hålla kvar en snattare tills polisen anländer, men man kan knappast sägas ha rätt att skjuta honom. Man har rätt att använda ett eldvapen i självförsvar när man blir personligt angripen, och man har endast rätt att döda när ens eget liv står på spel. Ifall någon håller upp en kniv och vill ha min plånbok kan jag försvara mig genom att rikta min pistol mot honom. Kanske inser han då sitt underläge och springer iväg. Kanske blir han arg och börjar vifta ännu mer hotfullt med sin kniv. Då har jag rätt att skjuta honom, till exempel i benet eller liknande. Man skall använda den mån av självförsvar som behövs, men om man använder mer än vad som behövs blir man själv en angripare. Skjuter man rånaren i benet så har man förmodligen gjort tillräckligt för att neutralisera hotet. Skulle mitt skott missa och rånaren rasar mot mig med kniven i högsta hugg – då blir det en fråga om liv eller död, och då får jag i nödfall skjuta ihjäl honom. (När man befinner sig i den situationen kommer man förmodligen att avfyra sitt vapen mer eller mindre panikartat utan att sikta så noga.)

Man brukar säga att ”våld föder våld”, och det är ju helt sant. Av någon anledning sägs detta oftast som om det vore något dåligt. Det är det inte. Men man måste skilja mellan olika sorters våld. Allt våld inleds som angrepp mot oskyldiga (därav talar vi om ”angreppsvåld”) och på sådant våld kan två andra sorters våld följa: försvarsvåld och vedergällningsvåld. Ingen har rätt att använda angreppsvåld. Alla har rätt att använda försvarsvåld. Staten skall ha monopol på att använda vedergällningsvåld. Angreppsvåld är oursäktligt – försvarsvåld och vedergällningsvåld är däremot fullt legio. Så vad är då problemet med att ”våld föder våld”? När man säger detta, antyder man att människor inte skall få försvara sig mot angrepp. Man antyder att brottslingar skall få härja fritt, utan att stoppas av vare sig brottsoffer eller polis. Men brottslingar skall inte få härja fritt, och därför är försvar och vedergällning något bra. (Nota bene: varken försvarsvåld eller vedergällningsvåld skulle existera, om det inte fanns folk som angriper oskyldiga.) Jag hyser all respekt för de som vill lösa konflikter utan att använda våld (Ghandi) men jag hyser ingen respekt för pacifister som menar att det är omoraliskt att försvara sig med våld när detta krävs (Tolstoj). Liberalismen är inte en sådan pacifism. Den bygger på att staten skall skydda individuella rättigheter, och för att skydda rättigheter krävs att man inte tolererar brott mot dem. Vad finns egentligen att invända mot liberala vapenlagar? De implicerar bara att oskyldiga får försvara sig själva mot angrepp, för de som inte är oskyldiga har ju redan beväpnat sig trots förbud. Är man beredd att bruka kroppsligt våld mot oskyldiga, då är man rimligtvis också beredd att skaffa sig de medel som krävs för att uppnå sådant våld (vare sig medlet är ens knogar eller en laddad Colt). Att kritisera liberala vapenlagar är att kritisera oskyldigas rätt till självförsvar. Så jag frågar igen i all retorisk välmening: vad är problemet med dem?

Begreppet ”scientism” får man höra lite då och då, ifall man observerar eller deltar i diskussioner om Guds eventuella existens. Det är ett begrepp som används pejorativt, och som riktas mot ateister i allmänhet. I synnerhet riktas det mot ateister som menar att Gud inte existerar, och att gudstron är irrationell. Vilka är det då som anklagar ateister för ”scientism”? I första hand gudstroende (”teister”) naturligtvis, men det är ett ord som befinner sig på flera läppar än deras. Även skepticister, subjektivister och andra epistemologiskt korrupta tar det emellanåt i sin mun, åtminstone i debatter av det slag jag talar om här. Så – vad är det man menar när man talar om ”scientism”? Jo, man menar idén om att vetenskapen skulle vara (eller kunna vara) något sådant som en religion eller en ideologi. Den som gör sig skyldig till ”scientism” tror att naturvetenskapen har definitiva svar att erbjuda i alla frågor, även i frågor som inte alls har med naturvetenskapen att göra. En ”scientist” förkastar därmed också andra förmenta källor till kunskap än naturvetenskapen. Det här är i min mening ett illvilligt retoriskt knep, men jag vill mena att det innebär mer än bara illvillig retorik.

Den gudstroende debattören betraktar sin egen tro på Gud, och han kommer fram till att den är religiös. Det rör sig helt enkelt om en trosfråga. Sedan betraktar den gudstroende även ateistens position, och kommer fram till att den också måste vara en trosfråga, eftersom även den uttalar sig om Guds existens. Således kallar man ibland ateistens förnekelse av Guds existens för ett utslag av ”scientism”, åtminstone om denne ateist har åberopat vetenskapen till sin fördel på någon punkt. Vår första fråga måste vara huruvida vetenskapen är något sådant som en trosfråga, såsom den religiöse ibland vill låta påskina. Mitt svar blir ett rungande nej. Ifall man påstår något sådant så gör man sig skyldig till ett felslut som brukar kallas för ekvivokation. Det innebär att man använder ett begrepp i flera olika betydelser, inom ett och samma resonemang. Här är ”tro” det ekvivokativa begreppet. Man måste skilja mellan tro och vetande. Att tro är, i den här kontexten, att hålla fast vid en position oberoende av (och eventuellt i konflikt med) rationella skäl. Vetande kan sägas innebära att man håller fast vid en position på grund av (och aldrig i konflikt med) rationella skäl. Eller för att citera Ayn Rand: ”’Knowledge’ is… a mental grasp of a fact(s) or reality, reached either by perceptual observation or by a process of reason based on perceptual observation.” Ekvivokation är emellertid inte allt man gör sig skyldig till här. Det har att göra med mer än rent språkliga felslut.

Ekvivokation är endast ett språkligt felslut, och bortom det ligger ett mycket grövre som man absolut inte får förlora ur sikte. Jag nämnde epistemologisk korruption tidigare, och det är detta vi får anledning att återkomma till nu. Den som använder begreppet ”scientism” försöker uppenbarligen jämställa vetenskap med religion på kunskapsteoretisk nivå. Man menar, om så bara implicit, att ingen metod för att skaffa sig kunskap är mer rationell än någon annan. Ifall ett påstående om verkligheten hämtas ur direkta erfarenheter, experiment och laborationer, då är det gott. Ifall det hämtas ur gamla apokryfiska texter, då är det också gott. Det enda som inte anses legio är att påstå att den ena metoden är mer rationell än den andra, eller att den ena utsagan bär större tyngd av sanning än den andra (eller än någon annan). Det här är inte en inställning som förbehålles religiösa teister. Det är en inställning som företräds av många sekulära och högt bildade människor: bland annat kan de vara sådana där subjektivister och skepticister som jag nämnde ovan. De har kanske förläst sig på Immanuel Kant eller David Hume eller Karl Popper, eller umgåtts för mycket med andra som har gjort det, och sedan själva adopterat inställningen. ”Skulle man kunna finna något rationellt argument för ateism? Struntprat! Det där är bara ett utslag av scientism. Ingen idé är mer rationell än någon annan.”

Anklagelsen om ”scientism” kan bara betraktas som skenbar. Naturvetenskapen är inte, och kan inte vara, en religion eller en ideologi. Den säger oss bara i bästa fall vad som är. Den säger inget om hur vi bör vara, eller tänka, eller agera. Vetenskapen är deskriptiv medan den disciplin som ägnas åt att svara på ”hur”-frågor är normativ. Vilken är då denna normativa disciplin som svarar (eller försöker svara) på hur vi skall vara, tänka och agera? Filosofin. Även om filosofin inte är någon naturvetenskap så betyder det inte att alla dess utsagor skulle vara jämställt sanna eller rimliga eller rationella. (Den ståndpunkten brukar kallas för sanningsrelativism.) Den vetenskapliga metoden, som går ut på att man skaffar sig kunskap om sin omgivning genom direkta observationer, har förvisso en roll att spela inom filosofin. Men filosofin sysslar också med högre abstraktioner där man måste tillämpa en annan metod. Vilken metod? Logiken. Logiken är det verktyg med vars hjälp vi identifierar motsägelsefria resonemang. Någon kunskapsteoretisk motsättning mellan logik och vetenskap finns inte, och därför ej heller när det kommer till sanningshalten. Det är ju faktiskt så att vetenskapen, såsom filosofin, vilar på logiken.

Är frågan om Guds existens vetenskaplig? Mitt svar blir ett rungande nej, här också. Guds existens kan vare sig bevisas eller motbevisas i vetenskaplig bemärkelse, därför att Gud förmodas existera bortom all möjlig bevisföring. Om det sägs att Gud existerar utanför universum blir han omöjlig att nå för vetenskapen. Om det sägs att vi inte kan nå Gud, därför att han är så mycket större än det mänskliga intellektet förmår att begripa, då kan han ej heller nås för vetenskapen. Däremot kan Gud, eller snarare alla olika påståenden om Gud, nås av logiken. Att Gud skulle existera ”utanför” universum kan uteslutas vid första påseendet. Universum är ett koncept som innebär ”allt det som existerar”. Om Gud skall sägas finnas utanför universum – då finns han inte. Om Gud skall sägas vara mycket större än det mänskliga intellektet förmår att begripa, då kan man ju fråga sig hur den gudstroende har kommit fram till detta. Genom att använda sitt eget intellekt? Det resonemanget blir självuteslutande; våra sinnen är axiomatiska och oreducerbara utgångspunkter som inte kan kringgås. Om vi tillskriver Gud några egenskaper såsom ”allsmäktighet” eller ”allvetande” och så vidare, då innebär det ett brott mot identitetslagen som säger att allt är kvantitativt och kvalitativt bestämt. Alla övernaturliga koncept måste förkastas, inte på vetenskapligt bevåg, utan på logiskt. Det är motsägelser vi förkastar, inte empiriska observationer i vetenskaplig bemärkelse. Vi har motbevisat Guds existens, inte vetenskapligt, men utifrån logiken.

Det här med ”scientism” är sannerligen bedragande. Begreppet är vid närmare granskning fullständigt duperande. Det säger oss att naturvetenskapen kan betraktas som en religion eller som en ideologi, men det kan den inte. Naturvetenskapen är deskriptiv snarare än normativ; den svarar på ”vad”-frågor och inte på ”hur”-frågor. Det säger oss också, av implikation, att sanningsrelativism råder, att vetenskapen inte har något kunskapsteoretiskt företräde när det kommer till samlandet av rationell kunskap om vår omgivning. Det vill jämställa vetenskapen med en religion i det avseendet, men även detta är irrationellt, ja, ett frontalangrepp mot kognitionen självt. Och när jag hör det nästa gång kommer jag ju i alla fall att ha den här texten att hänvisa till, eller citera ur.