Raljant om skattefrihetens förgripelser
Jag deltog för ett par dagar sedan i en politisk diskussion med en viss Josef. Denne Josef uttryckte sin raljanta upprördhet över liberalers brist på empati för de nödställda i samhället. Läsaren med ett bättre vetande förstår att sådana diskussioner är lönlösa, men eftersom jag var övertrött utan att kunna somna led jag för tillfället brist på nämnda slags vetande.
Så jag kastade mig alltså in i dårskapen, ungefär här:
Josef: “Det är alltid mer okej att sparka uppåt än att sparka nedåt.”
Jag: “Jag är alldeles för självisk för att vilja sparka människor. Jag inser att det inte ligger i mitt egenintresse att förgripa mig på andra.”
På detta svarar Josef: “Att inte betala skatt är att indirekt förgripa sig på andra.”
Jag tror att liberaler i allmänhet reagerar likadant på ett sådant påstående. Om man förgriper sig på andra genom att inte betala någon skatt, förgriper man sig väl också på andra genom att försvara sig mot ett rån, en misshandel eller en våldtäkt. Beskattning innebär onekligt ett slags utpressning: “Ge oss si och så mycket av dina pengar, för annars jävlar!” Och att man sedan kan ta del av statens generöst finansierade vårdköer, hattmuseer och krav på danstillstånd, förändrar inte detta faktum.
Det är inte bara Josef som kan vara raljant. Men det finns en fullt allvarlig poäng också: det är en form av utpressning att kräva någon annans pengar under hot om påföljder, oavsett vad utpressaren sedan gör med pengarna. En tjuv som tar din plånbok och lägger den i Frälsningsarméns bössa är fortfarande en tjuv.
Men så finns det också en annan invändning mot det av Josef ovan sagda. Å ena sidan behövs ett skyddsnät finansierat med skattemedel; å andra sidan förgriper man sig på andra genom att inte betala skatt. Tja, vilka är det som inte betalar skatt, enstaka fifflare därhän? Jo – alla vars inkomster betalas ut med skattepengar. Det vill säga: i första hand de arbetslösa, de sjuklediga, studenter med CSN-lån och offentligt anställda.
Det här kanske är en insikt som behöver utvecklas något.
Antag att jag arbetar på ett statsfinansierat bibliotek och har en bruttoinkomst på 18 000 kr i månaden. Efter att inkomstskatten har dragits från, återstår ett nettobelopp på 12 000 kr. Men detta är ren och skär fiktion; den ekonomiska realiteten är att min lön ligger på 12 000 kr. Staten har inte dragit in några 6 000 kr från mig i skatt, den har endast undlåtit att betala ut dem. (Insikten och det konkreta exemplet hämtar jag från Per-Olof Samuelsson.)
Det är med andra ord paradoxalt att försvara de stackars arbetslösa och sjuka i samhället, och samtidigt mena att de som inte betalar skatt förgriper sig på sina medmänniskor. Det är framför allt den tidigare gruppen som utgör den senare.
Josef kunde hastigt och lustigt vederlägga detta resonemang genom att påpeka att jag är en vit man, en infödd svensk utan handikapp, och att jag inte tillhör någon minoritet. Om jag varit en mörkhyad norsk kvinna med ADHD hade resonemanget varit korrekt, men eftersom jag inte är det, måste det vara fel. (Jag tillhör dock en otalig mängd minoriteter, bland annat de 0,07% av alla svenskar som kan kalla sig för eskilstunabor.)
Resten mynnade som vanligt ut i att Ayn Rand var en labil kedjerökande kärring och det ena med det andra.
Inte kristen på goda grunder
Teologen Stefan Gustavsson har skrivit en bok med titeln Kristen på goda grunder – om sanning i en tid av tvivel som utkom 1997. Jag planerar att bemöta innehållet in extenso, och börjar således med den första delens första kapitel: ”När mörkret faller tänder Hume ett ljus”. Ämnet för dagen är kunskapsteori.
Del 1, kap 1
Vetande bygger inte på tro
Till en början hävdar Gustavsson att vetandet inte står på egna ben, ”utan bygger på någon form av tro” (sid 28). Det är emellertid en motsägelsefull ståndpunkt, för en trossats kan på sin höjd leda vidare till andra trossatser. Skall man formulera idén på ett kort men kärnfullt sätt, låter den så här: ”Jag vet det för att jag tror det.” Att något är uppenbart absurt med uttalandet förstår vi prima facie, vid första påseendet. Kan vi kanske också sätta fingret på det absurda här?
Ta följande mening som exempel: ”Jag tror att Gud finns, och därför vet jag att vi är skapade i hans avbild.” Eller: ”Jag tror det blir snö i vinter, och därför vet jag att vi kan bygga snögubbar.” Eller: ”Jag tror att Brasilien kvalar vidare i fotbolls-VM, och därför vet jag att de kammar hem slutspelet.” Börjar vi kanske se ett mönster?
Att säga att man vet något, är ett starkare påstående än att säga att man tror något. Om man bara tror att det blir snö eller att Brasilien kvalar vidare, kan man inte gärna veta något som förutsätter att det man tror är sant. Man kan endast tro att det det blir möjligt att bygga snögubbar, eller att Brasilien vinner slutspelet.
Det omvända går däremot alldeles utmärkt: om man vet att det blir snö, kan man tro att det går att bygga snögubbar. Det senare påståendet förutsätter att det tidigare är sant, men det kanske inte slår in på grund av ytterligare omständigheter.
Obevisbara axiom?
Vare sig man vet eller tror något, måste det föras tillbaka på ett axiom eller yttersta grundsten på vilken all kunskap av naturnödvändighet bygger. Gustavsson inser det, och hävdar alldeles riktigt att det måste finnas en verklighet oberoende av människan (något att ha kunskap om), och att vi i studiet av denna verklighet måste utgå från sinneserfarenheten. Men han skriver:
Hur ska jag kunna undersöka mina sinnens riktighet? Det kan jag bara göra med hjälp av mina egna eller andras sinnen och det blir ett cirkelresonemang… Inte ens de matematiska bevisen är slutgiltiga, eftersom de bygger på axiom som inte kan bevisas, utan bara kan antas i tro. (Sid 29.)
Stycket inleds med en felställd fråga: ett axiom är per definition något vars riktighet man inte kan undersöka. Att axiom inte kan undersökas eller bevisas, beror på att det är på dem alla möjligheter till undersökning och bevisföring bygger. Det går inte att undersöka sina sinnen utan att förutsätta dem. Det går inte att bevisa att sinnena är giltiga verktyg för inhämtande av kunskap, annat än med hänvisning till något som inhämtats via dem. Men att axiom inte kan bevisas betyder inte att de måste antas i tro.
Det är omöjligt att på ett konsekvent sätt betvivla ett axioms giltighet. Eller sagt med andra ord: det går inte att avfärda ett axiom utan att samtidigt förlita sig på det. Man behöver inte anta ett axiom i tro, eftersom det inte kan annat än antas; vare sig vi är osvikligt rationella eller spritt språngande galna kan vi inte undfly det. På sin höjd kan vi skenbart trotsa det och således bygga in motsägelser i tänkandet.
För att konkretisera, tänk att någon säger: ”Våra sinnen förleder oss.” Denne kan inte veta något mer om våra sinnen än vad han observerat genom sina egna. Han utgår till yttermera visso från att uttalandet skall kunna förstås av någon som hör eller läser det (med andra ord: uppfattar det genom sina sinnen). Och hur har han skaffat eventuella fakta som stöd för sin tes? Ja, naturligtvis – genom sinneserfarenhet.
G. hävdar implicit att varje försvar av axiom innebär ett cirkelresonemang. Vi ser att x är fallet och därför vet vi det, och vi vet att x är fallet för att vi ser det. Men det är just vad ett axiom innebär: det är en premiss med vilken all kunskap måste börja. Det kan inte bevisas, men det behöver inte heller bevisas. Det är en ofrånkomlig sanning som alla tänkbara bevis måste förutsätta.
Okunskap är inte kunskap
G. skriver att eftersom vi inte vet allt kan vi inte veta något, i alla fall inte med någon absolut visshet: ”Vi kan aldrig, på något område, komma till absolut kunskapsvisshet. Varför det? Därför att vi är begränsade. Det omöjliggör absolut visshet.” (Sid 29.) Vad innebär det? Ta ett exempel: Det går inte att veta varje minsta detalj om Slaget vid Austerlitz, och därför kan vi inte heller (åtminstone inte med absolut visshet) veta att det ägde rum år 1805, eller att kejsar Napoleon ledde det till fransk seger. Det hela är ett non sequitur; från att vi är begränsade följer inte att visshet är ouppnåeligt.
Vad innebär det för övrigt att veta något ”med absolut visshet”? Om det innebär att man är orubbligt övertygad, går det utmärkt att vara absolut viss. Om det innebär att man vet något som är sant av logisk nödvändighet, går det också utmärkt att vara absolut viss. (Exempel: de aristoteliska tankelagarna.) Och om det innebär att man vet något som bevisats genom grundlig empirisk forskning, går det utmärkt även då. (Exempel: biologisk mångfald har uppstått genom evolutionära processer.)
Detta ”med absolut visshet” tillför inte speciellt mycket. Antingen vet man något, eller så vet man det inte. Vad det innebär att veta något är en intressant fråga, men vad det innebär att veta något ”med absolut visshet” (till skillnad från att veta något utan absolut visshet) tycks mig trivialt. G. låter det emellertid mynna ut i ett argument för gudstro:
Bland det vi inte känner till kan det ju finnas något som omkullkastar allt det vi tror oss veta! (Sid 29.)
Argumentet säger att eftersom det finns saker vi inte känner till eller förstår oss på, måste det ha en övernaturlig förklaring. Exempel: Idag vet vi inte exakt hur livet först uppstod, och därför måste det ha skapats av Gud. På engelska brukar argumentet kallas för ”God of the gaps”; det låter Gud gömma sig i våra kunskapsluckor. Detta är absurt i ordets mest bokstavliga mening, för det upphöjer okunskap till kunskap.
Ovan såg vi resonemanget: ”Jag vet det för att jag tror det.” Det så kallade God of the gaps-argumentet har istället formen: ”Jag vet det inte, och därför vet jag det.” Att sakna kunskap betyder inte att man kan dra några slutsatser; det betyder det rakt motsatta: att man bör skaffa ett kunskapsunderlag innan man drar några slutsatser. Ett påstående om verkligheten måste bygga på vad man lyckats ta reda på om den. Om man på frågan ”hur vet du det?” endast kan svara ”det gör jag inte, det är därför det är så”, har man egentligen inte svarat något alls.
Ateister är inte troende
Enligt G. är ateister troende. Så här skriver han:
Det är ju inte så att en ateist vet att Gud inte finns, medan en kristen tror att han finns… Nej, en ateist tror att Gud inte finns… och en kristen tror att Guds både finns och har gett oss kunskap om vem han är. Skillnaden är inte om man tror, utan vad man tror på. (Sid 30.)
Detta likställer avsaknad av tro med ett slags tro, vilket är djupt felaktigt. Att ”inte tro på Gud” och att ”tro att Gud inte finns” är två något olika positioner, där ateister per definition intar den förra. Att sakna tro är en ursprungsposition som inte kräver stöd av bevis eller argument. (Vissa påpekar gärna att alla människor föds ateister; de föds utan tro på Gud eftersom de föds utan varje föreställning om Gud.) Att istället tro att Gud inte finns, innebär att man aktivt övervägt frågan och nått en medveten slutsats om Hans vara eller icke-vara.
Det här kan ju framstå som hårklyveri, men på åtminstone en punkt är skillnaden viktig: avsaknad av gudstro behöver inte rättfärdigas, medan påståenden som hävdar att något är fallet behöver det. Bevisbördan faller således på den som vill övertyga oss om att Gud existerar (och att Han skapat universum, jorden och människan i Sin avbild). G. håller inte med om detta, utan försvarar istället omvänd bevisbörda:
Det är Guds existens som måste bevisas, inte hans icke-existens! Bevisbördan ligger alltid på den som tror på Gud, inte på ateisten. Men varför det? Här finns ett bakomliggande perspektiv som är felaktigt… (Sid 36f.)
Att bevisbördan alltid hamnar på den som hävdar att något är fallet, är inte begränsat till frågan om Guds existens. Exempel: Om ett brott har begåtts är det inte så att den anklagade måste bevisa sin oskuld; om hans skuld inte kan bevisas går han fri. Något annat skulle kullkasta rättssäkerheten i landet. Och att det skulle göra det, beror på att omvänd bevisbörda skapar kunskapsteoretiskt kaos. Alla skulle kunna anklaga vem som helst för vad som helst, och råkar de sakna bevis för vad de inte gjort, blir det bevis för vad de har gjort.
Likadant med frågor om naturen omkring oss. Bertrand Russell använde en gång ett exempel med en tänkt tekanna i omloppsbana mellan jorden och Mars. Varken du eller jag tror att någon sådan existerar, men ingen av oss kan motbevisa tekannan. (Den vore för liten för att upptäckas av några teleskop.) Vi behöver emellertid inte göra det. Först om man hävdar att tekannan existerar säger man att något är fallet, och först då gäller det att kunna motivera sitt påstående med fakta och argument.
Den omvända principen säger att allt som inte kan motbevisas är sant. Men att något inte kan bevisas felaktigt, är inte i sig ett bevis för att det måste vara sant.
Kort summering
Bokens första kapitel (egentligen det fjärde) omfattar bara cirka tio sidor, men det finns många avstickare som förtjänar ett bemötande (t.ex. idén att humanismen bär på en inneboende motsägelse, därför att den både förnekar Guds existens och hävdar att det finns ett människovärde). Kanske kan jag återkomma till de frågorna längre fram; på grund av tidsbrist, och kanske också bristande engagemang, nöjer jag mig med att bemöta kapitlen i mån av väsentligheter.
Bloggåret 2011
Som ni kanske märkt har jag skrivit ganska lite blogg i år. I vanliga fall publicerar jag det gångna bloggåret i en PDF-fil runt nyår (se menyn till höger), men den här gången blir det för lite material. Läsaren får alltså vänta ännu ett år på ett sådant dokument. Här är i alla fall texterna skrivna 2011, i kronologisk ordning med den nyaste först:
- Kort om rasism, mångkultur och islamofobi
- Alla människor har principer
- EU – en röd jätte
- Moralprinciper bygger på verkligheten
- Kort till de frihetligt benägna
- Religionsfrihet är ett antibegrepp
- Ayn Rand och utopismen
- Introspektion: dess metod och legitimitet
- Tankar om respektens innebörd
- Kritik mot svartlistning av kriminella
- Lite om allmänlycka och rättigheter
- Kort om en sekterismanklagelse
- Varför anarkister är fienden
- Några ord om relationer och värderingar
- Människan är ingen kroppsmaskin
- Post festum (en försenad julbetraktelse)
Jag är särdeles nöjd med nr 13 som är ett svar till Per Bylund, och nr 15 som är ett svar till Alexander Bard och Jan Söderqvist.
Kort om rasism, mångkultur och islamofobi
Tre ledord i en debatt härförleden: rasism, mångkultur och islamofobi. Här följer några spridda och aningen förbittrade kommentarer:
Att regurgitera fraser i stil med ”alla är lika mycket värda” gör ingen nytta; den blir inte mer sann bara för att man säger den om och om igen. De flesta är förmodligen övertygade om att det är ett hyvens och rättskaffens ideal med goda konnotationer, men knappast någon tror på det. Minsta småglin vet att mamma och pappa är värda mer än killen som knuffas och säger elaka saker i sandlådan. Varje i det närmaste hederlig vuxen gör skillnad på folk och folk efter vad de säger och gör. Ingen vuxen skulle exempelvis, efter att ha redogjort för Tyskland 1933-1945, säga till småglinet ifråga att det har samma värde som Adolf Hitler (eller som de som följde i hans ledband).
(OK, måhända finns det kanske ett och annat undantag. En kristen skulle till exempel förklara för barnet att det bär på ursprunglig synd, och att det därför djupast sett är lika moraliskt korrupt som alla andra människor, Adolf Hitler och hans efterföljare inkluderade. Men en sådan kristen tillhör ej heller kategorin ”i det närmaste hederliga vuxna”.)
Frasen ”alla är lika mycket värda” beskriver inte sakernas tillstånd. Den beskriver inte heller ett utopiskt men eftersträvansvärt ideal. Den gör gällande att de som är mest goda, egentligen är lika usla som de mest onda (och att de mest onda, egentligen är lika lovvärda som de mest goda). Dess verkliga innebörd är nihilism: alla har samma värde oavsett vad de säger och gör; oavsett hur vänliga, ärliga och produktiva de är, och oavsett om de torterar sina medmänniskor för blotta njutningen av att se dem lida. Begreppet ”värde” har därmed spelats ut och moralen blivit betydelselös. För att parafrasera Dostojevskij: om alla har samma värde, är allt tillåtet.
Och det finns inte det minsta som är hyvens och rättskaffens med en sådan syn på människan.
Vad rasister anbelangar, består inte deras felsteg i att tillmäta olika människor olika högt värde. Jag gör det. Du också, för den delen. Rasisten använder fel måttstock när han avgör vari människovärdet består: han bryr sig inte om handlingar, utan stirrar sig blind på härkomst och pigmentering. Det är skillnad på att döma en människa på grund av vad hon uträttat (vare sig hon uträttat nobla stordåd, avskyvärda brott eller något däremellan), och på att döma henne efter var och av vem hon råkade födas.
Mångkultur är inte i och för sig något bra eller dåligt; det är endast en emergent följd av att människor förflyttar sig över kulturella gränser. Huruvida det är bra eller dåligt (i moralisk mening) beror på vilka kulturer det rör sig om. En kultur baserad på t.ex. dalahästar och midsommarfirande är inte jämlikt moralisk med en kultur där kvinnor piskas eller hängs (eller rentav stenas) för att de talat med andra män än sina makar. Medan den förra är harmlös, är den senare människofientlig. Och den som till äventyrs har mage att kalla mig rasist för detta, blottlägger endast sitt eget kvinnoförakt.
Precis som det är legitimt att värdera olika människor olika mycket baserat på deras förtjänster (och i förlängningen även deras kulturuttryck), är det legitimt att kritisera deras religiösa övertygelser. En religion kan kritiseras för att vara irrationell, och för att ålägga dess anhängare att begå ondskefulla handlingar. Framförandet av en sådan kritik (må den träffa mitt i prick eller vara helt felaktig) är inte ett uttryck för fobisk rädsla.
Jag har viss fobi för getingar och andra surrande småkryp, men det skulle inte komma mig för att fälla något moraliskt omdöme över dem. Jag har aldrig observerat någon annan göra det heller. Att fälla moraliska omdömen över människor som begår (eller stödjer andra som begår) illasinnade handlingar har jag däremot inget problem med. Det gör mig inte till nazismofob, kommunismofob eller Breivikofob. Lika lite gör det mig till islamofob. Anklagar man islamkritiker för att endast uttrycka fobisk rädsla, hör man inte till ovan nämnda grupp av i det närmaste hederliga människor.
Sådana stickord använder man när man inte kan bemöta kritiken på ett sakligt sätt.
Alla människor har principer
Roland Poirier Martinsson har skrivit en kolumn i SvD under rubriken ”Politiker ska inte ha några principer”.
Till en början hävdar RPM att han helt saknar principer när det gäller politik. Det kan omöjligen vara sant, eftersom han även i sin pragmatism ger uttryck för principiellt tänkande: han accepterar så att säga principen att man inte skall ha några principer. Detta är inte bara en lek med ord. En princip är en grundsats man låter vägleda sitt handlande, och sådana grundsatser är så gott som omöjliga att undvika, varför man nu skulle vilja göra det. Sann principlöshet vore att agera oreflekterat slumpmässigt. (Har man reflekterat över sitt handlande är det resultatet av ett medvetet val, och då följer man istället principen om att agera slumpmässigt.)
Läsaren kanske invänder att jag angriper en halmgubbe. Det finns ju en vedertagen klyfta mellan att vara pragmatiker och ideolog; mellan att vara praktisk och att hålla på principer, och nog är det väl mot bakgrund av den klyftan som RPM skriver sin kolumn? Det äger nog sin riktighet, men min poäng är att klyftan inte existerar, och att det leder till felaktiga slutsatser när man antar att den gör det. ”Man bör göra det som är praktiskt” är lika mycket en princip som ”man bör göra det som är rätt”.
(Pragmatikern åberopar bara ett stulet begrepp när han gör fundamental skillnad på det praktiska och det rätta, för han vill naturligtvis göra det praktiska för att det är rätt.)
RPM avfärdar tanken att principlöshet kan leda till vilka politiska beslut som helst. Han hävdar istället det motsatta: att det är med principer man kan hamna i vilka beslut som helst. Som stöd för sin tes anför han två aktuella exempel: förvisningen av familjen Danielian i Ånge, och debatten om huruvida skolavslutningar bör äga rum i kyrkan. Han har naturligtvis rätt i att det är principer som gett upphov till dessa frågor, och att de sätter tonen för deras respektive utgångar.
Frågan är emellertid inte om man bör eller bör låta bli att använda sig av principer. (Redan att böra det ena eller det andra innebär formulerandet av en princip.) Frågan är vilka principer man bör hålla sig med. Om man anser att det är rätt att en barnfamilj som bott tio år i Sverige skall tvingas ur landet följer man en princip – men anser man att det är fel, följer man också en princip. (T.ex. principen att etablerade immigranter inte skall tvingas tillbaka till sina hemländer.) Och anser man att det är fel att skolan avslutas i kyrkan håller man en princip – precis som man håller en princip om man anser det motsatta.
(RPM skriver felaktigt att debatten handlar om ”huruvida skolbarnen ska tillåtas avsluta terminen i kyrkan” när den egentligen handlar om huruvida de skall tvingas göra det. Hade inte skolbarnen varit tvingade till det ena eller det andra, hade det inte varit en politisk angelägenhet från första början.)
Att principer kan innebära oönskade eller rent ondskefulla saker i praktiken bevisar emellertid inte att RPM har rätt, när han menar att samma sak inte kan gälla för principlöshet. Och hans ståndpunkt blir inte mindre egendomlig av sättet han motiverar den på:
Att den principlöse politikern kan fatta vilka beslut som helst är en verklighetsfrånvänd tanke… Den bortser från en människas mest närvarande och definierande egenskaper, nämligen värderingar om vad som är rätt och fel, gott och ont.
Värderingar om vad som är rätt och fel, gott och ont, är vad principer handlar om. Om jag för exemplets skull värderar min egen lycka, betyder det att jag agerar på ett sätt jag tror kommer att göra mig lycklig. Och ”jag skall göra det som gör mig lycklig” är naturligtvis inget annat än en princip (alltså en grundsats jag låter vägleda mitt handlande). På samma sätt implicerar det en princip, om mina värderingar säger mig att familjen Danielian bör få stanna i Sverige eller att skolavslutningar bör hållas i kyrkan. (Säger de mig det rakt motsatta, implicerar även det en princip.)
RPM skriver att ”det finns politiska teorier som… utgår från en handfull axiom – principer ur vilka vi kan härleda rätt svar i alla tänkbara sammanhang”. Att det finns politiska teorier som utgår från en handfull axiom är helt sant, för det gäller alla politiska (eller andra) teorier. All kunskap (och alla anspråk på kunskap) måste vila på något slags yttersta grundantagande om hur verkligheten är beskaffad och hur man kan veta något om denna verklighet. Oftast är detta grundantagande implicit, men att det är implicit betyder inte att det inte finns där. RPM utvecklar så här:
Människan, med känslor, tankar, traditioner, andlighet och unika omständigheter, är en alldeles egen existens. Det finns ytterst få meningsfulla generaliseringar som går att tillämpa på henne, ingen princip som är ofelbar.
Jag håller med om att människan är en egen existens, men inte om att det finns ”ytterst få” meningsfulla generaliseringar som går att tillämpa på henne. Exempel: Människan är en levande organism. Människan är ett däggdjur. Människan måste agera för att överleva. Människan vill må bra, och undvika det som får henne att må dåligt. Människan har ett förnuft. Människan kan använda sig av begrepp. Människan har värderingar. Människan är nyfiken. Människan har ett behov av konst och kultur. Människans tänkesätt påverkar hennes känslor. Människan upplever avtagande marginalnytta.
Att som RPM kritisera principer för att de är felbara kan däremot framstå som ganska meningslöst. Vi kan lägga generaliseringen ”människan är felbar” till listan ovan, och därmed även nå slutsatsen att hon är felbar i sitt formulerande av principer. Såvida inte RPM gör anspråk på att vara ett undantag från den regeln, kan vi anta att han saknar ett ofelbart alternativ. Vad är i så fall meningen med att över huvud taget nämna felbarhet i diskussionen?
Det är inte möjligt att undvika principer, annat än genom något slags grav kognitiv funktionsnedsättning som hindrar abstrakt reflektion (men inte handlingsförmågan). All uttrycksfull polemik därhän verkar inte RPM lida av någon sådan kognitiv funktionsnedsättning. Han smyger bara in principerna bakvägen, genom att kalla dem vid annat namn. Därmed illustrerar han ytterligare en meningsfull generalisering om människans natur: Människan formulerar och resonerar i enlighet med principer.